Olof Armini om fåglar och natur

Monica reflekterar i sin blogg över fågelskådarens problem med kylan – månne varmare kläder?? Litet på samma sätt som – kanske en bättre kikare eller en annan fågelbok.

Alls inte fel, ingetdera, MEN jag vill föra in tänket och återföra till visdomsord som bättre kalltorr än varmfuktig eller (mitt eget) “bättre tänk än bättre klädd”.

Cyklar ju alltsomoftast ut till extremfågelskådning på Hönö. Ungefär 1,5 h cykling  one-way (ca 2,5 mil med en färjetransport på ca 15 min) så kanske uppåt 7-8 h i blåst, fukt och kyla. Man skall balansera detta så att man mår bra och behåller fokuseringen hela tiden. Påminner i detta avseende mycket om en del idrotter och jakt.

Utifrån detta kan jag bara understryka att det framförallt gäller att se upp med följande faktorer:

1. Håll igång den egna metabolismen, rör dig lagom, ät litet då och då, drick, vila (genom att tänka på annat, kanske jobbet eller…). Detta är mycket individuellt och varierar från gång till gång men du måste arbeta medvetet med det.

2. Tänk på vätan. Avdunstande fukt är enormt avkylande – men en svettning kan ge ett enormt välbefinnande och vara direkt nödvändig i ett mycket varmt läge (tropikerna). Här är viktigt att tänka på klädsel, ombyte och vätskebalans.

3. Tänk på blåsten. Inte bara ett ibland oöverstigligt irritationsmoment för skådaren. Sänker också temperaturen på ett ofattbart sätt, särskilt ihop med fukt. Hitta alltid maximalt lä, det lönar sig alltid!

Sammantaget gäller att du har att tackla ovanstående faktorer som ibland på ett närmast symbiotiskt sätt motarbetar dig. Och jag menar att med medvetenhet och att pröva sig fram så hittar man sin balans och linje och därefter är det dags att finna rätt kläder och rätt material.

Börjar ladda för en bra skådarstart på 2009. Den vitvingade truten är ett gott hopp.

De senaste dagarna har den visat ett födooppurtunistiskt uppträdande som är mycket typiskt för fa vitfåglar.

1. Fiskhamnen är naturligtvis “place in the sun”, inte nog med rikedomen av favoritfödan fiskrens, intöffande fiskebåtar drar gärna med sig fåglar utifrån Havet. Nackdelen är långhelger utan aktivt fiske och att de biffigaste havstrutarna och de dykande skarvarna då tar över det som finns.

2. Klippan. De vekare tar då sin tillflykt till mer “enkel” matning, huvudsakligen bröd till fa änder. Klippan är närmast. Den svarthuvade måsen förblev där under några vintrar. Kanske var Hamnen för tuff.

3. Slottskogen. Kraftigare matning än Klippan men litet längre från Älven, “pulsådern”. Typiskt dyker fa de litet vekare sällsyntheterna upp där då och då. Typiskt nog var den vitvingade där ett viftande i söndags.

4. I övrigt finns mängder av mindre matningar, fisket längs kusten och icke att förglömma den gamla tippen uppströms älven som drar.

Men eftersom den vitvingade hittills rört sig Fiskhamnen – Klippan (- Slottskogen) så känns det hoppfullt.

Inom Göteborgsområdet finns rapporter senaste veckan om en möjlig jaktfalk i Billdal, som nämnts den vitvingade, kungsfiskare, vattenpiplärka, forsärla, strömstare, skäggmes och snösiska.

På ugglefronten som är het iår finns bud på sparvuggla, kattuggla och berguv. Litet utanför området såväl tornuggla som hökuggla.

Inte långt iväg är fortfarande hedpipen glödhet. Plus att det bara behövs ett litet pust från väst så startar 2009 lika hett som 2008!

Da´n för da´n och flunsan eller ngt förskräckligt derivat till denna har tagit strupgrepp på mig för andra gången denna säsong. Ack-ack och när jag så orkar ut i cyberrymden har Fiskhamnsräven Stefan Svanberg slagit till, en vitvingad trut i Fiskhamnen.

Litet av en tradition. Minns hur David och jag sprintade från Stigbergstorget till Fiskhamnen på Nyårsdagen 1994 för att tillsammans med några under natten tillresta 08or bese en 3K vitvingad trut, som upptäckts dagen innan – då som 2K! Därpå raskt på tåget till Gotland.

Vintern 2004-05 vimlade ju av vitvingar, ismås i Lerkil, svarthuvad mås i Klippan och så en vitvingad trut i företrädesvis Fiskhamnen. Jag såg den dock ett par gånger på Hisingssidan.

