Olof Armini om fåglar och natur

Kolla den här länken:

http://artsobservasjoner.no/artportalen/gallery/images.aspx?art=1016&art_leaf=True&fromyear=2009&tomyear=2009

Bild på klassisk vinter-“japonicus“. Lägg bl.a. märke till solida strupsidefläcken, ljusa benen och flank/bröstfläckarna som flyter samman till band! Häftigt!!! Norge dagarna före julafton – som på beställning.

Lustigt nog vill anglosaxerna kalla den Siberian Pipit (namnet upptaget på svenska) contra American Pipit för resten av hedpiplärkekomplexet.

För “Ölandskomplexet” gäller väl “coutellii” som möjlig option; tygel, tämligen mörka ben etc. Allt utifrån sedda foton nota bene.

Litet intressant att hoppa till Århustruten, den gråvingade måsen. I diskussionsforum pratar amrisarna om en flytande skala av hybrider Western/Gråvingad – Vittrut/Gråvingad från söder till norr längs Stilla Havskusten. I mitten hittar man prototypen som ett majoritets/medelvärde. Här är vi nästan kemiskt rena från dylika resonemang eller hur skulle det bli om alla trutar vi såg befann sig på en flytande skala där vi bland massan bara kunde urskilja en och annan “urtyp” – HÖ!

Den 11 december flög en flock på 8 gäss förbi Joberg. De artades till 7 sädgäss och en spetsbergsgås. Den 21 december passerade en ensam sädgås. Den 25 hittades densamma eller en annan ensam sädgås på fälten söder om Söderleden i Fässberg. Denna misstänktes för att vara av tundratyp, vilket foton knappast motsade, inte näbbfärgen i alla fall.

Som på beställning stod så 4 bläsgäss bland kanadagässen på samma fält idag. Dessa är ju litet sympatriska med tundragäss på häckningsplats, flyttning och övervintring. Dessutom yrde det runt några blåhökar.

Själv har jag varit vansinnigt chokad så något Fässberg har det inte blivit på mången god dag. Efter snabbis med pulkåkning med barnbarn och hund kom Ulf för att lassa in en helt kök plus litet annat till tippen. Blir Högsbo och jag ser min chans och lotsar längs Jolengatan parallellt med Söderleden – och se där!! – en skådare som spottat de fyra bläsgässen i en redig flock kanadicker och över dem vinglar en blåhök.

Tippen gick som en dans och nu hoppas jag bara att den rapporterade vittruten skall vara Århustruten som tagit en Sverigetur kring nyttår!!! Vilken start på det nya decenniet i så fall!

24 december 1991 åkte Tudde, David och jag buss från Kathmandu till Pokhara i Nepal. Ibland på trådsmala och guppiga slingor med hisnande branter på båda sidor om bussen. Långa sträckor längs Raptifloden med likaledes hisnande forsar och fågelupplevelser.

Fram till 30 december vandrade vi så en av de gängse trekkerna i skuggan av giganter som Annapurna och Fishtail.

Den 30 december, åter i Pokhara vid sjön Phewa tal hade vi flera “japonicus” och svårade också med “blakistoni“. I förra posten lämnade jag frågan kring vattenpiplärka/hedpiplärka litet öppen i österled.

Faktiskt är det historiskt så att när man splittade vattenpip och skärpip så gjorde man en ytterligare split mellan vattenpip/hedpip på grund av att två skiljbara taxa “blakistoni” och “japonicus” häckade sympatriskt i Fjärran Östern. “Blakistoni” blev ytterligare en vattenpiplärkeras medan “japonicus” blev första grenen/rasen av arten hedpiplärka.

Trist för fältisen är att skillnaden mellan dessa taxa i vinterdräkt främst är konstitutionella, färg på bare-parts m.m. istället för tydliga dräktdetaljer. Med enskilda individer på fel plats, dvs i västerled “hemma hos oss” är det på många sätt lättare att skilja en “rubescens” från en “japonicus” än en “japonicus” från en “blakistoni“. Naturligtvis mer hanterligt på rätt plats och även sommartid.

