Olof Armini om fåglar och natur

Prövade ett dryga 2 h långt “svep” i söndags. Upp förbi Wravinskys plats ned genom Salgrenska och ut i Vitsippsdalen. Började trist med dip på kattuggla, men klämde stenknäck vid matningen i Botaniska. Så genom Slottskogen och en grann duvhök vid säldammarna.

Full fart förbi Mariaplan och ned till Klippan. Äntligen forsärlan vid bergrummet under bron. Den flög in över planket till avskrädesplatsen. Där fick den sällskap av en rödhake och en fet brunråtta.

Lockade inte till långstudier utan jag cyklade vidare till Fiskhamnen och den vitvingade truten på gräspiren.

Kändes som fint flyt och vid next-stop, Gasklockan satt pilgrimsfalken snyggt. Ja, litet besvärlig var den när den flög ned på en av ringarna så att jag inte kunde se den längre. På lilla Marieholmsbron nöjde jag mig med en smådopping.

Men avslutningen, Nya Ullevi och de två uvarna på varsin balk blev desto pampigare. På kvällen kompenserade jag kattuggledippen med en ropande fågel utanför balkongen.

Igår körde jag en repris men skolkade Gullbergsvass med Gasklockan och Marieholmsbron, hade ett ärende på Claes Olsson. Samma resultat – nästan- tofsmes, svartmes och trädkrypare tillkom vid matningen och blev nya på pansjo-listan. Jag hjälpte också en norrbagge att hitta den vitvingade.

Senare lyckades det också att lotsa David via mobilen för uvtittar! Fick det glada beskedet vid ölröj med svåger Per på Bishop´s Arms.

Var alltså rejält seg i morse. Men dristade mig iväg till Hönö, per buss och med Evas årskort på fickan. Verkade hyfsat men aningen kärvt på färjan och landstigning 1030 på Hönöpinan.

I Rödhamnen fick jag dipkänsla och fiskargubbarnas skrockande om svarthalsad dopping kändes långt ifrån förtroendeingivande. Men med åratals rutin gick jag vidare västerut och där i sundet låg den svarthalsade doppinge. Satt fint på p-listan. Några smådoppingar också, men framförallt toppskarvar, skärpiplärka och skärsnäppor berikade ytterligare.

Fann en härlig matsäcksplats i lä med vårljus och 180 graders horisont. Spillde några riskorn och fick strax en käck matgäst, en liten skogsmus som kilade fram och tog ett korn i taget. Den undersökte också mina väskor och var intresserad av mina skor. Annat än brunråttan häromda´n.

Tyvärr kunde jag inte vara några Varbergsskådare behjälplig litet senare, för doppingen verkade försvunnit.

Laddade rejält vid ölintaget med att planera tur till Per, sparven och trasten i Stockholm. Behövs nog än mer flyt än jag haft hittills.

London – fortfarande en världsmetropol. Nämns bland en handfull städer dit allt måste, förr eller senare och snarast förr. Och visst gav myllret utanför dim-sum-restaurangen syn för sägen, där en gammel kaukasier, där en indiska, där mrs Smith med trulig dotter, där några kenyaner hela tiden ständigt nytt, exotiskt och vardagligt blandat.

Efter “bonnflyget” Ryan så hamnade vi på Blakemore hotell, jättefint, men de höll på att bygga om så vi bodde också kanonbilligt. Alldeles vid ett parkkomplex Kensington Gardens-Hyde Park-Green Park-S:t James Park. Från hörnet HP-KG, där vi bodde till hörnet längst bort i SJP var det nästan en halvmil i västöstlig riktning. I det hörnet var man nere vid Themsen, House of Parliament, Big Ben, Westminster Abbey och på vägen passerades Buckingham Palace och Harrods. Det enda som krävde litet stök och bök var att ta sig till Tate Modern och målet för resan, Mark Rothko-utställningen. Men visst var det värt det, både utställningen och 3 km genom råddiga men charmiga kvarter gav igen med råge!

