Olof Armini om fåglar och natur

Härlig natt och vilken frukost!!!

Däst på inhyrd stålhingst till Västra hamnen. Virrar runt i stormbyarna med gnistrande solsken. Till slut står gänget där, i lä av några skånska pilar. Stefan C, Pierre U, som rodnar sött när jag påminner om havererade gråsuggan på Hoburgen på 80-talet och en rock´n-rollare plus flera till.

Helikopterplattan med än mer horisontankor än Hönö. Inte bra med min handkikare, trots att alla vänligt bjuder på tittande. Kan hjälpligt titta in sulor, tretåar, dvärgmås, storlabb, brelle, små-o storlom, samt både sillgrissla och tordmule. Men som för de andra blir det varken tärnmås eller brednäsa som ses från för oss synliga utposter, Barsebäck och Lomma södra!

Ack, ja när man i Vättern ser en stormsvala så…!!!

Gjort förnyade attacker mot Askimsviken.

Efter att hört en sparvuggla två ggr från balkongen åkte jag ut till viken i strålande sol på måndagen. Stor samling och den här gången var brednäsan extremt samarbetsvillig. Ändå får man förstå den som ställde sig något åt sidan och ifrågasatte vissas närgångenhet.

Brellen visade upp sig längre ut i Viken liksom mängder av tretåar och två stormfåglar (varav den ene togs omhand på tisdagen, utmärglad och trött). I det sammanhanget kan man undra om det var samma brelle som sågs vid Amundön idag. Två alkekungar kunde vaskas fram bland nästan tjoget sillgrisslor. En svärta, här ganska ovanlig, låg och fiskade mellan Hovås och Marholmen.

På torsdagen fint väder men klent utbyte. En ung tretå på simsnäppans plats, några sillgrisslor och svärtan kvar.

Idag spännande färd mot söder, Malmö. Eva skall nobelfesta med vännen Marina imorgon och jag tänkte bekannta mig med helikopterplattan vid Turning torso. En mycket djärv attack mot arternas art, som just nu får den redan vita ismåsen i Värmland att blekna än mer, atlantpetrellen.

Tyvärr har vindutsikterna förändrats till det sämre för Lomma-ryssjan till förmån för Hönö mfl ställen norröver. Har haft ett sanslöst motflyt med min annars så framgångsrika Hönöstrategi. Efter att tidigare i höst klämt nästan allt har jag i rask följd missat stormsvala och nämnda petrell plus en jämra massa smågodis!

Har istället fått njuta en klockren resa, bussen hackade sig fram i snömodden klockan kvart-i-sju, tåget lämnade centralen prick 7:27 och bröt sig fram genom stormbyar och störtskurar med tunga snöbollar till Malmö exakt 10:08! Jättefint hotell, Mäster Olof – förlåt Johan var det visst, men jag heter ju Johan Olof Harry – HÖ! Kanonlunch på Sture och fin promenix ffg i Pildammsparken.

Få se imorgon och Scaniaparken!!!

Härligt! –

Efter lång skådartorka. Inte på grund av något speciellt utan bara alla dessa banaliteter som staplas på varandra och till slut blir till något hindrande. Lätt att bygga upp men ack så svårt att få bukt med.

Efter stor fest igår, då jag klokt bara luktade på korken, tog jag pensionärskortet och 58:an till Askims kyrka och därifrån till Otterbäckens utlopp i Askimsviken. Hälsades välkommen av en värstingskur från Atlanten. Men också av några trevliga skådare och i töcknet, om jag dristade vända mig mot regnet, en BREDNÄBBAD SIMSNÄPPA.

Än mer lyfte jag när regnet försvann, en tretå seglade förbi och fler trevliga skådare dök upp. Toppade så med en BREDSTJÄRTAD LABB och skjuss hem med alltid lika trevlige Jan-Åke N.