Avstod stoiskt att dra på julafton men cyklade under djupa rosslingar ned till Fiskhamnen på juldagsmorgonen. Litet lömska halkfläckar men i övrigt underbart, kring nollstrecket, sol och ett labert drag från ost.

Men tomt och litet dystra nunor. Mitt “vita” finger blev extra vitt och okänsligt, kyla och psykosomatism. Efter en timme och bara en duvhök gav jag upp och önskade de kvarvarande ett falskt lycka till. Efter Stena tänkte jag vika in mot Järntorget, men kämpaglöden tog överhanden. Litet vitfågel låg på vattnet utanför Älvsnabbens hållplats vid Rosenlund. Bara gråtrutar, skrattmåsar, någon fiskmås och havstrut samt ett ejderpar som livade upp. Ringde Eva, som inte svarade och manövrerade kikaren med vänsterhanden, när en trut flög nedströms älven:

DEN VITVINGADE TRUTEN!!!!

Hej och hå så det kan gå! Vänder åter till Fiskhamnen och efter dryga fem minuter träffar jag David Lundgren – mycket skicklig fotograf som tog bilderna på “min” vitvingade (OBS VITVINGADE!!) tärna i Paviken i våras. Han var den ende som sett truten, som landat på vattnet men sedan försvunnit.

Efter någon minut dök den så upp för kanonobsar ( se Svalan och bla Davids bilder!).

Slutet gott allting gott och efter mindre än en halvtimme en härlig juldagslunch med efterföljande nybakta saffransbullar – mums fillibabban!

BESTÄMNING

Tämligen klassisk bestämning men med ett tydligare än vanligt oljigt shine över fa kroppen. Detta kan “manipuleras” i olika ljus och med filter. Om ni tittar på bilder från Svalan på datorn och vinklar skärmen förstår ni vad jag menar, om ni samtidigt tänker att detta är en ganska kallt vit/gråfärgad fågel. Kan detta ge vibbar om ett litet västligare ursprung!?

Den har en mörktonad blaffa som vidgas från ögat över örontäckarna och gör den ngt brutna vita ögonringen mkt distinkt (allt typiskt 1K vitvingade). Näbben är tydligt mörkspetsad till 1/2 och dens kraftighet och fågelns hela kroppshydda gör att jag tror att det är en hane.

Efter ett svajigt samtal med Janne kommer här en kort redogörelse för mitt första möte med Svartbent strandpipare på Gotland – i Västergarnsviken 20 juni 2008.

Drygt två veckor senare, 7 juli hade Janne och Åke Andersson en liknande individ i Fleringe på norra Gotland.

Men som sagt i Västergarnsviken på midsommarafton den 20 juni mellan ungefär 0700 – 0720 var jag på plats (sedvanligt badningsspäk). Anders alarmerades och anlände 0745 men missade den förargligt. Det blåste ilsket från SW men jag stod i skydd bakom en liten buske och kunde tuba och kika fint i medljus.

Den gick omkring litet för sig själv ( ca 20-talet större strandpipare, även yngre i samma område) och flög till vid 2 tillfällen innan den försvann för gott.

Allmännt var den mycket ljus, den var litet mindre än jämförbara större strand men med proportionellt stort huvud och långa ben.

Näbben var svart, tunn och spetsig. Benen långa och svarta.

Huvudet hade en rostton på hjässan som avgränsades mot pannan av ett svart band. Ett svart streck genom ögat. Den hade också distinkta svarta “axelklaffar”. Mycket vitt på stjärten syntes när den flög till, nästan obruten övergump.

Med rådande dimorfism hos pipare bedömdes fågel vara en adult hane i sommardräkt (aningen “outfadad”).

Söker man observationer i Östersjöområdet de senaste åren, verkar arten ha häckat på Öland och antalet observationer i Finland, Baltikum, Polen verkar ha ökat något.

 

 

 

Hittade den här som opublicerad så, till minne!

Skådartidigt på morgonen, halvsex risgrynsgröt och morrongympa. Men ack nej kanonförkyld – igen.

Ändå i mörk vintermorgon till Domkyrkan. Sena förstås och Eva från Vasaplatsen per vagn, tjyvåker för jag hade i hastigheten “gömt” hennes kort under mina skoblock. Som straff får jag jogga mellan Vasaplatsen och kyrkan.

Där härlig stämning och sång och stolt farfar till aspiranten Lydia. Massor av bekannta ansikten – släkten, kollegor och tom lekkamrat från annu dazumal!

