Olof Armini om fåglar och natur

Fältbestämning, fåglar, miljö, natur.

Archive for the ‘Old times’ Category

Lake Elementaita 12 dec – 13 dec 2017

without comments

Massajsteppen breder ut sig, när vi rusar norrut mot Kenyagränsen, Namanga.

Otroligt att följa vår framfart på mobilen, en del är rena science fiction annat nästan retro- 40 år sedan!

Tomt-tomt, så kommer några massajer vandrande.

Alltid litet tufft med gränser-visum, men Namanga går fint. Aningen gräddfil med Kajs “diplomat”pass.

Inne i utkanten av Ambroseli NP så vi passar på

matsäck, fortfarande lite konserver från “civilisationen”, lätta på trycket och gamar, storkar mm och en riktig hit var TARTARFALKEN på en stolpe. Tänk att jag såg min första 1977 i Riften!

Innan vi hamnar i Nairobi. Busy-busy, en av de stora storstäderna i Afrika som lever upp till allt det vi nu försöker undfly.

Ändå litet nostalgi för mig från besöket på Svenska skolan med Martin, 11 november – 25 november 2006. Återser Kibera, världens största slumområde, och Ngong Hills, Karen Blixens gamla lya. Vi besökte båda ställena.

Nu är det faktiskt jag som anför!

Tänkte Nairobi NP, där jag förra gången såg en hel del djur, bla lejon. Nu såg det tomt ut på djur men det blev ändå nästan så när mitt kort sögs in av ett ATM. Tryckte frenetiskt och tillkallade beväpnad vakt och där kom kortet och vi drog vidare.

Visste inte riktigt, men kom efterhand på att det måste vara sjön mellan Lake Nakuru och Lake Navaisha     – Lake Elementaita, som Desireé från Svenska skolan, Martin och jag lunchat vid 13 nov-06 och som är ett russin i kakan.

Och visst, när vi sökte oss fram till Pelican Lodge, höll vi på att aldrig komma fram. Isabella, Pied, Turkestan, Isabella, Stentrast – det tog aldrig slut och så minns jag förra gången också. Mitt i pulsådern, Rift Valley.

Pelican lodge, mycket komfort, helt ok, men inte riktigt den vänlighet…? Och mycket riktigt var det fullbokat nästa natt. Eva och jag var fast beslutna och fick Kaj med oss, en natt till.

Vi hittade nytt, charmigare om än inte lika lyxigt boende, Eagle Point.

Eget hus för Eva och mig och…

inom kikarsiktet Nakuru NP, som har det mesta av EA Wild Life – inte Big five som 2006 –

men från verandan till vårt hus!

Leopard, Hyena, Buffalo, Rotschildts giraffe, Elefant, … mängder av fåglar av olika grymma arter och så Safariöl vid kvällsbrasan – Eden!!!!

Written by admin

May 2nd, 2018 at 5:36 pm

Arusha 10 dec – 11 dec 2017

without comments

Alltför tidigt drar vi från detta underbara retreat i Usambara. Som på så många ställen under våra resor, här skulle vi kunna stanna och …! – men det skall vi ju i Joberg vårt ORIGIN!

Ned för de dimhöljda bergsregnskogarna och till vår “route-76”.

Magiskt att vara ute i ökenvinden och vi minns vår punka 1976, inget reservhjul och Roger, “Inte stanna, här är farligt”. Men det gick vägen, liksom när den här besten korsade vår väg

Trodde först på Kobra, men det är den mytomspunna Boomslang. Högpotent giftig, men “backfanged” så  mänskligt fatala möten inskränker sig till machoanlagda hebarister, med den i sin samling och som sticker fingret i gapet på den!!!

Kan ju tyckas litet enahanda det här åkandet, men varje sekund är en upplevelse! Hela tiden.

Först till Kajs gamla volontärskola, när han kom till Tanzania 1975, TDCMCD – minnen! Vi hade gärna bott där, men ingen plats och vidare. Litet oroliga för Villa Poa, vårt planerade boende.

Djupare in i gyttret av storstaden Arushas myller – bemanning!

VILLA POA, tidigare en UN-förläggning nu övertagen av driftiga ungdomar. Vi bestämmer en extranatt på stubinen.

Så härligt att blicka ut mot Mt Meru, en snöhöljd topp i klass med Mt Kilimanjaro, ett försvinnande skimmer i fjärran.

En trädgård som vimlar av fåglar.