Underbart att nå oasen efter denna ökenvandring som belastats med hägringar från havsfågelskådarna – brellar, klykor och brednäsor i invasionsantal toppat med stormsvala och megan atlantpetrell på Hönö och idag på Nidingen!!!!

Invasionsarter jag trots allt fått njuta är bändelkorsnäbbar och sparvugglor i Änggården. Hemmavid tycks både kattuggla och rödhake ha anammat sydligare vanor och sjunger på för fullt. Pillen från Gasklockan drar oregelbundna jaktturer utanför köksfönstret, medan duvhöken visar upp sig dagligen.

BACK ON STAGE

Litet skamfilad blev det istället Visby med Anders 2 november i den ihållande dimman. Janthe ringde piggt om drag på ökenvaren och brandkronade på Storgrunn. Vi tröstade med pannbiffsmackor på klassiskt fik och jobbade ihop en strömstare i Fridhem och en nötkråka över vägen vid skjutfältet innan JJ drämde till med bergstaigasångare på Storgrunn.

Nog litet att grunna på när Anders drog på morgonen 3 november, medan jag blev vid min läst. Fick mellan dont-varven ihop skäggmes i Paviken, snösiska på Svältis och både stjärtmes och svart rödstjärt i trädgården. Men. ack på Sudret åter en 15-årsrepris, ökenstenskvätta. Definitivt en bakflytsskjuss och passa sig för att inte ge upp eller bli för negativ.

Kommer trots allt till ro och spankulerar in varfågel och mindre hackspett på golfbanan 5 november.

Så en stjärnklar natt men vi drog ändå, Anders saknade ju ökenvarfågeln och jag en triss arter. Bra skjuss direkt på Storgrunn med bergstaigan, en stund superfint på marken och lät litet, men sedan bom stopp – den försvann och allt annat putz weg. Drog blåhök som årsare numero 227, inte så pjåkigt och flera som Jörgen, Thomas C, solen och Folkeryds läckerheter lyste upp.

Litet skönt när man gått igenom ett bakflyt utan att gå under och tog en vanlig pansjojobbardag 7 november som direkt belönades i sista självande dagsljuset när en mäktig falk paddlade över mig, en annan datumart!!! – JAKTFALKEN! Bara förargligt att ingen annan tillstädse.

Den 8:e satt Anders och jag och bara väntade att den skulle dyka upp vid fyren. Istället fint dykandssträck med en praktåda i ejderflock som landade vid Utholmen som absoluta topp – om inte? – en juvenil tretåig mås mot söder. Mindre sångsvan och gråhakedopping och jag hade kommit upp till ytan!!! 230 arter lika med förra året och delad 6:plats=Godkännt!

Anders stack emellan med att blocka eventuell split av “phoenicuroides”, hösten 3:dje(?) på ön vid Barshageudd, medan jag “soffar” första Nordiska fyndet redan 1986!!!

Grann avrundning i kanonväder, lätt västlig bris och sol, vid Fyren 11111111 med blåhök, havsörn, pilgrimsfalk och så magnifikt JAKTFALKEN, för Anders och mig att njuta.

Och 12:e back i Götet med duvhök och sångsvan från köksfönstret. Så halvannans timmes stålhingst till Saluhallen och favoritbutiken med sidestep till Änggården och två sparvugglor och en hoper bändelkorsnäbbar!!!!

Borta och hemma bäst!

Som vanligt sviktar man litet som skådare när man skall byta från en lokal till en annan – ” skomakare bliv vid din läst”. Och skådandet från Olof Rud och Joberg har varit osannolikt bra i september och oktober.

Stäpphök 10 och 17 september, mindre flugsnappare 16 september, taigasångare 9 oktober och så sparvuggla 22 oktober. Grymt och var kunde man se mer. Jomenvisst Gotland i skiftet oktober/november kan inte göra någon besviken även om viss tid är dimma, mörker och nederbörd.

