Olof Armini om fåglar och natur

Oj då, en sådan höst. Vart jag mig i världen vänt, så storm, regn och fåglar där gräset varit grönare.

Ändå har salige Hasse Holmérs, “ljus i tunneln” blixtrat för mitt inre…

När smoggy London bjöd “britt”sommar en hel vecka eller när ett solbelyst Snaefellsjökull steg fram ur vågskummet på Faxafjorden.

Och jag har hållit ut med, “never give up”, “skrattar bäst som skrattar sist”, “inte förrän sista bollen är slagen”…

Men dagarna har kortats, snön har kommit och gått och fåglarna har gått, om inte till de sälla jaktmarkerna så söderut.

Tisdagen 29 november, när Anders gasar genom snömodden mot Näsudden, ringer alla dessa deviser i mina öron. Överröstar nästan tinnitusen.

Vi sätter oss bekvämt i lä bakom en bod. Klockan är redan elva, kaffet ljuvligt och vi beser Gråsälarna ute på Näsrevet. I buskarna väsnas Bodudds Pilfinkskoloni. Blir väl dagens begivenhet?

Vi får väl ändå ta en liten promenix.

Direkt söt blodsmak i munnen. Två TRÄDLÄRKOR springer framför våra fötter.

Anders jagar ned i mållorna och jagar upp en grann hane ÖSTLIG SVART RÖDSTJÄRT med fin röd buk, ochrurus, semirufus men oftast benämnd phoenicuroides. Försvinner in i bodbuskaget. Medan vi med blodsmaken än smakligare i munnarna svinner ut mot Storgrunn.

Jobbar envetet men ändå lugnt, dagen redan räddad. På Storgrunn, 2 Ängspiplärkor, några Steglits, en Sånglärka, en 14-flock Vinterhämpling

Så återtåg och på Lillgrunn det bedövande knockout-slaget eller vinnande sista bollen. Olof tubar efter de flyende piplärkorna och i perfekt läge SIBIRISK JÄRNSPARV i en buske, stilla och med god tid att njuta, brett ockragult ögonbrynstreck och likaledes ockragul strupe som flyter ut i en något ljusare undersida och den svarta kinden – ack!

Bara att drämma till över BA-larmet.

Pliktskyldigast floggar vi vidare, tillbaka mot Bodudd och bilen. Och vi hittar nytt! En vanlig Järnsparv, några Rödhakar, några Sävsparvar, en flock Stjärtmesar

Ny finess en TRISTISGRANSÅNGARE och två repriser, Trädlärkorna och den undflyende Svarta Rödstjärten.

Så triumfärden hem som krönes med blodpudding för Anders och korvgryta för mig.

Men det stundar ädlare kröning – eller hur, Anders?

Och som sagt “…sista bollen – varde ljus!”

“BROTT LÖNAR SIG ALDRIG”, en visdom som innympades via Rekordmagasinet på 50-talet.

En annan var “THEY NEVER COMEBACK” och syftade på tungviktsvärdsmästarna. Tog slut 1960 då Floyd knockade Ingemar i Polo Grounds. Sedan är det en röra på olika världsmästare, och “THEY EVER COMEBACK” !!!

Så ock i vår skådarvärld. Förr när starren satte in och hörlurarna inte räckte, återstod bara svampar och lavar. Nu rullstolen till första parkett!

Och nu, I´ll comeback. Inte ens ett platt fall på ICA Hemse fick mig på fall.

Härligt från sunrise until sunset och skulle kunna stämma in i Harry Belafontes “Red sails in the sunset”.

Gött, Anders och vilka foton på BERGLÄRKOR på Glasskär! Min lifer var nog på Svältis i början på 80-talet.

Det blev lifers och skotsk starkvara till hyllning av ett tiotal sådana under 2016!

Visst färgar det av sig att mitt i värsta uppbrottet från Island också drabbas av detta.

Och ändå fick Trump den lägsta röstsiffran av de 3 senaste valens 6 presidentkandidater.

Man kan naturligtvis vrida och vända på detta, men se det så här. 10 miljoner demokrater valde att sura och stannade hemma, sura för de inte fick Bernie Sanders eller för att de inte orkade.

