Olof Armini om fåglar och natur

-92 satt David för sista gången på bussen till Visby. Studenten stundade och han spanade som vanligt av vägen, att kanske efter 3 år hitta en rarris. Och redan i vasskanten av Klinteviken – en VIT HÄGER, en ÄGRETT, den första i området och en av de första på Gotland! Han ringde mig från skolan och jag cyklade ned från Västergarn och fick den på EKOskådningslistan.

I morse så detta, 28 år senare. ÄGRETTEN är en invasiv art i Sverige, häckar på Gotland och kanske snart också i området.

13 ex som “betar” i södra delen av sjön och någon/några i den norra delen. Mäktigt.

Mäktigt också med natthimlavalvets uppvisning. NEOWISE, kometen med tjusig plym strax nedanför Karlavagnen. I söder JUPITER med månar och SATURNUS med ringar. I öster röde krigaren MARS. I gryningen lyskraftiga VENUS i NO – morgonstjärnan. Vilket skådespel. Och tre olika sorters FLADDERMÖSS, som jag också kunde HÖRA, liksom syrsor/vårtbitare – med suveräna hörapparaten!

Och som absoluta russinet i kakan, strax efter midnatt 18 juli, lät stridstjuten under krigsguden, i form av en TORNUGGLA – helt nära, flera gånger. Kanske, samma? – rapporterades på kvällen 26 juli!

Vad som händer nu! När jag var med på Naturmorgon anno dazumal, fick jag lära mig, att intressant var NU eller möjligen STEGET FÖRE. Eva är expert på det steget så jag får väl försöka.

Vid fmfikat/lunchen eller vad satt jag och gottade mig av Vildkaniner, Harpaltar och minnet av Fladdermöss och den fiktionella Neowise (naturligtvis moln höger om och lite lägre än Karlavagnen).

Så äntligen något!? – en kråka. Nej, måste vara en rova. Ormvråk väl, men nej! – kanske brunhök? Än bättre en BRUNGLADA som vinglade runt kyrka. Eva rusade efter kameran och jag slet. Till slut – kanonfotografen.

Kunde sedan också manipulera bilden.

Bidde nästan en Rödglada med den kluvna stjärten. Kluvet i dubbel bemärkelse, men beror nog på den slitna dräkten. Och kolla bred vingspets, prop kort stjärt, inget rödstick, inget tydligt vitt på vingundersidor och lita på observatören. Men kameran kan vara ett lurigt substantiell Proof -HÖ

Flera år sedan. Men nu med Yaris och karantän!

Strax före skymning gled vi iväg, nästan ljudlöst, Yaris och jag.

Vi kan vägen till Roma kyrka, där Eva och jag bytte ringar 2005, för andra gången, vitt guld mot gult.

Så förbi Dalhem och Hörsne. Och där stod Calle T vid en sydlig tarm av Gothemsån. En gigant, men inget spännande utom det fantastiska – stilla, stjärnklart.

Jag for vidare norrut längs Gothemsvägen öster om myren. En avlägsen Kornknarr, en Nattskärra lät grodlikt, fyra Trastarter sjöng samtidigt. Vid myrens nordspets vek Yaris upp på Gothemsbron. Jag stannade och lyssnade på Kärrsångare och Kornknarrar. CT gled in bakom Yaris och som proffs fiskade han upp en agent-parabol – och visst! – avlägset det omisskänneliga lätet av en Vaktel. Mina öronsnäckor räckte inte riktigt till.

Men vid nedfarten till myren stannade vi igen – och lyssna, njut!

Minst tre Vaktlar, Kornknarrar, Rapphöns och på hemvägen efter midnatt på varsin sida vägen två Gräshoppsångare.

Bara att njuta och vegetera bland spelande Enkelbeckasiner, sträckande Morkullor, jagande Nattskärror och tiggande Hornugglor plus det andra redan nämnt. Saknades bara det där KAFFET!

Naturligtvis undvek den smidiga Yaris och den skicklige chauffören Rådjur, Rävar, Igelkottar, Skogsmöss – inte att se, men att demolera. Och mjuklandade på 510 i Västergarn.

Fick det här från David och Klimpfjäll

För exakt 45 år sedan, 10 mil norrut. Vi – Eva, Olof och David(knappt 2 år) – befann oss på Viterskalsstugan.

Vi hade tagit Blå bussen till Storuman och fortsatt till Hemavan. Chaffisen hade satt av oss vid stigen upp mot Syterdalen. Han småskrattade åt mig som enligt sed valde ut en slana, att tälja en vandringsstav. Sedan axlade jag 20 kg packning över bröstet och konten med David över ryggen. Bussen for iväg och jag tog några steg uppför den branta stigen, innan jag satte mig ned. Lämnade Eva och David vid vägkanten och travade upp till trädgränsen. Slog läger till sången från bergfink, gråsiska och Blåhakar (livskryss för mig!). Gick ned och hämtade upp Eva, David och resten av packningen.

Natten magisk, ljus med fågelsång och knarrande Dalripor. Men våra Coop-budget-sovsäckar inte lämpade för fjällvandring. Eva och jag turades om, med David inpackad i fårskinn som värmekrus.

Vilken känsla när vi vandrade ut över fjällheden med sjungande Lappsparvar och eleganta Fjällabbar, som försvarade sina bon. Vi passerade den strida Syterbäcken och läskade oss i det klara vattnet, innan sista stigningen upp till Viterskalsstugan. Där hälsades vi av C-J, nybekannting, som sedan intervjuat mig på radio-Örebro, haft David som prao på GP och haft 2 barn på Donnergymnasiet i Göteborg. Men här ung stugvärd, som aldrig sett något liknande, en stultande 2åring, blöjpaket… i kontrast till några vältränade och exalterade ungdomar som hypade över den vilda naturen övernattat i stugan.

Jag gick igen tor för att bryta vår lägerplats. Sedan kamperade vi i Viterskalet under ca en vecka tillsammans med C-J och en livslång vänskap uppstod.

Vi tog många turer i omgivningarna. Vi badade i jokkar och rullade oss i jökelsnö. En dag kom en mås?, FJÄLLUGGLA!, glidande över den lilla jokken. Mycket Renar, nästan vilda. En flock vackra Fjällpipare.

Minns inte riktigt vem eller vilka som var med. Övernattade i Syterstugan och hade NORDSÅNGARE med C-J, gick ned till sjön med Sjöorrar, drack kaffe med renägare, som inte gillade att C-J skojade om kungen…

Än idag varnas för turen Syterskal-Viterskal via Norra Sytertoppen. Gjorde den i lätt snöfall. Passerade gryt med FJÄLLRÄVAR på uppvägen från Syterstugan. “Coolt”, med modernt språkbruk.

Vi återvände så till civilisationen och intervjuer om vistelse i “African Lunancy” – men det är en annan historia!