Vilken stämning; bikers från Holland, journalist från Bahamas, bergsklättrare från Tyskland, en kvarglömd finska och så vi,

vid middagen ur gemensam gryta – “Heart of human darkness!!!”

Eva bara njöt på Villa Poa. Kaj och jag svårade vid en obskyr damm. Tropisk stiltje – men vänta bara – snart dramer både här och där, massor av spännande fåglar

Svarthäger, Silkeshäger, Rallhäger! Några damer slåss om en älskare, eller var det tvärtom. Vi slår oss fram till varsitt grillspett!

Åter ett ställe att lämna med viss saknad, vi har varit on the road länge!

 

Written by admin

May 2nd, 2018 at 4:29 pm

Lushoto 9 dec 2017

without comments

Regn, ett ganska tungt, följer oss ut till route 76, 1976 med Roger till Mwanza.

Och fortsätter fram till klassiska Usambara, höga berg in the Bird highway, Rift Valley.

Endemer och massor av flyttfåglar. Men litet svår terräng och kräver tid. Blott en dag för oss!

På några tusen meter, dimma och grått. Förväntade hotellet bara ett skelett och ägaren lättad att vi inte propsade på att bo där.

Eva och Lonely Planet slog fast St Eugens, något missionary förstås, men görfint med mat och fina rum.

Jag lyckades också spika en gammal obs från Moshi, 1976, Green Ibis!!!

Mycket fint droppar in och vi hade gärna stannat längre.

Written by admin

May 1st, 2018 at 5:32 pm

Tanga 7 dec – 8 dec 2017

without comments

Kaj dokumenterar non-existant Coco Beach och pengarna tillbaka!

Fin tur norrut med massor av fina fåglar. Vi träffar också alltfler massajer – kul!

Och naturligtvis hamnar vi på lunchen på STÄLLET, där vi skulle bott.

Härligt, med god mat, komfort och fåglar, fåglar – gräset är alltid grönare…!

Nå, vi töffar in i en av Tanzanias större städer, Tanga. Nu sömnig i minnet av hampans storhetstid.

Och här slår det förbeställda in, BMA superfint.

Vi njuter “civilisationen” i obskyr krog med lättsamma damer och stark öl.

Blir också Yotcluben med Barbecue och bad. Utsikt över den tynande hamnen.

Och Spotted Eagle Owl tittar in genom fönstret på kvällen.

Written by admin

May 1st, 2018 at 5:08 pm

Pangani 4 dec – 6 dec 2017

without comments

Vi bryter upp från Mkwaya. Tufft och fantastiskt på samma gång.

Coco Beach hägrar, en oas, som skall bli hela resans höjdpunkt. Förbetald och allt.

Finns inte! En vag kontakt med någon dam i Frankrike, som skriker att hon vill ha pengarna är allt.

Färjan över Panganifloden och vi räddas åter av Eva och Lonely Planet, Seaside Community Lodge. Litet religiös touch eller…? Käck personal!

För första och enda gången litet anfrätta, drag i ryggen och muller i magen, men inte mer.

Vi bor bättre, men också stökigare i utkanten av en större by.

Jag passerar 300 arter

Tundratrut, Sotmås, en handfull Tärnor bland alla vadare!

Sista natten invasion av flygfän, men raskt rumsbyte räddar skönhetssömnen!

Så snart on the road again. Antastas av immigration-officer som väl helst vill att vi skall betala/stanna ett tag. Med lagom bestämdhet och vänlighet blir uppehållet försumbart och plånboken intakt.

 

Written by admin

May 1st, 2018 at 4:31 pm

Etappmål

without comments

“De gick långsamt fram, men ändå fram

Denna resan hurrade vi för

När vi kom till Köpenhamn”

så sjöng vi som barn, jag och mina kompisar.

Kan användas här och då får Kaj stå på redden i Nyhavn.

Etapp 1 i historieskrivningen av höstens Afrikasafari, fågellistan har avlämnats till honom.

Nåja, det blir säkert en del revideringar och av övrigt på safarin har jag ju inte hunnit halvvägs.

Men ändå…

Imorgon lämnar jag  för  

Anders möter upp och förhoppningsvis härlig vårskådning med honom i nästan tre veckor.

Och då skall väl också Afrikaresan kunna avslutas medan knölsvärtorna strömmar förbi.

Så länkar jag fågellistan för Afrika som också finns bland pages.

