Olof Armini om fåglar och natur

Litet svårt att skriva om fåglar ur perspektivet Majestic vid Saigon river och vara född 1946, i Sverige med allt vad det innebar av demonstrationer och annat.

Olof P kom med sina mest berömda uttalanden vid Tet-offensiven och Hanoi-bombningarna.

När man sitter på Majestic, hemvist för såväl japsar under 2:a världskriget som jänkar under “Vietnam/USA”-kriget och blickar ut över Saigonfloden, då far tankarna till Coppolas film Acopalypse now.

Vips befinner man sig i Kurz fotspår och Heart of darkness och cirkeln sluts Afrika-Asien-Sverige.

Tryggt att greppa en Lauder´s till extrapris på Vingflyget nedsköljd med en utmärkt öl för tre spänn.

Hur är det med fåglar? Hittills ganska trögt. Försöker hålla en rate på 10 arter om dagen och ligger preliminärt på -1 art. Raten ger ungefär lika många arter som i Jordanien på halva tiden och kan svänga mycket. Södra Vietnam har några grymma ställen men också stora ganska fågeltomma ytor som tex de jag nu genomlevt i fem dagar.

Resan blev av olika skäl en helt annan än planerat och man får ta det som det blir. Nu blir det kusten i sydost en vecka och sedan back to Sweden.

Bland trots allt kul grejer hittills är brun törnskata, orientseglare, östlig lundsångare och större skrikörn – inte så pjåkigt.

Om samma gång på Wi-Fi så återkommer jag.

Hade planer på att ge mig in i striden om Gotlandstrofén 2011 redan nu i januari. Men av randiga skäl och rutiga orsaker dröjer min Gotlands-come-back till tidigast i mars.

Får också finna mig i att bli rejält frånåkt i Sveriges andra stad i den ishalka som råder – värst i Göteborg sedan 1971 sägs det. För en bike-skådare som jag är det ett förödande handicap. Ni skall veta insatsen för att med allmänna medel i det vägkaos som råder ta sig till Eklanda för att kryssa dvärgsparv eller till Klippan för att klamra mandarinand så… man kan nästan gråta när man ser att eliten på Gotland redan passerat 80 arter!!

Men raskt torkar man tårarna när en pille pilar förbi köksfönstret eller när man senare på natten mot den vita snön kan studera en jagande kattuggla – genom samma fönster.

Och-

någon dag senare till förmiddagskaffet – ett våldsamt liv utanför detta formidabla fönster och en grov duvhök kommer dragande. Men nej FAEN!!!! en falk som stannar till och kretsar mellan Lisebergsmasterna och Carlanderska, nästan över oss!!! Mörk och vilken best! Svårflirtade Eva impad!

I ett sådant här scenario visar det sig oftast att det trots allt är en duvhök, därnäst är det troligast att man felat storleken och att det är en pilgrimsfalk, men så som i Västergarn i december visar det sig ibland vara option n:o 3,

JAKTFALK!!!!!

Den är mörk och grov med grova streck och tydlig kontrast ljusa vingpennor/ mörka grovtecknade täckare på undervingen. Den visar en klart slappare attityd contra pillens mer stringenta! En lustighet var några ojämnheter på vingbakkanterna. Fick mig att undra kanske inte 1K? Men allt annat tydde på det och jag lade undan det tills jag såg…

Magnus Rs bilder. Magnus jag hoppas du samtycker att jag publicerar dem!!

Magnus R som är sonen i ett av de vassa far-son-skådarparen i Göteborg, Lars-Erik heter fardelen. Magnus R har gjort sig känd för överraskande ögonblicksbilder av spännande fåglar. Ett sådant är kanske Sveriges första Medelhavslira. Ett annat är denna spännande falk på Rörö 22.12, bestämd till 1K jaktfalk och förmodligen samma fågel som sågs på Hönö 8.12 av ingen mindre än Bo B. Bo B berättade om “jack” i vingen och tänk om det är samma fågel som

8 januari 2011 utanför det fantastiska köksfönstret på fjärde våning Olof Rudbecksgatan 25 JoBerg

Dvärgsparven och Eklanda har iår axlat ringandens och Säveåmynningens mantel 2010 som targets för fågelskådarnas objektiv. Därav följer en del smått och gott som ses av följande.