Så stundade tiden för utlovad taigatrast, med nödreserv sparvuggla på Bergsbogatan. Tom undertecknad blev ofokuserad av den superba maten och den magnifika stämningen. Kan fyra barn i maxad julhysteriålder äta julbord och dela ut klappar under enbart glada skratt? Så att farfar trots dimmig blick (flunsa o starka drycker) och frånvaro av såväl taigatrast som sparvuggla kunde njuta hur blåmesarna i skymningstimman stod i kö för att få en sovplats i björkstubbeholkarna.

Här stundar spännande tider när…

Mörkt och kallt – åjavars det är väl ganska länge sedan den knäppte till på våra breddgrader.

Minns med en liten klump i halsen de första mornarna i Alingsås på 50-talet, när “köllerna” frös till och strömmen glittrade kring iskristallerna i Lillån. Smärtan som nöp i öronen var outhärdligt skön.

Undrar om allt blir litet mer förutsägbart, ramarna blir litet snävare när det mörknar och knäpper till. Så ock för våra flygande vänner. De senaste åren har det funnits två “highlights” på Aves-fronten under midvintern, måsar med vita vingar och piplärkor. Minns med välbehag 2004 då man på en dag kunde skåpa in vitvingad trut, svarthuvad mås och ISMÅS – eller förra året då man drog mongolpiplärka, större piplärka och vattenpiplärka i ett svep.

Följaktligt har man iår kunnat höra om vitvingad trut i Blekinge och ismås i Simrishamn samt själv dragit på och sett hedpiplärka och vattenpiplärka i Halland! Just nu rapporteras bara den vitvingade truten.

Avslutet på Gotland blev gott. Där har midvintern de senaste åren bjudit ett fin gåscocktail på rödbetsåkrarna kring Valle. I år kunde jag klämma, prutgås, vitkindad gås, tundrasädgås, skogssädgås, stripgås, spetsbergsgås och mindre sångsvan bland hundratals grågäss, kanadagäss och sångsvanar.

Back in Götet gav skådningen också några “traditionals”, forsärla i Prästabäcken och skäggmesar i Otterbäcken.

Ser nu fram emot att en svarthalsad trast eller större turturduva dansar runt fågel(Jul)bordet på Bergsbogatan alltmedan vi markburna avhandlar det “riktiga” julbordet!

Brednäbbad simsnäppa

1983 den 5 februari rapporterade Lars Jonsson en brednäbbad simsnäppa ute på Faluddenspetsen. Den låg ute bland isflaken,  det var en riktig vargavinter med kulingvindar från öst och snö i luften. Vi hade det även i övrigt ganska tufft och väntade på tunga besked.

6 februari ljusnade det något. Stellan rapporterade att fågeln var kvar och Jörgen var på väg från kort exkursion i Visby och kunde hämta upp David och mig. Hoppets låga brann fortfarande när vi klev ur bilen och direkt såg en tretåig mås. Stellan pekade ut var simsnäppan setts senast. Vi slant och pulsade ditåt och adrenalinet sjöng i öronen medan vi ropade till varandra – men bara en sen kärrsnäppa och en ännu senare ljungpipare och något annat. Det blev en mycket tung dip, som jag än idag har svårt att ta in.

Sedan gick det 4 långa år och 18 maj 1987 dök det upp en hanfärgad (simsnäppehonorna är vackrast färgade!) brednäbba strax nedanför Stockviketornet – Faludden igen!! Arbetsvecka förstås och dagarna gick, men torsdagen 21 maj kunde kollegorna och paret Hans och Lotta tänka sig ett eftermiddagsdrag.

Fågeln hade rapporterats dagen innan, men fylld av tung tidigare erfarenhet och med David på sjuklistan, kändes det darrigt att klättra upp i tornet. Men vi hade knappt fått upp fönstrena så piggnade sjuklingen till och hittade fågel, glatt snurrande i vattnet. 1,5 timmes ljuvligt kryzzande.

Sedan dess har det blivit en del brednäbbor, litet här och där och såväl i Västergarn som på Hönö, där jag en blåsdag spottade en individ rakt framför näsan på hela Sveriges havsfågelskådarelit. Där såg jag också “brednäsa” senast, i september förra hösten – innan!

På Gotland är “brednäsan” fortsatt en mycket stor raritet, vilket väl hör samman med att arten har ett litet västligt drag och huvudsakligen är pelagisk utanför häckningstid. Därför hade jag inte en tanke på att kunna dra “trippeln” på ön, men hyste däremot ett visst hopp att kunna klämma den i Sverige. Någon blåsdag på Hönö, trots mycket Gotlandstid denna höst, verkade som bäst option!

