![\"\"](\"https:\/\/i0.wp.com\/olofarmini.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/Sk%C3%A4rmavbild-2018-02-06-kl.-19.10.27-300x188.png?resize=300%2C188\")
![\"\"](\"https:\/\/i0.wp.com\/olofarmini.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/Sk%C3%A4rmavbild-2018-02-06-kl.-19.11.29-300x188.png?resize=300%2C188\")
<\/p>\nEn extranatt i Mwadui gav en heldag d\u00e4r, men s\u00e5 kort. Bistert att s\u00e4tta sig i bilen f\u00f6r dryga 50 mil till huvudstaden Dodoma.<\/p>\n
Nog hade vi kunnat t\u00e4nka oss Mwadui eller tom Shinyanga f\u00f6r hela Safarin. Och \u00e4nd\u00e5 \u00e4r detta tv\u00e5 vita fl\u00e4ckar i Lonely Planet, som annars t\u00e4cker allt!<\/p>\n
N\u00e5v\u00e4l vi susade s\u00f6derut. F\u00f6rbi Nzega, d\u00e4r Kaj och jag tillbringat en natt inl\u00e5sta i ett stall med de andra passagerarna i en havererad buss. Det var i februari 1977.<\/p>\n
<\/p>\n
Nostalgin dr\u00f6p l\u00e4ngs den fortsatta f\u00e4rden mot Singida som vi 1977 \u00e5kte med Jack fr\u00e5n Staterna. Han, cowboy, pratade om pr\u00e4rien och route 66. Och vi t\u00e4nker samma nu i november 2017.<\/p>\n
Rift Valley, ibland branta bergspass men mest plana sl\u00e4tter p\u00e5 1000-2000 m\u00f6h. Glest med folk. D\u00e5 och d\u00e5 utefter v\u00e4gen en klunga pl\u00e5tskjul, parkerade lastbilar, ungar som s\u00e4ljer regionens specialitet, honung, torkad fisk, karanga eller …<\/p>\n
N\u00e5gra av skjulen med nedsuttna plastm\u00f6bler d\u00e4r man kan f\u00e5 coca cola, t\u00e9 och med litet tur sambosas eller s\u00f6ta majskakor.<\/p>\n
Efter 30 mil landar vi vid stranden av den salta Lake Singida, en fantastisk f\u00e5gelsj\u00f6. Det var hit Kaj och jag \u00e5kte med Jack. Medan han for vidare hade vi t\u00e4nkt k\u00f6pa en VW asfaltsbubbla av en svensk volont\u00e4r, men hon hade redan lovat bort bilen. Det var n\u00e4r vi \u00e5kte hem dagen efter som vi hamnade i Nzega.<\/p>\n
Nu kunde vi duka upp mats\u00e4ck, danskt r\u00e5gbr\u00f6d, konserver och apelsiner fr\u00e5n Kajs tr\u00e4d i Lutembe. Och jag kunde \u00e5teruppleva morgonen i februari 1977 d\u00e5 jag “lifade” Svarthalsad Dopping (Nu aktuell p\u00e5 Gotland) och Tartarfalk.<\/p>\n
Svarthalsade fanns det nu ocks\u00e5, tv\u00e5 Pelikan-och tv\u00e5 Flamingoarter, Maccoa Ducks och hur mycket som helst – vi hade kunnat bli h\u00e4r l\u00e4nge, men 20 sugande mil \u00e5terstod.<\/p>\n
Och dom f\u00f6rl\u00e4ngdes tidsm\u00e4ssigt med n\u00e5gon timme av att vi m\u00f6tte presidentens sekundsnabba kortege strax utanf\u00f6r Singida.<\/p>\n
I skymningen som ytterligare f\u00f6rm\u00f6rkades av en sandstorm tr\u00e4dde vi in i vad som redan f\u00f6r 40 \u00e5r sedan skulle vara Tanzanias huvudstad, Dodoma – \u00e4r den det eller \u00e4r det Dar es Salaam???<\/p>\n
Eva l\u00f6ste med Lonely Planet boendet, Kidia Vision och \u00e4tandet, ja tom kv\u00e4lls\u00f6l, Safari min favorit!<\/p>\n
Uteblivet br\u00f6l fr\u00e5n n\u00e4rbel\u00e4gna Herrens och Gl\u00e4djens hus gav en god natts s\u00f6mn. Och vi laddade f\u00f6r \u00e4nnu +50 mil.<\/p>\n
Vi b\u00e4vade f\u00f6r lastbilstrafiken mellan huvudst\u00e4derna. Farh\u00e5gorna kom till skam och trafiken fl\u00f6t fint framtill Morogoro.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/i0.wp.com\/olofarmini.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/Sk%C3%A4rmavbild-2018-02-08-kl.-17.34.13-300x188.png?resize=300%2C188\")
<\/p>\n
Eva och jag blickade nostalgiskt upp mot sluttningarna till Uluguru mountains, d\u00e4r vi hade Swahili tv\u00e5 veckor i Juli 1976. David grattades med fruktt\u00e5rta p\u00e5 sin 3-\u00e5rsdag. Jag h\u00f6rde mina f\u00f6rsta Sp\u00f6kdjur och Dv\u00e4rguvar och s\u00e5g min f\u00f6rsta Kobra, spottande, i en r\u00f6rsockerodling. Vi bes\u00f6kte ocks\u00e5 v\u00e5r f\u00f6rsta NP, Mikumi med lejon, elefanter och Tse-tse flugor!<\/p>\n