Artlista EA

Written by admin

March 21st, 2018 at 4:03 pm

Posted in Old times,Resor

Safari 1129-1130

without comments

En extranatt i Mwadui gav en heldag där, men så kort. Bistert att sätta sig i bilen för dryga 50 mil till huvudstaden Dodoma.

Nog hade vi kunnat tänka oss Mwadui eller tom Shinyanga för hela Safarin. Och ändå är detta två vita fläckar i Lonely Planet, som annars täcker allt!

Nåväl vi susade söderut. Förbi Nzega, där Kaj och jag tillbringat en natt inlåsta i ett stall med de andra passagerarna i en havererad buss. Det var i februari 1977.

Nostalgin dröp längs den fortsatta färden mot Singida som vi 1977 åkte med Jack från Staterna. Han, cowboy, pratade om prärien och route 66. Och vi tänker samma nu i november 2017.

Rift Valley, ibland branta bergspass men mest plana slätter på 1000-2000 möh. Glest med folk. Då och då utefter vägen en klunga plåtskjul, parkerade lastbilar, ungar som säljer regionens specialitet, honung, torkad fisk, karanga eller …

Några av skjulen med nedsuttna plastmöbler där man kan få coca cola, té och med litet tur sambosas eller söta majskakor.

Efter 30 mil landar vi vid stranden av den salta Lake Singida, en fantastisk fågelsjö. Det var hit Kaj och jag åkte med Jack. Medan han for vidare hade vi tänkt köpa en VW asfaltsbubbla av en svensk volontär, men hon hade redan lovat bort bilen. Det var när vi åkte hem dagen efter som vi hamnade i Nzega.

Nu kunde vi duka upp matsäck, danskt rågbröd, konserver och apelsiner från Kajs träd i Lutembe. Och jag kunde återuppleva morgonen i februari 1977 då jag “lifade” Svarthalsad Dopping (Nu aktuell på Gotland) och Tartarfalk.

Svarthalsade fanns det nu också, två Pelikan-och två Flamingoarter, Maccoa Ducks och hur mycket som helst – vi hade kunnat bli här länge, men 20 sugande mil återstod.

Och dom förlängdes tidsmässigt med någon timme av att vi mötte presidentens sekundsnabba kortege strax utanför Singida.

I skymningen som ytterligare förmörkades av en sandstorm trädde vi in i vad som redan för 40 år sedan skulle vara Tanzanias huvudstad, Dodoma – är den det eller är det Dar es Salaam???

Eva löste med Lonely Planet boendet, Kidia Vision och ätandet, ja tom kvällsöl, Safari min favorit!

Uteblivet bröl från närbelägna Herrens och Glädjens hus gav en god natts sömn. Och vi laddade för ännu +50 mil.

Vi bävade för lastbilstrafiken mellan huvudstäderna. Farhågorna kom till skam och trafiken flöt fint framtill Morogoro.

Eva och jag blickade nostalgiskt upp mot sluttningarna till Uluguru mountains, där vi hade Swahili två veckor i Juli 1976. David grattades med frukttårta på sin 3-årsdag. Jag hörde mina första Spökdjur och Dvärguvar och såg min första Kobra, spottande, i en rörsockerodling. Vi besökte också vår första NP, Mikumi med lejon, elefanter och Tse-tse flugor!

Vi kör till Chalinze, där vi tar A14 mot Arusha och Kenya. Märkvärdigt biltom. Återigen trollbinds Eva och jag av nostalgins historia.

Augusti 1976, när vi lagt oss i Rogers händer, forrester från Sverige, som köpt en utrangerad safaribil från Kenya. Han var på väg till Mwanza, 20 mil från vår destination, Shybush i två år. Hans ord ringer i mina öron :”Farligt att stanna, kör!”

Nåväl nu töffar vi på och minns. Får störtregn innan Mkata.

Måste välja, rakt österut, kortast – men är den farbar? Vi chansar!

Uj, de 7 milen tar en evighet. Tur vi haft flyt tidigare idag och att regnen upphört. Och vi kommer ut till kusten i god tid innan skymning.

Tufft letande efter Mkwaya Beach Lodge. Dags för Lonely Planet? – Kaj har ju bokat – och betalat! Till slut en låst grind och en sovande vakt. Och leende välkomnande och vi får en betongbunker, nybyggd men väldigt lik vad vi bodde i på Ngorogorokraterns rand anno- 76!

Mat och ÖL!, fixas och vi visar safariveterans takter.

Trots avträdets odörer och myggornas surr, somnar vi sött till passadens prassel i palmkronorna och skvalpet från Indiska oceanen.