24 oktober landade vi på Visbyplattan. Hyfsat genast, droppade redan da´n därpå in litet på listan som varfågel, salskrake, stjärtmes, vinterhämpling och fjällvråk.

Den 26 slog Anders och jag till rejält. Ett sträckös av framförallt trastar förbi Västergarn toppas med en bändelkorsnäbb. Vid fyren och väldoftande kaffe med godsaker dansar det in en intressant piplärka, som sedan hittas halvvägs mot Svältis, VATTENPIPLÄRKA, en “datumflyttare!!!” vid den här tiden på golfbanan. Den är kvar da´n därpå, även för andra att njuta.

28 blir det stordrag. Saaben victormullrar fortfarande i gammal god stil ut på Faludden. Vi hittar genast den brandkronade kungfågeln ute vid Faluddenfyren – Anders lättnad får de sista dimslöjorna att skingras, han missade igår! Vi träffar  årets skådar”etta” Fredrik Ström alias Mr Örnvråk. Tillsammans skåpar vi in svart rödstjärt, berglärka, skäggmes, mindre sångsvan och rödglador. Belåten handling i favoritbutik i Hemse.

Lustigt nog pratade Fredrik om en varfågel på Västkusten som fotats och enligt honom hade drag av en sydlig variant – för den 29 klipper densamme till med några bilder på en ökenvarfågel på Nyudden, den fågel som väl är min suktare såhär 2 november. Den svarta “phoenicuroides” ses också igen, om samma? – tycks vimla av dom, Skåne, Halland, Blekinge, Medelpad, Tyskland!!! Kontrar lamt med en snösiska på vägen ned mot Svältis.

Hamnar i litet vakuum med dimmor av olika slag; inspekterade och godkända spisar ryker in och läcker, datorn är utnyttjad till sista bytesen och ger snart upp, lantlivet kräver ved, städning, odalhantering mm mm. Men Anders mer rutinerad angående lantlivet fångar in en kungsfiskare i Paån och tipsar om dvärgbeckar i Vgarnviken. Själv mäktar jag med en högst normal varfågel, brunsiska och bläsgås.

Kavlar upp ärmarna!!!

Laddade efter utbrottet med brandkronade på Faludden 28 oktober bestämde vi drag på ökenvarfågel eller annat valfritt godis onsdagen 2 november anno 2011.

På morgonene laddade Anders batteriet till bilen som laddat ur under natten. Inte bara batteriet hade kämpade med laddning under natten. Undertecknad tänkte ladda hem en ny version av Internet Explorer. Efter halvannan timme ungefär halvett kom beskedet, diskutrymme saknas. 4 och enhalvtimme senare, klockan fem kom ett larm på telefonen, ingen el! I rökdoften från kvällens inrökning från kaminen startade jag frukosten i stearinljusens sken.

Men så kom elen, när jag startade datorn laddade den snällt in nya Explorer, Eva kom fint i väg på sitt livs första ridning, – Islandskuse, förstås – och rapporterna strömmade in om ökenvarfågel, örnvråk och en ny brandkronad kungsfågel på Näsudden.

Om inte, en jämra tjocka, som på den gamla tiden när man drog till Hoburgen och längs Kettelvik kunde höra mistluren samtidigt som man knappt såg vägen. Varför blev man inte i sänghalmen. För det har Anders och jag blivit idag.

Ser till tröst på 300:an och “blast of the past” att 1986, detta välsingnade år, sågs Gotlands första ökenstenskvätta på Svältholmen 2 november.

Bläddrar i anteckningsboken som nyss var framme angående svarta rödstjärten av östlig typ.

“2 november 1986. Sista lovdagen. Fint väder, men när kommer lovets “pärla”? Ut på Svältis, där flyger en vitgumpad fågel iväg. Men vadnu, en stenskvätta! ÖKENSTENSKVÄTTA!! Vilken glädje. Vilken njutning. Efter hand anländer allehanda skådare. Farsan försöker ta´kort med en radio! På Hoburgen klämmer dom en brun/videsångare. Bara tråkigt att David inte var med.”

