Olof Armini om fåglar och natur

Omtumlande och fortfarande toppar jag Gotlandslistan. Tack till alla, framförallt Anders, som signerar ejdrarna men därnäst Janne som ju “räddade” den verkliga hitten, mindre skrikan!

Än mer märkligt eftersom han slarvläst mitt SMS och körde på känn och blev perplex efter att ha sett örnen med Ola och sedan läst noggrannare!

En annan “goding” var praktisköret. Från starten var vi taggade på att klämma – den, hanen praktis bekvämt paddlande förbi fyren. Vi följde dem, en efter en ibland tom fotade,  från Kåseberga – förbi Blekingearkipelagen – genom Kalmarsund – och – så Landsort och ridåfall. “Normala” år går mycket ejder efter Kalmarsund och Ölands norra till Karlsöarna och Kronholmen och vidare norrut. Så icke iår. Ostdrag i vinden och dimma kan vara delförklaringar. Bästa dagen för oss blev 30 mars med ca 8000 ejder på 5h – mediokert.

Praktis då!? Ja , medio april den 15:e hade vi nog gett upp. Undfägnade oss med en vacker sädgåsflock om 12 stora mörka och en liten ljus, spetsbergare. Sedan hårt jobb på “horisontanka” som tillslut blev en klocker vitnäsa i sommardräkt!

Den 16:e med vulkanrök i näsborrarna slår vi till med närobsar på en yngre vitnäsa. Kanon och mycket härligare än igår men med smolket att strax därpå ankommer familjen Möller/Nyström, Thomas, Mariana och Kevin samt Björn L från Solna. Verkar dock nöjda med kustlabb, lite tärnor m.m. Target species praktis – åtminstone för familjen!

Den 17:e samlas samma gäng, familjen förstärkt med Dennis. Sammanbitna, krossade, men ändå inte! Ola W den förbaskade spjuvern mjölkade “våra” ejderflockar på fyra praktisar igår, en gammal hane, två yngre hanar och en hona. Som auktoritet var jag tillintetgjord. Jobbade på som i trans, några kustlabbar i alla fall.

Den 18:e hade vi samlat oss igen och samma gäng hade fint skåd från fyren, skapligt lomdrag, en kustlabb och så var familjen på väg mot hemmet i Dalarna, Anders, Björn och jag softade på sydsidan av klubbhuset. Fint koll på ejdrar, sjöäorrar och dylikt.

Men va faen!! – i en 15-flock ejder. En praktåda!!! Tar den på hals/huvud/näbb. Sprint med tub till pole-position. Jajamensan, flocken tar det lazy, jizzar runt litet och crystal clear. Björn jublar och larmar ut. Den otålige Calle T gasar tillbaka mot Gnisvärd, but too late. Mikael Nils på skjutfältet missar flocken. “Dalarna” nästan i Visby genar ut till Högklint, fångar in ejderflocken och plocker ut ådan! – där satt den!!! “Slutet gott och allting gott”.

Ola W kan och visar upp sig på Kronis 19:e, där han snyter oss på bivråken som tidigare nämnts. Han är förlåten!

Askmolnet gör att Anders och jag med blodad tand gör ett Faluddendrag 20:e. Litet blekt men Falis aldrig fel, ringtrast, rödspov, svartsnäppa och svarthätta på olika sätt nya. Vi träffar också Göteborgsprofilen Lars-Erik N vid Faluddentornet.

I tidsnöd föreslår jag ändå Getoskär på hemvägen. Väl där får det väl bli en rask promenix i fin miljö. Träffar en “hamna svarthuvad” men när vi närmar oss kommer en “vit häger”, ja jag vet inte hur jag skall förklara men alla som tittat oändligt mycket på fåglar förstår nog, det är en svarthuvad mås, men en annan individ med svart på vingspetsarna, 3K. Olyckligtvis står Tina O och tittar på något annat.

