Olof Armini om fåglar och natur

I väntan på S.t Claus kan man sikta in sig på snarlika, tomtskådning, typ andra helgen i september.

Laddade, men morrondimma och överlag seg.

Så ändå på söndagen en liten promenix över “tomten”, Joberg, Näckrosdammen – HMMMM!

På en dryg timme +25 arter mitt i Sveriges andra stad – och sådant som Storskarv, Storskrake, Stenfalk (först), Rörhöna, Gransångare 5ex, Lövsångare, Entita… Maffe!

Men så bor man så här

Faktiskt inte så dumt!!!

Gammal kärlek rostar aldrig. Inte heller rostfritt stål.

Men hur känna igen? Hur veta när det beger sig?

Den 11 september anno 2014 hade David och jag en fullständigt fantastisk Hallandsflogg. Strålande väder i bra men inte uttröttande tempo.

MEN – den obligatoriska rarrisen, the thrill of the day??? En Pille bestämde jag till Affe, den ena Kaspiska sågs bra men var vag, den andra var bra men sågs vagt, min Tamgås förvandlades till en Blågås och jag såg bara Blåhökar i vimlet av Stäpphökar!

Rostigt, rostigt – MEN även rost kan glimma som guld! 100+ arter, pillar, glador, toppskarvar, 20 arter vadare, 10+ arter rovisar, vi hittade ISLÄNDSKA RÖDSPOVEN i Lynga och såg en BRUNGLADA sänka sig bakom skogsdungen vid Lis mosse, där RÅDJUR och DOVHJORT betade. 

Som Herzogfilmen jag såg i går kväll – scizzo!

RÖDSPOVEN i Lynga

Tack för en underbar tur, David!

Brittsommar 1960, då en klasskompis i realskolan gjorde sin ultimata akademiska prestation – vid första aulaskrivningen, heldag och under ämnet, BRITTSOMMAR, skrev han om sin språkresa till England. Enligt dåtidens regler blev det ett C, lägst av alla låga betyg, missuppfattning av ämnet. Men vår något veke svensklärare, tillika klassföreståndare tilldelade honom ett litet “a”,  inom parentes och han fick inför hela klassen läsa upp sitt episka paradstycke. Pinsamt skulle nog mina barnbarn säga, men vi var fulla av beundran – att han orkat skriva så många sidor. Fö missade nog vår lärare att Brittsommar är efter 7 oktober – stort C i allmänkunskap.

September 2014 en osannolik Eftersommar. Varmt och sol och stilla bris. Fåglarna börjar välla söderut. De förväntade subrarrisarna, Svarta storkar, Stäpphökar, Aftonfalkar, Fjällpipare, Fjällabbar, Kaspiska/Medelhavstrutar, Bändelkorsnäbbar – You name it!

En och annan rarris också, Vitgumpsnäppa, Sibirisk tundrapipare, Ökenpipare…!

Vi väntar på superrarisar!

Dom kommer!

– Men så i denna glädje –

Istället för att glädjas åt att kunna “stringa” fram några nya arter ur en trutsvärm eller ur några försvinnande LBJs (LITTLE BROWN JOBS), kastar man sig över friska entreprenörer som upptäcker det man i sin egen ambition helt missat! – tex någon förbiflygande Stillahavslom eller Glasögonejder.

Varför?

Helt mänskligt – tvivlet på den egna förmågan driver fram de sämsta egenskaperna!

Vilket är grundproblemet? Kanske att fågelskådning mycket bygger på en gammaldags systematisering som håller på att rasa ihop – ett paradigmskifte.

Ta tex talgoxar, koltrastar eller ringduvor som i olika städer utvecklar egna populationer – egna arter???? Vi får snart Göteborgsstadstalgoxen, Malmöstadstalgoxen…?

– och alla skådande Söderkisar kisar kanske en underbar Brittsommarhelg om några år på en förmodad Tallinstadstalgoxe – nyetablerad art enligt SOFs taxeringskalendern och en riktig stänkare, men har den kommit med Estonia? Dom militanta lättar på den kvava stadsluften med uppfriskande gräl.

En raljant beskrivning, men kanske inte så avlägsen ändå. I nuläget råder en frustration kring hur man skall hantera det man ser. Consensus kring systematiken vacklar och marken vibrerar under fötterna. För dem som satsat hårt, men börjar ana “Kejsarens nya kläder” eller “Att jorden inte är platt”, kan det att agera “strängare” mot andra innebära en kompensatorisk lättnad. Tyvärr leder det allt som oftast in i ett nytt consensustänkande med likasinnade, att först kritisera, sedan trakassera, sedan mobba och… Ack ja, och det upprepas ständigt i mänskligheten.

Och ingen går fri. Allra minst man själv. Ständig bemanning mot det illasinnade!!!

Fågelskådning är dock en så udda och oförarglig företeelse att den bör kunna hantera dessa frustrationer och gå vidare, antingen fåglarna systematiseras i 800, 8000, 80000 eller inte alls i arter.

Den 6 september tillbringade jag, “proffsskådare” in spe, med min födelsedagsfirande, “fågelnollade” fru på Saltholmen. En strålande Britt – förlåt, Eftersommardag. Med bad, sol och nybakade piroger! Och en härligt ström av bla Sädesärlor, Gulärlor, Trädpiplärkor och Bofinkar.

Medan jag slöade mellan de intensiva spanen efter något rarare blickade Eva ut i bukten.

“Hoppsan! Vicken kluns!” Upp och hoppa och det knarrar i leder och knopp. Aj, aj ett sådant där multi-descript 1K gråtrutsderivat, som kan studeras på närhåll. Tertialer, större täckare, ving över-o undersida, huvudform, benlängd, näbbform o-längd. Nog pusslar det ihop till allmän consensus om en Kaspisk trut. Återstår dokumentation, som blir några “bommar”, möjligen en touch på måsen bakifrån på en av bilderna.

Som sagt proffsskådarens vardag och frustration!