Ett gott minne i dimman.

Nästan i alla fall, 15 november 1986:

” Anders och Harald hämtar tidigt. Vi missar de övriga. Djärv strategi, Faludden. Disigt och mycket riktigt hörs skäggmes. Bara av farsan förstås. Inte helt dött ljungpipare, lärkor, vipor, taltrast, morkullor och i kärret en hel del rödhakar. Det rör på sig. Ute vid udden massor med smålom och en grann varfågel. Dags att åka mot Sudret. Vid Gotlands första oljepump bromsar Anders in. En rödstjärt. Svart? Vanlig? NEJ, STOR SENSATION EN RAS AV SVART EJ TIDIGARE SEDD I VÄSTEUROPA?! Vi njuter länge innan vi far till Hoburgen, där resten av gänget finns. Där ser vi i rask följd en stenfalk, en alförrädar-hona och en hornuggla och bekräftar därmed ett rykte. Men vi borde nog kollat litet mer i buskarna. Ilska rykten från Öland. Men vi var bäst!”

” 15 november Laber S. Dimma, dis. +7 grader C. Hamra, Oljepumpen 1110 – 1148. Svart rödstjärt, östlig ras.

Näbb, ögon, ben svarta. Panna, hjässa, nacke, rygg och vingar ganska jämnt mellangrå med stänk av brunt. Även litet sotig “touch”. Aningen ljusare nackboa och pannfläck. Från näbben genom ögat, hela kinden och hakan svart. Bröstet svartaktigt med skarp gräns över nedre bröstet mot resten av undersidan som var jämnt roströd liksom övergump och yttre stjärtpennor. Mellersta pennorna svartaktiga. Toppar på bakre nedra skapularer, allra innersta handpennor och distinkta bräm på tertialer rosttonat ljusa. Gav distinkt panel. “

Båda citaten från mina anteckningar samma dag. Har en olja på fågeln signerad medoservatören och konstnären Harald Norrby! Fyndet gällde länge för Nordens enda!

Under 2000-talet har några fåglar av typen tilldragit sig intresse, bla en ringmärkt på Öland 20 oktober 2005. Litet förvirring har uppstått kring hybrider med vanlig rödstjärt och vanliga svarta med kvarvarande röda toppfjädrer. Men alltmer har man börjat luta åt rasen phoenicuroides, en långflyttare ( Centalasien <-> Norra Indien) med ett svart bröst distinkt avsatt mot i övrigt helröda undersidan! Stämmer spontant väl med utseende och tidsmässigt uppträdande.

15 oktober, exakt en månad innan 25-årsjubiléet slog några söderkisar till vid Faluddens fyr. Dom var litet osäkra och säkrade med hybrid? Tre dagar senare är vem där? – gissa! – naturligtvis Fredrik Ström! Jag länkar med hans tillåtelse.

Och han darrar in på manschetterna, phoenicuroides! Styrkt av rapporter 23 oktober om likadana fåglar i Halland och Medelpad. Dessutom en rapport från Tyskland. Och därmed sänks(?) till min lättnad spekulationerna kring hybrid. Fälj gärna cirkusen på Svalan med mycket fina bilder.

Igår 29 oktober återfanns förmodligen tidagare Faluddenfyrfågeln vid lilla talldungen på Faludden.

Länkar till Juppens bild som bla visar den av mig beskrivna ljusa panelen – för 25 år sedan! Vilket härligt minne!

Härligt med denna besättning av högklassiga skådare, Anders. Ola, Per, Tord, Björn, Greg ……!!!!!!

Man går igång. Minns den där Lomma-fågeln. Trodde att det blev något obestämt. Visst var det något liknande kräk där i år igen!?