Så snabbt återtåg, tiden rinner iväg. Nästan irriterat konstaterar jag en överflygande GULHÄMPLING – men hjälp! Anders bekräftar och lokalen etablerad, så raskt spring till Tina och lika snabbt eftersök. Svettiga får vi nöja oss med “Trädgårdsland” i Stånga och “banken” i Hemse.

Här åter alerte David L, han hittade boet, med Jannes så fräcka gulhämpling hemmavid.

Med litet lätesinterfoliering

http://www.xeno-canto.org/europe/species.php?query=gen:Serinus+species:serinus

så har vi den – eller hur Anders!

Just nu ligger jag på 169 arter – i topp – men det är grym slugging behind och där är Anders med fint!

Jojo – det finns något som kan kallas passiv skådning. Ett ganska omfattande värv faktiskt och riktigt roligt när man gräver i “Old memories” men smärtsamt på gränsen till outhärdligt när man i cyberflödet påtvingas andras för en själv ouppnåliga ornitologiska nirvaner.

Sparvar och järnsparvar har en förmåga att accentuera (Accentor är järnsparvens anglosaxiska namn!!) en skarp gräns skådare emellan. Ta bara de senaste, gulbrynade sparven på Järvafältet eller svartstrupiga järnsparven i Skåne. Euforisk lycka eller avgrundsdjup depression och inget däremellan.

Och nu som ett dråpslag, just när man lyckönskar sig att sluppit från Gotland och den isländska askans grepp.

DÅ – sitter den jämrans sparven på Hoburgen, i skrivandets stund, på andra dagen, hoppar omkring, äter, sjunger

Alpjärnsparven skickligt fångad av David L, alltid på hugget.

Vad tusan har man gjort? Här försvinner tidigare olycksbröder, som Juppen och Tårtan, i rask takt. Första Gotlandsobsen, på samma ställe sågs väl bara av Big Lasse och Grön? Och höstobsen på Högklint var väl ett enmansjobb? Arten har bara setts 14 gånger i Sverige.

Finns ingen medicin mot denna farsot? Jomenvisst, träffade 1981 på Stora Karlsö en ornitopuritan. Jag som Gotlandsny hejdades i min adrelaninstinna raritetsjakt av denne milt försynte man, som förklarade att när han ville höra busksångare så tog han till Siikalahti i Finland med tält! Där fanns fågeln på sin naturliga lokal. En felflugen raritet var i hans ögon detsamma som en lössläppt papegoja.

Jag har sedan kommit att använda den här medicinen, med förstånd, så länge chansen finns sällar jag mig till mobben. Men om – så tar jag en dos.

ALLTSÅ:

Julafton 1985 sitter Eva, David och jag i skuggan av Europas högsta berg Mont Blanc. Två kungsörnar svävar mot den klarblå himlen och vi äter vår matsäck med läckra ostar och pateér. Det är märkligt nog nästan snöfritt på skidorten Val Thorens. Jag har glatt kryssat alpkaja, snöfink och stenhöna och framför oss huserar ca 15 ALPJÄRNSPARVAR.

“tydligt grått huvud och tegelrött på undersidan. Streckad på flanker och översida. Vegeterade på finkmanér. Mycket tydlig vitprickig stjärtbakkant när dom flög. Svart band på hoplagda vingen, Otydlig vattring på hakan. Tydligt gult på undernäbb. Ett visslande/rullande “tjuirr” och bofinklika “jupp” eller kortare, djupare “tju””

Ack hur ljuvt att njuta dessa anteckningar plus några stapplande skisser ur Minnenas Dagbok.

Botad önskar jag alla fortsatt gott tittande och allra mest – förstås – Janne och Anders. Håller tummarna!

PS Har  sedan dess legat i tält vid Siikalahtis strand!!!

Tillbaka i förstahemmet efter en dryg månad. Vulkanaska inställde flyget den 18 april som framflyttades till fredagen den 22.

Fick stora skälvan och det slumpade sig att Martin G, eminent datatekniker på Donner-GBG och globetrotter, skulle turochretura Donner-Klintehamn.