Jag började fredagen med att smyga upp vid tretiden. Passade på att flukta köksutsikten by-night. Det fladdrade till i min sömndruckna ögonvrå och jag fick för mig något oregelbundet i en trädklyka. “Var i h-vete är kikaren. Eva har säkert lagt undan den!?” Till slut snubblade jag på den där jag slarvigt glömt den igårkväll – på sänggolvet.

En härlig grå boll satt i klykan och vred på huvudet – en kattuggla. Väckte Eva och vi fick också se den flyga mellan några träd. Härligt att återta sussandet fram till en gnistrande solig morgon. Till frukosten kunde jag spä på med en entita vid matningen under köksfönstret. Vicket flyt.

Efter en del dont kändes inspirerande att ta bussen till Eklanda för bättre dvärgsparvsightings 2011 än på nyårsdagen. Trygga rapporter hela förmiddagen och ett bastant gäng väl framme plus full fart vid matningarna -men, men…

Framme ungefär halvett och först kvartövertvå fick jag en halvminuts fröjd i en evergreen buske vid 161:ans matning. Förvisso förlösande och privilegierat gentemot alla eftermiddagens heldippare, men jag hade hoppats på litet mer.

Och mer fick jag på andra plan än dvärgsparvens. Först och främst en räcka härliga skådare. Tänk bara Per-Anders S, upptäckaren och den som dagligen håller koll. En hjälte in spe som dessutom tillåtit mig att publicera de första bilderna på sparven, då PAS var ensam om att ha sett den!!!

GÖTT!!!!

En ikon dök också upp, Ulf M som skrivit en banbrytande artikel om snösiskebestämning i VF. Var mitt bibelblad när jag fightades med snösiskor på Svältholmen i början av 80-talet. Den 17 december 2010 ringmärkte han två snösiskor i Eklanda, i sin trädgård – mindre än hundra meter från matningen där dvärgsparven huserade!!

Denne gigant dyker alltså upp alldeles efter det att jag tillsammans med Thomas J från Töreboda upptäckt och bestämt eftermiddagens fågel-clou, en snösiska. Vi såg den mycket bra tillsammans med Per-Anders och några till. Först satt den ganska otillgängligt uppe i några alar för att efter en stund snällt komma ned till matningen vid 159:an.

För att inte uppfinna hjulet så låter jag en annan gigant, Magnus U beskriva en “blåkopia” av vår fågel – med bilder – suveränt.

http://www.kustobsar.se/main/bilder/bilder.asp?individid=49317

Vi missade “kineslooken” men vill gärna lägga till den ljusbruna “washen” över huvudet som sträcker sig ned över bröst och rygg. Jag misstänker att den försvinner på foton för att fotografen medvetet eller omedvetet fokuserar på vitheten, snösiskans arterego!

2K honfärgad är kanske litet att ta i och mest känslomässigt.

Fick också väldigt fina jämförelser med 3-4 vanliga gråsiskor (se igen länken till Magnus bilder och kommentarer) vid ett fågelbord ca 100 m nedströms bäcken. Jag kan också tillägga att Ulfs ringmärkta siskor båda var gamla fåglar och att vi inte kunde se någon ring på våran!

Till slut stort tack till alla er som förgyllde timmarna i Eklanda tillsammans med solen och några häftiga fågelupplevelser.

Jakten på trofén är ett ” det är stort att vinna, det är större att deltaga och det är störst att försvinna” eller…?

Började Nyårsdagen skapligt vid fågelborden i Eklanda. Nyårsarten förstås

dvärgsparven och repris på Christer Fs fina bild från förra året. Dessutom bergfink, bofink,stenknäck mm.

