Olof Armini om fåglar och natur

GÅSGAM!

Tänk om det är samma som åkte business-class från Götet förra sommaren. Får nog klara sig på egen hand den här gången.

Full hysteri bland ligisterna på listorna. Men hur är det egentligen? Var går gränsen? Hur häftigt är det att en fågel visas upp efter infångande – och en ringmärkt fågel??

På slutet av 70-talet kunde man åka i Serengeti utan att se en annan människa i flera dygn. Idag finns det bilar överallt. Lejonen ser likadana ut nu som då. De ser likadana ut i Kolmården också – och där är de bevisligen livsfarliga!

En kändis från Uleåborg besöker Faludden och Anders slet in den tredje gången gillt

Härligt! Och som sagt ringad och infångad i Uleåborg, där jag sett tereksnäppor med David och Tudde någon gång kring 1990.

Anders kan stå som exempel på framgångsreceptet för ett topplacering på skådarligan.

Med kommunikation via larm och sociala medier, med samfärdsmedel redo, med disponibel tid, med dragvillighet, med bra geografisk placering och med en klok strategi – ja då får man mest arter, sällsynta arter och en topplacering.

Själv ville jag länge tro att man kunde konkurrera på egna lokalen, om den var tillräckligt bra. Mer skådartid skulle kompensera. Kanske var det så förr i tiden men inte idag! Jag kastar in handduken!

Gjorde ett hysteriskt försök idag. MYCKET LYCKAT! Över 60 arter totalt. Grymma finesser som bändelkorsnäbb, dubbelbeckasin, höksångare och ägretthäger. Men förbleknar inför vad gängen på Sudret skåpar in.

Jag tog in sandlöpare, dubbelbeckasin och ägretthäger. Toppen drog ifrån med svart stork, tereksnäppa, sibirisk tundrapipare och härfågel – ack ja!

Ligger på topp bland icke-gutar men 20+ arter efter topptrion Bimbi, senaste decenniets suverän, Mikael Nils och Anders, årets rookie!

Jag är dock nöjd och dessutom får jag njuta racet alltsomoftast tack vare Anders och David.

Sommaren blir lätt litet silly season med Mont Everesthöga toppar och Marianergravsdjupa dippar.

Den rödhuvade törnskatan innehåller allt!

I sin blotta närvaro – himmelskt vacker och roligt

– via slitet med rasbestämning på havsnivå i den gråa vardagen. Får väl i det sammanhanget åter tycka att mycket för tanken österut; svartvit utan bruna eller röda stick, en flyktbild med stora vita blaffor på stjärt-o handpennebas men, men.

Till djupdykningen när det eviga käbblet kring alla plåtniklasar drar igång. Vem har rätt att smyga närmast? Vem skrämmer bort? – sic!

En giftig bild på en snabelnäbbad spov innehöll också det mesta.

Spoven är en karismatisk fågel.

Bland mina första fågelminnen, finns sommarlov i segelbåten och sträckande spovar. Pappa berättade och beskrev de ödsligt visslande eller gnäggande silhuetterna som i formation drog söderut.Ibland fick han någon att ta ett extravarv genom att vissla.

Mytomspunnen är eskimåspoven, som senast sågs på 60-talet. Fanns i miljoner på Kanadensiska tundran och i Pampas för ett sekel sedan, nu utdöd?

Eller smalnäbbade spoven som senast sågs 2002 i Ungern. De sista smalnäbbade kryzzades av svenska kryzzjägare vid Merja Zerga i Marocko på 80-talet.

Själv lånade jag en cykel i Sousse 1979 i Tunisien och cyklade med David på styrstången de två milen till en saltsjö – med tips från danska ornitologer om smalnäbbad spov. Det blev tre fyrmilare på en vecka och varje gång fanns spoven på plats!