För många vibbar contra citron, jag länkar

Detta är Pers excellenta bilder från Barshageudd. Ljus näbbas, avsmalnade ögonbrynsband som inte omsluter örontäckarna, mörk tygel och smala vingband! Knappast några citron vibbar. Förvisso lik den här, men den är ju omdiskuterad…

… Lommafågeln så utsökt fotad av Björn D. Bestämd till citron men ifrågasatt av många tex Björn D själv.

Orädd som jag är så tycker jag att båda lutar åt gulärla av rasen beema , Syke´s wagtail. Dels har den ett flyttnings/utbredningsmönster som passar med uppträdandet tidsmässigt. Dels tror jag den matchar utseende -och lätesmässigt. Tyvärr var jag väl litet slö när jag såg den i Indien plus att det var litet sent på våren. Jag har på egna fynd från Gotland sedan 80-talet ett “Syke´s?“!!!!

Det finns andra subtila “favoriter” som “taivana” och citronärlerasen “werae“. “Feldegg” känns mer som vårig!

Som en avslutning kan jag nämna att jag många gånger när jag haft mycket gulärlor av olika typer kring mig så har jag suttit och laborerat kring raser. På så skilda platser som i Indien, i Thailand, i Tanzania, i Uganda och naturligtvis i VÄSTERGARN!!!!!!

Nja riktigt till slut…

Hoppas du ursäktar Micke, men den här länken känns som en citron! Det vita ögonbrynsbandet vidgar sig bakom ögat och omsluter örontäckarna, ljus tygel, helsvart näbb, breda vita vingband och litet subjektivt höga ben men mediumlång stjärt.

I all ödmjukhet har jag bara kommenterat bilder och helt utelämnat en av mina favoriter, hybriden!!!!

Söndagen 9 oktober 2011 och fortfarande gräsänkling. Har slångrat ut på utsiktsplatsen utanför huset. Kan tyckas litet slött.

Det har varit litet berg-och dalbana, Lisebergs stänger fö för säsongen, och hit & miss på fågelfronten. Hittar på Hönö 5:e och 7:e och miss 6:e och så miss här igår.

Hade en sådan där missardag. Missade att David sprang marathon på rekordtid – trodde det var i Skagen! Missade tusen tranor och havs-och kungsörn som torde slickat taknocken. Sågs först över Brudarebacken och sedan från en lägenhet(kan nog ta upp kampen med OlofRud 25 4:e vån!?) på S Guldheden. Joberg ligger på fågelvägen mellan dessa platser!

Alltså inte helt fel att parkera på kullen idag. Och visst ses kungsörn även idag från Brudarebacken och jag missar! Kanske med all rätt, för efter ha gottat mig över hur mycket som tycktes landa en stund i träd och snår omkring mig, hördes de välbekannta stjärtmeslätena och en präktig flock drog förbi genom de låga träden. Jag hann så tänka, “tänk om något riktigt häftigt dyker upp, ringtrast, brandkronad eller…” Då hördes ett annat mycket intensivt läte så kärt och bekannt senast från Skanör och där satt den. David L den emminente fotografen får illustrera från Gotland och Digrans kurva i fjol.

TAIGASÅNGARE! Vilken känsla först i en rönn sedan i en ek så iväg nedför skranten och försvunnen. Ack hur många taigasångarobsar är inte sådana. Lockar Carl J till platsen och han får gransångare och rörhöna till tröst. Dessutom 7 kanadicker inom Vallgravarna – han bor i Otterhällan och räknar arter inom Vallgravarna.

Får väl säga att jag inte var helt överraskad. Under 2000-talet har det varit en hel del obsar i och omkring Göteborg och i år har det varit ett mäktigt nedslag som först nådde Finland sedan östra Sverige och till slut spillde över rejält i Västra Sverige, Skåne, Halland, Bohuslän. Detta var höstens andra i Göteborgsregionen. Kan ta i hand med Christer F som hade en på Hyppeln för någon vecka sedan!