Den dagen vid Phewa tal var naturligtvis dessa piplärkor en liten parentes i mellandagsgodiset; rubinnäktergalar, röksångare, sibirbeckasiner, lammgamar m.m.

Får fortsätta att kryssa i det ickeupplevda. Sägs ju att Amerikas framgångar sistlidna sekel berott på befolkningens förmåga att förvalta den virtuella verkligheten!

Ute är det en “vit” jul dvs här i Götet med en våt gråaktig touch, men ändå. Vevar jag runt på nätet och i minnenas arkiv så är mest “stunning” just nu den gråvingade truten i Århus. Läcker från V Nearktis och precis sådär grådaskig som utanför fönstret men snövit för en skådare. Efter att ha sett snuttar på youtube och dansk kringkastning hamnade jag på några totalt supernördiga vitfågelsajter. Det blev flera nostalgikickar, medelhavstrutar som kopier av Kronholmenfågeln i höstas. Och ett batteri spännande trutar/raser från Hurghada, nästan precis samma som jag rapporterade för snart två år sedan.

Här en av Anders bilder på Medelhavstruten vid Kronholmens fyr 11 november. Och han själv, äntligen på bild, kanske spanande efter en fiskare i Paåns utflöde i hamnen.

Järvafälten med sitt outstanding scoop förra vintern slog till i förtid med en isabellastenskvätta. Litet surmagat kan man ju humma om att storstaden alltid hyser ett antal obskyra element även bland skådare. Varför dyker dessa superrarrisar upp mitt i storstadsvimlet och är så lättillgängliga!? Å andra sidan ser jag i arkivet att 14 oktober (min fars födelsedag!) 1993 så hittade David en isabellastenskvätta på stranden strax S broileriet i Västergarn. Cyklandes från Klintehamn hann jag just innan skymningen hitta och bestämma den. Även Juppen (” stor och ljus rackare, de´där”) hann om än i senaste laget. Dagen därpå var den borta och därmed chansen att inte bli sågad utefter forknölarna av ett obarmhärtigt Rk.

Lika obarmhärtiga är de inte alltid. Den större turturduva som Josef A och Ola W hittade och fotade på Faludden förra hösten fann nåd. Den var först införd som vanlig turturduva, samtidigt som det var ett herrans liv kring flera andra turtur/ större turturduvor. Det är nämligen så att den vanliga turturduvan och större turturduvan av rasen “meena“, ungfåglarna närmar sig varandra i storlek och utseende. Tar man så i beaktande variationen av den vanliga turturduvan blir det inte så lätt. Vid bedömningen av Faluddenfotona är det därför avgörande hur man viktar “slamkryparen” “meena”. Jag upprepar som mitt mantra att det är observatörerna som är bärare av obsen såvida inte annan dokumentation uppenbarligen säger något annat. Ola W är nästan mirakulös som birdfinder, bara det en viktning som talar FÖR!!!! Annars kan sågade trösta sig med en krönika i Metro häromdagen som enkelt påvisar rättssamhällets tillkortakommande i Thomas Q-fallet, när inte de agerande följer förväntade roller. Hur lätt skall det då inte vara att sätta betydligt lättviktigare system som Rks i olag. 

Det är litet kul att spekulera i vad som gör en birdfinder. Det är i alla fall inte bara bra ögon, bra hörsel och en himla massa kunskap. Det är också hur man balanserar helhetsintryck med detaljintryck och hur man avväger sitt observerande. Att vara cool fastän det är läge. Att tillämpa en malande ihärdighet som inte tröttar för mycket. Inte så lätt att beskriva eller uppfylla. Zlatan skulle säkert bejaka en liknande beskrivning av en bra fotbollsspelare eller Hawkins för en bra matematiker.

Ola W bevisar gång på gång sin eminens – säkert till mångas överraskning. En annan liknande birdfinder har vi i Björn K som nyss hittade en mysko piplärka vid sin ägandes gård på Öland. Efter en del om och men larmades den som vattenpiplärka för att av snabbt tillskyndande ett tag vara en nästan säker hedpiplärka. Får för mig att Björn lutar åt vattenpip.