Och vips satt jag på färjan till Oskarhamn och sedan genom de småländska Bauerskogarna i vacker vårskymning – i en superbil excellent rattad av ovannämnde. Morkullor, rådjur och andra delikatesser, en död grävling icke att förglömma passerade revy.

Just när dygnet turnade till torsdagen 21 april turnade jag in på Olof Rudbeck till Evas förskräckt förtjusta förvåning.

Torsdagen blev heldag med Zackis. Liksom fredagen nästan blev det och ser man på flyget fortfarande inställt. Vilken härlig start!!

Lördag med tvätt, skärmytslingar om vad som gjorts eller inte gjorts under min Gotlandsvistelse. Och därefter infann sig en underbar frid som kulminerade med kinesiska dumplings till porlande vitt.

Bra – för söndagen, Claudias födelsedag, blev en enda härlig happening. Först tre generationer med jycke i löpspåret vid Bergsbo. Briljerade med litet spontan off-road-running och blev spyfärdigt utpumpad. Sedan utmanade jag skräckupplevelser i tre timmar på Liseberg med det mest våghalsiga barnbarnet. Symptomatiskt stängdes två av attraktionerna, när vi åkt dem 3 ggr vardera – de ansågs inte längre helt säkra. David påpekade, säkert helt riktigt, att pansjosar råkar ut för fler olycker inte så mycket på grund av avtagande fysik som av tilltagande dumdristighet.

På måndag avlöste Eva mig på Gotland och drog iväg på morgonen med 5 kg övervikt – hennes dumdristighet. Barnbarnen rejält trötta på farfar vid det här laget hittade allehanda ursäkter att inte hämtas, passas el dyl. Och där låg jag på det kladdiga köksgolvet i den nytvättade innedressen och njutyogade medan östra Göteborg och de vilda Västgötaskogarna tillsammans med en mild vårvind flödade in genom köksfönstret. Bort mot Delsjöarna svävade en vråk.

Man skall ju alltid kolla manade den lille ornitostrebern inom mig, så jag reste mig makligt och lyfte kikaren. Men yogen krävde sin tribut så jag måste knäböja och stödja armbågarna mot fönsterbrädet. Och naturligtvis, borta. Började svepa i allt större cirklar – och högt upp alldeles ovanför en duvhök! Kul, men kändes inte helt rätt. Vispade litet till med kikkerten – hoppsan runt Lisebergstornet, där var den – vråken, så nära och fint.

Allt pusslas ihop. Rent och fint. Ljusgrå översida och vit botten på undersidan. Fina svarta band, dels två basalt på stjärten dels längs täckare på undervingen. Sedan har både vingpennor och stjärtpennor ett distinkt brett svart ändband. Givet glider vråken mot mig med mjukt kupade vingar. lång göklik hals/huvud, stjärt relativt lång med rundade hörn. Och när den sedan gör ett krets alldeles nära avslutar den med en extra knorr en sträckt vinge och den andra litet kupad. En “klocker” adult hane bivråk. Bivråk, tja är väl inte så märkvärdigt!? Sistlidna sensommar/höst hade jag säkert ett tiotal bara på en dag från sammma fönster.

Men detta var Sveriges första för iår ( Ola W den spjuvern klämde en med frågetecken över Utholmen, när en annan slöade till, men så icke denna gång!!) och snudd på fenologirekord för Götet.

Vid ett senare dipdrag på svarthakad busk (en riktig bogey iår) i Utby, 2 mil(!) tor, fick jag mycket uppmärksamhet från andra dippare. Verkade som vråken låg högre på “rankingen” så jag piggnade till och klämde forsärla både i Kärralund och vid Sävån. Dessutom årsade jag sång från lövis och svarthätta och helårsade vanlig buskskvätta. Från fönstret blev det också “intermedius” men icke berguven som skulle sitta (för långt) under östra taket på Ullevi.

Jag inte så pjåkigt om jag glömmer alpjärnsparven som sitter och sjunger på Hoburgsklippan i solnedgången – surt grattis till Juppen mfl!

