Olof Armini om fåglar och natur

Fältbestämning, fåglar, miljö, natur.

“Superciliosus”

without comments

Fick följande klämkäcka mail från en av “lojalisterna” som skulle undvika Gotland: 

” Ja. Igår kväll lurade jag alltså , efter jobbet,  iväg Anders på sällskap till Lausviken och När. Han hade visserligen granskat yr.no och SMHI samt följt såväl sjö- som landrapporten hela långa dagen. Alla instanser var rörande överens om att ett monstruöst regnväder skulle täcka Gotland resten av dagen och natten. Brandväsendet hade centralt kallat in förstärkning och deltidskårerna trimmat in sina länspumpar i Dalhem, Fårösund, Slite och Burgsvik.  Därtill varskodde särskilt sjörapporten om  minst 9 sekundmeter nordost. Tilltagande.

   Men inte föll mer än några stänk över Visby inte. Inte heller över Sanda. Nåja. Aningen mer fukt på kikarlinserna kanske.  Men Anders har ju inte mycket att göra nuförtiden. Annat än att följa väderleksrapporterna över norra Europa och att själv sticka ut näsan över den nyklippta för att bekräfta eller, på gotlänningars vis, mest dementera radions plumpa utsagor.

    Så vi gjorde en tur längs vingliga våta vägar i min blå Peugeot. Längs diken och åkrar. Förbi traktorer med kepsprydda förare. I sicksack österut. Mot den mest hägrande Närkån där en busksångare sjungit den gångna natten.

    Josef hade suttit där och fiskat under natten. En och annan sutare. Någon id kanske. Inte som mat men mera som nöje. Kastat i fiskarna igen. Och strax efter midnatt hade en busksångare börjat tala från träden på andra sidan ån.

    Men då. Under natten. Då var det stjärnklart, ljummet och vindstilla. Och vid det här laget hade ett halvt dygn passerat.

 

    Anders påstod att hans windstopperjacka också var regntät. Förbanne mig att jag tror det. Hur som helst tilltog fukten under resans gång. Väl framme vid infarten till Lausvikens norra torn och till Närkåns utlopp fick vi syn på en handfull svanar på en leråker. En svan var mindre. Det var en mindre sångsvan. De andra större. Vanliga sångsvanar. Ganska oväntat med i synnerhet den mindre på en åker i När nu på försommaren. I regnet. Vid det här laget var  vi nog båda överens om att den tidigare fukten eller dugget enligt konstens alla metereologiska regler passerat varje operationellt definierad beskrivning på den typen nederbörd. Liksom varje annan.

 

    Det återstod blott hoppets flämtande låga mellan oss och nästa begrepp. Skyfallet.

 

    Hukande under tak i det tomma  korvståndet vid Närkån lyckades Anders, med sin Ipod, locka fram i tur och ordning sävsparv, koltrast, grönfink, vitkindad gås, häger, gräsand, lövsångare, bofink, steglits, grå flugsnappare och – pass på! – rörsångare och – hör upp! – härmsångare!

    Uppgivna och blöta lyssnade vi till sist in en kärrsångare innan det snöpliga återtåget.

 

         Vi åker väl hem?  Pep undertecknad. Blöt i håret och underkroppen.

         Ja vi gör väl det.  Gnekade A. till svars. Fortfarande i upplevelsen av att vind är vatten. Eller om det nu var tvärtom. Men inte var han blöt inte.

 

Väl hemma i den torra varma lägenheten slår jag upp Svalan och får nära nog en chock. I alla fall en kris. GRÖN BIÄTARE . I Sysne. Det vill säga blott något ynkligt tiotal kilometer från vårt tillhåll i Närkåns tomma korvstånd.

    Och nu var klockan 20.15. Regnet vräkte ner. Och hade så gjort sen någon timme tillbaka. Utsikterna var också oförändrade – regn. Dagsregn, nattregn, spöregn och skyfall.

 

Men under kvällens lopp kunde jag registrera hur mina fågelskådande kamrater liksom tickade förbi den gröna och, i gott tempo, följsamt rapporterade från lyckan i regnvädret via Svalan.  20.34 Ola Wizen. 21.05 Tholin. 21.24 pastorn och pastorskan med familj…….

    Tack och lov är Olof i Göteborg. Annars saknas snart bara jag själv. Och Anders. På denna lyckans lista.

 

   Det blev alltså en natt i vånda. Innan vi somnade hade Anders och jag avtalat att åka ut på morgonen. I varsin bil eftersom jag måste tillbaka till jobbet. Anders kan ju lyssna på vädret via radion. Och han har sedan berättat om att natten var fylld av drömmar. En orolig sömn med täta uppvaknanden av att förgäves jaga en liten grön biätare i en skog av mörker och okända faror.

 

   Själv vaknade jag klockan tre. Klarvaken inom loppet av ett ynka andetag. En timme senare. Prick. Var jag framme vid Sysne. Tord var där i mörkret. Tillsammans med en man som gick på två långa kryckor upp till armhålorna. Han berättade att han sett fågeln kl 03.20 över en talldunge men var i övrigt lite oklar. Talade mer om en sångsparv på Nidingen förra veckan och en död man som flutit upp på samma utflykt.