Medan republikanerna hyfsat höll på sin man och dom som föll ifrån inskränkte sig till en miljon.

Ett mysko valsystem och vit makt skötte resten och simsalabim.

Återstår att se vilken makt Trump får och vad han gör med den!?

Till en annan trumpen min, min min, att ha missat århundrades fågeloktober i Sverige. En vecka i London i september var chansning, men hela oktober på Island och vilken oktober!

Om jag fick göra om skulle jag…? – nej aldrig! En månad på Breidagerdi 6 med allt vad det innebär – tillsammans, bad, ishavet, fjäll – och en fågelskådning som vida överglänser vad jag någonsin kunnat uppnå rusande från den ena rariteten till den andra, bilmil, kikarknöende, frustrerande halvobsar…

Torsdag 10 november. Mulet laber sso +6C

Bussen ut till Seltjarnarnes. Som vanligt ett eldorado, bl.a. trutar i massor av skepnader, VITVINGADE, VIT, GRÅ och förgrenade derivat och korsningar.

Ute vid Cape Armini, sista gången??? Härligt flöde av ISLOMMAR, TOPPSKARVAR, HAVSSULOR, TRETÅMÅSAR. Ser också en GRÅHÄGER, flygande mot Alftanes och statsministerns borg, raritet här liksom en STORMSVALA, trots att en av världens största häckkolonierna för arten ligger på “armslängds” avstånd.

Så hela 25 GRÅLIROR, vilket vida överstiger “life”siffran för många av de tyngsta Islandsskådarna! Säger en del om skådandet här. Än häftigare hade de två STÖRRE LIRORNA häromdagen varit om det inte vore för de 500 (!) rastande, som fotats av en valskådare på Skjalfandi bay en månad tidigare.

Går tillbaka och kollar Daltjörn på golfbanan, en honfärgad BUFFELHUVUD. Tvekar i tilltagande regnet – nej, jag är inte fotograf och ger fanken i vad andra tror.

Hane i förgrunden och två honfärgade, sedan kamskrake och vigg. Regent´s park, London och se där! – inte helt fel med London heller!!

WiFi på bussarna och det kommer precis in bild på ett BUFFELHUVUD ute på Reykjanes igår. Samma eller two-bird-theory? Vilket fågelavslut på Island, LIFER kan bara jag själv bestämma.

12 november. Grymt effektiv 18-timmars hemfärd. Men vi är trimmade sedan 40+ år !!

13 november. Därför klarar vi av att mötas av första dåliga vädret denna höst i Göteborg. Ändå direkt på alerten och ser några SVENSKA RÖDVINGETRASTAR, så olika de ISLÄNDSKA, från köksfönstret.

17 november. Full fart igen 0400, gympa, bussbiljetter till Landvetter, frukost, finslipning av bagage, till Korsvägen, flygbussen, tuff avstigning till livlös jämnåring som får hjärtmassage och elchocker, security, lounge med frukost och stilla atmosfär, flyget, sol och Anders 1200.

Bemannad för vinterstängt Gotland men Anders bjuder genast Willy´s, glasbanken, ÖB och en PHOENICUROIDES. Denna gång vid kallbadhuset, Visby. Första godkända fyndet i Sverige vid oljepumpen i Hamra 15 november 1986 är signerat David Armini, Harald Norrby, Anders Gardelin och mig själv. Haralds underbara olja!

Där satt den och fönstret inte helt stängt.

Och underbart att vara på plats. Men förstås – denna höst- öste regnet 18 nov.

Dock litet bättre innan solnedgång? Jagar ut – hopplöst!? – hukar i regnskurarna. Kastar mig mellan skyddande “trädöar” på golfbanan. Gärdsmyg, Järnsparv och sista “ön”, vasst forsärlelikt “ti-ti-ti” och upp i en gren så borta. Upp till mig själv – en lifer??? Alexander H rapporterar mkt trolig SIBJÄRN vid Nore bodar. Anders lugnt, vi drar i morron bitti!

19 november. Lugnt drag. Vi kollar efter Bergstaiga, dip. Så Norebodarna och svårarbetat, blåst mm. Men med lugn och tillförsikt.

