Olof Armini om fåglar och natur

Fältbestämning, fåglar, miljö, natur.

Buteoides nov-09

without comments

Var det någon gång i början av 80-talet på Vivesholm eller var det redan i slutet av 70-talet vid Vänerns strand? Senhöst och en stor, mycket ljus duvhök som förde tanken till en grönlandsfalk. Och vid kontakt med Big-Lasse alt Ingemar J (inte boxaren!!), två av ornitologins giganter blev jag bekant med den nordliga-östliga rasen av duvhök “buteoides“, en ras som jag frekvent borde sett när vi bodde i Umeå 75-76.

Enligt aktuell taxonomi indelas den Europeiska duvhöken i två raser; nominatrasen “gentilis” från NW Afrika över hela Europa till de nordligaste delarna där den ersätts av “buteoides” som breder ut sig österut till världens längsta (?) flod Lena som rinner upp vid Bajkalsjön och ut i Norra Ishavet . Då befinner vi oss i Östra Sibirien och i Asien och öster om Lena ersätts “buteoides” av rasen “albidus“.

I stort följer duvhöken två “kliner” längs sin utbredning från NW Afrika till Lena. Storleksmässigt blir den större. Dräktmässigt blir den gråare och ljusare.

En gammal östlig “buteoides” kan som sagt föra tanken till grönlandsfalk. Vid rapporter om den senare har det ibland förekommit diskussioner kring och tom någon gång belägg för “buteoides”. Unga duvhökar av västligt ursprung benämns ibland Rusty Hawk, östliga har däremot en vit grunfärg på undersidan och är på översidan ofta tydligare tecknade med vitaktigt diagonalband över täckarna. Den ännu östligare rasen “albidus” är nästan vit men mindre än “buteoides”.

Man skall dock komma ihåg att duvhöken förändras gradvis och när man läser på verkar de taxonomiska rasgränserna ganska vaga. Likadant verkar det vara med den nordamerikanska duvhöken, som en del vill skilja ut som egen art.

Duvhöken är mycket uppskattad av falconerare. Den är en fokuserad jägare och förmodligen lättare och billigare att komma över än de mer exklusiva falkarna. I linje med falconerarnas syn på duvhökens kapacitet finns en mer omfattande rasindelning:

 “Kleinscmidti” i Spanien och NW Afrika och “marginatus” i Östeuropa, båda mindre och bruna och lämpar sig för jakt på kaniner och fågel.

Gallinarum“, Tyskhöken, större och kan ta större byten som hare. Specialist på jakt i bergsterräng. Lämpar sig väl i aktuella falkonerares jaktmarker.

Buteoides“, som är ännu kraftigare, men inte riktigt anpassad till C Europa.

Albidus“, nämns också och är som jägare jämnställd med de två små raserna.

I ovanstående uppställning indelar förstås “klåfingriga” taxonomer “buteoides” i “gentilis” och “buteoides”.

Och i förrgår hade jag en mycket spektakulär ung hona med rejält östliga karaktär – kanske inte oväntat. Läste om infångade duvhökar under några decennier i Västmanland, där en fågel rasbestämts till ung hona “buteoides” i november!!!

Written by Olof

November 25th, 2009 at 1:58 pm

Leave a Reply