Olof Armini om fåglar och natur

Kul att följa utveckling kring Martin As observation på Hönö och hans bilder. Jag har tidigare nämnt om skådare/fotografer som har det lilla extra – han hör definitivt till dem. Förra året vid nästan årsdagen för en möjlig sydpolslabb på Hönö höll han sig framme med ett longshot på en (stor?)labb som kunde… – kul!!

Du hittar efter litet letande Stefan Hs bilder från 12 augusti 1991 på

http://www.birds.se

och Martin As 18 år och en dag senare, på 

http://www.pbase.com/alexandersson/image/116021919

Och här hans fotocollage från Hönö 19 juli, som orsakade turbostämning på Svalan och Kustobsar.

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/229897.jpg

Scenariot likt vad som utspann sig förra året kring Magnus Rs foton av vad som från början togs som en tilltufsad mindra lira men fick enigman av en medelhavslira. Ny art för landet!

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/176878.jpg

Vet inte utvecklingen av detta “fallet” utom att några entusiaster “jobbar” vidare. 

Det blev förstås fullt pådrag 19 juli dennes när observatörerna, Martin A o Peter H framförde dvärglira som en arbetshypotes. Poletten föll inte ned för något annat. Läser ni under Martin As bilder kan ni ta del av den mycket intressanta maildebatten. 

Dvärgliran delar inte bara släkskap med medelhavsliran, den är också en väntad “first” för Sverige. Som för alla havsfåglar är obsandet upphetsande; fart, blåst m.m. och ibland en för stor utmaning även för den “ofelbara” kameran! Det låg dessutom en trolig obs i Norge och lurade och alla minns vi mönstret för en annan havsfågel, den mindre albatrossen 8 juli 2007, som setts alternativt i Norge eller England eller på båda ställena, innan den fångades i “Lomma-ryssjan“!

Det sakliga i debatten kan var och en läsa och jag tycker den är helt Ok och skulle själv satsa på en avancerad 1K tobisgrissla alternativt en retarderad 2K. Var också min ursprungstanke inför bilderna innan debatten tagit fart.

Unnar mig litet filosofiska funderingar utanför det sakligt fågelmässiga. Alltid tacksamt att simma i lugna vatten och ägna sig åt eftertankens kranka blekhet.

Debatten startar med ett djärvt utkast av entusiasm som många hakar på. I det här fallet ny art för landet, nyligen rapporterad från Norge, suddiga foton som inte tyckts förställa något och… att vara tveksam är trist. Man bygger upp kring några pro-detaljer men än mer på anti-allt-annat.

Så blir det litet motigare, inte direkt “Kejsarens nya kläder” men vinden skrotar litet som den ibland gör på Hönö och vips har det minst osannolika motalternativet tobisgrissla hamnat i överläge och plötsligt ligger de första entusiasterna aningen pyrt till.

Enligt min uppfattning innehåller såväl dvärglirebestämning som sedan tobisgrisslealternativet den mänskliga svagheten att mer stödja sig på “reductio ad absurdum” och mindre på “in veritas”. Det är svårare att konsolidera än att förkasta, alltså förkastar man allt utom sin egen sanning. “Att jorden en gång var platt” brukar anges som paradexemplet på detta.

Människan tar till detta trix på grund av oförmågan att se “tillräckligt mycket” – inte ens med hjälp av alla möjliga tekniska hjälpmedel eller de bäst underbyggda teorier. Det gjorde jag själv häromdagen på Utholmen. Självklart var det brungladan jag nyligen sett, som kom glidande med kluven stjärt över Anders och mig! När jag mentalt bestämt mig och kläckt ur mig detta, tog det orimligt lång tid att vända över till att det var en arketypisk 1K rödglada. Först när jag beskrev för Anders att detta var en brunglada av förmodat östligt ursprung fångade verkligheten upp mig. Mycket tacksam att jag såg verkligheten och greppade den och att Anders av diskretion väntade med att näpsa mig!