2e januari promenerade jag med Eva till Operan och fortsatte sedan längs kajen till Gullbergsvass. Dip på falken men smådopping, brunand och en ormvråk till tröst. Råka dock värsta bonus på dessa breddgrader!

Så Ullevi och jamenvisst

där en av uvarna under taket. Satt fint liksom när Svante B plåtade!

Ligger på drygt 40 arter. Hyfsat i storstan och en vinter som denna.

Vässade listan idag morse med en förbiflygande pilgrimsfalk, förmodligen samma fågel som dippades den 2:e. Dock dippade jag solförmörkelsen på grund av molnförmörkelsen.

Nåddes av denna fantastiska berättelse som minde om fornstora dagar.

På den tiden man for två år till Östafrika med en Domus 7X50 för 50 spänn och en Williamsons´ Birds of East Africa, för att utforska ett av världens mest spännande vilt- och fågelliv. Allt interfolierat av jobb, ungt spirande familjeliv och allehanda dramatik. Märkligt att man nådde att se så mycket!?

Det var också då det hände, som illasinnade rykten gjorde gällande, att storviltjägare och fågelskådare strandade på hotell i Nairobi och där mellan gindrinkar och det inhemska ölet pombe konstruerade såväl troféer som förnämliga artlistor.Det var också då man lade ned Singapores sista tiger på Raffle´s biljardbord i dimmorna av Singapore Slings.

 Jag saknar litet den tiden. Läste man skådarrapporter tom 80-talet fick man tips på vilka fåglar man kunde se från YMCA mitt i Delhi eller i Lumpini park i Bangkoks bensinångor. Och jag som skall sitta på Majestic i Ho Chi Minh City i fem dagar med utsikt över Saigon River! – inget om fåglar i Saigon som passeras av hundratals skådarproffs!!!

Idag är det svårt att få tag i annat än proffsiga och välstrukturerade reserapporter. Man hämtas på flygplatsen av ett vältrimmat team och så raskt till första kryssen, utrustade med optik, videos, in-o uppspelning, GPS allt av högsta och senaste snitt. 

Jag är litet kluven till detta och fördjupar mig gärna i den arme familjefaderns smygrapport, när han lyckats smuggla med sig en teaterkikare till beachen – och alas(!) en flock gulnäbbade liror kring några stimmande delfiner utanför vattenmoppar och kitesurfare. Kanske enda äkta primärskådningen som återstår. För att packas som sillar i en motorjakt och fräsa någon timme ute på havet vilt chummande för samma upplevelse – vad är väl det?

Nåväl tiden har sin gång och det är onekligen gott att gotta sig i det proffsiga också.

Dock, läs nu och njut Torstens berättelse. Den doftar Centralamerika, den doftar också forna tiders primärskådning mättad av upplevelser – inte bara ornitologiska!!

Tack Torsten för att du tar med oss på den resan!

En läcker kvintett – praktfregatt, grönhäger, Horned Guan, korpgam och tigerhäger. Så kör vi

Centralamerika – i skydd av dagsljuset

För nyfikenhets skull läser jag, innan avresan den första december,
ambassadens hemsida med råd för besökare till de centralamerikanska länderna
vi ska besöka. De viktigaste är Guatemala och Nicaragua. Däremellan ligger San
Salvador och Honduras som vi bara tänkt passera igenom med låsta bildörrar
längs Pan American Highway. Men detta axplock ur ambassadens information
ger mig dessvärre inte mycket av trygghetskänsla. Eller vad sägs om råd som
dessa:


” Var ständigt uppmärksam på vad som sker i Din omgivning. “

“Överhuvudtaget bör man undvika att promenera i huvudstaden. “

Eller denna beskrivning av just våra huvudsakliga mål under resan :

“Särskild försiktighet bör iakttas vid resa till/från och omkring turistmålen
Antigua, Petén, Tikal och sjön Atitlán, där flera väpnade överfall har
förekommit. “

Och eftersom vi kommer att köra väldigt mycket bil på alla möjliga och omöjliga
vägar kan jag inte undvika notera att:

“ Trafiken i Guatemala är vårdslös och antalet döda i trafiken är högt. Enligt
uppskattningar saknar omkring hälften av bilisterna körkort.