Den 18 oktober lockade Anders med en tur till östra Gotland, Lausviken till att börja med. Av någon anledning blev jag vid min läst och lovade att hålla honom uppdaterad om det kom något på nätet. Efter någon timme ett mycket segt samtal till den gode Anders och …

Strax söder om där han befann sig. Mycket välförtjänt trippel men naturligtvis en smula surt för mig och efter två dagar var den borta. Innan vi går vidare kolla tertialerna som är svarta med en distinkt smal och vit bård – en 1K-fågel!

Så 23 november inte så långt norr om Glasskär där ovanstående individ sågs hittas en (samma?) “brednäsa” – igen! Lång väntan innan Anders åter intar hjälterollen i mitt scenario. Den 5 december i nästan lika tungt väder som 1983 hittar vi efter viss vånda ( mest mina gamla onda minnen) …

Skönt särskilt som fågeln tycks försvunnit två dagar senare. “Slutet gott allting gott” och tur att även hjälten från Wilsondragen, Janne satte den här fågeln någon timme efter Anders och mig.

Kolla till slut de två bilderna och några andra som finns i tidigare notiser. Även decemberfågeln är 1K!? Är det samma fågel!?

Smalnäbbad simsnäppa kryzzade jag 30 maj 1979 i maderna vid Hullsjön. Hullsjön är en makalös fågellokal på Nygårdsslätten mellan Trollhättan och Vänersborg i skuggan av Hunneberg. Bodde och arbetade åren 78-80 i Vänersborg.

Redan i juni samma år såg jag arten på häcklokal i Abisko.

Sedan dess har jag årligen sett arten, framförallt på retursträcket juli-sep men vissa år också på vårsträck slutet maj – början juni. En vår i början av 80-talet vid majruskväder trängdes mer än 20 smalnäbbade simsnäppor i lagunen på Svältholmen.

Typiskt att det just i år såg ut att sk-a sig! Kring 20 juli siktades årets enda smalnäbba i Västergarn och jag var i Göteborg!

Men vem blev räddaren i nöden om inte – Anders föreslog 24 augusti en tur till Klase. Vadarspan på en lokal med goda vibbar, även om jag knotat nu och då om högt gräs, mycket mygg och gigantiska koblajor.

Men si bland mycket annat fint, myrsnäppor, sandlöpare, kungsörnar m.m. också fyra förtjusande smalnäbbade simsnäppor. Hade inte en aning om hur knappt den obsen kom att rädda en klassiker!!!

Dax att svåra litet kring megatrippeln.

Wilsonen först alldeles i början av juni. En lifer för mig och en riktig rysare, om än härlig sådan för alla inblandade:

TJOCKFOTARE.

Lämnade Gotland den 12 maj efter nästan två månader. Trots mycket mer jobb än jag räknat med hade skådandet varit riktigt gott. Måndagen den 5 maj hade kunnat bli russinet med drag på svarthuvad mås, pralle, dammsnäppor och alförrädare. Det blev en fin tur med Anders och såväl måsen som rödglada hängdes in men flera dippar. Istället en präriemåschock på onsdagen som blev en dipchock efter bilder på nätet.

Spetsbergare, rödhalsad, fjällgås, affe, pille och mycket annat smågodis men det var med stor bävan jag dagligen följde blacku.se. Mina allra suraste förväntningar infriades med råge, blåtrast, dvärguv, styltlöpare och så det riktiga dråpslaget en Wilsonsimsnäppa – en lifer – i Stockvike tisdagen den 27 maj. Måtte den vara kvar till helgen, men nej försvunnen dagen därpå!

30 maj på kvällen är vi tillbaka på Gotland, jag fågelmässigt luttrad och på lågväxel. Två mornar med massor av fåglar och mycket trevligt men jösses va´ bortskämd man är! Eva anbefaller hårdkör efter morronspanet på lördagen, sanering efter fågelintrång och gräsklippning. Klokt, på söndagen efter morronpasset är jag fågelfri i dubbel bemärkelse och slösurfar litet – Wilson back! – Tudde har gjort en ”Tjockfotare”.