Vi k\u00f6r till Chalinze, d\u00e4r vi tar A14 mot Arusha och Kenya. M\u00e4rkv\u00e4rdigt biltom. \u00c5terigen trollbinds Eva och jag av nostalgins historia.<\/p>\n
Augusti 1976, n\u00e4r vi lagt oss i Rogers h\u00e4nder, forrester fr\u00e5n Sverige, som k\u00f6pt en utrangerad safaribil fr\u00e5n Kenya. Han var p\u00e5 v\u00e4g till Mwanza, 20 mil fr\u00e5n v\u00e5r destination, Shybush i tv\u00e5 \u00e5r. Hans ord ringer i mina \u00f6ron :”Farligt att stanna, k\u00f6r!”<\/p>\n
N\u00e5v\u00e4l nu t\u00f6ffar vi p\u00e5 och minns. F\u00e5r st\u00f6rtregn innan Mkata.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/i0.wp.com\/olofarmini.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/Sk%C3%A4rmavbild-2018-02-08-kl.-17.33.25-300x188.png?resize=300%2C188\")
<\/p>\n
M\u00e5ste v\u00e4lja, rakt \u00f6sterut, kortast – men \u00e4r den farbar? Vi chansar!<\/p>\n
Uj, de 7 milen tar en evighet. Tur vi haft flyt tidigare idag och att regnen upph\u00f6rt. Och vi kommer ut till kusten i god tid innan skymning.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/i0.wp.com\/olofarmini.com\/wp-content\/uploads\/2018\/02\/Sk%C3%A4rmavbild-2018-02-08-kl.-17.32.02-300x188.png?resize=300%2C188\")
<\/p>\n
Tufft letande efter Mkwaya Beach Lodge. Dags f\u00f6r Lonely Planet? – Kaj har ju bokat – och betalat! Till slut en l\u00e5st grind och en sovande vakt. Och leende v\u00e4lkomnande och vi f\u00e5r en betongbunker, nybyggd men v\u00e4ldigt lik vad vi bodde i p\u00e5 Ngorogorokraterns rand anno- 76!<\/p>\n
Mat och \u00d6L!, fixas och vi visar safariveterans takter.<\/p>\n
Trots avtr\u00e4dets od\u00f6rer och myggornas surr, somnar vi s\u00f6tt till passadens prassel i palmkronorna och skvalpet fr\u00e5n Indiska oceanen.<\/p>\n
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
En extranatt i Mwadui gav en heldag d\u00e4r, men s\u00e5 kort. Bistert att s\u00e4tta sig i bilen f\u00f6r dryga 50 mil till huvudstaden Dodoma. Nog hade vi kunnat t\u00e4nka oss Mwadui eller tom Shinyanga f\u00f6r hela Safarin. Och \u00e4nd\u00e5 \u00e4r detta tv\u00e5 vita fl\u00e4ckar i Lonely Planet, som annars t\u00e4cker allt! N\u00e5v\u00e4l vi susade s\u00f6derut. […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"comment_status":"open","ping_status":"open","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"jetpack_post_was_ever_published":false,"_jetpack_newsletter_access":"","_jetpack_dont_email_post_to_subs":false,"_jetpack_newsletter_tier_id":0,"_jetpack_memberships_contains_paywalled_content":false,"_jetpack_memberships_contains_paid_content":false,"footnotes":"","jetpack_publicize_message":"","jetpack_publicize_feature_enabled":true,"jetpack_social_post_already_shared":true,"jetpack_social_options":{"image_generator_settings":{"template":"highway","default_image_id":0,"font":"","enabled":false},"version":2}},"categories":[13,15],"tags":[],"class_list":["post-4064","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-old-times","category-resor"],"jetpack_publicize_connections":[],"jetpack_featured_media_url":"","jetpack_sharing_enabled":true,"jetpack_shortlink":"https:\/\/wp.me\/p7kiwE-13y","jetpack-related-posts":[],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4064","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=4064"}],"version-history":[{"count":2,"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4064\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4071,"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/4064\/revisions\/4071"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=4064"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=4064"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/olofarmini.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=4064"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}