Så någon direkt lugnande inverkan ger mig inte denna information. Och råd till
besökare i de andra länderna är ganska likartade. Om än mildare formulerade
för i alla fall Nicaragua. Förutom i just Guatemala har för övrigt de svenska
ambassaderna lagts ner.

Det blev en del pyssel att arrangera ankomst till Guatemala City medan
dagsljuset ännu flödade. Vi hann ändå inte riktigt men resan i mörkret vidare
till Antigua gick trots allt bra. Hotellet hämtade helt enkelt. Så vår resa började
väl i denna lugna anpassade gamla spanska kolonialstad. Fortsatte efter något
dygn med nytt flyg via Guatemala City till norra delen av landet med sikte på
djungelfåglar och Mayaruiner i Tikal. Och naturligtvis blev vi lurade av alla
chaufförer på vägen men kom tryggt fram ändå till vår djungelbostad med
rinnande vatten. Om än inte varmt. Vilket skulle visa sig vara ett faktum överallt
– brist på vatten, vattentillgång bara tre dagar i veckan eller sporadiskt. Och
aldrig varmt.

Vaknade mitt i natten av spökskrin och vrål utanför hyddan. Vrålapor! Kolsvart
därute men de återkom sedan dagligen och stundligen. Turades om med sina
spindelsläktingar. Sedan flera dagar och nätter här bland tukaner, trogoner,
orioler och krokodiler. Och om detta har jag svårt att skriva. Vandra under

lianernas nätverk, lyssna till den ena mer mystiska fågelstämman efter den
andra, förundras av alla mossbevuxna pyramider mitt inne I skogen. Nuförtiden
kanske bäst beskrivet som känslan av att vara deltagare i ett avancerat dataspel
med perfekt balanserad animation i alla dimensioner. Wow! Som de säger.
Ungdomarna. Fantastiska fåglar – korpgamar, kalkongamar, harpy eagle, orange-
brested falcon, oscellated turkey, lineated woodpecker, flera arter vackra
motmots, keel-billed toucan som en handfull av de mest anslående.

Sedan fortsatt resande. Taxi ända ned till Rio Dulce. Söderut och österut. Och
säkert blev vi lurade också nu. Och vidare med båt på floden ut till Karibiska
havet och Livingston. Rio Dulce är rena sagofloden. Branta djungelsidor.
Mystiska fåglar. Indianer i rangliga träkanoter sida vid sida med katamaraner i
mångmiljonklassen.

Och här en av resans överraskningar. Jag hade innan inte insett att vi kunde
göra denna avstickare. Så den karibiska faunan var jag inte alls införstådd med.
Där fregattfåglar mötte oss i allt tätare och större flockar ju närmare vi puttrade
mot flodmynningen. Över och runt själva Livingston som femtio eller rent av
hundrahövdade ansamlingar. Röda strupar i solnedgången! Tillsammans med
bruna pelikaner och kejsartärnor.

Buss igen till Antigua. Samma trygga lilla enkla hotell av familjekaraktär. Där vi
lämnat in tvätt och en del bråte till förvaring. Dagen därpå iväg med Don Andres
mot Sierra de las Minas. Den fortfarande molnregnskogsbeklädda bergsryggen
i öster. Omlastning i San Antonio. In med lokal guide och snökedjor i den
fyrhjulsdrivna japanska monsterbilen.

Sen in på kostig efter kostig. Sämre och sämre. Och hela tiden uppför. Uppför
den ena lervällingen efter den andra. Sommarens regnväder hade varit svårt.
Dragit med sig bergssidor och vägar. Och leran värre än vanligt. Dessutom måste
vi komma fram till målet innan mörkret lägger sig. Sen blir det nämligen kolsvart
inom loppet av tjugo minuter.