 

Written by admin

February 8th, 2018 at 7:53 pm

Posted in Old times,Resor

SAFARI 1127-1128 2017

without comments

Darriga checkar vi ut från hotellet. Eva och Kaj har jobbat hårt med att få kontakt och hitta fram till möten, boende mm. Sparsamma svar, vagt positiva.

På väg ser vi många möjliga – kan det vara ??? – bara 40 år äldre. Vågar inte fråga bara spekulera – och fantisera. Alla ler! Så efter 2 mil.

Den skylten fanns inte då, men efter 8 km svänger vi in på planen framför staff-building, precis som för drygt 41 år sedan. Då möttes vi av några indiska expatriots och rektor Swai. Då fick jag sätta mig på Swais piki-piki och inspektera ruinen som skulle bli vårat hem i två år. Då steg Kaj ut ur sitt hus :”Här kan ni bo tills…!” och en nu 41-årig vänskap beseglades!

Idag bjuder rektor Malelemba in oss till sin expedition! Vi får lunch, potatischips med ketchup och CocaCola. Fantastiskt mottagna av alla! Nytt och ändå gammalt. Jag tycker mig känna igen skåp, läroböcker, stolar – bara mer slitna. I klassrummet med Upper Secondary form 6, 40 elever, “mina” för 40 år sedan en del med bänkar andra med bara stolar! – som då! Vi biter ihop, en tår i ögonvrån. Eleverna skrattar och applåderar, vi skrattar.

Vi återser våra hus, vårat och Kajs. Vi minns när Kaj och jag stack in en Puff adder till Eva och David, som båda låg i chicken pox, vattkoppor. Vi känner smakerna, lukterna, den eviga torra passaden innan de efterlängtade regnen efter torka och vattenbrist. Vi minns när 900 elever tog avsked. Ett avsked som aldrig ville sluta den majnatten 1978 och aldrig slutar i minnet.

Så Mwadui, på 50-60-talet kanske världens främsta diamantgruva. Funnen av Williamson och skapad av honom och Chopra, framstående indier i Mwanza. Och de skapade också ett samhälle med skolor, sjukvård och en infrastruktur, som bla gjorde Shinyanga secondary möjligt.

Vi anade och besannades i en tydligare nedgång i Mwadui än på skolan. Ändå fortfarande en prydlig oas i kontrast till den omkringliggande landsbygden. Litet knotande hos vakterna i “gaten”, vilka vi var? Men så fick vi kontakt med nuvarande General Manager på bygget Arlen Loehmer  och så…

Prinsessan Margarets svit och bed, 1956! Oj, oj full board. En värld vi inte visste fanns för 40 år sedan. Och Arlen visar runt i gruvan, också en sluten värld då – för oss.

Vi får njuta en skymning över Songwa och hur natten sänker sig (snabbt!) över Mwadui!!!

Fint att sedan skriva till Arlen och Malelemba och få gensvar.

Written by admin

January 21st, 2018 at 7:43 pm

Posted in Old times,Resor

Minnesväv

without comments

En del säger att minnet är den bärande mänskliga egenskap som väver ihop livet. Försvinner det så försvinner också livet – i dimman – hu.

Härligt då att dväljas i goda vänners lag och fångas i minnets väv. Som igår med Anna, Monika, Jan-Erik till Ankbröst, Tartin Tatin och goda drycker.

Samtalet kommer in på ett gemensamt intresse, natur och då speciellt fåglar.

Monika berättade att han hittade den kanske första Tajgasångaren på yttersta kanarieön, El Hierro.

Minnet vandrar vidare via denna Tajgasångare i “vår” trädgård i Reykjavik oktober 2016 …

… till Erikssons näsa för det exklusiva och när vi tog en valbåttur från Husavik på N Island. Tänkte en lugn tur och alltid något. Hade varit ute på samma tur med Jörgen några dagar tidigare och haft mkt fin utdelning.

Men detta – rena virvelvinden – i fler än en bemärkelsen. Inte läge att njuta den choklad med flottyrmunkar som serverades och säkert blivit trutföda, men flera Blåvalar, fenviftande Knölvalar, Späckhuggare som slickade fartygsskrovet, Vikval, Delfiner och härliga närobsar på Spetsbergsgrisslor.