Som så ofta hamnar bedömningen i sannolikhet. Hade bilderna och beskrivningen på Hönöfågeln varit från en off-shore Atlantisk ö så hade vi inte behövt bry oss om någon påstod att det var en dvärglira. Men nu var den från Hönö – så! Och samtidigt behövs de här djärva takterna för att hålla intresse och skärpa uppe! I ett större perspektiv för att föra mänskligheten framåt(, samtidigt som det kan bli dess fall). Eller i ett mindre för att dvärgliran förr eller senare skall sprattla i “Lomma-ryssjan“?

Vi avgår från Västergarns hamn. Anders skipper på skutan, snurran startar i klass med min klippare. Anders är dessutom dokumenterare medan jag får ikläda mig skådarens tacksamma roll.

Ovanligt smidig landgång på ön. Ändå förstås knädjup släke, sand i skorna och miljoner flugor. Vi travar iväg på 2,5 km runt ön. Anders visar sina lyckade arrangemang för ejderhäckningar, tack och lov börjar de återkomma. Kolonin var ju en gång en av de största i Nordeuropa!

Litet småsegt, Anders får årsa kustsnäppor.

Vi upplever också härlig uppvisning av en gammal ljus kustlabb. Till slut får den efter en häftig jakt en kenting att spy upp sin senaste fångst av tobis. Annars blir det litet tuggigt med allehanda vadar som tex strandskator

Även kärror, roskarl, spovsnäppor m.fl. och stora mängder vitkindade med en hel del gässlingar. Så gör sig morgonens tebälgning påmind för skådaresset. Men alltid på alerten och med enhandsfattning om kikkerten : “En brunhök!!” – eller vad nej och raskt ny position

Den slarvigt uppdragna gylfen döljs rutinerat av handväskan. Och fantastiskt

en 1K rödglada. De vitspetsade större armtäckarna är en fin åldersdiagnostik, än tydligare på översidan. Ursäktad av min tidigare belägenhet trodde jag först på den brunglada jag såg häromdagen. Men

kan man vara annat en nöjd? Efter en stund så

bara den sätter sig i pole-position för oss i favoritträdet, där omväxlande pille, havs-och kungsörn brukar trona!!!

Dax att vackla iväg

låta fossingarna vila och njuta kaffe me´ hembakt.

Tack, Anders för turen och bilder och god backning.

Timmatal av åska, 44mm regn under ett dygn, larm o telefon i olag och ingen el!!! Dags för att samla intryck av sommaren hittills.

Har efterhand segat mig upp på en delad fjärdeplats i skådarligan på ön. Trots att jag missat de två hetaste månaderna, borta 21 april till 21 juni. Tyder på att basskådningen till syvende och sist är viktigast. Dock – om chansen finns på pallplats så är segern utom räckhåll!

Plockade en småfläckig i morse som kan ge en ensam fjärdeplats. Ändå litet skuffad efter ovanstående väder. Borde givit ett rejält nedslag.

Tog en Svältistur litet senare och jobbade då mer gediget och tungt – skrota runt, tid, titta igen, titta på annat… — och så där litet pö-om-pö, 50 kärror, 3 spovsnäppor, 3 kustsnäppor, 2 myrspovar, en jagande lärkfalk, en sparvhök med mat i klorna. Se där!!

Igår innan ovädret hade jag en sådan där hoppsan-obs. Två beckasiner flög upp från starren i Västergarnsviken när jag gjorde mig redo för dagens bad. Dom tog en lov över hamnen och mig. Och hej-å-hå en dubbel så där underbart pedagogiskt med en enkel. Så skildes deras vägar, dubbeln snabbdök in i starren medan enkeln tog ytterligare några steg ut i cybern – ack så typiskt.

