Olof Armini om fåglar och natur

Snöglopp i vardande, fortfarande litet trötta – blir ett bad på Salttjernarnaess!!

Packade badgrejor och packade in oss själva i regnställ, fiskartröjor mm för några kilometer längs Ejderviken.

Fortfarande mörkt vid tiotiden, men vi kunde ana Esjas snöklädda toppar och de svarta vågorna som skvalpade ebbstranden.

Det ljusnade snabbt och den kryllade av fåglar – där satt en toppskarv på en vass lavaklippa, en islom flög förbi, det var mycket vittrutar och vimlade av vitvingade – till slut som extra bonus en “kumlieni”!

Badet underbart ett tiotal längder i drygt 30 grader under bar himmel och under en JAKTFALK som svepte förbi.

Ångbastu och jacuzzi i lätt snöfall avslutade innan återtåg längs Ejderviken med en härlig pakke nyfångad torsk – underbart, men nu är Reykjavik helt snöklätt. Får se hur det ser ut i morgon – kan bli intressant!

Såja efter premiär, vardagen – jumpa, skyr och bitande vind med litet snöyra.

Trött och inte samma flyt som igår, men vikingatakterna förde mig ändå runt Saltjernarnaess och några “nya” blev det, strandskata, gärdsmyg och havssula. “Bara” 30 arter mot 36 igår.

Mina möjliga “lifers”, Lincolnsparv och Kamskrake mer tricky än förväntat. Sparven måste jag få hjälp att komma till plus att vädret skall vara tillräckligt tufft för fågelbord. Skraken har jag från Sverige som trolig “escapé”, vilket tyvärr även gäller här – om än oddsen för spontan bättre. Den ligger också oländigt.

Motigheterna kompenseras mer än väl av att man återhämtar sig efter resan, vilar och äter underbar mat, idag lammkotletter!

Iceland here I am!!!!!! Onsdag 29 januari och uppe på 39 arter!

Typiskt, snöyra från SO på morgonen den 27:e. Efter dagar av stillsam vinter.

Och i Köpenhamn ännu värre!

Det maxade bagaget kändes tyngre, penicillinkuren mer tröttande och Island fjärran avlägset.

David till Landvetter piggade upp, liksom käck och trevlig personal – inga förseningar so far. Platser fixade av Tord, härligt.

Men så avfärd, försenade en timme till Köpenhamn, där det var problem med landningen. Banorna sopades så vi fick ta en extra sväng över Öresund. Tur vi hade bra tid till Islandsplanet.

Med bara en bana, ständiga snöröjningar och avfrostningar av planen, i en kö av plan, där varje kändes som det sista att släppas iväg! – Så äntligen mer än en timme sena, så skönt att vara iväg.

Så ett bökande med bagage och bussar genom beckmörkt Reykjanaess till Ránargatan. Eller – pansjon vaknade till och såg med skumma ögon ett NORRSKEN i norr över Esja!

Klockan 0200 lokal tid, 0300 sv tid slöt skådaren sina violblå och den vakande hustrun en timme senare. Väl tufft för en “liten gamling”.

Härlig men seg morgon – sol, värme, stilla. Och solen inte upp förrän 10:30 – tack för det!

Första arten en stare i Tv-antennen på grannhuset. Så rasar jag ned i hamnen, där folk samlas för valskådning.

Jag frossar i vitvingade trutar, vittrutar och annat man åker hela dagar efter hemma. Hinner en jaktfalk på Engey och 2 islommar i Raudarvik innan Eva dyker upp.

Vi går till Universitetet via Tjörnin med “som vanligt” en spetsbergare bland grågässen.

Blir närande soppa med bröd innan jag tar nästa “pass” på vågbrytaren ut mot Grandi. Härligt stilla och långt ut massor av fa stormfåglar. Det plaskar, förmodligen några delfiner men för långt ut. Så en liten adrenalinare, en honfärgad skrake kommer ensam flygande, ser liten ut och jag ser ingen vit spegel på vingöversidorna. Förargligt nog fortsätter den in mot Raudarvik och försvinner bakom några oljecisterner. Kan det vara möjligt, en KAMSKRAKE?????

Ytterligt brydd när det rapporteras en hona kamskrake drygt två timmar tidigare vid Ellidavatn i östra Reykjavik!!!!!!

“Min sanning”, verkligheten eller en variant av “The two-bird theory”???

I sanning en härlig start som avrundas med ett härligt stycke torsk i smörsås med isländska potäter, gulerötter och tomater.

Vårt “Break on the lake” 6-8 dec anno 2013 utvecklades till ett “Rumble in the jungle”.

Vi oldies mindes när Ali i Kinshasa, för 40 år sedan, efter en våldsam holmgångmed Foreman återtog VM-titeln i tungviktsboxning.

