Archive for November, 2012
Cliff Swallow och Spotted Sandpiper
I dagarna sex har jag hetsats av rapporterna om en stensvala, Cliff Swallow (Pterochelidon pyrrhonota) på Öland. Fantastiska foton och euforiska skådare.
Helt fantastiskt! Hur bar du dig åt Ragnar G? Ljusa fläcken i pannan, hals och övergump liksom vita fläckar på ryggen, allt på plats – Liksom dag 6, en sparvhök som fick en exklusiv brunch!!! Bon appetit, ni gäster från Sveriges avlånga land.
Fågeln kom från USA får förmodas, första för Sverige men följande ett “influx” på 2ex i Frankrike och 2ex på Azorerna (blev den kryzzad, Mikael Nils, du som var på plats!?).
Stensvalan har en systerart “over there” Cave Swallow (Pterochelidon fulva), båda kan samhäcka med ladusvala och förs av vissa auktorer till samma familj “Hirundo”, medan andra hävdar en närmare släktskap med vår hussvala. I USA häckar Cave Swallow bara längst i söder medan Cliff Swallow har en vid utbredning norr därom.
För att stilla mitt sinne slog jag upp dagboken på 17 april 1990, då jag kryzzade Cliff Swallow vid Taylor´s pond i Everglades. Den 22 april var det dags att kryzza Cave Swallow strax söder om Miami vid deras favoritlokal, ett vägbrofundament! Trygg vapenbroder vid båda tillfällena var ingen mindre än Juppen!
Mittemellan dessa datum finns en notering om Spotted Sandpiper på Key West, vilket ger anledning till följande funderingar.
Drillsnäppa, Common Sandpiper (Actitis hypoleucos) vs Fläckdrillsnäppa, Spotted Sandpiper (Actitis macularius)
Dessa två systerarter fördelar sig tämligen strikt mellan Palearktis och Nearktis. I flyttider spiller en del drillsnäppor över till västra Nearktis och en del fläckdrillsnäppor över till västra Palearktis.
När det gäller fläckdrillsnäppor som spiller över så hamnar de allra flesta som sig bör på Brittiska öarna (och Azorerna förstås!). Uppträdandet kanske något under det förväntade jämfört med en del andra Nearktiska vadare, men kan kanske förklaras av flyttstrategi, tidig innan höstorkanerna och inte så häftigt lång. Intressant är att de är förhållandevis långstannande, övervintrar ibland och har även setts para sig med den vanliga drillsnäppan (hane Spotted m hona Common, Yorkshire 1997). Inga hybrider har rapporterats men se nedan. Intressant – men statistiskt värdelöst, förstås.
Identifikation
Arterna utgör hos de flesta auktorer en egen familj, “Actitis”. Sällan sammanförs de med exempelvis “Tringa”. De har mycket gemensamt som skiljer dem från andra vadare. Uppträdande, utseende mm
I bestämningstexter tas för Spotted upp amerikansk skogssnäppa (Tringa solitaria) och för Common tas skogssnäppa (Tringa ochropus) upp som jämförelse. Mosnäppa (Calidris teminckii) och tereksnäppa (Xenus cinereus) kan också fladdra förbi – men bara så.
Identifikationen inriktar sig till nästan 100 % på att skilja mellan Spotted och Common.
Adult fågel i häckningdräkt.
Spotted är lättidentifierad genom rikligt med stora, svarta fläckar på kroppen. Mest markerat på honan. Annat typiskt för denna dräkt är svart bandning på översidan och tydligt rödstick på näbb och oftast också på benen.
Den här fågeln på Närsholmen i juli, som Mikael Nils så förnämligt fångat är tvivelsutan en adult fågel fortfarande i huvudsaklig häckningsdräkt. Fläckarnas begränsade utbredning och storlek tyder på hane och/eller en pågående ruggning. Jämför man med Utlänganfågeln (se http://c3.anthus.nu/artspec.asp?artid=187 ) vid samma tidpunkt ser man en tydlig skillnad! Man kan också se näbbens och benens färg samt utsträckningen och bredden på ögonbrynsstrecket.
