Olof Armini om fåglar och natur

Brunt slem är den spanska skogssnigeln eller “mördarsnigeln” som den ibland kallas. Förmodligen för att den framkallar mordiska instinkter hos vår art genom sin framfusighet i grönsakslandet och bland prydnadsväxter. Mer än en gång har jag träffat på gamla trivsamma artfränder som medelst den gamla slöa morakniven tudelat den exotiska snigeln – detta med ett vällustigt leende – där fick den!

Som hos alla nykomlingar finns tre framgångsfaktorer:

1. Rik och okonkurrerad födotillgång.

2. Inga eller ofokuserade predatorer.

3. Inga omedelbara sjukdomsvektorer.

Samtidigt är dessa tre en för sig eller tillsammans nykomlingens “weak points”. Genom ohejdad förökning bidrar den själv till en ökad utsatthet på alla punkter.

Monica, min svärdotter hade iakttaget en avtagande intensitet av snigelattacker mot sin trädgård och nämnde koltrastar. Och sir man på, många vittnar om det samma och koltrastar har iakttagits mumsande på det bruna slemmet. Med detta i bagaget slänger Monica ur sig att koltrastarna kanske äter snigeläggen.

En ny (kvinnlig) Darwin? Hur rätt kan hon inte ha. Tänk om de “nya” stadskoltrastarna upptäckt att den spanska marodören passar som bäst i deras födocykel när det är som sämst för snigelns fortplantningscykel. Om det nu stämmer så kan man bara säga, “Vad hjälper elektriska snigelstängsel, när naturen får ha sin gång” och så har man sparat in någon tusenlapp genom att likt Kronblom bara avvakta.

Inte en ny matprodukt eller något nytt ord! – Fastän kanske ändå.

Vad jag tänker på är idag när jag lockat David att “dra” på 2 stationära svarthalsade doppingar  i Torslandaviken. Lätt som en plätt och Sverigekryzz för hans del. Han vill omöjligt godkänna de två gånger i Vänersborg när jag låtit honom titta på arten i den gamla blykowan. För min del inte ens årsbohuslänkryss, såg fågeln i Rödhamnen på Hönö i vintras.

Men “icke sa Nicke”, ingen svarthalsad där jag travade runt Karholmsdammen i smådugget. Tur i oturen, åtminstone för David som innan dess kastat in handuken – ett ömmande knä efter Kungsbackaloppet, världens äldsta halvmara.

Än jag då. Jo flera fina obsar, svart rödstjärt, forsärla, lokala rarrisar som snatterand och årta samt års/pansjolistkrysset gulärla. Dessutom en härligt uppfriskande cykeltur på 3-4 mil – oj vad stillsamt det är i sta´n när nattsuddarna till slut domnat in. Alltså en lättdip.

Att skilja från de sörlänningar som drog på den amerikanska rördrommen i Orsa, Dalarna eller på rosenmåsen i Storuman, Lappland och missade. Det kallas generaldip, i det första fallet med ett extra eklöv. Bilderna var otäckt rätt.

Minns de första gångerna jag hade övervintrande drommar i Klintehamn/Västergarn på 80-talet att jag jobbade hårt på att vaska fram någon amerikan. Tröttnade dock efter ett tag och mina ambitioner dog definitivt när jag plockade ett verkligt exemplar vid Tamiami trail, som går genom ett våtmarksområde som förlänger Everglades mot norr. Jag befinner mig alltså i Florida en aprilvecka på 90-talet och ingen mindre än Jugge rattar hyrbilen. Lustigt nog kryzzar vi båda just där och då – VADÅ om inte Präriemås!

Sedan har jag haft ytterligare en präriemås i Simonstown på Kaphalvön i Sydafrika innan surdippen i Paviken.

Sedär fyra nya ord att hålla reda på, Lättdip, Generaldip, Generaldip med eklöv och Surdip – stackars google!

Vi lyckades!

Enda träffen på Google. Har vi skapat ett nytt ord ORMKLYKA!

Annandag påsk var det fin uppvisning av ormar på Cape Armini.