Mina förväntningar på fågelplanet var minimaliserade. Vad göra när man är gift med en “shopoholic” och hamnar i världens regnigaste och foggigaste storstad i absolut naturdöd januari? Passa på att glo från flygbussen, slappa på hotellrummet, suga i sig en och annan pint samt hastigt avverka obligationer som utställningar, museum eller dylikt.

Nämnde i förra inlägget svartkråka och kanske-kanske sädesärla av den engelska rasen “yarrellii”. Redan innan flygbussen utan terminalen i Stansted klämde jag råka och forsärla, så nära! Var det ett gott eller dåligt omen!? En och en halv timme till Marble Arch i andra ändan av Hyde Park och med fina obsar på dovhjortar, hyfsat. Genom parken upptäcker jag den litet omvända ordningen att här var svartkråkan ensamhärskande svartfågel.

Sedan blev det två och en halv dagar mestadels i parkerna med 10 graders värme och sol, bara ett ilsket stänkande just innan vi åkte på torsdagen. Rödhake, taltrast och dubbeltrast sjöng för full hals och vi hade två riktiga stänkarupplevelser, naturmässigt.

På hemväg från Rothkoutställningen, på tisdagseftermiddagen hade vi kommit till nordvästliga hörnet av The Serpent, dammen i Hyde Park, alltså nästan hemma efter en dryg mils (svensk!!!) travande. En engelsk tant stod och tittade över ett staket på en liten gräsplätt, “Big one. Have a nice meal”. I gräset låg en livlös rörhöna. Den rörde sig litet – och bakom den stack det upp en nos och ett par pepparkornsögon. En av de många “snälla” grå ekorrarna i parken! MEN NEJ, en gigantisk brunråtta med ett bastant bett över nacken på fågeln släpade tämligen obekymrat in densamma under en rhododenron för ett skrovmål. 

Eftermiddagen, dagen därpå var jag på hemväg från S.t James Park och hade kommit till Buckingham Palace. Vanemässigt scannade jag av himlen, bara litet vitfågel och en duva med något påhäng. Rutinmässig koll och – HERRE DU MILDE – en PILGRIMSFALK i stadig flykt med BYTE i klorna över Buckingham Palace. Hur många har lyckats med en så´n mega på 2 dagars skådande!?

Och en “yarrellii” bidde det också, en honfärgad mycket bra vid ett dike i Hyde park!

Utförligare artgenomgång i nästa post.

Imorgon bär det av med Ryan air. Tala om att “bully passangers”, bagage, att vara i (för)tid, ja, nästan klädsel, så man tvivlar på att bli påsläppt och komma iväg. Förutom att resan är till för resandet och några förhållandevis billiga nätter på hotell, så skall vi kolla in Mark Rothkos utställning på Tate Modern. MR föddes i Lettland men levde sitt konstnärsliv i USA. Han betecknas som en abstrakt expressionist. Kanske avslöjar det litet av min syn på fågelskådandet. Vi bor i närheten av Kensington Gardens och Hyde Park, så det blir väl en del engelska tamduvor. Två “svenska” rarrisar som kan ses är svartkråka och engelsk sädesärla!?

Dags för en liten summering so far för året. Slöar fortfarande men min pansjoslista, men den kommer!

Har jobbat med Evas nymornade uggleintresse. Stor succé med sparvugglan vid Svarttjärn och lika hårt bakslag med berguvarna på Ullevi. Det var kärvt och blåsigt i går kväll och enligt uppgift hade paret haft en herdestund på morgonen. Ett enstaka pumpande hördes från Gårdahållet. Kanske uvarna flyttar upp i Lunden när fotbollssäsongen börjar!?

Skall försöka få in kattugglan på näthinnan också. Finns att ses både vid Renströmska och ännu närmare i vitsippsdalen i Botaniska. Den senare har varit speciellt gäckande hittills.

