Rödhalsad gås
Sedan rödfalken har det varit litet trögt för teamet Anders-Olof. Själv har jag haft litet känningar som tundrapiparen och biätare. Månne den sistnämnda vara Ölandsfågeln som gjorde en liten utflykt på sisådär 20 mil i dimman och diset. Den sågs ju igen häromdagen.
En amerikansk tundrapipare, trolig sådan rapporterades från Halland den 25 och var närmare i väg men fjärmare i tid än den i norra Tyskland. Denna var ju också i “lämplig” närhet till en Wilson!
Nå igår gjorde vi slag i saken och “drog” på den rödhalsade i Petesviken. En 2-poängare enligt birdfinder, Club300s jubileumstävling. Förvisso skall man hitta fågeln, men för skoj kan man ju värdera obsar enligt deras poängsättningen av olika arter.
Fö enligt samma matrikel så har undertecknad helt “rena” 3p för amerikansk kricka och 1p för aftonfalk. Med litet god vilja dessutom 5(!)p för tornuggla och 3p för biätare. Mer utopiskt 4p för am tundrapipare! För ornitologens våta drömmar skulle det betyda en delad 54:e plats i birdfinder – eller en delad 11:e plats – eller en delad 4:e plats. Uj-uj-uj!!!
Tillbaka till verkligheten – eller – det är inte bara tveksamheten om vad man sett/hört utan även att det man sett/hört är av genuin autencitet!!!
Framme vid Petesviken kunde vi efter litet rotande få de allra mest bedårande obsar på den rödhalsade. Tänk om vi inte vetat, ett snabbt konstaterande, några betande vitkindade! Den höll sig långa stunder dold i gräs eller bakom sina större släktingar, ett femtiotal vitkindade. Ljuset tillät inte fullständigt skrutiniserande av fjäderdräkten för eventuell åldersbestämning. Något man gärna gör och sedan använder, oavsett resultat, för att stärka ett genuint ursprung!
För vi behöver bara gå ett drygt halvsekel tillbaka i tiden så hade nog obsen avfärdats som en parkanka – särskilt sommartid. En likartat uppträdande i fjol på Västkusten, en rödhalsad med en flock vitkindade på Galtarö, mottogs med stor skepticism av alla utom observatörerna.
Jämför Galtaröfågeln
http://www.birds.se/imgspec.asp?Qimg=117&Qlangues=Sv
Med den i Petes
http://www.artportalen.se/birds/default.asp
Sök på visa fynd – rödhalsad gås – juli – Gotland så hittar ni fina bilder.
Alla tänkbara parker eller uppfödningar av fjäderfä dammsögs. Och som man frågar får man svar. Noaks ark i Bohuslän hade rödhalsade. Status vet jag inte men minns när jag granskade England i samband med Londonbesöket i vintras att man uppgav en häckning i det “vilda” i ENGLAND! Såg själv två friflygande med två vingklippta i St James Park vid Buckingham Palace.
Alltså skäl till stor ödmjukhet. För vem vet om tex rödfalkar. Dök upp en i Norge och då vibbar det med paralleller till tex alla tartarderivat som vimlar runt. Det är inte alltid de har prydliga remmar och radiosändare som fågeln på Tjörn nyligen. Oräddhet och mysko ruggningar sänder kalla kårar efter ryggraden!!
Men njutaren skjuter alla dessa vibbar i sank. För som vi njöt och allt förhöjdes av en förtjusande bergandskull och efterföljande vadarfrossa till bullar från Fårö och hembakt chokladkaka i Anders fältfåtöljer.
Till slut en “äkta” oäkting signerad alltid alerte Svante B. Fråm Loiredalen!!!
“En gräsand överdragen med en svart nylonstrumpa och med något vitt på bröstet”, inte helt ovanligt att man träffar på. Mer frekvent i närheten av fågeldammar med tamdrag, men även i det rent vilda. Litet slarvigt har jag fångat upp typbeteckningen Cayugaand. Fick den faktiskt från Gotlandsornitologins nestor Stig H. Rätteligen gäller den helt svarta mer typiska tamankor som först frambringades vid Cayugasjön i staten New York “over there”. Säkert finns en gemensam koppling via gräsand så – och Cayugaand låter så fint.