Grönländsk stenskvätta
Kul att följa en tråd som man börjat svåra med. Se vart det bär iväg.
Stenskvättor är ganska kul fåglar, lätta att se och estetiskt tilltalande. Någon gång började jag fundera över någon stenskvätta och tänka att kanske är det en sk grönländsk. Kanske var det i Danmark, kanske på Hönö, kanske på Gotland?
Hursom så har det sedan hänt litet då och då. Och nu i år var jag så på Island och såg den isländska stenskvättan och sedan hittade jag en intressant stenskvätta på Hönö i onsdags, som var kvar på fredagen. På lördagen tog Magnus P tog några bilder på en snarlik(?) individ i Torslandaviken. Och då började jag svåra!
En enkel uppdelning av stenskvättan kan vara (fler uppdelningar finns)
A) Nordlig stenskvätta, nominatrasen ”oenanthe”. Häckar i ett brett bälte från västra Europa ända in i Alaska.
B) Grönländsk stenskvätta, rasen ”leucorhoa”. Häckar på Island, Grönland och i nordöstra Canada.
C) Atlasstenskvätta, rasen ”seebohmi”. Häckar i nordvästra Afrika. Behandlas ibland som egen art. Gammal hane har svart haklapp.
Märkligt nog flyttar i princip alla stenskvättor till Afrika och övervintrar söder om Sahara.
Detta betyder att den Grönländska stenskvättan företar en av de längsta flyttningarna över öppet vatten för någon småfågelpopulation. Förr trodde man att merparten av fåglarna flög till Västeuropas kuster, där de slog följe med nominatformen till övervintringsplatser i Afrika och att kanadickerna mellanlandade på Azorerna. Senare forskning tyder på att merparten drar direkt!!!! Grönland-Västafrika tor varje år – därför har den här rasen diagnostiskt längre vingar och kan väga 50% mer än övriga stenskvättor!
Flyttningstiden på hösten inträffar från slutet av augusti till början av oktober med normal topp tidigare delen av september. Många särskilt ungfåglar, fångas upp av de cyklonrester som ofta sveper västerut över Nordatlanten den här tiden av året. Rejäla ”wrecks” har inträffat med 1000-tals skvättor på den lilla ön Fair Isle i Skottland i slutet av september.
Hur kan man då som vanlig skådare känna igen den Grönländska stenskvättan och vilka är fallgroparna? Diagnosen innan DNA är rent morfologisk och kräver handhållen fågel, den Grönländska är större och vanligtvis mäter man vinglängden.
Dom som sett mycket skvättor och ofta raserna sida vid sida kan hyggligt bestämma dem på mörkheten och den mättat rödbruna grundtonen hos ”leucorhoa” contra mer urvattnat och persikotonat hos ”oenanthe”. Gamla hanar svårast! Helt enkelt är det dock inte för en del nordostliga populationer av ”oenanthe” drar mot det rödbruna och så finns det fåglar på södra Island (och Färöarna) som är litet mittemellan. Men en extrem grönlänning kan aldrig i detta avseende matchas av någon “vanlig”.
En liten kul grej är att när man haft båda raserna samtidigt rastande har i genomsnitt ”leucorhoa” stannat 3 ggr så länge för att äta upp sig. Antingen efter en lång havspassage eller inför en dito!
Hursom så tycker jag att en mustigt rödbrun skvätta, som stannar några dagar på Hönös klippor i bruset av gamla utdöende cykloner ger vibbar om Island eller varför inte Grönland!
Till slut hoppas jag inte Magnus P misstycker att jag länkar till hans utmärkta bilder på Svalan. Tycker fågeln känns bra men det är sak att se i verkligheten sådant som färgnyanser, storlek och att ha det på två bilder.
Ändå jättetack för dem Magnus!
En detalj att kanske uppmärksamma är den skarpa gränsen mot vita undergumpen!? Och är inte vingen proprotionellt lång på högerbilden!?