Inleder med några ord kring Torsten GP som signerat den fantastiska bilden på de rödhalsade. Kan vara på exakt det stället vi såg dem först. Och omgivna av samma(?) vitkindade.

Träffade TGP första gången i början av 80-talet då Juppen, David och jag stövlade runt på den fasta kalkmyren i norra Fardume. TGP gjorde sammalunda och i den fantastiska sommarnatten upplevde vi gemensamt dippen på dvärgsumphönan som skulle spela där. Året därpå hörde TGP till dem som fick njuta en av Gotlands första kryssbara fjällgäss på Svältholmen. Jag hade upptäckt den flygande vid fyren en dimmig morgon, som denna.

TGP har vid sidan av ett envetet uppbyggt kunnande och en inneboende talang, vad som skulle kunna benämnas fågelskådandets “DET”, att upptäcka och hitta så att medskådarna inte riktigt hinner med och ibland gör inte fåglarna det heller. Beundrarna talar om övermänsklig begåvning, att höra och se det andra inte förmår, medan de missunnsamma flyr till skådandets slasktratt “stringen”.

Själv vill jag rekommendera en intervju med den sympatiske Messi, “världens bäste fotbollsspelare”. Det gäller att välja rätt verktyg ur sortimentet vid rätt tillfälle. Det finns tusentals spelare som springer lika fort, chippar lika bra, slår till bollen lika precist och hårt, men hur många gör 4 mål på Arsenal i en avgörande kvartfinal i CL??

TGP tittar åt rätt håll, går i rätt dunge, fokuserar på rätt saker och har verktygen som krävs, enkelt – kanske men ändå få förunnat. Själv framstår två av hans obsar som min signatur på honom. Gotlands första rödstrupiga sångare på Sudret. Fick aldrig se den själv men hela “storyn” är som en spännande deckare. Lika fascinerande är den fjälluggla han hittade några år senare i hemtrakterna kring Furilden. Den dök senare upp på Östergarns Utholme och den fick jag faktiskt se – från land.

Så tillbaks till gässen. När man går igenom foton på rödhalsade gäss i Svalan ser man förhållandevis får åldersuppgifter typ 2K eller ad. Alla ser så färggranna och adulta ut!

2008 på sommaren dök det upp en ensam rödhalsad med vitkindade gäss i Göteborgs södra skärgård. Debatten gick hög om spontanitet och då ansågs åldersbestämningen av intresse för sannolikhetsberäkningarna. I sanning var det nog vissas förutfattade meningar som främst formulerade dessa beräkningar! Med Uno U i spetsen gjordes föredömliga analyser av foton. Mattheten resp glansen hos vissa fjäderpartier, framförallt huvudet (distinktare med bjärtare färger hos adulta) och pennor (svartare/glansigare hos adulta).

Tillämpat på “våra” gäss fick jag någon gång för mig att två var litet distinktare tecknade och svartare. Det skulle stödja Lennart Ws teori om en familjegrupp. Men så ändrade de vinkel och alas. Vid analys av foton från Svalan upplever jag samma problem.

En annan skillnad som tas fram är att adulta bara har två distinkta, vita vingband medan yngre fåglar uppvisar ytterligare några, diffusare band. Vet inte om adulta kort under ruggningen kan uppvisa dylika “extra” band. Identifierar man utifrån detta blir det aningen lättare med åldersbestämningar i fält och på foton. Titta tex på den här länken http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/154947.jpg

Den föreställer den rödhalsade i Petesviken i somras. Fågeln uppvisar diffusa rester av vita täckarbräm framför distinkta vita vingbandet vilket skulle tyda på en 2k fågel. Eller den här länken http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2008/large/95625.jpg

Detta är en åldersbestämd, 2K rödhalsad gås i maj i Ekoparken, Stockholm.

Så tydliga band fanns också på åtminstone två av “våra” rödhalsade och jag tror på alla, för jag att kan inte säga att jag såg någon som saknade sådana här extra tvärband.