För drygt tjugo år sedan, onsdagen 17 september 1987, upptäckte Lasse Blomman, legenden från Busör och Burgsvik, en tjockfot på Faludden. Han jagade den runt bodarna på yttersta spetsen och kunde ta gift på att den hade mörk iris! Fågeln försvann och blev ett knivigt fall för Rk tills… söndagen 21 september tog David och jag med Juppen till Sudret där vi sammanstrålade med de båda rovisarna Harald och Anders. Efter en hygglig dag avslutade vi som så ofta kurandes bakom stentunet på Auriv. Två odalmän klampade runt på tuvorna ute på fågelreservatet och Juppen morrade hotfullt. Då trampade en av männen på en extra stor tuva, och David skrek till, TJOCKFOT och minsann fågeln vinglade iväg längs stranden, ut över vattnet och försvann. Harald av alla reagerade reptilsnabbt och fick iväg några snapshots för dokumentation. Som vanligt på den tiden blev dokumentationen till ett UFO, möjligen en gigantisk fladdermus. Vad vi alla var överens om var att fågeln hade ljus iris och att odalmännen skulle ha en eloge, som följdriktigt framfördes av den korrekte Juppen.

Därmed myntades begreppet ”Tjockfotare”, när teknisk bevisning står mot sannolikhet. I detta fall dömde Rk efter sannolikheten och det bidde EN tjockfot som för övrigt hittades död vid Stockvike 24 september.

Söndagen 1 juni 2008 igen och Tudde har hittat en Wilson som skiljer sig så markant från den som sågs 27 maj att vi ånyo står inför en ”Tjockfotare” med överväldigande teknisk bevisning contra lika överväldigande sannolikhet – kan en fågel rugga så snabbt eller kan Gotlands två första Wilsonsimsnäppor dyka upp separat, men så nära i tid och på samma plats? Nu är dock dokumentationen av en annan klass så…

Läser på nätet att Wilsonsimsnäppor i tiotusental i salina sjöar i Carlifornien ”undergo an exceptional rapid moult of body plumage” på sin flytt till Sydamerika! Kanske något att tänka på.

I Västergarn arbetar jag febrilt med mobilen, Anders, Janne – svara. Janne är fortfarande hemma och på G, va skönt! En timme senare passerar Volvon med Janne på regelvidrig bår i baksätet och Robban vid ratten. Den senare rynkar på näsan åt mina tomma gräsklippardunkar – han är fd brandinspektör.

Med adrenalinet dunkande i ådrorna lämnar vi bilen vid sista larmet. Robban fastnar på en taggtråd medan Janne och jag föga gentlemannamässigt tränger undan Värmlands-Marita från hennes tub och en ljuv känsla innfinner sig när adrenalinet sjunker till normalnivå – ett livskryzz! Ställer in egna tuben och har plötsligt två dammsnäppor i fokus, något som den senkomne Robban får nöja sig med tills simsnäppan återkommer efter en flygtur. Bakom en kaktus anar vi en präriemås men det är bara Juppen som hukar bakom en enbuske. Ett glatt gäng avrundar så med trastsångare och Robban får dagens tredje lifer. Lätt ångestladdad fyller jag mina dunkar vid en mack, men inspektören försäkrar att såväl lukt som explosionsrisken minskar.

Vilket drag, som räddar måndagen med tufft fackmöte och ännu tuffare styrelsemöte, timmar av Olof hit och dit.

Helt urlakad till Västergarn sen eftermiddag och tänker kasta mig på sängen medan Eva har ett lättare möte med ägarna. Hennes avskedsreplik, ”Om du går ut” får mig på bättre tankar och jag vacklar halvt medvetslös upp till Paviken. Redan mellan träden anar jag något som ryggradsmässigt slår till, vitvingad tärna. Tröttheten försvinner, snabb glimt av tärnan så är även den försvunnen. Var det bara en svarttärna? Skit – segar upp till tornet och utmanar motljuset och efter en stund och litet uppmuntran av en Durango har jag jobbat fram en vitvingad och en svarttärna. Larmas och raskt dyker David L upp och tar superbilder till Svalan. Anders och Janne hinner också tärnorna innan skymningen faller.

Fredagen den 5 december 2008. Sandviken just innanför Sysne fiskeläge.

Det darrar i ben, såväl mina som stativets. Var är den? Den kan väl inte…

Never in life. Va,va

Vackert. Nummer tre i raden av världens tre simsnäppor, brednäbban! Alla inom ett år på Gotland. Svårslaget “hat-tric”!

Anders offrar sig heroiskt på gungande släke för bilder som med litet god vilja visar en 1K-fågel. Distinkt vit rand på svarta tertialer!

Jublande gör jag “vargtecknet”. Kolla mobilen i benfickan – tappades men hittades. Slutet gott allting gott.