Gårdagen bjöd fyrtal i siskor, tidigare osedda av mig iår. Anade först en flock (grås?)iskor som flög över några ogrästomter vid Eklanda. Som vanligt drog de rastlöst runt, extra oroade av en tornfalk. Jag såg genast en avvikande vit individ, som fick mig att trotsa den pinande vinden och kylan.

Efter en del jobb fick jag min belöning, drygt 60 gråsiskor, en klockren snösiska, om än “bara” honfärgad och en svårupptäckt brunsiska som frukter av min envishet. Snösiskor är relativt frekventa iår, så det är ganska normalt med åtminstone en i en så här stor flock – om man sliter litet. Detsamma gäller brunsiska. Bestämningsmässigt är det inte helt enkelt. Det finns möjligheter av tre raser gråsiska (brunsiska inkluderad) och två raser snösiska. I det här fallet gällde att utesluta sk “mealy redpoll” vad gällde snösiskan och brunsiskan låg närmast åt vinterhämplinghållet – inte så svårt! Återkommer till ämnet.

Hade sedan ett tiotal grönsiskor i alarna längs bäcken som rinner ned från Änggården.

Januarijakten gick av stapeln igår, så Göteborgsområdet dammsögs av sin skådarelit, mycket och totalt ett 80(?)-tal arter. Det sög med både det ena och andra. Annars var det dagen innan, fredagen som bjöd de värsta stänkarna.

1. En misstänkt jaktfalk i Torslandaviken. Tänk 1980 på sportlovet, då fanns den blå hangaren kvar på flygfältet och en väldig jaktfalk huserade där. Min första jaktfalk såg jag annars på Strömmen i Stockholm 1975!! Men tillbaka till den misstänkta – kan ju vara samma som sågs ett par gånger i området före jul.

2. Ett meddelande som var en felinslagning på BMS, en Thayertrut i Fiskhamnen. För en gammel “uv” som undertecknad slog det ned med nästan samma kraft som gulbrynade sparven i Stockholm. I mitten av åttio-talet var presumptiva Thayertrutar, en i England och en i Skåne, på alla fågelexperters läppar i flera månader. Undertecknad skrev utan att vara expert en artikel i underground-avisen Rovisen på det temat.

Thayertrut betecknar i nuläget den urskiljbara rasen av vitvingad trut i dess västligaste utbredning (Berings sund). Den har mörkare teckningar på vingpennor och stjärt, och närmar sig därför i de aspekterna gråtrut. Denna förändring inom arten beskriver en öst-västlig klin, från rent vita “glaucoides” via “kumleini” till “thayeri”. Allt om Thayertrut, som först betraktades som egen art, dog plötsligt. Och många som rest långväga till en tipp i Skåne kände nog som en massa skådare skulle känna om plötsligt någon trädde fram och bekände att han släppt ut en tam gulbrynad sparv på Järvafältet i december!

Dock har två gamla “kumleini” skådats i Halland på 80-och 90-talet respektive. Själv såg jag en yngre “kumleini” på Varanger med David, Tudde och en tysk ornitolog som också var fotograf. Hans foton bidrog till en säker bestämning.

Ser fram emot Gotland i mitten av februari. Efter mjukstart börjar det röra på sig, pille på silon i Klitehamn, svartnäbbad islom, gammal medelhavstrut och …!

Jag missade VM-58, jag såg inte Ingo knocka Eddie Machen, Rolling stones och Bruce Springsteen har jag hört från Johanneberg och på friidrottsVM kollade jag in maraton-damerna på Avenyn.

Men när Jan-Åke, som jag träffade i Botaniska i morse, visste berätta att Storhertigen höll konsert på Ullevi – med hertiginna – ja då fanns jag på ståplats vid nedfarten till Ullevigaraget – 16:50 när mörkret sänkte sig över staden. Svag vind från O, en grad kallt, dubbelt fleece-ställ.

Men kunde man höra något i stadens ständiga brus?

