Olof Armini om fåglar och natur

Bernt, given organisatör, lotsade oss förbi mina nycker, otjänligt väder mm.

Exakt 0750 söndagen 21 november lassade jag in min inte alltför ordentliga packning i Volvons bagageutrymme.

En kvart senare utanför Anders hus fick jag leta efter både handkikaren och mina handskar. För fjorton dar sen träffade jag Juha, som glömt sin handkikare för första gången i sitt liv! Gott omen att jag hittade min och handskar!?

Anders intog codriveposition och strax efter åtta for vi lugnt och stadigt 45:an mot norr.

Borde känna mig lugn, men toppreds av onda aningar och mindes för snart 2 år sedan – Lappugglan! När jag påminde de andra, tröstade Anders med alla korsnäbbar vi såg.

Snart hade vi passerat lilla Edet och avtaget mot Lappugglan. Fortfarande tyngd av “ansvaret” att vi skulle se ädelstenen anbefallde jag kisspaus innan sista spurtsträckan. Skönt att kunna lätta trycket och njuta av fälten där David, en fågelfotograf och jag våren 1980 skådat en Kungsörn som jagade en hare.

Nordroksvägen övergick i Stationsvägen och innan järnvägsövergången en fri parkeringplan för tågresenärer – och nu också fågelresenärer. Folk gick ur, allvarsamma, tung optik, tysta och in, glada, kikaren lätt om halsen, språksamma i bilarna. Vi följde den tysta malströmmen ut på en gräsmatta mellan några radhuslängor. Utsikt ett vildvuxet (o)vanskött buskage. Tysta, frysande bara en viskning, som en lätt bris genom leden när några Blåmeser lekte runt med en Talgoxe.

Fortfarande anfäktad av mitt “ansvar”, drog jag runt litet. Behövde mindre än 100m för att ha ” skådarfritt” och hitta platser, där fågeln setts och som beskrivits i BA, AP eller andra rykteskällor. Lämnade dock inte massan ur sikte och anade en tyngre rörelse i leden. Skyndade tillbaka och kunde besviket konstatera, 2 rödhakar. Men adrenalinet hade rusat till och så satt den där framför en förfallen redskapsbod. En grym demonstration. Klockren hane och såvitt jag förstår en 1K-fågel, se tex de ljusbruna brämen (syns som ett vingband på övre bilden) på vingtäckare.

Vi avslutade en ca 10 minuter lång uppvisning med att deltaga i en unison applåd. Var med om det samma sep 1983 på Camliça i Turkiet, när en Smutsgam visade upp sig.

Vi studerade också våra medskådare, gladdes av hur tillgängliga och hjälpsamma alla var mot sina medskådare inte minst, äldre och handikappade. Mer tveksamma var vi till de “polisaspiranter” ( Polishögskolan borde kunna fylla sina vakanser med råge) som alltid dyker upp vid sådana här tillfällen och (ibland med fog?) driver sin egen commandoordning.

Så skulle det hela avslutas vid Hullsjön och plattformen, där jag 1979 med David och Eva lifade Smalnäbbad simsnäppa. Höll på att sluta illa, en återgång till den mylla jag en gång växt upp i , den västgötska lervällingen. Dök rakt ner i vällingen, när jag försökte undvika leriga traktorspår. Evas våtservetter räddad hjälpligt lergubben. Delvis avklädd slutskådning (faktiskt 5 havsörnar) och hemfärd ( till tröst en Dovhind) till en suckande Eva. Färdigsanerad först på onsdagen säger jag dock som hen som intervjuades på. TV :

“ALLT OCH EFTER DETTA INTET!”

Som anades i mitt förra blogginlägg. Stubinen var tänd med BRUNSULAN utanför Kärringön och sprakade vidare med en STÄPPÖRN i Mariestad för att nå laddningen 25 november i Vargön och explodera i en superrubinova – en RUBINNÄKTERGAL, en hane i grann praktdräkt – även (sub)sjungande då och då.. En av de ärrade dragarna i pole position angav skådartonen inför hela svenska folket på Tvs rapport: ” Med detta kryss – dags att lägga kikaren på hyllan!”

RUBINNÄKTERGAL, SIBERIAN RUBYTHROAT, (Calliope calliope) I vår del av skådarvärlden kanske den mest karismatiska och efterlängtade arten av alla!? Estetisk utseende och vacker sång. Svår-Svår-Svår men ändå möjlig. Allt attribut för MEGA.

Första “känningen” i Sverige, var på Gotland i slutet av förra århundradet. En observatör såg/hörde fågeln. Mycket skicklig skådare, adekvat beskrivning men tillresta dragare kunde inte bidra med tillräcklig vittnesbörd/dokumentation de följande dagarna. Samma mönster följde nästa observation på Öland 2012 och den tredje, också på Gotland, 2013. Som många av sina nära släktingar har rubinen en förmåga att mellan att visa upp sig demonstrativt i hela sin prakt, helt försvinna i skyddande undervegetation för långliga tider.