Den snabelnäbbade i Stockvike hamnade i samma karismatiska fålla som ovanstående men i motsatta ändan storleksmässigt. Den sällade sig till de två giganterna långnäbbad spov och orientspov. Med en hypotetisk chans för orient – VICKEN GREJ! – första i WP!?

Men ack ett djupdyk från Mount Everst parnass djupt ned i Marianergravens mörka djup. En ovanligt långnäbbad skönhet – en storspovhona har de senaste åren häckat i området.

Glädjedödare, Partypooper, surdeg – invektiven är många. Men alls icke, jag tex hade aldrig läst så mycket om spovar om inte för den snabeltandade och det är jag glad och tacksam för.

Tack fotograf, kommenterare och the party-pooper!

“Den spanska sparven var där!!!!”, vid Tjelvar, dom gjorde det, de gotska twitcharna!

För visst var det en hona spansk sparv? Eller…jag gjorde tankeexprimentet att man lade ut bilder och ljudfiler på en BirdQuizz all over the world. Med den falska premissen att fågeln var bestämd. Hur många proffs skulle ange gråsparvhona?

Om man angav omständigheterna skulle och blev det annat ljud i skällan. Med all rätt!?

Dilemmat är att ett av skådandets fundament är att bestämma det man ser – antingen har man rätt eller fel, det finns inget kanske. Som att spela fotboll – det finns mål, godkända eller bortdömda och inte mål, inga kanske mål!

Hur skulle det se ut om man kom hem från en skådning och bara kanske sett en massa fåglar. Som att komma hem från CL – finalen och Barca kanske vann med några kanske mål!? Problemet är att det ur många perspektiv är helt korrekt, tydligare för fågelskådningen för att den styrs av “naturen” och inte av oss. Men för att tillfredsställa behovet av ja eller nej har vi skådare konstruerat habila mållinjer för bestämningar och utsett oss själva till domare. I knivigare fall finns överdomare som tex RK.

Än knivigare blir det när bestämningen är het och mållinjen är  extra svår att måla upp. Sådana exempel är spanska sparvhonan i vår på Karlsö och fläckdrillsnäppan i höstas. Likaså rasbestämningarna av större turturduvan i Götet, rödstrupiga sångarna och rödhuvade törnskatan. Trots målkameror och allehanda hjälpmedel kvarstår en otillfredsställande mållinje och ja och nej som fladdrar astigmatiskt.

Hur göra? Ja, antingen får man acceptera ett frågetecken bakom mycket, kanske ett litet bakom det mesta eller så har man en jury som bestämmer ja eller nej – därmed basta.

Fläckdrillsnäppa? Orientalis? Albistriata? Spansk sparv? Albistriata? Senator?

Tack för alla fina foton och heroiska insatser. I mitt fall uppskattar jag allt detta och beundrar allas eran entusiasm och djärva infall.

I mitt sinne blir allt till något jag bestämmer med ett litet frågetecken. Och jag må säga att allt kring sparven på Karlsö berikat mig mer än de  klara “målen” i Falsterbo och Småland – trots att jag inte var på plats.

Till sist en träningsmatch på 60-talet på en leråker i Herrljunga och unge herr Armini hade fått förtroendet. Domaren var blixtinkallad och stövlade runt i stövlar. Målen saknade nät. I andra halvlek målade den förhoppningsfulle, men domaren tittade bort och och intog lögardagens förfriskning. Ack vad jag önskade att det åtminstone blivit ett mål med frågetecken!

Twitcha vidare!

17 oktober 1997 nåddes jag på Klinteskolan av beskedet om en ung rödhuvad törnskata på Kronholmen. Efter skolans slut vrålcyklade jag milen till golfbanan och letade ensam. På väg att ge upp i tilltagande mörker, så satt den i en buske! Ray, kollega och sydafrikansk golfare, dök upp och suckade förundrad, “Fågelskådare!”.