När solen värmde på ett litet stenskravel nedanför gamla fyrbostaden låg där plötsligt 5 präktiga snokar och “mjukade” inför vårens vidare övningar. Snoken på Gotland är en egen art/ras gotlandssnoken, som är mindre, ofta litet mer sandfärgade och med ett större inslag helsvarta individer än på fastlandet. Mycket riktigt var en helsvart och åtminstone en med ett rejält guldsandsfärgat skimmer. Däremot föreföll en individ jättestor, större än max 95 cm som anges. Men man blir ju lätt på trycket ibland – så…

Bara tio meter på andra sidan buskaget låg en vacker brunfärgad huggormshona och gassade på en annan solfläck. Lärde mig när jag googlade på ormar i Sverige att inte bara små giftstinna huggormsungar kallas äspingar utan även sådana här bruna honor.

Tillbaka i Göteborg hade jag hand om barnbarnskocken den 21 april. De var konvalescenter efter en gigantisk attack av den fruktade vinterkräken. Inspirerad av Annandagen arrangerade jag en avledande ormjakt. För denna började vi med att tillverka ormklykor, ett fångstredskap som jag hört om i min barndom. En vanlig trädklyka som trycker ned ormen bakom huvudet mot marken. Sedan kan den bekvämt fattas vid samma ställe – tro det!?

När jag googlade på ormklyka fick jag inga träffar. Något jag hoppas ha avhjälpt nu.

Hur gick det med jakten. Jo, efter att ha förfärdigat fyra ormklykor återgick konvalescenterna till mer lämpad sysselsättning i form av legobyggande.

Här möter vi “Kapen” med fyren och den gamla fyrbostaden. Vi kommer från Västergarn i öster ( det är förmiddag – se skuggan).

Sällan är det så här stilla. Den här dagen väsnas ca 75 grannt sommarfärgade gråhakedoppingar ute på vattnet!

Nu sitter vi i “pole position”, allt kan hända! Da´n innan kryllade det av ormar nere i skranten. Mest (gotlands)snokar men också någon huggis och en helsvart snok. Härifrån upptäcktes också den amerikanska krickan den 7 april.

Tittar ni noga och förstorar bilden ser ni askarna och det lilla huset.

Det pretentiösa namnet Cape Armini  myntades i början av 80-talet av den förnämlige numera bortgågne fågelfotografen Bruno Sundin.

Numera är namnet än mer pretentiöst. Platsen har nått ryktbarhet som en mycket bra fågellokal, fa på sträck. Nya fräscha skådare häckar numera alltoftare där jag fordomdags hade monopolställning. Dessutom är ju min hemort numera Göteborg.

Mest platsskådartid har med all säkerhet Anders Olovsson. Likt Bruno en eminent fotograf.

Hur fasen lyckades han med nedanstående bild! Huset ligger drygt 1 km bort ute på den låga ön. Träden som skyddar huset hyser ofta havsörnar och ibland pilgrimsfalk. Luckan öppnas och stängs av vinden och en företagsam gravand utnyttjar och timar utrymmet innanför.

Att Anders inte är fullt lika ensidigt fokuserad på aves som undertecknad ses av nedanstående dramatiska bildsvit!!!!

Ojsan!! Därför får väl “namnet” bestå ännu en tid!

Ibland slår det till som i vintras på Ånäshalvön – eller än bättre – som nu i Västergarn.

På Ånäs var man en tacksam njutare. Som vanligt gavs det inte bara hedpiplärkan och svarthakade buskskvättan, utan med många på alerten sågs också vattenpiplärka(or), jaktfalk m.m. Visst drev vi på och var med och hittade en vattenpiplärka, men…

Här och nu i hemmamarker steg man till positionen av spotter och driver, om inte “the-one-and-only” så i alla fall.

Amerikanska krickan, target N:o 1, har fortsättningsvis inte varit särskilt lättsedd. Den spottades som sagt på tisdagen i havet utanför fyren och har sedan arbetats fram på två klassiska AK-ställen, i Paviken och Västergarnsviken plus ett uträknat, resevatsdammen – rena femettor. Den sågs senast på långfredagen i reservatsdammen ut mot golfbanan.

Ägretthägern som hittades av Lennart W, Mr Hartsö-Enskär och Rogert H, kriminalaren från huvudstaden, får väl sägas vara raritet N:o 2, den har hela tiden hållit sig i Paviken och sågs sista gången på långfredagen.