Så äntligen, 26 0ktober 2018, en hane på Stora Ensos fabriksområde på Hammarön vid Karlstad. Fotad och säkert dokumenterad. Med specialtillstånd och med vederbörlig skyddsutrustning fick några lyckliga dragare sina livskryss! De lyckliga var få – tills anno-21 och 15 november!

Till idag 25 november, 10 dagar efter upptäckt har säkert mer än tusen skådare noterat fågeln i sina rapportböcker. Några entusiaster har tagit föredöme från Nederländerna, där man häromåret matade in en Rubin över hela vintern, och gjort likadant med Vargöfågeln. Alltså visar (visas) den stundligen i all sin prakt.

Förstås kan surkarten rynka på näsan, som när en ringmärkt fågel visas upp. Eller när övergår Wildlife till tamboskap?? Någon av de kanske 25 Rubinnäktergalar som registrerats i WP under 2000-talet har dessutom visat tecken på ursprung från bur eller voljär. Ytterligare mungipor nedåt. Men hav tröst ni som vallfärdat till Fasanvägen, gällande consensus för art, uppträdande, utseende väger tungt för att detta är en spontan RUBINNÄKTERGAL.

En hane och kanske mha nedre bilden en 1K

Med detta i utsikt stack vi iväg. Bernt, Anders och jag. Mer om detta i nästa inlägg på bloggen!

Stilla flyter år 2021, puttrat till då och då, men vecka 22, första raritetsveckan och nu nästa kokpunkt vecka 43 passerade utan … Kanske dags att lägga kikaren på vinterförvaring? Så – igår 3 november.

Folke S, en alert och vaken skådare, hade en gammal Brun Sula på båtpulpeten när han vittjade kräftburar med sin Blomma, 3 distansminuter väster om Måseskär. Tryggt inom svenskt territorialvatten. Istället för att bli Danmarks 2:a, blev den Sveriges första. Ett år senare och kanske samma fågel?

Den fick några sillar innan den svävade bort över havet. Pelagisk förvisso men hoppfullt för hugade, tex Bernt på Käringön är den mer landsugen än sin släkting Havssulan. Sätter sig gärna på pållar och bryggor eller som denna på en båt.

En riktig super-duper art. Och med lättidentifierad dräkt i vuxen ålder.

I skrivandes stund definierar man vanligtvis 10 arter sulor.

Vår Havssula  tillhör familjen “Morus” med tre medlemmar. På engelska Gannets.Det är bland dessa man hittat de äldsta fynden vid utgrävningar

De är pelagiska och lever i de tempererade zonerna av världshaven.

1. Northern Gannet (Morus bassanus) Vår havssula i Nordatlanten

2. Cape Gannet (Morus capensis) På södra halvklotet

3. Australasian Gannet (Morus serrator) Nya Zeeland Tasmanien 

Så kommer nästa familj, “Sula”, lämpligt namn. På engelska Booby.

Alla lever i tropiska vatten. Pelagiska men kanske litet mer landsugna än Gannets.
De tre första lever cirkumpolärt

4. Masked Booby (Sula dactylatra) Uppfattar den som litet av spindeln i nätet. Länken mellan Gannets och Boobies? Och förfader till alla Boobies? Har setts några gånger i oss närliggande farvatten, kanske ship-assisted, eftersom den likt sina släktingar gärna åker snålskjuts och matfriar!

5. Brown Booby (Sula leucogaster) Den för oss lättaste att se mycket och bra. I Röda havet är den vanlig. Har själv sett den i Egypten och Jordanien – dagligen. Och frågan är om inte en gammal Brunsula, likt Folkes är den lättaste sulan att särskilja. En gammal Brunsula har då och då visat sig de senaste åren i Nederländerna, Tyskland och bara för ett år sedan i Danmark. Havsfåglar kan bli gamla och dölja sig långa perioder på de oändliga havsvidderna eller begrava sig i lika oändliga fågelkolonier.

6. Red-footed Booby (Sula sula) Som namnet antyder var det den först beskrivna sulan när man började taxera. Dock har det föga att göra med den genetiska utvecklingen.
Dessa tre är relativt lätta att få se när man avspanar tropiska havsutsikter.

Så tre på Central-och Sydamerikas tropiska Stillahavskust. Alla tre avknoppningar från Masksulan och betraktades till ganska nyligen ibland som raser.

7. Blue-footed Booby (Sula nebouxii)

8. Nasca Booby (Sula granti)

9. Peruvian Booby (Sula variegata)

Och till slut Jokern i leken. Man vet inte riktigt om/vart den hör, men med några genetiska dribblingar så har den fått en egen familj “Papasula” och kallas omväxlande Gannet eller Booby. Den ligger också i storlek mellan dessa.

10. Abbot´s Booby (Papasula abbotti) Finns isolerat på en ö i Julöarkipelagen mellan Australien och Tasmanien.

Alltså tio karismatiska fågelarter som kan vara karaktäristiska, men också ibland helt hopplösa att arta; bruna ungfåglar, lokala varianter mm – Ge inte upp! Såg dock ingen Brunsula igår i Lerkil men flera Havssulor!