Till slut när man tittar på bilder i Svalan verkar faktiskt en del benämnas adulta fastän de har extraband – felbestämningar???

Så till TGPs blågås. Vi hittade som sagt en hybridgås som i förstone mest påminde om en blågås. Kan ju vara samma som TGP i “brist på annat” lagt under den rubriken. Kolla bara bilder på Svalan och det vimlar av hybrider med beteckningen blågås. Den här fågeln var en ganska “stubby” gås med gula ben och liten klen näbb, helmörk med litet ljust i spetsen. Har den tamurspung är kejsargås en allvarlig kandidat och näbben “vibbar” åt någon branta-gås. Dräktmässigt blågås som nämnts eller kanske stripgås kan vara en part? För kul denna helssäkra hybrid

 http://www.flickr.com/photos/14195020@N08/4072009395/in/photostream/ 

Och här med en av föräldrarna

http://www.flickr.com/photos/14195020@N08/4072009405/sizes/l/

Observera att den inte är ringmärkt!!!

PS TGP ringde från Östersund och tillstod att han använt samlingsbeteckningen blågås och trodde vi sett på samma gås. Vilket ytterligare höjer värdet på obsen!

BALANS

Har tröttat andra och mig själv om att tjata om balansen i alla sammanhang i yrket, i familjen, i livet…

Nu förefaller det mig att balans borde vara en självklarhet i alla sammanhang – annars faller man. Och det är mer intressant att prata om att inte vara balanserad, för då måste man se opp – för att inte falla.

För min del, i fågelskådandet ligger obalansen i att inte ta det hela på riktigt allvar, men ändå vara en så aktiv skådare. Det tar sig uttryck i att “hellre fria än fälla” istället för att “hellre fälla än fria”. Skådarbenämningen på dessa båda tillstånd är “string” resp “sträng”. Idealet är förstås att balansera mellan dessa begrepp, att vara “strong” något som säkert ingen klarar rätt igenom.

Att hantera obalans är att vara ärlig med sig själv och rätta till “snedstegen” och återfinna ett balansläge så man inte faller. Ett bästa tecken att man verkligen gör det är att man trivs med verksamheten, det må vara jobb, familjen, livet – eller fågelskådningen!

Eller vad sägs om:

Sedan jag kom till Gotland för en månad sedan har jag skådat dagligen, åtskilliga timmar. Nästan allt skådande har varit hemmavid så skådartimmar i fält har blivit ansenligt många. Antalet inspanande arter har också blivit därefter och 8 april låg jag delad tvåa (med Calle T) i skådarligan på Gotland bara  efter “ointaglige” Bimbi.

Något som starkt bidragit till framgången var att nästan alltid ha medobservatörer, fa Anders.

Möjligen är man enskilt själv effektivast när man är ensam, men det överbryggas av fördelarna med en skicklig medskådare. Det har varit mycket påtagligt i vår. Nota bene att kungsarten, mindre skrikörnen, från början var en ensamobs. Den “räddades” av att Janne J så rådigt positionerade sig och Per Ola där den borde dyka upp. På så vis “berövade” dom mig en ensamobs som kunnat kostat mer än den smakat enligt balansresonemanget ovan.

Den 9 var det uselt väder och jag körde en del städ. Litet skådande blev det förstås när Anders lockade med att försöka få in småtärna på listan. På vägen till hamnen plockar jag in en trädpiplärka. I hamnen ingen tärna men väl en mindre strandpipare, alltid litet lurig. Tipsade Lennart W som efter ett tag bjöd tillbaka med – småtärna. Så klippte Anders en ladusvala, första svalan på Gotland vid bron Över Paån. Och jag är bara 2 arter efter den “ointaglige”!!

Vi beslutade en satsning lördagen den 10 april. Målet var att genom rätt strategi plocka in arter så att jag hamnade i ledningen, åtminstone för ett dygn och att Anders sällade sig till grabbgänget i Top 6. Kravet var 100% utdelning på förväntade arter och att inte de andra på listan hittade på något.

