Olof Armini om fåglar och natur

Aj, aj, aj vad den gulbrynade har vrenskats. Trots att jag inte dragit på den och drabbats av en dip, så känns det lika tungt. Fredagen 13 feb (sic!) hade vi beställt färja, Anders, Janne och jag. På onsdagen verkade fågeln försvunnen efter att ha setts dagligen från 3 jan. Avbeställd resa och tur i oturen att jag inte arrangerat något kring min återresa till Göteborg helgen 21-24 feb – Trodde jag, men naturligtvis dyker den upp den 23 feb och ses bättre än någonsin. Sedan morgonen 24 feb är den hittills borta igen.

Drag och dip betyder som skådarbegrepp:

DRAG är att åka en icke försumbar sträcka för att se en rapporterad observation, oftast på en sällsynt fågel. Att vara en dragare är nästan synonymt med att vara en twitchare (se nedan), men omfattar litet fler. Man kan vara en litet slö som dragare, men inte som twitchare.

DIP är när man dragit på en observation men inte får se den. Att dippa utlöser trista egenskaper hos vissa skådare.

Det finns tre andra begrepp/katagorier inom fågelskådningen som är lätt applicerbara på observationen av den gulbrynade.

Twitch, twitcha, twitchare. Svengelska för skådandets commandos. Omedelbart efter första larmet sitter dom bakom ratten och kör i midvinternatten mot Järvafältet. Redan innan första gryningsljuset har de rastlöst intagit pole position. Dom är enkäta om att vara först på plats och visa det. Grymt fokuserade, men kan vara aggressiva och koleriska innan de sett objektet. Beundrade men också litet tokstämplade.

String, stringa, stringare. Skådandets paria, ingen vill betecknas som eller beblandas med stringare. Att stringa är att se något, medvetet eller omedvetet som inte finns eller att på samma sätt felbestämma. Eftersom det är så tabu att stringa är det svårt att få grepp om stringfrekvensen. Men ett är nog säkert, det finns ingen relativt intensiv skådare som inte stringar då och då. Att bli betecknad som stringare är inte liktydigt med att stringa. Stringare är istället skådare som under grupptryck av andra skådare anses stringa. Risken att betecknas som stringare är naturligvis större om man de facto stringar och ser den gulbrynade samtidigt som alla andra ser det på ett helt annat ställe. Men det finns andra lika stora riskfaktorer, att skåda, rapportera och ha (o)turen att hitta mycket ensam samt inte minst att komma i ofas med ovanstående eller nästa grupp. Om tex gänget som hittat den gulbrynade bara varit en som inte haft någon kamera och denne någon morgonen därpå kommit i gräl med dippande twitchare eller än värre strängare (se nedan), då hade denne någon säkert som Amen i kyrkan blivit stämplad.

Strängning, stränga, strängare. Skådandets överstepräster. Beundrade och mycket kunniga. Många observationer blir inte “riktiga” förrän strängare varit på plats. Strängare är det minst använda begreppet, men samtidigt är det tveklöst att det finns och att det är massor av fågelskådares ultimata dröm att få det omdömet. Att stränga är i grunden positivt, att kunna bedöma en observation på ett lungt och sakligt sätt. Mest tydligt när en litet fantasifull obeservation(string) återförs till verkligheten, därav ordet stränga. Men det finns några men. Strängningen kan övergå från att behandla observationer till att nita stringare. Och ställer sig några av de etablerade strängarna i spetsen för dylika korståg blir det en sorglig soppa. C3 har på ett förtjänstfullt sätt agerat i några sådana soppor under det gångna året. En strängare på Järvafältet tar upp möjligheten av att den gulbrynade tagit sig dit på onaturligt sätt eller att den kan ha ett inte naturligt ursprung. Medan korsfararvarianten lusläser rapporter från, spanar in och jämför tider för misstänkta stringare. 

Med ovanstående vill jag belysa att fågelskådandet består av ett tvärsnitt av befolkningen med samma mänskliga företeelser men med egna beteckningar!

Eviga snöbyar och ihärdig nordan tom igår. Jag trotsade vädret och belönades utanför fyren med en klockren Kaspisk trut som segade sig förbi i motvinden på mycket nära håll.

Idag bröts väderläget (temporärt?). En stilla, stjärnklar natt bestod och det var -16 grader på morgonen. Temperaturen steg raskt och det blev en strålande vinter till vårvinter fram till middagstid, då sög nordan i och snöbyarna återkom.

Följde Eva till bussen och kollade änspipen på Svältholmen innan fyren med Bertil och härligt, snö, sol, stilla och allt varmare. Grannt med både havsörn och pilgrimsfalk på Utholmen. En grann salskrakhane, Linnés favorit, flög förbi.