Vingbandet i alla dräkter
Klart mest konsistent och mest lättsett är vingbandets utseende. Båda har vita baser på vingpennorna och en vit vingbakkant. Men utbredningen av den mörka mitten på vingpennorna skiljer sig klart och genomgående. Hos Spotted försvinner nästan vingbandet över armen och vita vingbakkanten är mycket tunn. Hos Common är det nästan tvärtom att vingbandet vidgas över armen och vingbakkanten är brett vit. I själva verket är de innersta armpennorna närmast helvita. Det vita förstärks av att Common också har mer vitt på yttre stjärtpennorna. En flygande Spotted kan upplevas ha bara vitt vingband över handen.
Se på dessa bilder av den förmodade Spotted på östra Gotland 20 september – 13 oktober
Fredrik S vid Nabben 20 september
Thomas M Djaupdy 6 oktober
Fredrik S Djaupdy 8 oktober.
I princip kan man säga att de sista bilderna är diagnostiska för Spotted där det mörka över armpennorna går helt och brett in till kroppen – på över-och undersida!
Jag tar mig friheten att låna följande bild ur Svalans arkiv för att demonstrera. Den är tagen av Thomas Hansen, stort tack och misstycker du, Thomas så länkar jag istället.
Här ser man hur det mörka över armpennorna på Common inte ens med spetsen når kroppen varken på under-eller översida . Observera även det myckna vita på stjärten.
Övrigt alla dräkter
Ytterligare en konsistent och tydligt skiljande karaktär är tertialernas utseende. De är jämnt sågtandsmönstrade hos Common medan Spotted som mest har litet hack i tertialtoppen. En klart svårare karaktär att se.
Den här Common dök upp vid sidan av den troliga Spotted på Nabben 22 september och fotades av en intet ont anande Anders. Den artades bl.a. på sågtandade tertialer! Krävs uppförstorad orginalbild dock.
Andra skiljande karaktär som tas upp bl.a. i vadarbibeln “shorebirds, Spotted vs Common är:
Mindre storlek. Kortare stjärtprojektion. Litet kortare, mer böjd näbb med bredare bas ofta med gulstick. Tydligare gulstick på benen som kan förefalla något längre. Mer grågrå dräkt. Tydligare tvådelad bröstfläck. Något mer framträdande bandning över vingtäckarna. Bredare ögonring och ögonbrynstreck. Allt detta är mindre konsistent och i hög grad beroende på observationsomständigheter och kameratekniken, men mängden obsinflöde ökar säkerheten.
Den förmodade Spotted på östra Gotland.
Fredrik S först på plats på Nabben 20 september.
Jörgen L på hugget på Nabben 22 september
Måns G lyckades med det omöjliga vid Djaupdy
Att det krävs tid, bilder och fältstudier “en masse” kan illustreras av diskussionen kring några foton
http://www.eakringbirds.com/eakringbirds4/sandpipertext.htm
Läte
Det finns karaktär i lätesrepertoaren som skiljer sig, men det finns också överlapp och särskilt Spotted kan vara frustrerande tyst. Någon sägs ha hört något drillsnäppelikt från Gotlandsfågeln.
http://www.xeno-canto.org/species/Actitis-macularius
http://www.xeno-canto.org/species/Actitis-hypoleucos
Ålder
Ofta åldersbestäms höstfåglar på att ungfåglarna tidigt redan på häckplatsen anlägger vinterdräkt medan de äldre oftast inte anlägger den fullständigt förrän i vinterkvarter. Åldersbestämning i vinterdräkt kräver ofta mer än bara bra foton.
I fallet med Gotlandsfågeln from 20 september är det en fågel i vinterdräkt. I motsats till resonemanget i USA, som säger en 1K, skulle man här kunna luta åt att den gamla fågeln 20 juli efter icke-lyckad häckning ruggat tidigt och kanske dessutom uppfattat Nabben-Djaupdy som vinterkvarter ( en Spotted har setts i december i Polen!).
Egen nulägesbedömning
Har utöver vad som redovisats här haft förmånen att se Gotlandsfågel den 8 och 13 oktober, såväl flygande som på marken i tubkikare. Observationstid och – omständigheter har varit habila, särskilt med tanke på eftersökens omfattning. Men sammantaget med övrigt material, sakligt och sannolikt bedömer jag i dagsläget som att det var en (och samma) Spotted Sandpiper på östra Gotland 20 juli-13 oktober.
Varmt tack till er alla som bidragit med foton, åsikter, sällskap i detta härliga race!!!!
