Olof Armini om fåglar och natur

Klara, kalla nätter och himlakropparnas vandringar har skänkt oss måne och månsken av sällan skådat slag de senaste nätterna.

Jag minns från tidigt sextiotal någon fin snövinter. Pappa Nils och jag hade lagt upp ett skidspår i Bolltorpsskogarna på ungefär en mil. På den tiden gick det att skida från GustavAdolfsgatan.  Alltså bara spänna läderremmarna om pjäxorna utanför dörren och dra iväg på brädlaggarna genom Klämma och över Saxebäcksfälten till Laggarebacken och Bolltorpsskogarna.

Som flitig gymnasist gav jag mig ut på kvällen efter läxläsningen. Det var mäktigt nästan litet kusligt att susa fram i gammelskogen och efter en vådlig slalomlöpa genom lövslyn hamna ute på en månbelyst skogssjö. Adrenalinet pumpade upp varulvsflås i nacken men när jag stannade var det tyst så tyst! Hade man så tur så höll både bindningar och skidor och man kunde unna sig ett varmt bad och hett te och en pressad apelsin.

Drygt tio år senare flödade samma måne när jag flög, för så uppfattar jag det, fram över myrarna utanför Carlshem i Umeå. Även då jagades jag av adrenalindimmiga demoner som flydde när jag stannade. Någon gång skrek en räv och en gång knep en ljudlös uggla en sork i snön framför mig. Blodspåren fanns kvar da´n därpå.

En reminiscens av detta fick jag häromåret när jag vandrade några nätter i Estländsk vintermark, snö, knäppkyla och måne! Här dock inga skidor men istället substansiellt ylande vargar och hoande ugglor.

Var skidflykten på en månbelyst snöslätt ett minne från en förlorad tid???

Igår 30 jan ringde David och föreslog ett finurligt skidköp – eftersom Pascal behövde skidor att växa ur – eftersom det vore praktiskt med bara två par Davids och ett par nya – eftersom jag sedan länge gjort mig av med mitt sista par (faktiskt dom jag hade i Umeå!).

Igår tände jag på detta finurliga köp – på alla cylindrar.

Igår dröjde det till skymningen när jag provade ut ett par elitskidor i Sisjöns sportcentrum.

Igår spände Pascal och jag på oss skidorna och flög fram på snön över Sisjöns frusna vatten. Vi var helt ensamma förutom en enorm måne och om vi tittat noga planeterna Mars, Jupiter och Saturnus.

Och förstås flåsade några ulvar oss i nacken liksom vi förföljdes av ett underligt ljusfenomen. Stannade vi var det bara tystnad, en tystnad som förtog bruset från Mölndal och Göteborg.

Minnet av när Nils och jag stormade fram över Dammsjön hängde över mig likt månen. Nu när Pascal och jag pressade varandra i parallella spår.

En 64-åring kan fortfarande bli mångalen – och lycklig!!!!

Så kanske på femtonde försöket! Ungefär klockan två 25 januari.

 Stilla, kanonljus och den ligger nära sträcker sig för dyk “en face”. Och mellan huvud och hals ett smalare, distinktare band än jag tänkt mig – och purpurrött.

RING-NECKED Duck, Aythya COLLARIS

Wao!!

Tolfte dagen med ringanden varav flera när jag varit förbi 2 ggr! Måste erkänna att det nu även för mig känns som en 2K-fågel. Den har fortfarande kraftiga bruninslag på flankerna. Dessutom finns foton som med reservation för ljusförhållanden visar mer “dull” vingpennor än uppgivna adults på liknande foton. Fortfarande spökar dock David Ls bild på tertialerna från 4:e januari. Jämför gärna med en liknande bild på den adulta vitögda dykanden idag på Svalan.

http://www.artportalen.se/birds/gallery_imageinfo.asp?imageid=187002

Gjorde också en koll på kattuggleparet på Kålltorps sjukhem. Det är en grå och en brun fas och de sitter läckert i något skorstensliknande på ett grönt hus.

CAB har sitt ursprung på den svenska Västkusten. Redan under 50-och 60-talet gjorde de sig kända för sina blixtrande attacker främst inom fiskeri och segling. Gruppen består av fyra bröder i klanen Armini. Äldste bror och numera klanhövding är

många gånger ifrågasatt. Men än så länge har han avvärjt alla blodtörstiga attacker mot sitt ledarskap.

Hela Göteborg darrade när de plötsligt återuppstod vid sekelskiftet. Den första attacken ruskade om i hela fågelskådarsverige, som så långt varit förskonade.