 

    Efterhand kom andra entusiaster till plats – en liten grupp tysta sammanbitna män. I maskeradklädsel förlåt kamoflage. Kommando Holger Meins i all ära.

    En timme senare står jag på pass med Josef, Tord och Jimme på sjösidan om vassruggen. Starar vänder fram och åter i duggregnet. Det klarnar en aning och två ladusvalor sveper förbi. Ger en smula hopp om sikt och dag och insekter för tropiska fåglar.

    Spekulationernas timme är slagen gott och väl. Hur tänker en biätare? Nej – hur tänker en GRÖN BIÄTARE? Tänker den alls med sina gnistrande gröna vingar och den där ljuvligt turkosblänkande kindfläcken?

    Såg mannen med kryckorna verkligen en grön biätare 03.20? Då var det ju mörkt. Har den trots allt flugit vidare norrut? Eller frusit ihjäl i jakt på Indien?

    Det är så tankarna går. Fram och tillbaka. Det är kanske ett sätt att mildra spänningen. Försöka förhindra den fullt rimliga och möjliga besvikelsen att växa sig alltför stor och dramatisk. Såhär klockan fem en tisdagmorgon uppfylld av gudsförgätet blygrå skyar. Och min ena stövel läcker. Den vänstra. Förbannat att lagningen släppte häromdagen. Nu rinner det in kallt sumpvatten till foten där jag står och glor hypnotiskt in i en vassrugge på Östergarnslandet när andra fortfarande ligger och sover.

 

    Så plötsligt. En stor slank och snabbvingad fågelsiluett skjuter upp ur vassen. Mot de grå molnen rakt emot oss. Som en stor svala. ” pjorr…pjorr ….” ungefär. Och jag har nästan glömt hur man pratar. Tungan liksom fastnar mot mjuka gommen. Kinderna är kalla och stela. Men efter ett par iskalla sekunder får jag fram orden. ” – Där är den! ”

 

Och resten är vid det här laget historia. En god historia som man brukar säga.

  

 

 

Från kafferasten på jobbet tisdag 8 juni”

 

Sedan pinade jag mig igenom denna enigmatiska och grymma stämningsbild i dis och dugg. Den är mentalt knivskarp. David L förnekar sig inte.

 

 

Och naturligtvis inte den andra lojalisten heller. Känner mig som Dracula genomborrad av ett silverkors efter Anders kanonad varav nedanståënde bara är ett axplock.

 

 

 

Gigantisk näbb och stjärtspröt. Svart cilium (mask) omgärdad av blått. Gulröd hakflash. Draperad i grönt med bronsskiftningar. Och undervinge i brunrost.

 

Kanske har jag hämtat mig en aning?

 

Väljer en lämplig flytande medicin och försjunker i minnenas nostalgi.

 

Den “svenska” gröna biätaren ingår i ett superartskomplex, Merops superciliosus.

 

Detta byggs ofta upp av följande taxa:

 

1. Nominat superciliosus, Madagascar Bee-eater, för en korsvis flyttning/häckning längs Afrikas östkust, Somalia – Madagaskar.

2. alternans, en utknoppning västerut av ovanstående mot Namibia/Angola.

3. phillippinus, Blue-tailed Bee-Eater, asiatisk från Delhi och österut. Flyttar normalt ned över Indonesien (men kan skvätta västerut för kontakt i Östafrika??)

4. persicus, “vår” grön biätare, från Delhi västerut tom  N Egypten.

5. chrysocercus, i korridor väster ovanstående, Atlasbergen – Kongo. Touch med ovanstående i Libyen och Uganda.

 

Eftersom Williamsons fågelguide splittade 1 och 2 i Tanzania var jag med på tåget redan 77-78. Fina minnen av persicus över Mwadui-dammarna, samtidigt som jag kryssade vår alldeles egna biätare. Sedan stora flockar nominatformen på korallrev utanför Dar-Es-Salaam.

Blue-tailed har jag dykt på i Indien, Thailand och på Bali.

Men tydligast i minnet är den enda persicus som jagade runt i Sultanphur utanför Delhi, tillsammans med en “svensk” blåkråka, båda på sin absolut östliga limit!!!

 

Tillslut tror jag dagsfärskt att

 

A. 1, 2 och 3 slumpas i Madagascar Bee-Eater, Merops superciliosus. Utseendemässigt lika med framträdande vitt supercilium. 

 

B. 4 och 5 slumpas i Blue-cheeked Bee-Eater, Merops persicus. Utseendemässigt lika och sympatrisk häckning utan hybridisering med A i områden kring Delhi!!!

 

Ännu mer tillslut så finns koppling till Sysnefågeln och variegatan på Gotska Sandön.

Jag kommer att plåga läsaren vidare med detta!!

Written by Olof

June 8th, 2010 at 8:06 pm

Leave a Reply