Drillande snäppor
Det började 20 juli.
Ett av Landsorts stronga team gjorde en flogg av stränderna kring Närsholmen. Efter några timmar hade teamets top-spotter, Raul V fått vittring och han satte den första för Gotland och blott 5:e för Sverige, FLÄCKDRILLSNÄPPAN! Det var en karaktäristisk gammal fågel, som en annan top-spotter, Jimme S får illustrera:
Inte mycket att snacka om. Istället snackades det om fågel som setts vid Utlängan vid samma tid 2005 och 2006. Kanske litet långsökt men…
Själv var jag korkat dumcool och avstod Janne Js gentila erbjudande om bilskjuts. Tänkte att den skulle vara kvar och så hörde den till dom transatlanter jag sett på sin mammas gata. Naturligtvis var den försvunnen da´n därpå. Detta startade ett smärre bakflyt för mig som fick sin fortsättning 17 september, en knapp månad senare,
En större beckasinsnäppa på Norsholmen, här fotad av eminensen och korren från norr, ingen mindre än Torsten Grön – bilden därefter – SUPER! Jag givet på fastlandet med utsikter om Gotland först i oktober. Ack ja!
Och så skjöt den omöjlige Fredrik S ett skott med sin kamera 20 september från jakttornet vid Nabben:
Och skådarsverige dräglade över bilden och gläfste, FLÄCKDRILLSNÄPPA. Alltså hade fågeln varit kvar i två månader och ruggat till en mer diskret och drillsnäppelik dräkt. Ja, så lik att…
dessa bilder tagna samtidigt vid Nabben på samma plats av samma fotograf, Anders O, som har en förmåga att fånga det osannolika, föreställer två olika fåglar. Första bilden föreställer garanterat en vanlig drillsnäppa. Förstoring av orginalfotot visar en regelbundet, tätt sågtandad tertial! De andra bilderna visar kort stjärt, bröstteckning mm – den Fläckige!
Och – verkligen, det dök upp en arketypisk drillsnäppa av våran sort som visade på olikheter men också likheter plus att amerikansk expertis granskade foton och prompt påstod FLÄCKDRILL 1K!?? Oj, oj. Här var läge för absent friends att börja yla om hybrider. De facto har den fläckige gjort häckförsök i närbelägna Skottland och hur var det med Utlängefågeln?
Scen 2 i drillande dramat avslutades 24 september med några “skumma” obsar!
Så startade jag min upphämtning med två transatlantiska ess, PRÄRIELÖPARE 26 september i Halland och GULBRÖSTAD SNÄPPA 29 september på Öland. Därför kom det som på posten när jag åter på Gotland 6 oktober nåddes av rapporten, FLÄCKDRILLEN också åter, nu 1 km söder om Nabben i Djaupdy.
Ladsortsessen MGx2 var åter på alerten, men något skeptiska, trots den fina bilden
fler, flyktbilder finns på andra inslag i bloggen.
Själv fick jag nu efter flera månader en förnyad chans. Efter vad jag sett av foton på aktuell(a) fågel(ar), egna iakttagelser och ett större antal foton och beskrivningar från England och USA vill jag påstå följande, att hade en amerikan frågat mig om detta var en vanlig drillsnäppa (nb i USA) hade jag uppmanat honom till “next time better luck”. Jag vill också påstå att det är mycket mer komplicerat när vi befinner oss “here” och inte “over there”, men jag tror trots experterna att det är samma fågel hela vägen, någon gång i sällskap med en vanlig drillsnäppa. Den gamla fågeln har haft god tid att rugga till komplett vinterdräkt och arten har visat övervintringstendenser i England. Slut på scen 3!
Men varför inte en scen 4 i dramat, kanske kring nyår om nu inte stenfalken som attackerade till slut fått sig en exotisk delikatess.
Och sist av allt en svårbestämd fågel utanför sitt utbredningsområde är alltid litet av ett frågetecken. Och då lägger jag i bestämningen också sannolikheter och osannolikheter!!!
Borta…Hemma…
Innan man köper devisen “borta bra hemma bäst”, kanske man skall tänka efter en stund – åtminstone fågelmässigt.