5 januari 2005 drog tre fjärdedelar av gruppen iväg i Attepluttens cab. Ivve hade en välladdad bandyportfölj, det enda Atteplutten accepterade medan Rocken var litet opasslig och laddade hemma på Burggreven.

Lervik var första attackpunkt. Lugnande besked när vi ankom, ismåsen var bara ute på en liten fisketur. Hövdingen spanade raskt in den på redden. Övriga besättningen var cool och grävde ivrigt i portföljen. Det var sista sighten på ismåsen någonsin. Hövdingen något irriterad men de övriga belönades istället med vitnäbbad islom, havssula, stormfågel, tretåig mås och allehande alkor. Här något av vad som gjort CAB så framgångsrika och fruktade, att snabbt vända en miss till framgång och sedan förvandla missen till liten och framgången till stor!!!!

Märkligt nog anförde Atteplutten kejsarörn som enda dragbara art. Just denna dag rapporterades en kejsarörn från Lis mosse. Hövdingen visade här ledaregenskaper genom att avstyra ett vanskligt drag som skulle äventyra bunkring vid lämpliga vattenhål inför kvällen. Han fick dock utstå kritik för detta och att han haft kejsaren på längden och tvären under sina fälttåg i Asien och Afrika. Kupptankarna avstyrdes lätt vid drinkbordet senare på kvällen.

Via Bassås med spetsbergs-och tundragås samt fjällvråk bunkrades det på Klippans bolag och nästan samtidigt klippte vi den svarthuvade måsen. Därefter stor segerfest på Burggreven. 

För att fullborda attacken jobbade hövdingen på tredje bladet i fyrklövern, Ricky Rock. Rocken var länge opasslig i vinterkräk men…

29 januari 2005 skumpade vi nedför Bruns backe med cykelväskor fyllda av glögg och romtoddy. Redan i Prästabäcken forsärla så fjällvråk och råka. På Marholmen klarnades blickarna av de välblandade vätskorna så att vi kunde spana in svartnäbbad islom och toppskarv.

Avrundade så med svarthuvad mås i Klippan och vitvingad trut i Fiskhamnen.

Hela gänget utförde så en mindra attack mot Gullbergsvass 21 januari 2006. Den får mer ses som en liten trevare innan en större Jamboree på Burggreven, men gav ändå salskrake. Linnés favorit och smådopping.

26 september 2009 visar gruppens explosiva potential. Hövdingen sökte Rocken och grävde fram honom under Gasklockan och pilgrimsfalken, där han lät det vatten som han nyss inmundigat som eldvatten. Ny attack mot Mariakyrkogården, några överflygande spetsbergsgäss och faster Ruts ande och en kontemplativ stund med rom spetsed med smoothie.

19 januari iår. Bara två i gruppen, Ivve och hövdingen. Men har framgångarna växt gruppen över huvudet?

Hövdingen dirigerar Ivve att ta vagnen till Ullevi Norra. Uvarna på plats igår. Själv kastar han sig dödsföraktat nedför Eklandabacken i halkig snösörja. Spanar av Götets stolta stadion och känner den tomma sugande känslan. Samtidigt blippar mobilen och en snabb blick över autostradan och där står en skummis och hänger vid Mariakyrkan – Ivve! Litet vink så förenas gruppen. Hövdingen lägger skickligt upp snacket för en dipp, men tar en tur uppför Ågatan. Ullevis vågade vågor öppnar upp för insikt och – goody! – där sitter en av uvarna.

Fälttåget går vidare förbi fallen vid JX mölndalsån – fattighusån – kanalen. Där ligger mignonganden. Ingen är ofelbar så hövdingen utbrister, en “good-luck-charm”. Ivve blir märkbart slapp – inte bra.

Mycket riktigt Gasklockan passeras utan pilgrimsfalk. Men hövdingen anar inte oråd – ännu. Börjar beta av viggarna i älven. Byter position, tittar längre bort, springer nästan!!!! Djupandas enligt yogainstruktioner. Arbetar upp gruppen på lilla Marieholmsbron, försöker prata om annat, blir allt mer osammanhängande. Ivve visar teamstrongness och börjar prata om fina obsar på smådoppingar och rörhöns och berömmer kulturbegivenheter som sexnästen och knarkkvartar.

Hövdingen får så in något, men blir darrig och tappar nästan kikaren i vattnet. Skyndar tillbaka till position nr 1. Där dyker en modern Durango upp och just som hövdingen tänker förevisa en brunand innan skamlig reträtt sliter denne åt sig kikaren och konstaterar falsklarm. Hövdingen mobiliserar det som gjort honom till det han är, tar varsamt tillbaka sin kikaren och förkunnar lungt

RINGANDEN

Friden och förnöjsamheten sänker sig över alla! Alla upplevelser höjs flera snäpp!