Litet orolig tog jag en tur runt arenan. Aj-aj ett hoande på andra sidan Fattighusån, bakom Mariakyrkan. Förargligt, men jag återvände till utgångsläget. Så precis 17:10 startade konserten, det blev en 10 minuters duett från taket vid östra pylonen. Precis som på Operan var det den större hertiginnans ljusare stämma som hördes mest medan den lille storhertigen visade var skåpet skulle med sin vittljudande bas! Han satt också på en ställning litet över hertiginnan.

Överväldigad cyklade jag hem för att smälta föreställningen som hade följande rollista:

Hibou grand-duc                               Berguv hane, Bubo bubo

Hertiginnan                                        Berguv hona, Bubo bubo

Kan tilläggas att tidigare i Fiskhamnen hade dagens vitvingade ett litet “hack” centralt i stjärten och inga (olje)fläckar. Den sågs mycket, mycket bra!

Fick ett SMS från broder Ivar igår, “Kan en duvhök ryttla?”. Svaret blev att den troligaste ryttlaren i sta´n är tornfalken. Andra möjliga, i sta´ns utkanter är fjällvråken och inte så ofta men ändå ormvråken (på Gotland ryttlar ormvråkar ofta). Fiskgjusen är en annan frekvent ryttlare, men alla gjusar är så här års på sydligare breddgrader.

Nytt SMS nu lokaliserat till Radiohuset på Norra Älvstranden, “Det är nog en tornfalk!”.

Ett litet sammanträffande idag att enda kul observationen längs södra Älvstranden var en pampig duvhökshona vid Klippan. Tänk om den ryttlat!

Appropå sammanträffanden har det väl inte undgått de intresserade att det flämtat till kring den vitvingade truten – kanske två eller flera!? Tycker alltid det är kul när man öppnar upp för något spännande. I det här fallet associerar jag till för två år sedan då det dök upp en vittrut – som blev två – som blev en – tills de var två tillsammans. Det hela var lärorikt inte bara kring vittrutsbestämning utan också om fågelskådande i allmännhet och fågelskådare i synnerhet.

Tyngdpunkten i spekulationerna nu ligger tidsmässigt 4-5.1, då foton och observationer redogör för en vitv med tydliga blaffor (olja?) först och sedan ett dygn senare en på samma ställe men utan blaffor!? Tyngden i argumentet är avhängigt möjligheten att blafforna kan försvinna så fort, är det olja, kan de ruggas väck eller kan fjädrarna dölja. Motargumentet är nämligen synnerligen tungt, varför med alla dessa observationer har de inte setts tillsammans eller åtminstone samtidigt. Det var snubblande nära häromdagen när den (nb, om bara en!) pendlade flera gånger mellan Fiskhamnen och Slottskogen.

Är inget för vadslagning men lutar i nuläget åt en vitv trut och riktar in mig på “blafforna”. Idag utan vitv när jag passerade alla presumtiva lokaler kunde jag konstatera att mängder av trutar, särskilt ungfåglar hade blaffor av olika färg och utbredning. Som sagt ingen vitv idag så vi får njuta Sven-Olofs och Kerstins härliga bilder

Kolla den vita ögonringen. Möjligen kan man på den vänstra bilden ana defekten på mellersta stjärtpennorna som några “snöat in” på. Jag vill upprepa att ljuset på båda fotona framhåller den kallgrå karaktären. På den högra finns ett skuggat parti som genast framhåller den brunare (mer typisk för unga vittrutar) färgen (ni får fram den bruna färgen på hela fågeln om ni vinklar skärmen) och dessutom kan man ana-ana en “blaffa” på bröstet. Det var denna som påpekades när man slumpade den pendlande truten mellan Slottskogen och Fiskhamnen (första gången det begav sig) till en.

Roligt med den fotade sparvugglan vid Brudarebacken, utan orange högeröga. “Bekräftar” ju min andra uggla, som jag hörde den 4.1 vid just Brudarebacken. Har jobbat hårt på kattugglor på dagkvist, men dippat såväl Renströmska som Vitsippsdalen. Här hemma i Johanneberg tutar det på för fullt när jag skriver detta, men jag har ingen aning om var de är på da´n eller var de häckar.