För att få litet jämförelse se på nedanstående enastående foton designade Sven-Olof o Kerstin M. Förstora, njut och lär!

Verkligt finlir men den vänstra är Årnäsfågeln från förra vintern, hedpiplärka av rasen “rubescens“. Den högra är vattepiplärka nästan samma lokal och tid av nominatrasen “spinoletta” Båda 1K/vinter. Den tygellösa hedpipen har ett “öppnet” ansikte och den är tydligt buffish under särskilt på flank och undergump – två konsistenta artskiljare

– MEN –

SLAMKRYPARE; det finns andra raser östliga och förrädiskt presumptiva. Man behöver bara till nyssnämnda Hurghada så kunde jag spana in såväl hedpiprasen “japonicus” som vattenpipditon “coutellii“. Och i det häradet befinner sig kanske ölänningarna. Så kolla bilderna på Svalan och tyck till. Men åter observatörerna bär alltid obsen!

En citronärla i Skåne har väckt liknande diskussioner. Många mycket bra bilder visar åtminstone två kontraindikationer, örontäckarna saknar vit inramning och näbbinnerdelen är kontrasterande ljus. Indikationer på gulärla – någon östlig ras kanske(?), men det finns också fjärran östliga raser av citronärla. Den har nästan utan undantag rapporterats som säker citron, så observatörerna har väl bestämt sig. Själv vill jag gärna slå ett slag för ytterligare en variant, den av skådaren så förhatliga hybridteorin!!

Nyss slamrade senaste numret av Bläcku i brevinkastet och kul läsning om oldtime observations från fjolåret. Fick ånyo bassning för dålig beskrivning av stäpphök, liksom även här i Götet. “Tummen ned” alltså, litet förvånande kan tyckas, är ju så vanlig numera! Hade också glömt några rapporter som Anders och min fjällabb utanför Kronholmen. Den här på Svältis (troligen samma?) fanns dock med.

David L eminent fotograf och upptäckare. Observera att de yttersta pennorna bara visar vita spolstreck på högraste fotot. Länge ett absolut måste för vissa skådare att se – och bara det. Tyvärr normgivande! Emellertid är innerfanen ganska brett ljusa, vilket kan ses på mellersta fågelns vingundersida och alltsomoftast flashar detta fram även på översidan ( en parallell kring vingteckningsdiskussionen angående ökenvarfågeln) – alas ingen fjällabb! Detta bidrog nog till att fjällabb nästan aldrig noterades söder om fjällen före mitten på 80-talet. På alla bilderna ser man den tydligt tvåfärgade näbben.

GOD JUL ALLA

Känns ju litet snålt med riktiga rarrisar i decembermörkret.

Trots att man är en bottenlös optimist och anser att det går att ornitologa överallt närsomhelst. Och trots att alarna utanför fönstret hyser en flock grönsiskor, bärträden både bergfink och stenknäck, berguven hörs och kan siktas på Ullevi, hörs gör även kattugglan, gärdsmygen och rödhaken. Sveriges nationalfågel koltrasten sjunger smäktande – kan det bli en kull före nyår!? Eva siktar en mäktig gulgrön fågel utefter en trädstam på goingen!

Men litet surpuppigt grämer jag mig över den missade fjällabben. Förutom den ovanstående finns två andra tröstevägar.

1. Svärta ned så där litet lagom de klåfingriga prettos som under förment hjältemodiga omständigheter infångade, ringmärkte och förpassade till inomhus gödning den välmående fågel som gödde sig själv med feta maskar och bara ville lämnas i fred. Några dagar senare lämnades fågeln redan bortskämd med fet fisk i inomhusmiljö åt sitt öde i den karga ytterskärgården. Alltmedan hjälteglorian likt en luciakrona omgav ovannämnda prettos med ett fint ringmärkningskryss som en tidig julstjärna.