Gruppen visar här sin oövervinnliga styrka och som för att sätta punkten över i:et höjer Ivve blicken, “något intressant!?”.

En gammal havsörn!!!!!!!!!!!

Hade djärva planer idag söndagen 17 januari. Lade upp en hel bag för ett helt gäng, uvar, ringand mfl godsaker.

Eva ruskade på huvudet när jag ivrigt messade ut mina direktiv. Hon tom planerade in ett gemensamt kaffe samtidigt som jag skulle förevisa Ulleviuven, enligt agendan.

Förargligt nog skulle någon skida, någon var förkyld och så satt jag och sörplade kaffe klockan elva. 1245 flydde jag dock dammsugaren för en snabbflogg.

Lätt bakflyt över Gårdabron, ingen uv i sikte. Rundade alltså Götets stolta stadion och från Stampbron långt in under taket satt en uv och hukade – kanske kräktes den en spyboll? Nu var jag fint på hugget och i vaken vid Fattighusfallen låg min “Good luck charm”, mignonganden.

Passerade en vingelpetter på väg till det skumma lokuset vid Mölndalsåns utlopp. Han delade ut choklad som han säkert kommit över under mystiska omständigheter. Efter detta rundar jag Gasklockan där pilgrimsfalken stirrar ned på mig. Jag stirrar på viggarna utanför kajen. En, två, tre på det fjärde ringanden.

Så några smådoppingar och där kommer en rörhöna – flygande! Och där också flygande, pillen tätt över ringanden och samtidigt en börringevråk som gör en lov över älven.

Så hem för att göra koketorsk innan Eva hinner hem från gympacluben.

EN ÄKTA FLOGG!!!!!!

28 februari 2001 och jag svettades på Bromma, försening med en halvtimme. Ringanden som birdfinder n:o 1 i Götet Uno U “tillfälligtvis” råkat på hade envist hållit sig kvar. Nervöst knappade jag ideligen in C-3:s alarm men dagen var dyster med lätt snöglopp. I lätt skymning sliddrade jag i modden ner till Säveåns mynning. Hopplös dipkänsla när jag spanade av kajen och mynningen – bara viggar m.m.

Kastade mig in i sexsnåren uppströms Marieholmsbron. Halkande över kondomer och annat snusk fick jag vittring på tre vigghonor som sov i åkanten. Plötsligt alerterade jag dom litet tillräckligt för att stora lycka få ett efterlängtat kryZZ. Ringde Janne J i stor eufori!!!

Hanen i år var betydligt lättsammare. Men ändå gav han mig några tankeställare. Sidan var betydligt mörkare grå i vissa ljus och vinklar än jag någonsin tänkt mig! Då blev kontrasten mot den vita bröstsidan en mycket bra fältmässig markör. Har i princip plottat fågeln på den karaktären alla gånger, ibland med bara ögonen. Syns hyfsat på Björns bild, men är ofta än mer markerad. 

Annars är det intressant att namnet Ring-necked Duck, Aythya collaris härrör till ett fältmässigt värdelöst brunskimrande halsband. Många har överfört “Ring” till de två ringarna kring näbben, den bakom svarta näbbspetsen och den runt näbbasen. Här har vi väl den fältmässiga artdiagnostiken.

Plus kanske toppen på huvudet – inte tofs. Och då kommer vi in på jämförelse med viggen. Några subtila skillnader är en i vissa ljus mer “dull” rygg, litet kortare kropp, prop större huvud och näbb! Jag har fått hjälpa många att hitta, men som sedan tyckt den varit urenkel!

Det finns en diskussion kring ålderna. Rent sannolikhetsmässigt är 2K givet. Detta förstärks av de bruna inslagen på flanken som ses på Björns foto. Till yttermera tycks flera stabila auktorer inte darra på manschetterna utan anger 2K.

Själv darrar jag på manschetterna! Se på länkarna nedan som anger en adult vid samma tid. Eller den vänstra bilden av av David L, en av mina absoluta fotofavoriter hur kunde han åstadkomma detta!!??? Här ser man tertialer som verkar väl välutvecklade eller är det tvärtom??

Avgörande är, hur länge kan man urskilja en ickead! 

Länkarna skall föreställa samma adulta fågel och är tagna första januari.

http://www.fyldebirdclub.org/images/RND-Fleetwood-217w.jpg

http://www.fyldebirdclub.org/images/RNDSP%20(10).jpg

Tittade på den idag tillsammans med minst tre smådoppingar.

