Fidel Castro
Igår tänkte jag njuta lavinsträcket de senaste dagarna. Tiotusentals, fa finkar, har vällt förbi trots ett ganska bistert sträckväder, snett motiga kulingvindar och skurar. Finns ett uppdämt tryck så…
Men på morgonen intet, enstaka duttar bara, några knäckar och en större hack och jag blev tämligen rastlös. Att bära några lass skräp till närmaste avstjälpningscentral rådde inte på bot. Ringde Ritchie, kanske en bägare var rätta medicinen? Inget svar.
Fanns inget annat än att bestiga stålhingsten. Redan när jag drog backen ned förbi Sahlgrenska och ut i Slottskogen andades jag lättare. Inga fåglar utan mest folk med glatt dinglande lila plastkassar – rejält laddade. Allt andades lördagsförväntan. Brahebacken upp med sälar, pelikaner och svarta svanar. Så full fart mot Klippan.
Illavarslande med inga turkduvor längs Kungsladugårdsallén. Och vid Klippan bara skränande vitfågel och en ensam tamanka – har kompisen hamnat i grytan? Försöker svåra med en “intermedius”, men det går bara inte.
På däcket i Fiskhamnen står Stefan S. Först sänker han mitt försök på en spännande ärla; “Bara en sädes-“, för att sedan återge mig hoppet “Pillen sitter fint på Gasklockan”. Spelat nochig maxar jag pedaltrycket i den bekväma medvinden uppströms älven.
Redan vid hotellbåten Ibis sliter jag upp kikaren och konstaterar att det kan bli en “allt missat, vad var det jag tänkte!” . Rastlösheten är på väg att ersättas av missnöje. Vägrar att kika upp mot klockan innan jag fått sikt över nordsidan – och där sitter den! – en gammal hane pilgrimsfalk litet lömskt innanför översta räcket.
En annan skådare står och rotar med något i buskaget vid cykelbanan. Kan han ha missat? – får väl tipsa för säkerhets skull! Han reser på sig, så stor så kraftfull!? DET ÄR RITCHIE! Han pissar!
Ingen skådare men så fantastiskt att få visa just honom denna klassiker; En pilgrimsfalk på Gasklockan något som redan Nils, vår far pluggade. Så att vi varje gång vi åkte med tåget till Uddevalla satte våra ansiktsavtryck mot tågrutan innan Marieholmsbron på 50-talet. Ack vilken ljuvlig nostalgi.
Nostalgiskt är också att tänka att sista häckningen av pillen i slutet av 70-talet var vid Borgila. Ritchie visste berätta att Lars Ferm, inte rånarlegenden utan vår kusin, och han blev bortkörda från boet då de gjorde ett desperat försök att sätta världsrekord på paddtorsk.
Litet svårt för brollan att fokusera, han har ju klämt en hel special på Järntorget. Men så kommer några tornfalkar och sätter fart på det hela. Vilken uppvisning!
När vi sett oss mätta fortsätter vi genom det “vilda” Gamlestaden, skönt att ha en erfaren vägvisare. Till slut landar vi i Stampens kyrkogård och dess minneslund med vår faster Ruts spridda aska. Där låter jag mig väl smaka av den carribbean smoothie Ritchie bryggat. Några spetsbergare drar över och Ritchie förundras över min entusiasm för de gråa ankorna contra VANDRINGSFALKEN!
Jag tänker också att vi har en bror som är förunderligt lik Fidel Castro.