Fågeln blev ett par dagar. En dag hade vi kurs uppe i Tofta, så jag cyklade förbi i finaste stassen. Passade på och där stod ett gäng kända göteborgarsskådare med Uno U i spetsen, som skippat ett dött Öland för Kronisrarrisen. Tala om förundrade, där kom Olof Armini i slips och kavaj på cykel. Fågeln rasbestämdes på stället.

Så ett halvår senare, 2 juni 1998 hemma hos David. Rapport om rödhuvad törnskata i Mölndal. Lånade mongoosen och trampade iväg, bara halvmilen den här gången. Och där stod Uno U, den här gången helt perplex, “Du har inte slips och kavaj – den här gången!”

Och exakt femton år senare, 2 juni 2013 – DAX IGEN.

Litet seg efter tidig morgon, klockan tre med flodsångare, vaktel och två kornknarrar i N Paviken, därefter yoga en timme och så en saftig hockeyfrukost. Har hunnit läsa på Svalan att Natur-Stig, från Götet med blomma haft myrsnäppor på Au  Riv – kanske något för Anders och mig i kampen på Gotlandsligan?

Mobilen skräller, jag rycker upp mig, Eva suckar. Gutt, ringer från Stockholm, har förgäves sökt Anders – Det finns en rödhuvad törnskata vid Norrgårde innanför, just det, Au riv. Febril aktivitet, ringer alla upptänkliga nummer till Anders, ringer Janthe, som är nygift och artigt intresserad, messar Natur-Stig för att tipsa!

Vad mer att göra? Coolar ned, men Eva uppmanar mig att cykla över till Anders. Och där står han med hörselskydden och slipar knivar. Slut på friden! Natur-Stig ringer och berättar att det var HAN! – DAGENS HJÄLTE! Han såg en vit törnskata som han misstänkte för den svartpannade men… med röd luva!

Halvvägs mot Sudret börjar det regna. När vi kommer fram, ett tiotal skådare, något dystra, “Den har rört sig över ett stort område. Inte sedd av någon här. En timme sedan.” Vi rör oss längs vägen, hälsar på kändisar som Silke K och Michael T. Så innan dippdimmorna börjat förgifta sinnet, vinkar Calle T.

Oj, oj va härligt.

Anders njuter och plåtar sin önskeart. Alla lätt euforiska och av bara farten avrundar vi med såväl myrsnäppor på Au riv som en gulhämpling vid Rudvier. Gör gott på skådarligan.

En liten problematik är att den rödhuvade törnskatan, Woodchat Shrike, Lanius senator som många andra arter “riskerar” att splittas.

Tre raser är aktuella, alla observerade i Sverige,

nominatformen “senator” , västra och mellersta Medelhavet,

“niloticus” östra Medelhavet och österut,

“badius” öarna i Medelhavet.

“Badius” är lättast att skilja ut. Bla saknar den vit handbasfläck och har bara ett smalt svart pannband.

“Senator” vs “niloticus” mer av bedömningsfråga i fält, särskilt äldre fåglar. 1K-fåglar lättare pga olika ruggningsförlopp och Kronholmenfågeln bestämd till “niloticus“.

Gamla fåglar på våren/sommaren anses generellt oftast vara nominatformen. Men jag lutar åt att fågel med mycket vitt i handbas och på stjärtbas, med brett svart pannband och inte alltför klen näbb är en utkomst av denna vårens östliga drag och en “niloticus“. Men kolla själva, massor av bilder på Svalan.

Njaa!? – Efter att ha kollat Niclas Ahlbergs outstanding bilder  så får jag krypa till korset. Varken det vita på stjärten eller vingen > 20mm, som det skulle vara på en “säker” “niloticus“, så det bidde “senator“, den förväntade nominatformen. Dess utbredning sträcker sig trots allt till Turkiet!

Avslutar med tack till alla – Natur-Stig och Anders i främsta rummet. Också till Mikael som ringde och erbjöd skjuts. Han får äran att avsluta med två mycket fina illustrationer.