Klockan sex är jag redo när Anders saabar in. Laddade och utvilade men det duggar och drar ettrigt från norr. Dåliga odds för första arten, orre vid masten i Russparken. Bra odds för att övriga skådare trots lördag blir kvar i sänghalmen. Chock nästan framme vid masten, jag har glömt handjagaren. Senast grejade jag ju jaktfalken i Lågedrag med enbart tub så… och Anders som generöst lägger sin swarrejagare över min hals. Och när det bubblar litet svagt men tillräckligt och vi får en fin skogspromenix i upphörande regn då har vi fått den start vi önskat.

Vi jagar vidare! – next-stop Lausmyr. Bekymersamt tomt på paradarter, svanar, gäss och rovfåglar. Anders upptäcker en flock i fjärran, jojomensan en art för honom, ljungpipare. Full poäng hittills – Men

Så till dagens stora begivenhet men också utmaning. På Nabben, många har kammat noll en del andra har fått jobba i timmavis. Vi har inte råd med varken eller. Vi måste ha rödhalsad gås – och fort. Om vi missar kan det bli ett tungt beslut att bryta för att ge gässen en andra chans på lokaler som Närsholmen.

Anders gör en smart manöver, klyver rakt genom vitkindmarkerna norrifrån via en side-cut. Känns övermäktigt när 4000 vitkindade virvlar runt och landar i högt gräs. Litet Yoga-andning och Saaben kryper fram så sakteliga, vi spanar av så gott det går, jag så orättvist med Anders Swarre. Vi närmar oss vägens slut och får ett fält med kortare gräs men också med förargliga gropar.

Och där ett huvud, blixtsnabbt kikaren till Anders och vi kan göra “Hi5”. Snart har vi fyra rödhalsade på bästa avstånd – efter en kvart. Vi har greppet och pauserar med kaffe.

Laddade tar vi en ytterligare titt på gässen och tipsar Mikael Nils och Ulf N. På Örnkullen tar vi på långt avstånd in Anders myrspovar. Jag svårar litet i skuffen lagom för att spana in en bonus för oss båda, fiskgjuse!

Verkligen nöjda, tänk om vi kunde hitta Gröns blågås. Norr om Austerviken står den! – men nej bara en snarlik hybrid. Högintressant ändå och kommer mer om den och ålder på de rödhalsade gässen på bloggen. På studs kryssar Anders rapphöns och det gör inte så mycket att Närsholmen verkar fågeltomt. Det är den aldrig, jag fångar in en småtärna men Anders får svårt med handjagarn – dagens enda miss. Blir bättre när vi växlar optik och vi båda kryssar Gotlands första silvertärna.

Vid kaffet nr 2 har tiden runnit iväg och för att hinna Hemse före två får vi skippa gladmarkerna till förmån för svarthakedopping i Stånga. Vid nyanlagd damm som vi passerar funderar jag på en kupp, tänk om det finns doppingar. Tittar upp – en rova, Anders bromsar och den glider bortåt.

Ja, ja, jaa Den vinklar och visar hela vingprakten och den kluvna stjärten – rödglada. Jubel för Anders!

Så river vi av Stångdammen med svarthake, gråhake och mindre hack.

Därefter Hemse i bekväm tid och sedan Big Baluns på Mafrids som avslutas med härlig efterrätt signerad Margaretha.

Och vi balanserar på positioner på Gotlandslistan vi aldrig balanserat på förut.

Mycket riktigt fortsatte det!

Janne J och Per-Ola, båda med rutin på Lesser Spotted – PO tom från Bosporen – jagade ut på Tofta skjutfält efter Mattias Gs föredömliga larm. Och fick se örnen, efter beskrivning samma fågel som jag såg, som åter var i sällskap med havs- och kungsörn. Platsen ligger halvannan mil NNV från där jag såg den sist, vid tolvsnåret. Janne och PO hade den på skjutfältet 1430.