Till slut dagens bedrövelse. Janne ringde och stod och gottade sig vid den gulbrynade. För att inte säcka ihop totalt i Slottskogen där jag befann mig försökte jag “Burfågel?”. För min inre syn log han medlidsamt “Kanske det men den är mycket skygg”.

Skaran av skeptiker tunnas ut alltmer, “a priori” är det de som inte sett fågeln och snart är bara jag kvar. I nästa vecka återstår inte heller David som då har några jobbardagar i Stockholm. Vem skall då lyssna till mina tunga argument? Försökte först med den något snarlika vitstrupiga sparven från USA, som garanterat blivit sänkt, men fick ge mig redan vid första fotot. Har sedan bitit mig fast att fågeln ligger på randen till att kunna förekomma här, utbredningsmässigt och populationsstorlek. Dessutom en attraktiv gammal hane som gjord för en bur! Det skorrar och låter patetiskt. Nästan som Tommy Burns när han blev påpucklad av Jack Jonson i Sydney.

I väntan på att pensionärstillvaron skall slå rot med utfäst fri tid kastar jag ned detta.

I fredags skulle jag visa sparvugglan för David och yngste barnbarnet, Zacci. Blev till det för ornitologen mest förhatliga, en DIP!! Turligt nog var det gott om trevliga skådare och ett strålande väder och varken barn eller barnbarn var särskilt betryckta. Särskilt kul att träffa Christer som det var längesedan. Han hade gått på pappaledighet med “nyfödd” ettåring – mycket lugn och snäll verkade det. Många goda skratt och minnen, förstås.

Litet plåster var en trummande mindre hack. Än bättre salva på såret när vi passerar Spåntorget och där står våra kanonfotografer Kerstin och Sven-Olof och plåtar en dubbeltrast i en lönn (vore väl bara den om det inte blir en taigatrast snart, tycks vimla av den varan i Norden just nu!). Trevligt att presentera omtalade personer för varandra.

Resten av dagen blir det Zacci för hela slanten.

På lördagen satsar jag i gråvädret på Gasklockan längs hamnen till Klippan och så via Slottskogen och Botaniska hem. Smådopping vid Marieholmsbron och så en för Älven riktig stänkare, en alfågelhane i grann vinterskrud. Vid Ibis-båten Astoria.

I Fiskhamnen träffar jag bekanntingar i form av vitvingade truten och Kerstin, som är där med väninnan Birgitta. De “drar” på studs på allen och dippar inte! Vilka bilder.

Men den flyger sin väg och än inga fler rapporter .

Avrundar med bläsand i Stora dammen och litet finkar vid matningen i Botaniska. Får också veta i vilken stubbe kattugglan “brukar” sitta.

Idag så en satsning på stubben gav noll men matningen såväl en entita (idag sorgligt svårare att se än för bara 10 å¨r sedan) som två stenknäckar.

Klippan bjöd bara de två feta helvita ankorna som något udda, medan Fiskhamnen säkrade vitvingade för vilken gång i ordningen? Där lustigt nog åter Christer med lillpojken och dessutom blomma.

Appropå vitvingade kanske läge för ytterligare studier eftersom den (för?) raskt tyckts alternerat med Slottskogen idag. Det har tidigare framkastats litet divergerande åsikter kring oljestänk i dräkten. Är det fler än en fågel? Minns vittrutarna för två år sedan!

Snö på morgonen och tillbaka i selen om – man är ju pensionär! Efter att ha fått iväg Eva till jobbet sladdade jag till Kärralund och skrämde upp en morkulla i misslyckad jakt på strömstare eller forsärla. Sedan vidare förbi Härlanda tjärn och den här gången hittade jag utan krusiduller

sparvugglan som på denna bild av Sven-Olof. Här är den litet irriterad och reser öronfjädrarna. Annars verkar den helt obekymrad om uppmärksamheten och så länge den inte störs i sin musjakt (idag hade den blod kring näbben när den först sågs) finns ju ingen anledning till oro. Att den finner sig väl till ro visar denna bild av Kerstin.