Efter Rhodos dröjde det till enochen halvvecka onsdagen 7 november innan – laber vind, sol efter morronfrost snabbt varmare. Efter morronkaffe med ledningsgruppen på Kvarnhjulet städslade jag stålhingsten för en tur ut till Askimsviken och Amundön. Ove F skicklig fotograf och årsbarn med undertecknad får teckna målarten med sin expertis:
Men tji, sågs da´n innan i Lilla Amundöns småbåtshamn men, men – kanonväder, smådopping, sillgrissla och gnisslande åter/vidare mot Botaniska och nästa målart. Och i berberisriset på armlängds avstånd huserade den, en ringtrast, honfärgad får man väl säga. Omgiven av flera fotografer och bland dem Ove F – förstås! Som hann både prata och fota:
Sisådär halvlyckat drag alltså. Många kilometer och gott för flåset. Men skådarmässigt??
Litet plus blev det efter nästa dags morronfika. Ett flöjtande, en biffig nästan traststor fink som flyktade i bågar från äppelträdet mot närmsta granskog på Sagfjället, en TALLBIT! Vintern 98/99 begav dig sig sist sååå…
Blick back on stage 3-13 okt -12
Mellandag men småputtrig vid fyren, mindre hack och ca 15 trädlärkor gjorde sträckförsök. En havsörn härjade på Utholmen och vi njöt sol, kaffe – mellandag nja!
Den fjärde gutefrämmande regn. Och den så framgångsrika duon Anders-Olof gick skilda väger. Anders till Holmhällar med bror Stigge och Olof provade single!
på eftermiddagen då regnet jagats österut slog Olof till. Innan Anders et con öppnat dörren till Holmhällartjället. 200 bläsgäss i en flock och en DUBBELBECKASIN från Svältisvägen – tungt.
Den 5:te nytt dråpslag från Olof – en JAKTFALK singlar söderut mycket nära Kronholmens fyr. Strax efter passage trimmar den en stackars skarv och visar den stora kontrasten mellan mörka täckare och ljusa pennor på undervingen.
Några timmer senare rapporteras en ny jaktfalk på Öland. Kan det vara den?
Utan jaktfalk replikerar brödraskaran från Sudret med rödhalsad gås och spännande gulbent trut. Detta på lördagen den 6:e, då Olof bara slöar in sjok av kungsfåglar.
Den 7:e knockout !? – Olof tar emot samtal i höjd med Svältis. Euforisk Anders har en STORLABB med en rödglada!!!!!!! Utanför Hoburgsklippan. Olof vacklar ut till Fyren och träffar en nästan lika moloken Mikael Nils – Narda!
Vi tittar och äter våra matsäckar. Spekulerar kring möjliga FLÄCKDRILLEN i Djaupdy så super, fångad av Thomas M, Dennis N och Mariana K da´n innan.
Till slut blir det ett svep nedöver Svältis, snöplig reträtt för Olofs del. Tillslut plåster med en pilgrimsfalk av “calidus”typ som kniper bläsand som dock undkommer.
Hemma skräller telefonen – Mikael! – BLÅSTJÄRT på Nabben – med tillägget en chans till koll på fläckdrillen någon km bort i Djaupdy!
Vi skumpar iväg, lifer för Mikael, som är ett under av lugn och säkerthet. Ändå går det raskt!
Vi sällar oss till ett stadigt gäng efter Gotlandsmått, med många prominenser som Fredrik S, MG-duon från Landsort, Tårtan, Dalatrion Dennis, Thomas och Marina samt förstås Anders och Stigge. Calle T var spottern och hjälten som observerade den elakartade fågeln först, ett avvikande läte och något blått – kanske? En sann spotter hugger likt Calle som en kobra i detta läge.
Många småtrastar är som sagt elakartade om terrängen tillåter. Som lommar tar sig fram under havsytan, springer dessa under skyddande vegetation långt, snabbt och osynligt. En veritabel kurragömmalek. Orättvist tillämpade jag litet fjärranöstern taktik och chansade rätt! – på en gläntremsa med en litet gren på ett pygméträd. Jag var inte helt ensam:
Thomas M, Dennis N och Mariana K var ju dom som definitivt spikade igen fågeln. Men många fick nöja sig med ett fladder och en skymtande orange flank eller blåaktig stjärt. Men kort är gott och kryzzarna myste.