Nej – den trösten funkar inte. Bara retar en liten smula. Alltså söker jag mig bakåt i minnenas nostalgi.

2. Klockan är fem på morgonen och ljust som mitt på dagen. Umeå centralstation 3 juli 1975, David, Eva och jag, blöjor, tält, filtar, mat… Vännäs så Storuman och därifrån postdiligensen förbi Tärnaby och Hemavan. Så avsatta av medlidsamt gloende kusk på stigen upp mot Storfjället. Täljde två vandringsstavar till Eva och mig. Hade läst i någon naturlyrik att det var det första man gjorde. Eva och David hade hunnit bli lätt otåliga inför bestigningen av det en och enhalv kilometer höga massivet – lätt som en plätt i okunskapens lugna hamn. Blev ett femtiotal meter upp i fjällbjörkskogen. Domus ekonomisäckar kändes florstunna och det värmde gott med den treåriga kaminen mellan Eva och mig. Och helt sagolik var konserten av blåhake, gråsiska, bergfink och knarrande dalripor.

Morronen var sanslös. Det lummiga myrvattnet blev till porlande ramlösa och när vi kom upp till trädgränsen vällde det över oss lappsparv, fjällvråk, ljungpipare, fjällpipare, fjällripa och några gräslöst eleganta FJÄLLABBAR. Hit men inte längre, det räcker!!!

Så icke. Redan dag två började vi strävan mot Vitskalsstugan som låg på vägen enligt den förunderliga fjällkartan och kompassen som darrade av vällust och förvirrande magnetfält. Vid denna otid i det otidsenliga eviga ljuset kom Carl-Johan Bondesson att träda in i vårat liv och vi i hans. Han förestod stugan med område och var av turistföreningen försedd med en varierande kost av nyponsoppa och blåbärssoppa med möjlighet att dryga ut med hårt bröd. Perfekt för veckolånga förstoppningar och därmed ransonering av dyrbart toapapier. Han var utlämnad till diverse out-laws som utmattade roade sig med att tända kaminen med av C-J diskret utlämnade inbetalningsavier för logi i stugan. Tur han kunde låsa om sitt rum annars…

Men så kom vi. Blöjorna fladdrade i fjällvinden. Där en jaktfalk, där en fjälluggla och där friden med en härlig stuga. Herregud!!!

Vi bodde där i nästan en vecka. CJ och jag gjorde utfärder till Syterstugan som han också hade uppsikt över medan Eva utnyttjade sina talanger att basa över stugan. Mina första sjöorrar och dvärgbeckasiner. Senare också min första och hittills enda nordsångare i Sverige. Jag fick också lära mig var fjällrävarna höll till och kunde därför senare se dem för första och enda gången i Sverige – tänk, för 35 år sedan!!!

Jojomensann efter denna nostalgy-trip är jag helt lugn. Sju-och-enhalvan flyter genom mina porer ledsagade av en virre och minnena vimlar.

OCH FJÄLLABBAR! Hela tiden ettriga och på sina bon. C-J berättade sedan att alla samlats i en gigantisk flock och dragit rätt västerut.

Åter till Sveriges framsida. Den mörkaste tiden men milt och något så ovanligt som en och annan solglimt. Utan produktiva västvindar var jag tämligen illusionslös ornitologiskt sett.

Dock dök det upp en synnerligen “tam” fjällabb på ett av mina cykelstråk, lät sig väl smaka av mask på asfalten. Den upptäcktes och fotograferades 29 november och det är ingen högoddsare att tippa att samma fågel sågs i Brottkärr redan 25 november. Förargligt för mig kunde inte fåglarnas riddersmän hålla näten i stryr utan infångade fågeln 2 december, när jag satt på planet. Och att åka till fågelcentralen på Hisingen för att kryssa – Nej,nej.

Dippade också bändelkorsnäbb i Lillhageparken och pilgrimsfalk på Gasklockan. Rejält motflyt men tröst i bedrövelsen att alla arterna redan sitter på pansajolistan.