På hemvägen raskade en Mickel i grann vinterpäls och med yvig svans över Pavikens is. Hägrarna som solade i vasskanten var helt coola!

Nu finns 8 arter på matningslistan. Nya sedan sist är pilfink, svartmes och skata.

Nu börjar det arta sig vid matningen – femte arten en grann stenknäck!

Igår stack det förbi två rävar över de snötäckta fälten utanför köksfönstret. Avlägset hördes skall från en jakthund, men micklarna tog det lungt i det gnistrande solskenet! Jag håller tummarna.

Är svårt att vara sådär diciplinerad att man skriver vid en exakt tid varje dag. Blir litet “by random” istället.

Onsdagen den elfte ut med Anders, fortfarande med sikte på den gulbrynade. Förevisade mina fågelbord, som Anders mer eller mindre framtvingat, och de två första arterna, talgoxe och gärdsmyg. Talgoxen, Sveriges vanligaste vid fågelborden de två senaste åren, men smygen en liten bonus.

Mulet och grått men det droppade in en del, en enkelbeckasin vid lagunen på Svältholmen, en vacker flock med tre smålommar och fyra storlommar som passerade mot fiskevattnena kring Scharlakansgrundet och fyra subadulta havsörnar som levde runt på Utholmen. När vi skulle gå kollade jag en trut på vattnet ca hundra meter från fyren. Den flög runt litet och efter en stunds tubande, så var vi säkra, en 2K MEDELHAVSTRUT. För att slå spiken i kistan kunde vi studera Hans L:s utmärkta bilder på Svalan på medelhavstrutar från nov-dec. Härligt!

Den tolfte började tiden rinna ut för den gulbrynade – inte sedd sedan tisdag morgon. Det snöar ymmigt och vi tar Anders lilla bil ned till Klintehamn. Gaffar pliktskyldigast in snatterand, salskrake, vattenrall och smådopping men dippar rördrom och pilgrimsfalk. Handlar och några timmar senare avbeställer vi resan till Stockholm och beslutar att driva en kampanj för att den gulbrynade var en förrymd burfågel. Anders kom med den lysande idén att en rysk sjöman haft den som ressällskap – ett sällskap han tröttnat på och släppt ut på nyårsnatten när skeppet låg för ankar i Strömmen.

Fredagen den 13:e, förstås, det var därför. Vi kunde bokat vilken dag som helst men inte denna! Ett förnyat tag med drag till Närsholmen var dömt att misslyckas – trots Anders stora bil. Tätt, ihärdigt snöfall med minimal sikt. Började med upprepade dippar i Klintehamn. Så strax innan Hemse ringer Eva och mår inte riktigt bra. Vi försöker trots allt liva upp oss med ett besök på ortens glasbank. Jag svamlar med expediteten om vulgovinet från SA, innan kortläsaren protesterar vilt. Anders, vem annars får lösa ut mig och jag kastar mig in på Swedbankskontoret. Där får Inger Ö rädda mig, kontot övertrasserat!! Sist det hände var på 80-talet och då räddade mig samma person med en tillfällig checkkredit!!! Den här gången behövdes inte det men… Vilken dag!

På Närsholmen under en mager tall i blåst och snöyra dricker vi vårt kaffe. Sedan pölsande i Nansens fotspår en dryg halvmil. Som vikingar av kärnvirke intalar vi oss att vi samlar poäng för framtida bedrifter. Dagens skörd blev litet snösparvar, snöskator och gråsiskor samt upptill sex havsörnar och mer än hundra salskrakar. Och visst mådde vi fint trots allt och Eva mådde också bättre.

Slickade såren da´n därpå när solen tittade fram, dock i frisk nordan. Eva följde med ut till fyren. Där stötte Bertil till och en sånglärka över havet minde om vår!? Stor samling vid Svältis, Eva B på skidor, dottern Emma med dog och Anders med blomman Margaretha.

Idag så mulet igen, men fortsatt frisk nordan. Eva med ut men träffar Karin och avviker. Får vara ensam en minut så G-klanen med Lasse, Ulla och väninna. Trevligt snack så ansluter Bertil för vidare färd mot Fyren. De tre ängspipen på Svältis innan Fyren med minst tre havsörnar över Utholmen vid vars östra strand det ligger tio gravänder och “vårar”. Så ljuder en legendarisk stämma, det är Juppen som dyker upp. Han drar litet om sommarturen till ryska Karelen, innan det är dags att ta hem till kaffet och tredje fågelbordsarten, Sveriges näst vanligaste, blåmesen.