Timmar av mkt fint samarbete gav tillslut detta. På våra näthinnor. Fåglarna är foton av Anders från andra tillfällen.

Och tänk va´gött me´artsupen – vem hade trott det 19 november!

Litet vedermöder, eller om man så vill spännande jakt. Anade något skumt. Fick en fälla av Anders. Hemma från SIBJÄRNEN, en MINDRE SKOGSMUS. Slog mig inte till ro så i morse en HUSMUS!! Storviltjägaren är inte att leka med.

Skogsmusen har legat över natten och är den överst.

STORT TACK FÖR ALLT ANDERS!

Väderrapporterna visade små solstrålar som letade sig fram bakom molntapparna. Men solgluggarna slogs igen och ett tätt-tätt duggregn tog sig in överallt och täckte all sikt och alla sikten.

Men matsäcken var packad och planen lagd. Runda Seltjarnarnes och stiga av på nordsidan och sedan återvända längs Eidirsidan mot Grotta fyrtorn, idag onåbart pga tidvattnet, men ändå återse “Surhajsskjulet” och “Varma karet”.

Vi steg av vid första stoppet och kurade ett tag i busskuren för att bemanna oss. Som vanligt visade det sig att kommer man väl ut så oftast… Travade på, besåg skjul och kar och gick västra stranden söderut. Ebben hade släppt fram en smal strimma sand mellan havet och de enorma mängderna Kelp som orkanen blåst in. Gav vibbar om stränderna i SA!

Vid Bakkatjörn sökte vi habilt skydd i nya fågelobservatoriet. Tycks ofta uppstå ett långt uppehåll mellan påbörjat projekt och färdig produkt här, kanske pengarna sinar eller så börjar man med något annat. Grannarna bor i samma byggarbetsplats som för ett år sedan och bygget tycks vara igång typ en gång i månaden.

Det blåste och duggade inne i “skyddet”. Med litet lösa bräder fick vi ihop något att ställa upp fina matsäcken på medan vi själva stod. Silkeshägern som rapporterats igår sågs inte till, men resans första Gravand och en “Classico”-hybrid, 1K GRÅTRUTXVITTRUT.

Appropå hybrider och just denna hybridform kan man nog säga att den utgör en population, hybridsvärm på Island och i en trutsamling kan den ibland dominera! Om man ids att titta!?

Eva välsignade bussen som kommer ut i obygden en gång i halvtimmen och för oss in i staden till egna förstutrappen, om vi vill. Hon lämnade dugget, som lättade litet och jag smög ut i maden i vars gräs go´bitarna duggade lika tätt som regnet alldeles nyss. Först 4 Enkelbeck, vanliga och sedan litet trögare(?) WILSONBECKASINEN, mörkare, utan synligt vitt terminalband på vingen och med ett ngt mörkare uppflogsläte. Superb jämförelse. Men det är väl så att här räcker knappast fotodokumentation. Flera WILSONBECKASINER har spelat på Island och låter pärlugglelikt jfr enkelbeckasinens “brummande” – inspelat = GKID!

Något lättare kan man vara med också kvarvarande HEDPIPLÄRKAN och LAPPSPARVEN, som fint kunde jämföras med några Ängspiplärkor. Båda häckar på Grönland (Hedpiplärkan på senare tid) och kan väl tänkas hänga på samma rutt som bla Grönlandsskvättan tar.

Med blodad tand kunde jag inte avhålla mig från “min” bunker. Och aldrig blir man besviken. En BREDSTJÄRTAD LABB, en adult denna gång, 7 GRÅLIROR, en MINDRE LIRA, en STORMSVALA och litet smågodis som SPETSBERGGRISSLA ad i vinterdräkt, ett antal ISLOMMAR i olika dräkter och där, russinet högt upp SILKESHÄGERN, kanske på väg mot Alftanes, som skymtar i söder och där den oftast varit sista tiden.