Hela natten mellan 6e och 7e kunde vi höra djungeltrummorna vibrera ut sitt discodunk över viken som speglade den Afrikanska stjärnhimlen och fullmånen. Med pansjons rätt njöt vi våra paulun i varsin bungalow på säkert avstånd från rumblets epicentrum. Kaj funderade litet över att vi borde vara mer sociala, men va skönt!

På morgonen lönades vi furstligt för den “påtvingade” nattsömnen med fräscht sinne och fräscha ben. Härligt skådande av diverse nya arter som strandtjockfot, grönvingad sångare och naturligtvis den märkliga endemen, vitsvansad paradisflugsnappare. På friska ben till Hash Harrier Centret – sega klättrare, antingen kvar i sänghalmen eller med ersättningsfrukost i form av ljummen mjöd. Vi, fräscha, inmundigade den bastanta kosten på matata, ugali, getsoppa mm – till meddelandet att även lopp 2 blivit inställt.

Victoriasjöns vågor kluckade lockande mot beachen, men alla snäckskalen i vattenbrynet hissade varningsflaggan på full stång – eller på halv om man vågade doppa tån – Snäckan är mellanvärd till den fruktade Bilharzia-protozoen! – HU!

Förlösande och skönt brakade världens “thunderstorm” loss precis när vi återvänt till hyddorna. Vilken j-la tur man inte var på sjön och istället sött kunde drömma om “Lord Jim” under myggnätet.

Vederkvickt av vilan trodde jag att kanske skulle jag slippa lopp 3 också. Men icke sa Nicke, det blev ett långt, hårt, snabbt lopp. Jag som inte sprungit på två år! Ont krut förgås inte – visserligen duktigt seg i steget, så även rultiga damer och ölstinna herrar kunde dra ifrån – men jag tog mig runt och sprintade i mål som loppets absolut äldste!

Och vaknade nästa dag kapabel att ta bagaget 1 km utefter stranden till frukosten, inställt lopp 4 (tack för det!) och den väntande båten. Kaj var betydligt fräschare, hade disponerat gårdagens lopp mycket bättre, men, men…

Hemfärden snabbare och med fortsatt häftigt skådande, plötsligt flockar med kamsothönor mitt ute på sjön – gårdagens storm???

I Kampala förnekade sig inte Afrika. Kaos på vägen mot Entebbe – megakonsert med Reggeastjärna från USA.

Vi tog paus med matchen Arsenal-Everton innan Lake View med nattskärror och ugglor för sista gången – mäktigt.

Sista dagen avsked till allt och alla

Framförallt Kaj

VARMT TACK FÖR ALLT

Och så i KLMs trygga förvar för ett halvt dygn och exakt in-time på dimmigt Landvetter

Tisdagen 10 dec och David på plats – GÖTT!

Löftena haglar. De skall förverkligas, himlastormande mål och våta drömmar –

för skådaren både antal och typ av arter!!

1 jan 1987 i Kam Sam Roi Yot, scenen för “Killing fields” och ett ultimat fågelställe, var siktet inställt på 100 arter före svensk soluppgång.

Med god marginal, kl 0600 svensk tid droppade en spovsnäppa in som art 100. Klockan var 1200 thailändsk tid och vägen mot den ganska “enkla” spovsnäppan gick via läckerheter som långtå-, rödhalsad snäppa, sibirbeckasin, sibirisk tundrapipare, större skrikörn, pied-, eastern marsh harrier, vide-, starr-, träsk-, brun-och nordsångare – för att nämna några!

1 jan 1992 i Chitwan var tidsmarginalen mindre, lokalen inte lika ultimat men till min hjälp fanns två supervassa, “hungriga” skådare, Björn Lilja (då Andersson) och David. – andra därvarande skådare från all världens hörn föreföll bleka vid jämförelse.

Soluppgången hemma i Sverige, ca 0900, klarades med minsta möjliga marginal tack vare en vanlig havsörn som seglade över Raptifloden som dagens art 100! Massor av läckerheter även här på väg mot de hundra, men mest minnesvärt den pansarnoshörning, som Björn höll på att äntra i sin jakt på skulkare som stäpp-och fältsångare. Första fåglarna i gryningsljuset vid flodens strand var fö en jungfrutrana omgiven av svarthuvade trutar.

Och så 1 januari 2014, klockan 0300 och mobilen klingar!

“Vinterkräk! Inställt!” – Aj,aj förra årets tur var så lyckad – Ett Hallandsrace enligt skådarrecept, antal och karaktär av arter.

Blev att städsla stålhingsten för en Hisingsflogg. Kollade pillarna på Gasklockan från GötaÄlvbron, svepte Nansensgatan efter bändlar. Träffade istället några nöjda skådare som försäkrade, “DEN är kvar”. Svettades uppför Slätta damm och till spången över Gunnestorps mosse! –

Och där på plats med många prominenta KalåAdaskådare.

