Olof Armini om fåglar och natur

Fin uppvärmning på torsdagen 25 aug med först en kungsörn över kaffebordet på Mafrids och sedan en tripple-triss på Mästermyr, 3 kungsisar, 3 lärkfalkar och 3 brunhökar. Så favoritbutiken i Hemse och kräftkalas hos Anders.

Sent och välbehövlig vilodag 26 aug, målning, rengöring av Klippos luftfilter, rastning av Klippo, ngn timmes huggkubbning, inläggning av sill – nåja somnar sött till…

Sydostan, högsommarvärme och sol den 27 aug. Vi bestämmer Suderflogg med bunkring på Folkeryds i Burgsvik. I behaglig tid och i behagligt tempo till Muskmyr, där kända och okända flockats för fortfarande “target species”, örnvråken. Trots att rosenstare och fjällabb rapporterats från Faludden!

Vråken låter vänta på sig, har varit nästan osynlig några dagar. En sedd fjällpipare låter vagt, men vi fegar ur och tar istället in den imponerande samlingen skådare, Hans B, redaktör på RR (RoadRunner inte Rolls Royce men ändå), Mattias B, en Birdfinder som jag träffade på Kronis 1993 – han är artigt igenkännande – inte “Kände knappt igen dig, du är så rund i ansiktet” – artig eller har morronyogan äntligen gett resultat?

Där har vi också en annan Birdfinder, Calle T med framtidens hoppX3 och Thomas från länsstyrelsen och Västergarn, som överraskas att se oss söder om hemorten. Och därLeif H, som har sjätte sinne för var fåglarana finns, vi tjingsar.

Och naturligtvis Juppen, för dagen modetrendsetter med favoritekiperingen, sandaler och shorts, spetsat med en illgrön topp, allt så befriande skiljt från skådares unisona gråställ.

Så dagens skådare, Per Smitten, den glade gamängen som delar sitt skådande med ett konstnärsskap, som rönt framgångar inte bara i lokala organet men också i legendariska BB, British Birds. Han har stor kunskap av dimmorna som omger de Skotska högländerna och singlemalten. Vi kommer också att erfara att konstnären inom honom gjort honom till en mycket god fotograf.

Trots att det illustra sällskapet var väl värd tiden, så drog vi oss upp på Alvret för en stilla stund med Folkeryds delikatesser och Anders mackor. Mumsigt, när en busvissling stör mitt öronsus och jag automatiskt vänder blicken mot Lillmyr och ÖRNVRÅKEN, som nu kommer så outhärdligt fint i bästa läge i bästa ljus och Smitten han smäcker in. Det är alltför frestande, men Per misstycker du så länkar jag istället.

Som sagt busvissling fick vi ingen riktig klarhet i men jag tackade såväl Juppen som Calle, för säkerhets skull. Och tack Per för bilden som såväl illustrerar vad vi såg som den ruggningeffekt jag skrivit om i bloggen tidigare.

Mätta på alla sätt gjorde vi en satsning på Rivet, gott om rapporter på Kaspiska och Medelhavare. På vägen dit fick vi kryssa mellan väldiga havsisar och kungsisar omgivna av ryttlande tornisar. Bidde inte så mycket på Udden, men sir man på, med Anders redan vid ratten allra sista titten en trut på en sten – med litet älgstuk, en 2K Kaspisk trut – satt gött.

Ny frest på fjällisen och nu helt skådartomt vid Muskmyr, förutom nyanlända Claes H, och inte bara hans leading lady utan även Gotlandsracets, Mia H! Flogg efter konstens alla regler ger ingenting och vi ilar ut på Au riv, nu får Faludden chansen. Vi jobber hårt men mest Folkeryds läckerheter och skådare, Mattias B med gäng och Juppen.

Så ett sista ryck, Ringtrastvägen och sir man på en svart rödstjärt och två jagande ängshökar – grann avslutning.

Men man säger ju “Skomakare bliv vid din läst”. Vi beslutar en sillabit med nubbe ute i den varma sensommarkvällen. Kikare och tub som tillbehör. Där en snabb svärm med tio FJÄLLPIPARE, gamla och unga blandade!! Och där en afton – nej, bara lärkfalk. Oj, oj, vi somnar tidigt och sött.