Samtidigt och helt ovetande genomsökte Anders och jag “brottsplatsen”. Med fingertoppskänsla hade Anders kastat fram en alternativ strategi – att dra upp till Tofta. Så dax, när vi stod i Pavikens östra torn och mobilens display visade “urgent message Jan Janthe”! Nå, åtminstone jag kunde kosta på mig att inte vara missunnsam.

Blir så en första summeringen. Kan bli mer om vi får en fortsättning. Vi börjar i den änden.

Mindre skrikörnar börjar anlända till Estland i början av april (De första större är något tidigare och kommer i slutet av mars). Av många skäl är de inte särskilt hågad att passera stora vattenmassor. På sin långa flyttväg från och till Södra Afrika väljer de de smalaste sunden, Bosporen och Suez.

I Sverige kan man anta att det sker ett visst influx på våren av gamla och halvgamla fåglar via Danmark över Öresund eller från Skagen till Norge och vidare över Kölen. Mönstret är ett ganska sent uppdykande från mitten av maj och framåt. På hösten borde i alla fall 1K-fåglarna vara av Baltiskt ursprung (dom korsar i så fall Östersjön!), vilket stämmer med “timingen”.

I det här fallet tror jag på en Baltisk fågel som irrat sig ut över Östersjön och hamnat så rätt som möjligt. Dis, dimma och ostlig vind har varit legio. Den har en stark drift att flyga vidare som motverkas av rädslan för vatten, men sannolikheten att den blir kvar är mycket mindre än för de halvgamla örnar som irrat sig hit litet senare på våren från “andra hållet” – tyvärr! 

När det gäller bestämningen så tar jag hjälp av länkar till bilder jag hittat på nätet och hyggligt kan visualisera min beskrivning. Det skall dock poängteras att det inte rör sig om den här örnen!!!

Först när den upptäcktes befann den sig på uppskattningsvis 1,5 – 2 km avstånd. Innan jag såg den hade jag tubat in två kungsörnar i samma termikområde. Hög luftfuktighet på fm gjorde den bra sikten aningen ostadig. Då reagerade jag omedelbart på en liten örn (jfr kungs-o havsörn), kompakt, mörk och med markant “hängande” vingar. Dom här två länkarna kan väl illustrera detta:

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/135095.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/135097.jpg

På den undre bilden finns en ormvråk som jämförelse. Jag hade kungsörn istället och då var storleksförhållandet det omvända. Kungsörnen delar dock ormvråkens uppställda vingar istället för skrikörnens kupade.

När ljuset kom rätt och den lade sig i rätt vinkel kunde man även på mycket långt håll se översidans ljusa täckarfält och det ljusa huvud. Ryggen kunde också på litet närmare håll uppfattas som en litet mörkare sadel. De vita teckningarna är trots allt litet mindre på en gammal fågel och var inte helt lätta att annat än ana på det här hållet.

Mycket nervöst när den några gånger höll på att glida bort i fjärran. Hjärtat bultade när den tycktes närma sig men så vände den på något dumt vis. Den nästan timmen jag stod där kändes som en tuff halvlek i fotboll – för en sextiotreåring.

Så kom den stadigt head-on och jag bad en tyst bön, blinkade bort ögontröttheten, andades lungt. Den vände upp sig, visade först undersidan och gled sedan sakta ned och bakom skogen vid fågeltornet på andra sidan, ca 700 m bort. Jag hann få se översidan mycket bra och de vita teckningarna, handbasblafforna och hästskon över stjärtbas/övergump satt som smäck! Åter några bilder som får illustrera:

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Aquila_pomarina_orlik_krzykliwyAM.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/138711.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/136395.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/138710.jpg

Den sista bilden visar ljusare täckare och mörkare pennor. Med litet bättre ljus ses detta bättre.

Jag vill framhålla tidens betydelse, att man kan kolla och kolla igen, dräkt, storlek, proportioner… Finns mängder med fallgropar annars. Mest närliggande är avvikande eller missbedömda kungs-och havsörnar eftersom vi har så gott om dom. Havsörnar ter sig ofta “sluggish”, ensfärgade och hänger med vingarna. Och vi som är gamla i gården minns “hängvinge” på Sudret, en liten hane kungsörn som fick mången tillrest skådare att rapportera Gotlands då första skrikörn!