I måndags rejäl omgång hos min tanddoktor, Torborg. Rejält rådbråkad stapplade jag ut efter en timme. Fick litet kraft från ovan och cyklade via ny dip, ingen uv på Ullevi till “klockan” och sir man på, pillen satt på en avsats och mumsade på något gott. Och trenden verkligen bruten. När jag tittade ut över älven, så på Hisingssidan spatserande på vallen till det lilla reningsverket en Mickel!

Följde Eva till flygbussen da´n därpå och drog sedan för andra gången Lillhageparken (2,5 mil tor). Och minsann första korsisen med 5 mindre, den yngra bändelhonan.

För att riktigt besegla trendbrottet så väcktes jag ur Orphei armar klockan halvtvå i natt av en aria ur storhertigens repertoar. Kan ha varit Ulleviuven som rapporterades från Ullevi i gryningen. Kan ju se Ullevi från våningen.

Får lov att erkänna, när man summerar att det varit en bra till mycket bra skådarsejour i nästan exakt 6 veckor 24/10 – 2/12.

Förevisso lovade starten, kungfågelsångare och ökenvarfågel samt club-300meterologerna än mera men, men… Nästan dagliga obsar på pilgrimsfalk, havsörn och kaspiska trutar och litet extragodis som medelhavstrut, jaktfalk och vitnäbbad islom. Dessutom utöver detta minst 12 större/mindre skogsmöss, en nästan tam räv och en gråsäl.

26 november som vanligt samling vid fyren. Anders och jag hade spanat in såväl pilgrimsfalk som havsörnar, att bekvämt tuba in för senare anlände Berra. Hans nya Kowa är briljant men stativet darrigt. Sedvanliga litet sura kommentarer kring den vitnäsa som jag såg för dryga veckan sedan. VITNÄBBAD ISLOM, förkunnade Anders lungt. Han hade siktet inställt snett uppåt mot norr. Där kom den(?), så likt och lik den från förra veckan bara något bättre! Medan Berra upphetsat fipplade med stativet kände jag en befriande känsla. Att så att säga retroaktivt få en observation “bekräftad” är näst själva upptäckten det som fyller mig med största välbefinnandet. Så tex fint att få “bekräftelser” på mina ensamobsar på ägretthäger (17/11), från Lilla Karlsö (26/11) och jaktfalk (9/11)-svartkråka (19/11), från Öland (22/11 resp 25/11). Efter detta avslutade Anders och jag skådningen på Vallefälten med fyra (4!) kungsörnar, varfågel och mängder med sångsvan. Anders var i störtupptäckarform denna dag!

27 november hade jag mycket att göra så jag släppte Anders i förväg till fyren. Detta betöd att jag kunde ta mig en extratitt på gässen vid Pavikens västsida, och minsann en bläsgås. Så blixtrade det till en kungfiskare och Anders och Berra fick något att suga på. Men föralldel alla fick njuta en brunsiskehane med illande rött bröst!

28 november och Eva mer eller mindre på vändande tur gick med runt golfbanan med en rapphöneflock och 4 olika havsörnar.

1 december blev sista turen. Och tro det eller ej, när jag precis sagt adjö till Berra kom två lommar ut ur Bibosviken med riktning Utholmen norra. Min nästan sista lom för den här gången blev en SVARTNÄBBAD ISLOM, tillsammans med en storlom. Båda tvekade litet och cirklade några varv utanför norra udden, innan de fortsatte söderut längs öns utsida, riktning Karlsöarna. Det var en dräktmässigt relativt lättbestämd fågel, ad/subad i transit mot vinterdräkt och med fortfarande tydligt vitt band på svart hals.

Litet märkligt eftersom jag gått och svårat litet med just islommar. Saknades på Pansjolistan innan november och det drällde av obsar i mitt närområde. Särskilt irriterande med alla obsarna av svartnäbbad på Hönö. Men inför “hem”färden 2 december siktade jag in mig på en nödlandad fjällabb i Mölndal och bändlar på Hisingen.