Tur var väl det för natten bjöd stor bullrig cirkus som kulminerade med blixt på knall, så Anders och jag med en knapp kilometers avstånd i varsitt tjäll drog ur alla sladdar.

Därför svårt att få kontakt på morgonen, men 08:45 satt vi på Kronholmen i härlig sydvästan 10 sekundmeter och knivskarp sikt.

Vi har bara hunnit “låna” stolar från bastun och riva ned litet skymmande sly så en fin flock på fyra vadare, 3 FJÄLLPIPARE och en större strand! Herreje, när Anders hittar en mörk labb som härjar runt södra Utholmen. Jag vill inte var sämre utan jobbar in en 1K Medelhavstrut, som efterhand bjuder klockrena obsar. Men dagens clou blir den lilla horisontprick i norr som efter nästan en halvtimme är en ung ljufas fjällabb.

Vi avrundar med att Anders fångar in en ljusfas gammal labb. Och så konstaterar vi:

“Skomakare bliv vid din läst”

Västergarns annex 510 fd 1:2, är detta efter Christer C:s Segerstad och Anders W:s Halmstad, “the birdplace” – en kombination av ett “läge” och en skådare som producerar?!

Tog lunch/fmfikat efter morgonens dont. Satte mig utanför köket i ostläge. Härligt med svajande tvätt och den vaga målardoften från sovrummet. Mumsade hembakt och läste en “dålig” deckare.

Ett läte från asken i NO-hörnet av tomten – minsann en MINDRE FLUG, som jagade några gånger. Försvann och jag hörde något besynnerligt, igen och igen!! Tittade till slut rakt upp på två gamla havsörnar som lekte och kloade.

Hej och hå!

Avslutar med litet reptilfrossa. Trampade nästan på en huggis med barfotasandaler ute på Svältis. Sedan såg jag en snok som likt en anaconda kom simmande inne i Västergarnsviken. Skämtade om detta med Anders, när vi turade Svältis och tipsade om en grop – rena ormgropen – 2 HUGGISAR!!!

“En målvakt måste ha tur och skicklighet för att bli bra!”, sade Nils min pappa. Förmodling skulle uttalandet ge mig någon sorts livsvisdom. Ungefär att Rio-Kalle Svensson, landslagsmålvakt i VM 1958, var lika skicklig i matchen mot Västtyskland då han släppte in ett mål som i matchen mot Brasilien då han släppte in fem mål – eller så var det tvärtom – eller något mittemellan? Farsan var inte alltid lätt att förstå och varför just målvakt? Min korta fotbollskarriär innehöll inga målvaktsuppdrag.

Sant är dock att Eva alltid hugger som en kobra, när folk kommenterar mina naturupplevelser med “Sicken djävla tur han har!” – “Det är skicklighet”.

Kanske är det trots allt så att farsan sådde ett frö, för jag älskar Eva för hennes förtroende, men tror att om en fågel dyker upp inom min kapacitet att registrera och känna igen den, så styrs det av en slumpmässig sannolikhet. Det finns ingen sätt att räkna ut den bara en sannolikhet att spekulera kring. Precis som målvakten av erfarenhet och känsla kan placera sig i en spekulation kring sannolikheten var och hur skottet kommer. Sedan tillkommer spänst, greppsäkerhet, reaktionssnabbhet… För fågelskådaren att välja plats och tid och att sedan använda upptränad iakttagelseförmåga.

Ena gången släpper man in ett mål och nästa fem mål. I överförd bemärkelse kan man säga att det finns två typer inom fågelskådningen som sätter sig över ovanstående verklighet. Stringaren, som gör det osannolika sannt, att själv aldrig släppa in mer en ett mål och strängaren, som gör det osannolika sant, att vissa andra alltid släpper in fem mål eller mer! Sannolikt lider båda dessa varianter av en brist i sin verklighetsuppfattning.

Så till verkligheten för Anders och mig. Sommaren har varit blandad, praktmatcher har blandats med plattmatcher.