Kul att följa en tråd som man börjat svåra med. Se vart det bär iväg.

Stenskvättor är ganska kul fåglar, lätta att se och estetiskt tilltalande. Någon gång började jag fundera över någon stenskvätta och tänka att kanske är det en sk grönländsk. Kanske var det i Danmark, kanske på Hönö, kanske på Gotland?

Hursom så har det sedan hänt litet då och då. Och nu i år var jag så på Island och såg den isländska stenskvättan och sedan hittade jag en intressant stenskvätta på Hönö i onsdags, som var kvar på fredagen. På lördagen tog Magnus P tog några bilder på en snarlik(?) individ i Torslandaviken. Och då började jag svåra!

En enkel uppdelning av stenskvättan kan vara (fler uppdelningar finns)

A)  Nordlig stenskvätta, nominatrasen ”oenanthe”. Häckar i ett brett bälte från västra Europa ända in i Alaska.

B)  Grönländsk stenskvätta, rasen ”leucorhoa”. Häckar på Island, Grönland och i nordöstra Canada.

C)  Atlasstenskvätta, rasen ”seebohmi”. Häckar i nordvästra Afrika. Behandlas ibland som egen art. Gammal hane har svart haklapp.

Märkligt nog flyttar i princip alla stenskvättor till Afrika och övervintrar söder om Sahara.

Detta betyder att den Grönländska stenskvättan företar en av de längsta flyttningarna över öppet vatten för någon småfågelpopulation. Förr trodde man att merparten av fåglarna flög till Västeuropas kuster, där de slog följe med nominatformen till övervintringsplatser i Afrika och att kanadickerna mellanlandade på Azorerna. Senare forskning tyder på att merparten drar direkt!!!! Grönland-Västafrika tor varje år – därför har den här rasen diagnostiskt längre vingar och kan väga 50% mer än övriga stenskvättor!

Flyttningstiden på hösten  inträffar från slutet av augusti till början av oktober med normal topp tidigare delen av september. Många särskilt ungfåglar, fångas upp av de cyklonrester som ofta sveper västerut över Nordatlanten den här tiden av året. Rejäla ”wrecks” har inträffat med 1000-tals skvättor på den lilla ön Fair Isle i Skottland i slutet av september.

Hur kan man då som vanlig skådare känna igen den Grönländska stenskvättan och vilka är fallgroparna? Diagnosen innan DNA är rent morfologisk  och kräver handhållen fågel, den Grönländska är större och vanligtvis mäter man vinglängden.

Dom som sett mycket skvättor och ofta raserna sida vid sida kan hyggligt bestämma dem på mörkheten och den mättat rödbruna grundtonen hos ”leucorhoa” contra mer urvattnat och persikotonat hos ”oenanthe”. Gamla hanar svårast! Helt enkelt är det dock inte för en del nordostliga populationer av ”oenanthe”  drar mot det rödbruna och så finns det fåglar på södra Island  (och Färöarna) som är litet mittemellan. Men en extrem grönlänning kan aldrig i detta avseende matchas av någon “vanlig”.

En liten kul grej är att när man haft båda raserna samtidigt rastande har i genomsnitt ”leucorhoa” stannat 3 ggr så länge för att äta upp sig. Antingen efter en lång havspassage eller inför en dito!

Hursom så tycker jag att en mustigt rödbrun skvätta, som stannar några dagar på Hönös klippor i bruset av gamla utdöende cykloner ger vibbar om Island eller varför inte Grönland!

Till slut hoppas jag inte Magnus P misstycker att jag länkar till hans utmärkta bilder på Svalan. Tycker fågeln känns bra men det är sak att se i verkligheten sådant som färgnyanser, storlek och att ha det på två bilder.

Ändå jättetack för dem Magnus!

En detalj att kanske uppmärksamma är den skarpa gränsen mot vita undergumpen!? Och är inte vingen proprotionellt lång på högerbilden!?