Här visar den också sitt högeröga, orange iris och litet större pupill. Något som oroade en del innan den visade sin effektivitet i musjakt. Har därvidlag ett riktigt eldorado i ravinen.

Så här ser man, likt Sven-Olof oftast ugglan. Kolla ögonen!!!

Träffade en pensionärskollega vid ugglan. Appropå musjakt berättade han att han var ormvakt till en boa som han utfodrade med vita möss två gånger i månaden. Jag varnade honom för att mata oftare eller med för många möss på en gång. En studentkamrat på den tiden det begav sig öste ned en hel hop till sin boa, som frossade väldeliga tills den mätt och däst blev uppäten av de kvarvarande mössen! Min nyvunne vän tackade för skrönan och tipset och så önskade vi ugglan lyckad musjakt  och sa farväl till några kanonfotografer.

Tog vägen förbi Renströmska, men dip på kattugglorna. Plöjde därför hem – utan missöden!

Härligt att se (dock inte för musen) att sparvugglan trots sitt “mystiska” högeröga kunde fånga ett byte. Lika snabb som Kerstin Martinsson var med kameran. Härligt.

Och här en härlig bild från Sven-Olof Martinsson. Har man sett på maken – av samma klass!

Och här till slut sedan tidigare kanonfotograf Anders Olovsson med Cape Armini i vinterskrud!

2009 och pensionär!!!

Härligt att börja en ny lista, min pensionärslista. Erbjuder alla att hänga på – behöver inte vara pensionär utan kan vara allt möjligt annat!

Fick en hyfsad start med vitvingade truten som topp. Forsärla och skäggmes också hyggligt. Kommer att datera upp den på en “page”.

Drömmer om Kam Sam Roi Yot söder om Hua Hin i Thailand, när David och jag hade 100 arter innan det ljusnat i Sverige på nyårsdagen (art 100 var spovsnäppa) eller Chitwan i Nepal när vi med Tudde lyckades med samma prestation (art 100 var en “vanlig” havsörn!).

Idag den 4:e lyckades jag äntligen med sparvuggla – vid Svarttjärn i Skatåsområdet. Inte den riktiga femettan men den lät och jag såg den flyga. Gör fler försök för att få den sittande. Kommer att “lotsa” upp Eva imorgon.

Litet grann har jag väl fantiserat om ett Hallandsdrag, vattenpip, jaktfalk, rostand, nilgås och naturligtvis hedpip. Litet kom det av sig när larmet gick om en GULBRYNAD SPARV vid en matning i Stockholm.

Den gulbrynade är en litet av en sägenfågel. Ovanlig “worlwide” och ligger i absoluta gränszonen för att kunna dyka upp i Västeuropa. Bara att stragglers anges från England (Flera nrr av BB crammed av ett fynd, en dull höstfågel!), Holland – och Ukraina!!! De första Sibirienresorna skildrade gärna obsar av arten, sjungande tillsammans med mugimakiflugsnappare och guldtrast vid Bajklasjön.

Blir litet betänkt när jag ser foton av en blixtrande utfärgad fågel, litet i stil med den praktsparv som sågs i Dalarna häromåret. Praktsparven, snäppet grannare och snäppet, men bara snäppet mer far-away. Ingen tänkte tanken att den sistnämnda skulle vara spontan så …!

Vill därmed inte förta något av glädjen. Har själv njutit av en halsbandsparakit som sträckte ut över Östersjön i Västergarn och en undulat som kom flygande med några ladusvalor över klitterna i Kjaersgaard. Men det får nog bli litet av “per hazarde” om jag tar mig ut till Järvafälten för att kolla den “gulbrynade” trots att det är en “lifer”!

– och vilken art på “pansjo-listan”!