Efter några timmars skumpande upp upp längs med bråddjup av djungel
på ena sidan tog det så stopp för gott. Vi hade fastnat och fick montera på
snökedjorna. Uppför stigen med bilen sen i kanske ytterligare en timme. Sen
slutgiltigt stopp. Lerigt stenskravel mer eller mindre rakt upp i molnen.

Snabbt packa om till ryggsäck, lämna de umbärliga grejorna, inse att vi är 2500
meter över havet så luften tar slut med detsamma. Kan bara andas ungefär
halvvägs ner i bröstkorgen. Och hjärtat tickar på så snabbt under tyngden av
packningen. Måste ju ändå ha den tunga kameran och kikaren med mig. Så
stegen får bli korta. Och långsamma. Tills vi kanske ytterligare en timme senare
når gläntan på toppen med sina enkla trähyddor.

En stund senare är det mörkt. Becksvart. Och kallt. Frosten lägger sig och vi
hinner bli rejält frusna innan vi lyckats få elden att brinna och kaffet varmt. Detta
inför en lång natt . Då jag frös som en hund, vaknade titt och tätt. Antingen av att
jag frös. Eller av vrålapornas skrin också här.

Upp innan solen klockan fem. För att vara på pass då nationalfågeln quetzalen
förväntas vakna. Utfrusna står vi i molnregnskogens lilla glänta och väntar. Det
är ju inte häckningstid så vi kan inte räkna med så hög aktivitet. Å andra sidan
ska arten verkligen finna här i skogarna. Även om de vintertid lär kunna dra sig
lite längre ned i terrängen längs bergen. Till lägre altitud alltså.

Vi hinner bli väldigt kalla. Genomfrusna där vi väntar på gryningen. Men solen
hinner inte komma upp mer än kanske halvvägs innan quetzalens nasala läte
genljuder i ekurskogen. Som denna regnskog i grunden består av. Och när några
ynkliga solstrålar letat sig ned mot skogsbrynet jag granskar i kikaren. När
vi gäckas om snabbt väder omslag till sol och värme. Då kommer ljudet åter
rakt emot oss. Sekunderna efteråt flyger en quetzalhanne med sin långa stjärt
fram och tillbaka ett par gånger framför skogsbrynet. Den befjädrade ormen
som den kallas hos Maya – för sin långa vackra stjärts skull. Gröngnistrande i
morgonljuset. Och visar samtidigt upp sitt blodröda undre i en bjärt kontrast.
Den blodröda kulör som fågeln fått av Mayaindianernas blod. I samband med ett
förödande krig.

Så där var den verkligen! Precis som i drömmen. Och frusen var jag fortfarande.
In i märg och ben. Men quetzalen var min. Med all sin lyster, sin magi och sin
långa smaragskimrande stjärt.

Sen låg jag på rygg i regnskogen och lyssnade till hur de samtalade lite mer
lågmält under ett par dagar. Quetzalerna alltså. Och en del andra fåglar. Som den
endemiska pink-headed warbler med röd kropp och rosa huvud. Vanlig här i
skogen. Eller med unicolored jays som försöker stjäla vår matsäck.

Men kallt var det på Sierra de las Minas. Kallt och obekvämt.

Vi – eller snarare vår lokala guide – letade sen ett par dagar efter den riktigt
exklusiva fågeln för området. Horned guan. En tjäderstor hönsfågel som bara
finns inom ett litet område i södra Mexico och här i Guatemala. Och som kräver
höga höjder av någon anledning. Försöken misslyckades emellertid. Så vi
anträdde efterhand återfärden. Leriga och frusna. Men på vägen hem uppfattade
jag bakom en kurva det skarpa knäppandet som från en tjäder. Och lite längre
fram satt den alltså. Och väntade på oss. En horned guan.