Sådärja passerade 100 arter med SOFs hårda kriterier. På egen hand hittade jag smålom, grannen Bertil tipsade om svarthakedopping, 3 ex och ett ex hittades ganska långt därifrån men ändå och till slut var det Anders som serverade en alldeles superb lunch vid sitt fågelbord – bland läckerheter som hembakt bröd också två steglitser.

Dagens höjdpunkt var dock en pilgrimsfalks flyglekar med bl.a. två havsörnar över Utholmen, ibland tom i strålande solljus. Vi njöt, Anders, Bertil, Erik och jag. Bertil som är ett ess med nästan 400 arter i Sverige räddade mig från fadäsen att felbestämma falken. Det var en stor, mörk och tung hona men SOLklart en pille!

På fredag kan det bli drag på (bur)fågeln på Järvafältet. Då om det vill sig försvinner parentesen!!!! Huj!

Jag sitter på kammaren i Västergarn och ser solen sänka sig i havet. Har uppdaterat min “pansjolista”. Blir alltid litet nytt här på Gotland. Mäktigt med över 40 arter by foot på två timmar! Highlights som pilgrimsfalk, havsörn, mindre sångsvan och insträckande grågäss. Ängspip och gråhakedopping är väl också hyggligt i februari.

Jag delar säkert min vurm för listor med flertalat fågelskådare. Därvidlag är jag en fågelskådande “Svensson”. Skall ta upp andra skådardrag i följande inlägg på bloggen.

Har besvärats av skräpmail de sista dagarna så jag måste tillstå att ett och annat riktigt mail kunnat hamna i “korgen”. Ber i så fall om ursäkt och uppmanar att försöka igen!

Efter 36 års äktenskap med en hårdskådare tyckte Eva det var dags. I somras lyssnade vi på och tränade namnen på alla Sveriges ugglor.

I samband med min pensionering och Pansjolista 2009-01-01 skulle starten ske!

1. KATTUGGLA. Eva tjuvstartade redan 2008 den 9 november. En vilt ropande fågel höll till på kullen utanför balkongen. Eva lyssnade in den alldeles själv och höll en kattuggleföreläsning för Eilert, grannen som samtidigt svalkade sig.

Redan på nyårsdagen var det dags igen, Eva, än mer skarpörad hörde förmodligen samma fågel litet mer avlägset- och genom fönstrena!!

Med de nästföljande obsarna har Eva dock börjat få anspråk. Hon nästan kräver att få se ugglorna. Precis som “jänkarna”, som inte nöjer sig med avlyssnade nattkonserter utan kräver att få se fåglarna. Efter att ha dippat både på Renströmska och i Botaniska vid otaliga tillfällen, lyckades det mig äntligen den 31 jan att hitta en Kattuggla i en trädklyka vid Övre Snedsprånget i Vitsippsdalen i Botaniska. Eva var på plats i rödaste rappet – med minkpälsen.

2. SPARVUGGLA. Jag hade litet “svåra” obsar på två sparvugglor i Skatås den 4 jan, som inte lockade att dra iväg Eva på. Så kom nya hoppfulla rapporter om den vid Härlande tjärn och dagen därpå, Trettondagsafton var det dags. Jag cyklade i förväg och det var som förgjort – ingen uggla. Kändes deppigt att försöka leda Eva rätt. Hon hade till råga på eländet missat hållplatsen, Spåntorget och var litet irriterad. Inget annat att göra än att gå litet längre ned i ravinen och i alla fall få en fin vinterpromenad. Och vips hamnade vi, jag i adekvat mundering men Eva som tagen ur Anna Karenina med Greta Garbo, i minkpäls och allt, bland ett gäng fältmässigt utrustade hårdskådare och den helt betagande SPAVUGGLAN!

3. BERGUV. Var ju givna. Men skymningen den 17 januari var inte bra, ettrig SO och mycket bistert. Eva gick ett par omgångar mellan värmen i Bergakungen och det snålkalla Ullevi. Många tappra skådare på plats, men bara ett vagt hoande åt Gårdahållet och en sur dip.

Den 25 januari tog jag en eftermiddagstur med cykeln mot Gullbergsvass. Passerade Ullevi och spanade lite på kul och såg att man på sina ställen såg in under taket. Och minsann, där satt en uv – och en till. Cyklade runt för att se ännu bättre, men det blev tillslut bäst där jag sett dem först. Under tiden hade jag ringt Eva och tipsat några Uddevalla-skådare som larmade ut fåglarna. Så när Eva dök upp – med minkpäls – så var det ett litet gäng som njöt Berguvsparet. Och Eva hade fått en flygande start på sin Ugglelista!!!