Gårdagen inleddes med regn och hård blåst, allmännt uselt. Vid middagstid vågade jag mig ut. Kunde konstatera att det rört om i grytan, de gamla vadarna i Viken hade bytts ut av nya, också flera nyanlända gulärlor, men det var kärvt och stugan lockade. Väl inne drogs jag till datorn, club300 och Svalan och fullt ös på mer alerta skådare, labbar och fjällabbar på väg söderut från Visby!!! Alerterade Anders och rusade ut till vägen. Ilfart till Kronholmen och vi kunde med andan i halsen se ändalykten på två kustlabbar innan den verkliga hitten, en ung fjällabb, som ett mörkt muskelpaket mot norr. En kombination av adekvat sannolikhetsbedömning och alert “skicklighet” gav en toppmatch.

Borde följas av om inte en bottenmatch så i alla fall en medioker insats. Mycket riktigt dagen inleddes på Kronis, dött. Slumpen inte på vår sida – för skickligheten? – vi hittade en rörsångare, som iskallt bestämdes och havsörn som inte var så svår. I bilen med Anders Ipad duggade dråpslagen , Sudret med inte bara örnvråken utan också en vitnackad svärta och Stora Karlsö med två tretåiga måsar, om inte från oss så mot oss. Jag gav mig slumpen i våld och lät mitt behov av ost styra. “Vi åker ned till Eksta så handlar vi ost på hemvägen!”

Härlig solplätt vid Hammarudd och fina rovisområden om inte för allt soldaller. Men föralldel, havsörn, kungsörn och där en bivråk och där en rödglada. Anders har som den jakthund han är fått upp vittringen och positionerar oss halvannan kilometer närmare “skruvarna”. En lustiger dans, där alla turer går vår väg, 4 bivråkar, 3 fiskgjusar, lärkfalkar, en ung ängshök, örnar, hökar, vråkar inalles 12 rovisarter och så TOPP OF ALL, en gammal BRUNGLADA och mycket troligt också en ung.

 Hm – nu stundar bistra tider. Men två toppmatcher på raken tack för det Anders, det lever vi länge på.

Örnvråk kryddat med korttålärka kunde väl räcka?

Men när jag prövar nya värstingen en klyvyxa av modell för sådana här träd

Då kommer två dubbelbeckasiner i full careta medan himlen prickas av två havsörnar, två lärkfalkar och en ungfågel brunhök. I min rishög vimlar av buskskvättor, stenskvättor, törnskator, en svart rödstjärt och minst 30 steglitser! Anders får illustrera.

Amerikanskt överdådigt – eller hur? Tills denne Anders bakom alla tequila sunrises presenterar följande diskreta California dream.

Californiska representanter för nötskrika och vaktel på balkongräcket – knappast överdåd!

Men Gotland drar på med den av mig tidigare beklagade vadaretorkan.

Där en ung smalnäbbad som kamperar med en äldre släktingar och där två och där en till myrsnäppa bland mycket, mycket annat smågodis.

Anders har också förberett med detta i “lingon”skogen,

I samband med inköp av värstingen och besök i min favoritbutik drog vi så fantomobsar på

Förvisso litet lingonrött men det blev maxat spanande och lyssnande istället. Uj-uj tala om frossa. Närmar mig magiska 200 arter och häng på epitetet icke-gute – maestro!

Sista dagen i juli slog han så till – FREDRIK S – vi hade litet till mans väntat på detta, men när, vad, var? Det blev denna

ÖRNVRÅK!

Så förnämligt plåtad av Johannes R från Växjö, som tillsammans med kompisen Ronny J guidade Anders och mig fram till helt fantastiska obsar torsdagen 11 augusti SO om Muskmyr.

Fick höra om fyndet i början av Islandsresan, så det var nästan två veckors frossbrytningar innan… – OK jag hör till den lilla exklusiva skaran som klämde första örnvråken på Gotland. Den som sågs 19 juni till 4 juli 1989 kring Vändburgs hamn. Jag såg den sista dagen grannt över en skogsdunge N hamnen tillsammans med giganten Juppen. Juppen var nu raskare än jag med dubbelkryzzet och plåtade förnämligt Fredriks örnvråk redan 1 augusti.

Härlig bild! Fredrik upptäckte vråken vid Labans kvarn men sedan dess har den hållit sig ganska stationärt kring Muskmyr, med några utflykter norrut och mot Faludden. Fredriks bilder från kvarnen väckte genast uppståndelse. Bilderna var ganska mörka, säkert som den framstått i verkligheten. Det uppstod då en distinkt kontrast mellan vita blaffan på yttre gamla handpennorna och de nya ruggade mörka fem inre handpennorna. Den förvillade med sin symmetri och distinkthet och gav en karaktär som ingen kunde placera.