HÖKUGGLAN

Fint prickade den trettioårsdagen för min allra första hökuggla, Nyår 1984 utanför Alingsås per bike – förstås!

På hemvägen blev några bändlar knorren i julskinkan.

På årets andra dag var det Evas tur att följa upp med att plussa på sin ugglesvit – praktfullt! Avrundning med kaféet Rosa Li med en macka med två stekta ägg och ett paket knaperstekt bacon – tur vi bekämpat motionslöften och ev bilringar med en rejäl runda kring Slätta damm.

Den tredje dagen var Eva i störtform och vi drog ny gigantmotion över Safjället (värstingstället för ironmen et con) med slutmålet, 20 vackra bändelkorsnäbbar i prydnadsaplarna utanför Vänortsgatan i Möldal. Dvs riktig avslutning via bageri Brogyllen – hmmmmums.

Den fjärde dagen kunde inte David annat än kralta sig upp. Fortfarande matt, pissigt väder och allmänt motflyt gjorde vår prestation att hitta den vitvingade truten i Träslövsläges hamn, en bit utanför “brottsplatsen” närmast makalös. Detta är väl skådarens signum, en enda obs på någon minut av en dags skådande skiljer dip från succé. Nåja det blev en del annat, 6 havsörnar, skäggmes storspov, stare mm

På femte dagen bestod förtjusningen i Hisingen för herrskapet Armini och vi rekade en märklig palestinsk krog mellan obskyra bilverkstäder, nattetid scener för gangsteruppgörelser. Sålunda uppiggade blev det ytterligare en tur förbi ugglan – utan KIKARE! När hände det sist? Någon gång i början av 1970-talet!!??

Sjätte dagen och David, Zachis och Claudia lockar ut mig att köpa I-phones – På Hisingen!! Efter väl förrättat värv, hällande regn och tilltagande mörker, men en aldrig sinande kämpaglöd. Vi hukar ut i eländet för att i alla fall se var den suttit tidigare. Nestors tur att ropa:

“Där är den”,

David tillbaks till bilen för tub och mobil med nedanstående resultat!

Och för att demonstrera min Iphone och en grann bändel!

Första veckan 2014 lovar gott!

“Hash harriers” eller “Hash klättrarna” är en företeelse världen över i association till utländska beskickningar. Man samlas på något ställe på centralorten och rusar runt efter varandra och letar (klättrar efter) olika ledtrådar och ropar, “on,on,on,…”. Egentligen begriper man ganska litet tills det efterföljande ölhävandet mm

Jag har varit med på olika ställen och karaktären är olika från Dehli och Kathmandu till Harare och till slut Nairobi och Kampala.

Kaj överraskade med att ha anmält oss till en weekendkryssning med Kampalas Hash Harriers till SSe Islands. Med fyra löpningar – jag som inte sprungit på flera år!

Eva från utsikt-Island tog snabbt reda på att båtarna var läckande såll, 90% av befolkningen var smittade med HIV och nilkrokodilerna var kräsna man-eaters.

Kaj kontrade – dansande prinsessor med ebenholtshy under ekvatormånens sken, ett Victoriafall av välsmakande öl och där finns en “endemisk” Paradise Flycatcher, normal men med helvit stjärt.

Den 6 december i Port Bello i Kampala bordade vi alltså den katamaran som skulle “bära” oss över Kampalabayen till Stora Victoriasjön och Sse. Pga av ett heavy rain och sedvanligt trafik-jam var vi exakt in-time för avgång. Tillsammans med delar av besättningen, en säkerhetsman från Amerikanska Ambassaden och två kvinnliga holländska biståndsarbetare.

Spanade in resans första Speckled Pigeons och resans enda Lesser Kestrel. Några Pink-backed Pelicans och en Knob-billed Duck sam runt båten. Så dundrade några lastbilslaster öl ut på kajen och bars ombord – lovande!

Under de följande två timmarna släntrade ca 150 “klättrare” från Kampala och Nairobi, ihop med ett synnerligt ljudstarkt disco, ombord. Och ett gungande, dansande och rumlande fartyg kunde avgå för en 6-timmarsfärd för halv maskin.

Hittade själv, vidunderligt nog , härliga positioner för såväl vila som fågelskådning. Hela tiden ett flöde av fåglar utan att vara “för mycket”. Bland allt ovanligt, resans enda obs av “vanlig” fisktärna. Vi hade också en av få “vanliga” pelikaner.

Framme, mycket riktigt i fullmånsken, inställdes första loppet. Och vi hade sanslösa turen att få ett eget boende ngn km utefter stranden – tyst, rent och varsin egen bungalow med utsikt över Victoriasjön. Swamp Nightjars dunkade oss till sömns efter kokbananer, ugali och mbuzi, getkött.