Hittills alltså  fyra hektiska dagar med massor av tillresta skådare. Då ramlar det naturligtvis in ett och annat, fjällgås, spetsbergsgås och pilgrimsfalk är rejäla stänkare. Medan första spelande drommen på flera år, minst fyra havsörnar, en kungsörn m.m. bara ytterligare befäster lokalens potential.

Tomtlista som jag snart återkommer till bekräftar, JAG BOR PÅ RÄTT STÄLLE!

Herreje!

Vilken tur! När vi skulle vara på bromma satt vi på bussen och kunde se OlofRudbeck nr 19 – på väg mot Säve där vårt plan landat i dimman!

Väl där litet flyt, ombokade på Gotlandsflyg och alert bagagekille. Så satt vi där med en helt OK lunchbricka berikad med våra härliga ägg-ansjovismackor och efterhand på flyget till Gotland.

Inflyg med sanslösa obsar på rödglada och fjällvråk, men så postdiligens med plats för bara en passagerare. Jag fick vackert vänta. men solen sken och Eva handlade loss på Konsum och till slut hemma i sanslöst sköna Västergarn med spirande vårblommor. blåsippor, svalört, krokus and you name it.

Bra stökigt och el bara i halva huset. Data mm nada! Hämplingar. lärkor, starar, bläcku vårprimörer öste ned.

4 april med rejäl gympa och frukost och utgång till fyren. Oj vad års/pansjokryzz, årta och Kaspisk trut rejäla bonus. Ute vid fyren Lofa, Anders och “Försäkringskassan”. Gaffar in pille och kenting som häftigast. Hyfsat drag med ejder och sjöorre. Efter lammgryta så där fem-i-tolv alldeles bestämt en TORNUGGLA. Anders har också hört “något”.

5 april startar redan 02:00 med en pärluggla! Samtidigt som jag kör en timmes yoga med Eva, båda somnar sött. En dag med litet regn men hinner med Anders hjälp årsa rapphöna vid fyren. Efter lackning bättrar sig vädret och Eva och jag inspekterar ny bro och spång vid Norra Pais, skägg-och stjärtmes.

6 april Legenden Wahlén förstärker vid fyren. För nästan exakt 30 år sedan klämde han Sveriges första blåtrast vid Hoburgsklippan! Litet tärnor, skrän-,silver- och fisk-, skärpiplärka (Lennart visar sin klass!) m.m.

7 april ny promenix till fyren. Bra tryck redan på Svältis, svarthakedopping och spanar ut och där kommer en grann kustlabb i sakta mak mot norr. Belåten att fyrengänget inte kan knäppa mig på näsan. Men de, Lofa, Anders, Bertil och svärson Anders har missat den. Litet tveegad triumf. Är dock på hugget och gaffar in exempelvis smålom, bergand och – tittar litet mot norr, jobbar på några krickor – men för attan en med vertikalt vitt streck/fläck!? Tittar igen, amerikansk kricka!!!!!!! Blir litet idoliserad innan den flyger in mot Paviken(?) med fyra krickor. Anders B står emot med en härlig vårhuggis, brun hona!

Känner mig litet oövervinnerlig när jag klämmer en sovande bläsgås bland de vitkindade. Så ner på jorden, en äretthäger i Paviken – mitt framför näsan – och så förarglig dipp på eftermiddagen. Träffar dock legendariske upptäckaren Rogert H och ny bekannting Lars.

8 april byter jag taktik och efter frukt men innan gympa och hockeygröt till Pais. Dimma och dipkänsla. Har gett upp när ägretten flyger söderut längs sjön. Den verkar sätta sig i träden och vänder åter mot gröten. Tipsar GOFlisteledaren Bimbi och kan från tomten skåda den vita hägern i en tallkrona!!!

Cyklar ut till fyren med Anders och Lennart samt broder Ljungdahl. Mest snack innan vi på återvägen tar en titt i Pais och där kommer Ägretten! Lars från igår syns på andra sidan. Får väl tipsa och har turligt nog fått hans nummer.

“Tjena Olof står och tittar på Amerikanen!” Sluggercykling för Anders och mig till andra sidan och sanslösa obsar när också ägretten kommer och sätter sig över krickan.

Pu pust!