Ruggningsfasen framgår tydligt på Jörgens bild medan Johannes översidebild med normalexponering inte riktigt får fram den förvillande teckningen. Men gå in på Svalans eller Clubbens bildsidor så får ni flera bra exempel, allra helst Fredriks egna!

Efterhand klarnade det hela när experterna kunde peka på typiska ruggningseffekter för en 2K-fågel (kolla Jörgens bild och de fem inre handpennorna). En annan 2K-diagnos är den nästan delade mörka bukfläcken. I övrigt är det en klassisk ljus fågel från den östliga populationen, rödaktig grundfärg. vita handblaffor, mörk knogfläck och bukfläck, helljus, obandad stjärt.

Nominatrasen är drygt fjällvråksstor och en tämligen “slö” fågel. Sitter gärna på pass på halvlåg utsiktsplats och går ner för att preja något ätbart, kan vandra omkring på marken. Detta i motsats till att den är en långflyttare. Många drar autostradan som ansluter till riften i Eilath och hamnar i Östafrika. Såg min första örnvråk utanför Shinyanga Secondary School 1977. Jag såg den flera dagar på vägen till Mwadui och istället för en låg tall som vid Muskmyr använde den en likahög Acacia som utsiktspunkt!

Det finns några andra raser bl.a den stationära, nordafrikanska, cirtensis som är mer ormvråklik. Har bla sett den i Marocko. Den kan ges egen artstatus eller slumpas med ormvråk!? 

Så “vår” härliga med Anders bilder! 

Och Johannes får avsluta!

TACK ALLA!!!!!

Den fantastiska Islandsresan interfolierades i Göteborg av en Cackling goose och en portion av bändelinvasionen. Kunde man vara annat än nöjd? Men likt en gammal blodhund som fått upp spåret, aldrig mätt, aldrig helt nöjd och fylld av sprittande oro.

Hade tåget måhända gått? Tunga rapporter från ön i Grodhavet, simsnäppor, både smal och bred, bändelinvasionen, Ola på bettet vid Falis med tjockfotsvibbar och vitvingad tärna – Och så hade Fredrik S fått ett utbrott likt vulkanen Hekla – Sveriges 13:e ÖRNVRÅK! Borde vara cool, vråken såg jag första gången 1977 i Tanzania och jag fick se 3:e fyndet i Sverige på Gotland. Ändå ett stråk av mulna diptankar i horisonten!

På Säve 10 augusti bromsade piloten in planet i startögonblicket, fåglar! Men raskt, no fear och nystart, bara en knapp timmes försening. I Visby sol och Gunillas lugne bror vid taxiratten. Karin bjöd strålande lammiddag och samkväm. Jag sänkte raskt utan betänkligheter tre sjukommatvåor. Inte välbetänkt om…

Anders hade bestämt, utan option, sju i morron bitti, gasen i botten till Alvret! De nyss dränkta dipdimmorna började sakta lyfta, alltmedan natten fortskred och regnet tilltog, men Anders utan nåd! I låga moln, omgivna av störtskurar stod vi klockan 800 torsdagen 11 augusti på plats söder om Muskmyr. Rutinerat hade Anders passerat fågeltornet med några hoppfulla för pool position.

Där på plats fanns två urvassa skådare Johannes R och Ronny J från Växjö. Trots det urkassa vädret plockade de in ett och annat, dock inte… Efter halvannan timme utförde undertecknad sin första konstruktiva gärning efter 7,2:orna kvällen innan, måhända hade de fördunstat? När Växjöiterna drog till panget de övernattat på, för frukost och utchecking bytte jag telefonnummer med Johannes ifall att. Anders avslöjade så ett dolt kort för draget. På Barshageudd hade det setts en korttålärka, en “lifer” för honom.

Verkade rovisdött på Alvret så vi drog Barshage för åtminstone litet kaffe. Fin plats vid sista boden men först lärkan! Och där var den, vilken tur, i tuben kanon, om inte den tunga dipdimman sänkt sig över mig och så försvann den i gräset och bidde till något lärkaktigt. Vi jobbade vidare litet håglösa, försökte med en stare men… Så dök Karin Å med sällskap upp och samtidigt ringer våra telefoner – Johannes! Språngmarsch till bilarna, strunt i kaffet, Formel-1 till Alvret, ett gäng vänliga leenden och där sitter den i en talltopp.