Dippen på Träskon droppade av när Kaj och jag njöt en eller två öl vid färjeläget i Entebbe, medan den Afrikanska natten sänkte sig.

Jag med en Nile Special och Kaj med en klassisk Tusker, alltmedan en Spotless Otter simmade förbi.

Så kom den ena Natthägern efter den andra och med ledsyn och ölens skärpa kunde vi arta såväl Black-crowned som White-backed.

Det hela kröntes med en Saxnäbb som klippte vattenytan utanför oss.

Avslut med Kajs födelsedagsmiddag på UN-panget vid flyget. “Happy birthday…” stämdes upp för grannbordets nestor, ett år äldre än Kaj!!!!!

Da´n därpå gjorde jag det där igen! Läste på lätet om African Scops-owl och gjorde ett försök. Vår första African Scops svarade snällt och höll sedan igång ett tag. Kul att höra på xeno-canto samtidigt.

Min allra första African Scops var i juli 1976 i Morogoro! – nästa 40 år sedan!

Efter en trip som blev en praktdip…

Skulle klämma helsäkra och Ugandas mest “sought after” art, Träskonäbb i Mubamba träsk. Vi kom iväg litet sent och fördröjdes ytterligare när vi passerade en begravning. Framma var vi litet tveksamma inför “moderna” arrangemang som aktersnurra på de tidigare ranka kanoterna som ljudlöst klöv sin väg genom papyrusen.

Men sluge guiden H, mindes oss från februari 2004, Eva; Kaj och jag och elva Träskor i luften på en gång. Vi lät oss övertalas, trots att de nio kvarvarande fåglarna setts draga åt … – och så blev det en generaldip. Vi kunde bara önska H “till lycke” innan Mubamba är ett minne blott som turistattraktion.

Lutembe nedanför Kajs veranda är Mubamba vida överlägset och två gånger i år har man även haft Träskon här!

Följdriktigt igår vid tolvtiden på resans 15:e dag, tog jag en promenad några hundra meter och i strandkanten en illuster Grey-headed Negro-finch, som blev art nr 300!

Vi firade tilldragelsen och ett sällsynt inflöde av elektricitet, med öl på verandan och ljuv musik från ett par African Wood-owls.

Vivingade tärnor ligger som myggsvärmar över viken. Understundom trimmade av en Lannerfalk. Nyss hjälpte en sotfärgad Sotfalk till. Två Saddle-billed Storks står lugnt kvar. Runt verandan jagar några Broadbills. I avocadoträdet sitter en Pygmy Kingfisher och över allt hörs och syns den Afrikanska fiskörnen.

Är nu uppe i 268 arter. Försökte igår fuska och dubblera med Winding Cisticola. Blev ett backstep från 269.

Blir Mbamba och träskonäbb(?) imorgon alltså åtminstone återgång till 269! Men visst lever drömmen om 300 arter!

På söndagen 24 november dags för Kajs uppblåsbara kajak, egentligen Scotts.

Pancras pumpade den och vi bar ned den några hundra meter till fiskarnas lilla “hamn”. Litet trixigt att komma i och ut med kajaken. Man vill inte blöta ned fossingarna i Victoriasjön i onödan. Men vi är ju båda rörliga, åldern till trots.

Så paddlade vi ut i fiskarnas kanal genom papyrusen. Malachite kingfishers, Swamp flycatchers och där, minsann, en sävsångare – från Sverige, från Danmark??

Så ute bland water lilies och hundratusentals fåglar. Litet gungigt att balansera båten när man tittar i kikaren, men ibland behövs det inte. Här gamla Kajplåtar från kajaken på hur huvudbyggnaden växer fram.

Det är träkonstruktionen till höger. Strax till vänster nuvarande bostadshuset. Ytterligare till höger framför “slottet” i bakgrunden är den compound där jag har mitt rum. Skymd bakom några mangoträd, men ser ett plåttak får jobbarnas mat-och viloplats. Bland Vivingade tärnor, Sandtärnor och Skrattmåsar ses en Open-billed Stork och två Silkeshägrar.

Så här ser det ut idag, betong och tegel på plats – och en Wood Owl under taknocken. Och Kaj och jag med varsin öl och 200+ arter i kikarsiktet.

Bland mycket intressant från kajaken Svarthäger, Saddle-billed Stork och inte minst tre vadarsvalor, Svartvingade, som bestämdes med hjälp av foton.

Victoriasjön ligger mitt mellan de två stora sträcklederna, östra och västra Riftkanterna. Därför är många arter som flyttar i stort antal relativt fåtaliga här. Som exempelvis de båda vadaresvalorna, särskilt den svartvingade. Återkommer med bilder.