Så ersattes duggandet av regn och söndagens utflykt höll på att sluta i Haugkaup och inköp av blåbärsskýr. Men jag kämpade mig ner i Laugardalu under Evas vrängda paraply. I trast-och siskeflockarna slet jag in Stenknäck, Bofink, Bergfink, Taltrast, Kungsfågel och “Grönlandssiska”. Fem nya researter varav 3 nya Islandsarter för mig. Inte så värst upphetsande med tanke på vilka arter men intressant!

Alla har vi väl någon gång suttit runt ett bord med kompisar och så har någon viskat i grannens öra, som denne i sin tur viskat till nästa granne. När sedan det viskade förts runt bordet har det förvandlats till något helt annat.

Detta är ett intressant fenomen som kan appliceras på språkutveckling, men aldrig leder fram till ett nytt språk.

Ett liknande situation finns i naturen när en geografiskt definierad population som vi gett artstatus utvidgar sitt område (“viskar i grannens öra”) och sedan omärkligt förändras i ytterkanten, där den fortsätter att expandera (“viskning nr 2”) osv tills den kanske återkommer till ursprungspopulationen och då förändrats så mycket att de “nya” inte vill känna av de gamla!

I alla steg hybridiserar grannpopulationerna, men i slutändan står vi med två populationer, som lever sida vid sida utan att hybridisera!

Så kan man “leka” med trutkomplexet cirkumpolärt. Börja i NV Europa med “vår” Gråtrut (Argentatus/Argenteus) gå västerut till Kanadatrut (Smithsonianus) passera Berings sund till Vegatrut (Vegae) vidare till Tundratrut (Heuglini) avsluta med “vår” Silltrut (Fuscus/Graellsii).

Är då Silltrut och Gråtrut olika arter? Det är diskutabelt. För artsugna ornitologer är det självklart liksom att helst bilda ytterligare arter på vägen. För en annan grupp, typ biokemister, förefaller det lika korkat med nya arter som att ett nytt språk uppstått runt bordet.

Var och en blir salig på sin tro och artbegreppet är ju människans eget påfund.

Glad i hågen gav jag mig alltså på jakt efter presumtiva Kanadatrutar efter fredagslögen. Och likt den berömde Killian Mullarny, som enligt D Bergmann, under en tur på Island nosade upp 4 “säkra”! – blev jag belönad.

Först den här gynnare

Men vad nu! Kan man kalla detta dokumentationsbild eller..?? D Bergman gjorde fullt klart att ingen rarris på Islandslistan utan foto eller likvärdig dokumentation. Skärpning!

Vänstra bilden är svår men den högra desto bättre. Den allra mörkaste gråtruten skulle aldrig vara så jämnt och fint färgad, mörk stjärt som flyter ihop med tättbandade undre stjärttäckare, otecknade undre vingtäckare, tydlig spegel som övergår i små men tydliga svarta handpennespetsar. Tittar man noga syns även ett distinkt avsatt ljusare huvud och tvåfärgad näbb. Men medhålles att det framförallt är helheten som gör fågeln.

Detta ute på Grandi. Litet senare inne i hamnen kommer en ny/samma individ. Tittar mest och får fram kameran för sent. Den drar iväg och förgäves försöker jag fånga den.

Ack , kollar hustaken där Daniel plåtade “den” den 22/10. Och…

Vad säga? Helheten, kraftig näbb, utsträckta vingpennor, ljust huvud.

Jag repriserar vad jag skrev 7 oktober förra året på nästan exakt samma ställe:

“Spanar över hamnen och kanonobs på 1K “SMITHSONIANUS” – om sådana djur finns!?”

Hm-nja. Andra dagen i november mest ånga ur badet. 550 m och idel avtorkning av simglasögonen, så thermal och ångande bastu.

Sådana här fuktiga, kalla dagar utan kraftig vind gör staden skäl för namnet Rökviken, Reykjavik. Ur alla varma källor står enorma “rök”pelare. Litet slött att inte jobba i Laugardalur, för en massa intressanta tättingar börjar dyka upp i staden.

Men som sagt inte så inspirerande väder.

3/11 Efter gediget morronstäd ljusnar det något och jag tar bussen vid 12-tiden till Capen.