Men å andra sidan om man står och sliter i en trekvart och har sett mängder med mindre skrikörnar så nära som i Sverige och i Estland och dessutom sett tusentals i Bosporen och längs Riften i två års tid, så borde…

Som litet kuriosa och nostalgytrip kan ju nämnas att 1992 sågs första “godkända” mindre skrikörnen på Gotland. Jag fick det stora nöjet att förevisa den för hela tjocka släkten vid notoriska rovisplatsen, Hamratippen! Ingen i sällskapet tyckte den gick upp mot andra begivenheter, röda kustsnäppor, pampiga kungsörnar, läckra aftonfalker och den goda Guteglassen vid Majstre. Trist fågel!

Samma år fastän att halvår tidigare hittade Tudde, David och jag det ca 5e fyndet av mindre skrik i Nepal utanför Kathmandu. Vi förmodade västligt ursprung och inte den sällsynta rasen/arten Indian Spotted Eagle, Aquila (pomarina) hastata, som är stationär från Rajastan och söderut i Indien.

Blev en seg morgon. Midnatt tjöt telefonlarmet och jag fumlade med fel kod – elavbrott. Alla i kedjan väcktes – all over the world. Och där låg jag i beckmörker – den skyldige. Krävdes exemplarisk yoga-andningen för att avkräva makterna den återstående sömnen.

Vid 8 vandrade jag ut i bländade väder och i hygglig form. På bron över Paån mötte jag en broder som lättjefullt virvlat runt i Bacci hägn – en tidig morgon förvandlad till lazy förmiddag – David L var hans namn. Serverade honom och mig ett årskryzz i form av en skogssnäppa. Vips var vi på tåget igen – suveränt taktikdrag!

En härlig promenad över golfartomma banor, bara Hoas med blomma och mops störde på ett positivt vis. Jobbade idogt på den enda unga ejderhanen vid Utis, bidde bara en vanlig!

Hade uppnått 60 arter vid infarten till golfen, med vittring på 70. Betade av litet andarter i Paisstranden. Gjorde några avspan av rymden, dax för någon rova? Litet skrattmåsar, men nej 4 gamla dvärgmåsar. Inte dåligt och blicken skärps – något mörkt mot himlen. Kul en spelflygande duvhök. Och där en kråka i fight med en sparvhök, dubbelt kul. Men nu längtar jag efter varmkorv och kaffe.

River av rovan ovanför pilbuskaget. En brunhök? – hängande vingar kluven stjärt – en rödglada. Korven känns mindre angelägen. Långt bort i dallret framträder det ena efter det andra; En, två, tre kungsörnar, en havsörn och jomenvisst en SKRIKÖRN – ELLER!!!!????

En annan har bott två år i Riften, utöver det varit på perfekta ställen i Uganda, Zimbabwe, Kenya och Sydafrika. Vistats på “the place” i Indien, Nepal och Thailand. Men förvandlas ändå till novisen vid spisen. Det kan ju bara inte vara? Fel tid och fel plats!?

Liten jämfört med de andra kolosserna. Konsekvent hängande/kupade vingar. På hållet helmörk, men understundom i bättre ljus träder ljus övretäckar-huvudteckning fram. I bl.a. Estland hade jag ryckt på axlarna och varit nöjd, adult mindre skrika. Men inte vid Paviken 4 april.

Efter ca 20 minuter kommer den närmare – men ack nya fjärmande upptag. “Häng”, slankare hand (än kungsörnen), storlek allt på plats,

Så nytt närmande och jag tar några djupa andetag, nära bara på andra sidan sjön. Drar sakta ned bakom träden och hinner visa vita bashandflash på översidan och hästskon över övergumpen/stjärtbasen. Ljuvligt!!!. Till detta en undersideteckning ljusa täckare/mörka pennor.

Blir mer var så säker!!!!