Örnvråken förnämligt infotad av Anders (Han hade krångel med kameran och jag har fått tjata till mig bilden, men precis så här såg jag den!!). Så följde en ny halvannan timme så väsensskild från den förra, med helt suveräna uppvisningar av vråken.

Klokt gör vi ny stöt mot Barshage och med dipkänslan av axlarna så plockar vi korttån trots sämre obsar än när vi inte såg den!!! Ljuvligt smakar kaffet och triumffärd hem. 181 arter och på banan!

Da´n efter gräsklipp 2000 kvadrat, tjockt, högt och blött gräs. Klippo suckar och bolmar svart, men han håller ut. Mattan ser ut som skulten på de hippies som tvångsklipptes av militären på 60-talet. Och jag är lika nöjd som den mäktige fanjunkaren då.

Så dyker den fantabulöse Olas tjockfot upp i rakt motsatt väderstreck, Asunden utanför Slite. Anders gör det enda rätta, drar – turligt nog kopplat till obligation i Fårösund. Jag avstår och ibland är det orätta det enda rätta. Tjockfoten går upp i intet (den har redan återuppstått en gång, så vi får se!), jag fortsätter kryzza på hemmaplan, smalnäbbad simsnäppa, ortolansparv, gulärla och bändelkorsnäbb. Dessutom trampar jag sånär på en grann huggis längst ut på Svältis. Eva litet darrig.

185 ser ljust ut men samtidigt i en lägre division mot de bästa och även alltför långt efter några delgotlänningar. Lennart W drog igår örnvråk, bändel och ljuse på endagarsdrag från fastlandet för 210:e arten. Tornérveckan minsann, var är mitt svärd!

Vi kan ta det lungt i matsalen – härligt! Eva på egen sightseeing, Nordens hus, Domkyrkan medan jag härjar ut på en pir för sista flukten av havet. Inga valar men fint kör med storlabbar, stormfåglar, havssulor, mindre liror mm

Eftermiddagen kollas Harpa, som laddar för Pride-festival och jag hittar till det isländska systembolaget. Några isländska öl provas sista dagen och det blir sent med packning –  klockan på rigning 3:45 Brrrr!!!!

Eva vass med packning och jag lugn så vi vaknar hyggligt till kaffe och croissenter. Spär på med egen skyr och några mackor med flera centimeter ost.

Shuttlen, en hel buss på plats exakt in time 05:30. Det visar sig att vi väljer platser med ett 6:e sinne. I Tjörnin, Reykjaviks lilla insjö, ligger den några meter från vägen när bussen stannar vid ett kors, ISLANDKNIPAN, kanonklocker!!!! – Bättre än på hela resan tidigare. Och inte nog på andra siden korset, på gräsmattan bland grågäss resans enda av rasen/arten GRÖNLANDSBLÄSGÅS. Chauffören gasar och bussen far vidare mot flyget och jag myser.

Resten av bussturen njuter vi Reykjaviksfjorden och långt i norr den mäktiga Snaefellsjökull. Vilket avsked och som knorr på svansen äter vi sista skyren innan securitycheck!

Ylande kids på planet men fin stämning inte minst bland de rara värdinnorna, som tom låter mig pruta på whiskyn för att få de isländska slantarna att räcka – de ni! Iceland Express må vara lågprisbolag men… Samma halvtimme sena som förra torsdagen och efter en råbarkad chaufför, svensk ovanligt nog, så “Hem ljuva hem”.

Resan har varit alltför lyckad för att jag skall utbrista “Borta bra men hemma bäst”.

Fågelmässigt möter förstås bistra tider. Står Anders redo och är örnvråken kvar? Går inte att briljera med vitgump, sedd i både Skåne och på Getterön. Bändelinvasionen har jag grejat i Göteborg med två lyckade drag till Änggården, första nästan direkt från flyget, men är de försvunna från Gotland? Med örnvråkstryck har det ju setts en del annat på Gotland, brednäbbad sim och vitvingad tärna tex. Blir tufft och åter hoppas jag på  att min(a) vapendragare är på språng!!!!