Spegelblankt och mäktiga Snaefallsjökúl, ingången till Jules Vernes resa “Till jordens medelpunkt”. Men kraftig dyning gör det ändå lurigt att skåda. Det första jag ser är en grann BREDSTJÄRTAD LABB, 1K, som jagar runt bland stora flockar TRETÅMÅS. Rätt som det är sprätter det upp en LIRA, först en MINDRE, så också en GRÅ och en liten svart prick, en STORMSVALA!!

Valskådarfartygen kommer töffande, dom avgår alltid andra turen kl 1300, och det blir än mer liv på havet. Långt i norr tre väldiga fenor, SPÄCKHUGGARE, missas av båtarna!? Och i förgrunden tumlar en flock TUMLARE.

Mitt i hela härligheten dyker Daniel Bergmann, en av de riktigt stora fågelfotograferna på Island. Träffade honom i tisdags och kanske därför har han vågat lämna bilen och ta sig ut till Capen. Han var först att fota GRÅVINGADE TRUTEN förra året i Gamla hamnen. Den som jag lyckades fota vid Harpa på förra Islandsresan.

Han har 22/10 fotat en förmodad Kanadatrut. Jag talar om vad jag skrev för ett år sedan, 7/10:”Spanar över hamnen och kanonobs på 1K “SMITHSONIANUS” – om sådana djur finns!? Hans foto visar en 2K-fågel. Blir snack om detta i de få skådarpauserna.

Först litet rädd att allt dött och han inte skulle få se något men…

Kanske 5 olika BREDSTJÄRTADE LABBAR, alla ungfåglar, fler LIROR, både MINDRE och GRÅ. vinterns två första ALKEKUNGAR och kanske sista LUNNEN, Islommar, TUMLARE mm. Bara två Havssulor och ingen Stormfågel trots att de finns i tusental i horisontlinjen.

Daniel lämnar för jobb i Isafjördur några dagar – mäkta nöjd, säkert.

Snart mörkt så även jag ger mig. Avrundar med HEDPIPLÄRKAN, som fortfarande är kvar och en högst trolig THAYERTRUT, 2K. När man ändå är inne på spåret kanske den 1K jag fotade 25/10 2015 utanför gamla hamnen vid Harpa. HUP!

Ny månad och vädret lovade nästan stiltje och upphåll innan nästa drag från SE med heavy rains. På alerten, hängde på låset hos Kungsfisken för middagsmat och grejade matsäck med flatkökur och hangikött. Snabbt iväg till buss elva, en ynka koltrast lät. Rödvingarna putz weg.

På Island är inte bara vädret oberäknelig. Allt verkade upplagt. Ett blankt hav, stilla, behagligt. Läge att plåta Stillhavslommen, spana in valar, hitta allt möjligt. En flock piplärkor, lovande, men bara ängspip. Det blanka havet lovade runt men höll strunt i mäktig dyning. Valskådningsfartygen avskyr detta, det ser så bra ut men man ser inga valar och passagerarna blir sjösjuka. Förutom sjösjukan bara att hålla med för fågelskådaren. Ändå lyckades jag skrapa ihop dussinet ISLOMMAR, men bara 3 smålommar.

Nå fick njuta den fina matsäcken i den dramatiska naturen och vara nöjd. Eva hittade en fin bänk och övertalade mig att bli en timme och softa – GÖTT!

Det var så en TUMLARE och en avlägsen VAL, kanske den VIKVAL som valbåtarna trots allt spottat, fastnade på min näthinna. Så och en annorlunda and. Kanske en bergand? Men efterhand blev jag fundersam. Den drog flera varv över viken framför mig. Mörkare på ryggen och ett vingband som var vitt över armen men grått över handen. Minsann var det inte MINDRE BERGANDEN, som jag letat efter häromdagen i Ellidavatn? Den har ju setts i Bakkatjörn, som låg precis bakom min rygg. Jan-Erik och jag såg (D)en där 2014 och den finns fotad från 2015!

Bussen hem utgör sista faran, många blir sjösjuka när de ofta polska chaufförerna ger järnet. Men så är de punktliga och som gammal sailor klarar man sig.

Till superb hälleflundra i koriandersås – mums fillibabban.