Sen besökte vi Atitlansjön. Åkte båt och såg det förödda vägnätet som rasat
ned I floden genom Panajachel i somras. Vi bodde hos Mayaindianer bekanta
till Don Andres,, besökte allt från kvinnogrupper till en lång het skolavslutning
då vi sen rest till Nicaragua. Och om det är något man kan saga om just
skolavslutningar så är det nog detta. Att ingen revolution i världen tycks kunna
göra dem kortare och mer lättsamma. Här ute på Nicaraguanska landsbygden
fick barn och vuxna antingen gå till avslutningen eller rida på sin häst eller mula.
Och jag lovar att djuren – precis som jag – efter tre timmar under en stekande
sol upplevde att det måste finnas andra saker att göra i den här världen än att
lyssna på ett långt tal från sin rektor. Hur stolta och finklädda de än känner sig.

I Nicaragua hann vi också med en tur till Pochomil vid Stilla Havskusten.

Ruffig inkvartering men absolut på själva stranden. Där jag sen skådade valar på
morgonen efter att natten ägnats åt fem timmars strandpromenad. Där vi till sist
fick träffa och klappa en riktig och meterlång havssköldpadda som just lagt sina
ägg i sanden.

Via Grenada och dess övärld med åtskilliga hägerarter, leguaner, kungsfiskare,
bobygge hos Montezumas oropendola sedan ett vulkanbesök. En av alla
områdets vulkaner. Masaya. Fortfarande ångande och pysande av svavel och
obehaglig ånga. Enda platsen där man kan köra bil ända upp till kratern. Och
där säkerhetsinstruktionen innan färden inkluderar rådet att lägga sig under
bilen om det skulle börja regna lavastenar.

Och fåglar ? Visst. Här och där. Men de sista två veckorna av resan gick mest
i tecknet av sightseeing med sällskap. Mycket resande på dåliga vägar. Mycket
spanska som jag inte förstår.

Men häftigt värre har det ändå varit. Bräddfylld av upplevelser och minnen är
jag allt. Men fascinationen av Tikal och Sierra de las Minas kommer att vara min
resas ögonstenar. Och så sköldpaddan förstås. Däremot är jag trött på bönor och
osaltat majsbröd morgon, middag och kväll. Och jag har nu njutit bade många
och långa varma duschar här hemma.

Torsten

PS Runt 240 fågelarter allt som allt. Åtskilliga – flugsnappare, en del sångare och
trädkrypare samt rovfåglar – har lämnats obestämda. För att nu inte tala om alla
läten trots medhavd fågelskiva från Nicaragua. 10-12 dagars fågelskådning. DS

Artlista Aqaba 20101124-1201

För att inte bli alltför inaktuell så blir jag tvungen att tubba på perfektionen och troligen efterhand komplettera o/e korrigera.

Förkortningsförklaringar:

PP, Public Park ett grönområde som sträckte sig innanför beachen från ”Old Aqaba” till Flagpole med världens största flagga(!?). Det bestod till stor del av små uppodlade ”kolonilotter”, koriander o. dyl, som lockade till sig mängder av intressant. Gicks igenom så gott som dagligen.

NA, Norra Aqaba. Där bebyggelsen tog slut mot flygplatsen och ABO (se nedan). Mycket spännande och mycket fåglar i bruten akaciabush. Långt och tråkigt att ta sig dit. Besöktes 25.11.

ABO, Aqaba Bird Observatory. Outstanding med akaciabush och stora renings/bevattningsdammar. Låg vid Wadi Arab-crossing till Eilat. Sugna israeliska skådare brukar tuba över mot ABO. Besöktes 28.11. 20 min med taxi. Kan man som jag undvika guide är det säkert ett plus.

S bergen, södra bergen eller Saudi bergen. Bergen längs södra Aqabaviken. De norr om sträcker ut över Sinai och är kanske distinktare sträckleder. Dessa de södra var dock lätta att nå. Ca en timmes promenad och högklassig natur plus mycket intressant. Inte konstigt att jag valde detta område 26,27,29 o 30.11 för besök. Men kom ihåg att sådana här karga trakter ger mer exklusivitet än mängd contra PP, NA och ABO.

Jag måste också nämna den utsökta balkongskådningen ut över Aqabaviken. Bara den hade gett en fullt acceptabel utdelning!!