Tyvärr verkade MGna ovanligt dämpade och svaret gavs av osäkerhet kring den drillande snäppan. Landsort ledde ju racet redan 20 juli, där deras specielle spotter, Raul V i en dammsugning av Närsholmen spottade en real spotted. (Den sackade jag ju dumcoolt så…!).
Sedan var det allas vår superspotter by now Fredrik S som slog till med ett foto från Nabben 20 september. Fotogenierna på fastlandet sov inte på saken – en fläckdrill som efterhand blev till en 1K och inte det mer bekväma – samma fågel ruggad till vinterdräkt. Den fick under några dagar förrädiskt sällskap med en snarlik men helt vanlig drillsnäppa.
Och så nu en bit in i oktober åter en vad, vilken? Vi jagade den rejält både 7 och 13 oktober (sista datumet med ingen mindre än Torsten Grön som game-leader) och jag får väl konstatera att det högst sannolikt rör sig om samma fågel 20 september som jag såg 7 och 13 oktober. Fredrik S, vem annars får illustrera.
Fågeln fotad 20 september vid Nabben. Och nedan 8 oktober vid Djaupdy någon km därifrån!
Spädde på med en Taigasångare den 11 oktober i Botan i Visby. Lika elak i trädtopparna som blåstjärten i undervegetationen.
Rhodos
Rhodos,
sisådär 8×4 mil, rundare och hälften så stort som Gotland – med dubbla folkmängden. Mindre än 2 mil från turkiska fastlandet. Högsta punkten på över 1000 möh.
NO-spetsen utgörs av Rhodos stad med hamn och en Gamla Sta´n omgiven av en ringmur, ett världshistoriearv. I staden sydvästra del reser sig en delvis skogsklädd kulle, ofta kallad Monte Smith. Där finns spektakulära fornlämningar som innehåller ett akropolis, en hippodrom, en amfiteater mm.
Vi bodde på hotell Cactus längst ut på Udden i NO. Utsikten från vår balkong på 6:e våning över en liten minipark, ett lågt akvarium och den så här års nästan folktomma beachen var mil av hav in mot Turkiet.
Skådarstrategi
Var på Rhodos 1989 i skiftet maj/juni. Då ett suparställe med några refuger på östra kusten för barnfamiljer resp samkönade par. Men billig sprit och håll-i-gång var main targets. När jag på morgonen lämnade hotell Diana och min tillfällige rumskompis, fick jag kryssa mellan mänskliga alkoholruiner.
Detta faktum och att det saknas suktararter på ön har avhålligt allvarliga skådarattacker. Artlistan på 283 arter är synnerligen tunn för regionen och fågelrapporter saknas nästan helt.. Hade rödnäbbad trut, örnvråk, svarthuvad sparv och rostsparv (enda lifern!) på önskelistan 1989 och fick in alla.
Rimligen bör ön ha en uppsamlande effekt som sydvästligaste utposten av Turkietkomplexet. Men det huvudsakliga sträcket följer helt andra rutter längre österut, så det bör mest vara stragglers och ingen seriös skådare satsar en vecka eller mer att söka presumptiva stragglers bland raglande nordbor.
Inte alltför seriöst resonerade jag att nordostspetsen, alltså Rhodos borde vara bästa stället, särskilt som det innehåller några skapligt attraktiva biotoper som Monte Smtih och själva Udden. där vi bodde.
Blev alltså genomslött upplägg med dagligen en 20-minuters promenad till Monte Smith och någon timmes skådande där, några alternativa promenader längs östra och västra stranden plus mycket tid och skådande på Udden.
Slött kanske inte är helt sant för detta sätt ger ju närmast ingen tradig transporttid. Tid som istället kan användas till skådande och annat.
Åtminstone i det här fallet kan jag inte tro att jag sett så mycket mer med ett annat upplägg. Men det kräver helt säkert en positiv attityd för inledningen innehåller mest kråkor, gråsparvar, stadduvor och första medelhavstruten får tjäna som första upptjack. Lätt att misströsta och hyra en bil och fräsa ön runt några varv eller sälla sig till den raglande massan.
Till slut skall väl sägas att “the good ol´time” är förbi och Rhodos har alltmer börjat turistas av pansjosar och småbarn särskilt så här i säsongslutet – mycket lungt.
Artlistan finns som page i högra kolumnen.