Några dagar senare på hemväg mot Reykjavik gjorde vi ett stopp i botten av Eyafjördur. Matsäck, tankning och litet lugn vadarskådning, typ granna Kustsnäppor, Isländska Rödspovar... Men en väldig val i bayen. Kunde inte tro det var sant. Försökte med en Vikval, Men en valbåt bekräftade min misstanke, inte en men flera Kaskeloter som irrat sig in i fjorden!

En halvtimme senare hickade Janne till och minsann en Trädmås, som senare drog söderut och sågs under ett drygt år, – tillslut nere på Reykjanaess.

Janne avrundade så på Seltjarnarnaess, Erikssons sista Islandsdag, med en adult hane Mindre Bergand, en gammal favorit. Alla Islandstwitcher var alternativt på fågelsafari på Grönland eller i Östafrika, så några kanadicker blev våra medobservatörer, “common stuff over there”.

Och apropå kanadicker. En presumtiv Kanadatrut förvandlades till en vanlig Gråtrut i Fiskhamnen härförleden. David, Bernt och jag hejdades i steget att dippa. En Pille på på lilla Rosenlundsskorstenen till tröst eller litet ekivokt: “En dippande kanadick byttes mot en stolt pille!”

och så förstås en Kanadick på tak i Reykjaviks hamn!

Minnenas väv är knuten!

 

Written by admin

January 13th, 2018 at 8:10 pm

SAFARI 1125-1126 2017

without comments

Vi startar resan. Nödigt och onödigt. Toyota landcruiser i topptrim. Liksom drivern – en oanad rallytalang av rang.

Jag värnar om tub, stativ och fågelbok. Eva, som vanligt mest och bäst, typ vatten, kläder, sjukvårdsväska, reseguide (Lonely Planet). Kaj kylväska och stolar…

Kajs övriga familj avstår turen så vi blir tre hela vägen. Ett optimalt men också farligt antal.

Som side-cut har jag räknat in nästan 100 arter. Lutembe Bay är grymt! Man har räknat in två millioner Vitvingade tärnor! Bara något tiotusental nu. Banded Snake-eagle, en Sotfalk, jätteflockar Abdim´s stork så man bara storknar!

Så iväg. Mot Mutukula och min första pärs som visumansvarig. Förlitar mig på Kajs gamla diplomatpass och vår allmänna trevlighet. Eva är en gudagåva långt effektivare än något dollarprassel. Först “väglöst” men sedan hyfsat och no traffic.

Och så är vi inne i Tanzania, vårt hemland i två år 1976-78. Överväldigande i skyfall. Men så stilla, nästan sakralt.

Nere på jorden strax innan Bukoba. Poliskontroll och Kaj tvingas vifta med passet. Men tillbaka i euforin med ett osannolikt hotell,Balamaga B&B, som Eva hämtat från “bibeln” och middag i bröllopsfest med Konyagi och Safariöl. Thunderstorm n:o 2 på natten, ingen el, inget vatten.

Efter fin frukost på väg. NV Tanzania glesbefolkat. Långa sträckor ensamma på hyfsade vägar. Igenom stora naturområden, men inget wildlife att se. Kanske ett misstag att välja bort Serengeti, dyrt och bara en blek kopia av vad det var 1976, så vi får väl se!?

Det kommer små regnduttar och är ett behagligt Safari/transportväder.

Halva vägen mot Shinyanga, ca 25 mil kommer vi ut på huvudstråket mellan DES och Rwanda/Burundi. Lastbilar som nödigt klarar varje uppförslöpa, men som effektivt kör sönder vägen, ibland tar vi oss fram nästan väglöst.

Segt men litet roligare när vi närmar oss “vår” stad för 40 år sedan. Massor av hägrar, storkar mm på de regnvåta fälten. Shinyanga är en blind fläck tom i LP . Eva kryssade skickligt förbi chaffishaket, Kilimanjaro Lodge med larmande disco och mosquitos och vi landade på Diamonds Fields. Samma ägare, Davin Lakhani, som till legendariska Butiama. Finns många naturaliserade Araber och Indier i Shinyanga, som är största distriktet i Tanzania.

Hyggligt rum och hygglig mat av indiskt stuk. Inte mycket förändrat sedan sist – för 40 år sedan.

Imorgon stundar första elddopet. Vi har många gånger valt bort tanken på att återvända – minnet suddas ut – men i morgon. Somnar omtumlade under den tropiska stjärnhimlen ackompanjerad av en mix djungeltrummor/discomusik.

 

 

Written by admin

January 1st, 2018 at 6:44 pm

Posted in Old times,Resor