Förresten, jösses vad varmt det är här!!!!

Sista längsta turen in i vad som ofta sägs vara Europas sista vildmark! Samma förberedelser som igår men rymlig vildmarkstrimmad buss och svenska guiden Lena- Maria, som garanterar punktlighet.

Vi tar väg söder om återtåget från Gyllene Cirkeln i söndags och får se delar av södra kusten. När vi kommer till Sellfoss korsar vi Sog och det torde vara ett tiotal islandsknipor i ett sel i älven. Vi svänger norrut i skuggan av Hekla och ser Skarholtkyrkan från andra sidan. Det var där jag kryssade kniporna i söndags på jätteavstånd.

Efterhand lämnar vi den bördiga sydslätten och kommer upp i mäktiga månlandskap, lava, pimpsten, aska… Inte undra på att på att den vilda jungfruligheten hotas av filmeastiska våta drömmar! Hollywood tränger på, men vi njuter, trots att vädret återgått till det normala, skurar, småkallt, blåsigt.

Ganska tomt på fåglar – snösparvar nya på min lista annars… Landmannalaugar är ett läger med primitiv övernattning, ett hus och och uppsatta tält, men också med en underbar varm källa. Några badar ihop med ett stort antal simsnäppor. Eva och jag avstår för att hinna annat.

Vi lunchar på medhavt forellspett – godislodis!! Så halvannan timmes promenad upp längs en vandringsled. Alldeles fantastiska berg – OCH FÄRGER – man får nypa sig i armen. Regn och turister är utståeligt inför dessa magnifika vyer.

Jag har inga speciella förväntningar om wildlife och tar ett span över en dal med några remote spots – Och där! Yippee!!! En FJÄLLRÄV som lurar runt något intressant och bråkar med en korp. Eva får se den jättefint plus ett franskt gäng – le renard arctique, drar jag till med. Trots att vissa (fårbönder som tror att den prederar på lammungar!!!) påstår att den ökat anser de flesta det som en sensation att en turist får se den lilla räven.

Raskt återtåg till bussen och givet ser Lena-Marie till att samla även badarna i tid. Djärv alternativ väg tillbaka, närmare Hekla med flera “vad”, där bussens egenskaper sätts på prov. Jag lyckas spana in en islom, en jätteflock ljungpipare och fjällripa. Fortsatta dramatiska landskapsformationer och-färger innan vi åter tuffar in i Reykjavik för sedvanligt fiskspett. Jag syndar åter med val och vi har bordsgrannar som gjort stora rundturen, Island runt på en vecka. Dom har missat lunnefågel!?

Somnar sött inför sista dagen, en fridag!

Upp tidigt igen. Halvsex lokal tid, “hela” halvåtta i Sverige.

Spanar in kittet i hamnen, några vittrutar, den vitvingade, stormfåglar, tretåar och så alla “engelska” silltrutar, en hel hop som tar morrondoppet i poolerna utanför Harpa, det spektakulära och omtvistade konserthuset.

Vi är först i frukostmatsalen. Hinner inte spana in rundhylte isländske managern med cola-och marmeladdieten, utan bara de anställda, innuiter och västafrikaner. Startar med frukt och hockygröt nedsköljt med grönt té och juice. Så fermenterad fisk på lokalt kokebröd nedsköljt med gott och starkt kaffir. Så några korvar med äggröra och nasi-goreng. Avslut med rostat och inhemskt gingerbread till mer kaffe.

Sitter fint hela dagen innan…

Idag sunkigare buss och fullsatt med blandad skara, jag får kinesisk jurist som bänkkompis. Hans kamera låter som en kulspruta hela resan. Evas dito är en distingerad gentleman från Österrike som ömsom sover och vid stoppen tar väl avmätta promenader medan kinesen ilar runt som en vessla! Bra chaufför och energikick från Canada som guide kompenserar mer än väl plus mina förväntningar. Initierade isländska fågelskådares favoritplats,

SNAEFELLSNES!