GOTT NYTT ÅR

Våren 1974 och jag provade för första gången den japanska bärselen på långpromenad med David. Någonstans mellan amningarna för han var inte tio månader gammal. Vi gick upp på Safjället. ditlockade av Kristina R som sett tre älgar på en morronpromenad. Väl där rastade vi vid “Brachy”-sjön. Trots inga älgar ett magnifikt nostalgiminne.

Igår den tionde januari åkte tre av barnbarnen skidor på den frusna och snötäckta “Brachy”-sjön. Den yngste är fem år och det är den vita schäfervalpen Lisa som är jämngammal med David då. På fågelsidan årskryssade jag tofsmes. Fö tror jag att man kunde obsa de tre mesarna ur “fastlandsbagen”, tofsmes, tall-och entita då. En utopi idag.

När det gällde årets artrace är jag också belastad av minnen. Två gånger har jag startat året i skuggan av den Östafrikanska riften. Båda gångerna har härjats av hyfsade vinterregn så det har tagit ett par dagar att uppnå 200 arter!! På gångavstånd från vårt hus i Shinyanga secondarys campus.

Två gånger har vi, David och jag uppnått 100 arter före klockan 12 på nyårsdagen. Den 1 januari bodde vi i en lada i nationalparken Kam Sam Roi Yot strax söder om Hua Hin i Thailand och redan medan det ännu var mörkt höll jag på att kliva på ett piggsvin. Via allehanda godsaker som videsångare, större skrikörn och tereksnäppa landade vi litet överraskande med spovsnäppa som art 100 med god marginal till klockan 12.

Den 1 januari 1992 hade vi sällskap av Tudde och bebodde två hyddor i Nationalparken Chitwan i södra Nepal. Inledde med en gråsångare innifrån pissoaren och en fältsångare utanför (duo-klassiker à la Gotska Sandön!). Sedan fick vi sällskap av en lindrigt nykter guide. Så vilsen att Tudde höll på att kliva upp på en pansarnoshörning i tron att det var en stor sten. Nåväl med något knappare marginal till klockan 12 än 1988 men inte mindre överraskande blev en helt vanlig havsörn art nr 100, när den kom seglande längs Raptifloden.

Inför årets fågelracande gjorde jag ett illavarslande gott genrep på nyårsafton. Fässberg hade varit tungt eller rättare är väl alltid tungt. Cyklade runt litet grann och spanade in vitkindad gås, sädgås, 2 blåhökar, flera starar bland björk-rödvingetrastar och en svartkråka. Lägg härtill alla trastar, bergfinkar, grönsiskor m.m. genom att bara titta ut från våningen.

Med seg bävan vaknade jag till liv på nyårsdagen. Medan raketröken skingrades glodde mina blodsprängda in en hygglig “bag” från köksfönstret, rödhake, gärdsmyg, rödvinge, bergfink m.m. Framåt tolvsnåret kände jag mig redo för en attack mot Fässberg. Litet rutinmässigt gick jag in på datorn och club300.se, JÖTA PETTER.

Men javisst, västgötarna har alltid ett Nyttårsrace och det var Ulf L som slagit till, sett något mysko och satt spiken i kistan efter en halvtimmes väntan. Minns Ulf L från Apelviken häromåret. Hade dragit dit Lars Ulta för att kryssa. Dött om mongolpiplärkan och tjogtals skådare drog hektiskt runt. Alla utom Ulf som tryggt spanade i gräset nedanför en husvägg – där sågs den senast för några timmar sedan. Efter en halvtimme hade jag försett Lars Ulta med två nya kryss, vattenpip och vinterhämpling plus ett antal kilometer i benen. Återvände alltså till Ulf för att ge upp mongolen och säga adjö. “Det rörde sig i gräset för en stund sedan”, Ulf optimistiskt. “Uhum” jag medlidsamt. Någon minut senare visade mongolpiplärkan upp sig i all sin prakt och Ultas tredje kryss denna dag var ett faktum.

Den här gången var det en ringandhane i Säveåns utflöde i Göta Älv vid Gullbergsvass. Med adrenalinet dunkande i ådrorna drog jag nedför Avenyn. Cykelpolisen hade inte en chans om de tänkt sig en nyårsbonus. Under bron , längs älven förbi Gasklockan där pillen kollades i full fart. Vid kajen hukande med blomman vid sidan och vapnet skjutklart Björn D. Den eminente skådaren och fotografen som också får illustrera detta.

Runt kajen vimlade det sedan runt fjällvråk, havsörn, smådopping, några kungsfiskare mm Så nu undras om inte detta blev en all-timer i Sverige!?

GOTT NYTT ÅR