Annars hann jag mitt i värsta ovädret skymta något som fladdrade till utanför köket. Tvekade men öppnade så dörren – alas – en svart rödstjärthane. GÖTT

I sanning dagen efter. Storvulna utfästelser som lurat mången Guteskådare att lämna hängmattan i den goa sköna tropikhettan för att rödögd svetta sig genom timmar av lönlöst stirrande på det alldagliga, i relief till bl.a. Öland och ökentrumpetare. Till mången skrockandes glädje, skeptiska till fågelskådande gutar i allmänhet och en i synnerhet.

Till tröst krystade jag så här i dösjön fram en förbiflygande gylling – gröning – gubevars! Ej tomtkryss heller.

Blev istället två andra vertebratkryzz, en förväntad ekorre skuttade över gräsplanen och när jag gjorde en oplanerad sväng mot stora vägen för att spana efter ett besök – så slingrade en alldeles förtjusande hasselsnok över grindhålet. Givet var den för ett ögonblick tomtens första huggis, men man är ju inte helt…

Och plötsligt var det frid och fröjd på alla fronter. Av bara farten blev den misstänkta örnvråken i Skåne till en bekräftelse på Faluddenvråken och den icke-sändarförsedda mindre skrikörnen därstädes var säkert samma jag såg i våras – HMM!

Det laddar för en gigantisk urladdning. Danmark har hömånadens första dagar slagit till med vitkronad stenskvätta och vitstrupig sparv.

Idag da´n före da´n kröp det närmare när ögrannen smashade in en ökentrumpetare.

Samtidigt i Gutaland kittlar Åke och Bimbi med havssulan och Svensson bros med en möjlig örnvråk!

Man blir litet darrig.

Den 7 juli 2005 utlöstes en serie bomber i Londons tunnelbana. Exakt en vecka innan Frankrikes nationaldag till minnet av stormningen av Bastiljen 1789. Våldsamma händelser, våldsamma minnen.

Av annan sprängkraft framstår 7 juli i det Gutiska fågelminnet.

7 juli1983 upptäcktes en purpurhäger i Paviken. På min tredje Gotlandssommar missade jag den förargligt.

Sedan dröjde det till 7 juli 1997 och en svarthalsad dopping i Stånga och den brednäbbade simsnäppan i Gannarve. Båda såg jag vid andra datum.

Fortfarande kanske inte något speciellt förutom att man fordomdags inom ornitologin såg juli som litet av “silly season”.

Sekelskiftet lät dock ana något och 2000 dennes siktades såväl havssula som engelsk sädesärla på Hoburgen.

Så – den 7 juli 2002 promenerade jag tillsammans med Eva nedför Johanneberg vid Näckrosdammen i Götet. Mobilen surrade ilsket i fickan. Janne J, “Dom har en Vitvingad lärka på Furillen. Är det värt att sticka?” Mindes ett antal sånglärkor med vita vingar – men “STICK!!” Den hittills enda svenska obsen och många missade den, trots att de bara stack. Vill minnas att Janne delade dessas öde, mitt stickande till trots.

Så dags igen – 7 juli 2004. Smitten slår till på Tofta skjutfält med en skatgök, som bara blir någon timme och till några fås glädje. Själv kryssade jag runt golfbanan i ett valhänt försök att gissa den långväga gästens fortsatta färdväg.

Och igen – 7 juli 2006. Redan den 6 upptäckte Tord och Jimme en mindre bergand i Lausviken, som sågs tom arla morronstund dagen därpå. Därefter försvunnen, började bli ett trist drag i den oöverträffade sviten.

Och igen – 7 juli 2009. Bosse Fs fantastiska upptäckt av rödfalken utanför Hemse. Snällt stannade den även den 8:e för Anders (foto) och mig att se,

men sedan… Dock den här gången återupptäcktes den längre söderut på ön några dagar senare och en trist bitrend bruten.

Nu ligger alla Guteornitologer i frustrerande attackläge. Undertecknad har redan bitit i gräset av adrenalinöverskott, först en rödfalk som var en vanlig tornfalk och så idag en överflygande tjockfot!!! – som var en juvenil skrattmås. Förhoppningsvis är hormonbalansen återställd och då kan vad som helst dyka upp på onsdag!