Efter att vi med gemensamma krafter fått igen dörren och chaffisen och guiden klunkat i sig några liter vatten – festkväll på Island igår – så bär det iväg. Jag känner den där rätta blodsmaken i gommen! Och visst rör det på sig, särskilt på sjösidan. Lars och Märta som vi bekanntat oss med redan på hotellet har utannonserat en jätteflock av…

…strandskator som mycket riktigt kryllar på en strandsnutt. Lars och Märta jättetrevliga och Lars dessutom en fena på fotografering. Frikostigt delar han med sig av sin talang och illustrerar denna artikel!

Vi passerar under en fjord och över en annan. Dricker ur en källa, mineraliserat vatten, som blir gult efter ett tag, bra för alla världens krämpor. Minsann lättar inte såväl propparna i öronen som dimmorna för ögonen? I alla fall lättar molnen och vi får SOL HELA TUREN! Isländsk sagotur eller källvattnet funderar jag? Siktar en del go´bitar från den plats Eva så smart försett mig med, utan henne hade jag ständigt hamna mitt på sista plankan, islom, isländsk rödspov, stenfalk, labbar.

Kort stopp vid någon stenformation så vid nästa stopp fullt ös. Kanadicken kastar sig ut med hela gänget, från den som knappt kan gå till några spralliga danska scouter. Och på klipporna massor av sälar mest grå-och knubbsäl, men också några GRÖNLANDSSÄLAR . Dom sistnämnda är dumdristigt orädda så de ivriga adrenalinstinna kidsen snubblar nästan över dem. Jag djupandas och positionerar tuben strategiskt. Kollar främst efter strömand men drar istället allehande kul som olika vadare, toppskarvar, vittrutar och så… En calidris med vit övergump!!! Liten landar framför mina fötter och det är en VITGUMPSNÄPPA!!! – härligt och en ny flygtur för att riktigt bekräfta. I och för sig en inte helt ovanlig gäst på Island, men guiden entusiastisk och jag får några minuter i micken!

Nästa stopp Arnarstip, där vi vandrar i flera timmar längs den hisnande klippkanten i skuggan av den mäktiga Snaefellsjökull, 1500 rätt upp från havet!

Och här ligger de, STRÖMÄNDERNA, ettåriga fåglar, ett tiotal. Guiden misstror först men måste ge sig. Härliga obsar på mycket annat, simsnäppor, alkor och förstås… 

tretåiga måsar eller ljudhärmande kryckjor på norsk och isländska. Eva lyckas få i sig en soppa medan Lars, Märta och jag nöjer oss med mackor on foot. Så härligt men kanadicken har varit tidsoptimist och några sydlänningar av okänd härkomst spär på – guiden bannar! Sista rejäla stoppet längst västerut på udden. Klapperfält med vrakrester. Hinner spana in en skärsnäppeflock och resans enda alkekung. Så längs nordsidan av halvön hemåt. 1000-tals silvertärnor, några fjällripor och konstaterar vitvingade trutar och spetsbergsgrisslor. Följdriktigt så här närmare Grönland och längre norrut.

Trots eller tack vare periodvis icke-fungerande hastighetsmätare är vi bara en timme försenade i Reykjavik. Guiden och jag hann med ytterligare en islom, som också inspanades av resans enda sedda fågelskådare, förutom jag själv – hoppsan! Smakar oss gott med en klassisk kokt i legendarisk korvbyrå innan sedvanligt fiskspett hos sjöbaronen.

* Så suss gott inför sista och längsta dagsutflykten imorgon!*

Regn, regn, dimma och kyla – så till slut litet sol, stilla och värme – när vi kommit åter Reykjavik och fullbordat “Gyllene cirkeln”. Tingvalla – Geysir – Gullfoss – Sog, 27 mil och 8 timmar. Jobbat hårt från bussfönstret och vid alla stopp. Hann ändå med samvaro, studier av intressanta och sightseeing; sprutande geysrar, mullrande vulkaner, smältande jöklar och historiens vingslag.

Första hitten en brednäsa i full sommarskrud i en pöl. Första simsnäppan av efterhand en hel del smalnäbbade varav en i Sog vid sidan av höggodis som STRÖMAND och så äntligen whisky n:o 2 ISLANDSKNIPA!

Blev en skön kväll med grillad hälleflundra nedsköljd med Landvetters rosévin. Rosendrömmar om två fjällrävar och nu 65 arter. Imorgon Snaefellsnaes NP!