Olof Armini om fåglar och natur

Herreje!

Vilken tur! När vi skulle vara på bromma satt vi på bussen och kunde se OlofRudbeck nr 19 – på väg mot Säve där vårt plan landat i dimman!

Väl där litet flyt, ombokade på Gotlandsflyg och alert bagagekille. Så satt vi där med en helt OK lunchbricka berikad med våra härliga ägg-ansjovismackor och efterhand på flyget till Gotland.

Inflyg med sanslösa obsar på rödglada och fjällvråk, men så postdiligens med plats för bara en passagerare. Jag fick vackert vänta. men solen sken och Eva handlade loss på Konsum och till slut hemma i sanslöst sköna Västergarn med spirande vårblommor. blåsippor, svalört, krokus and you name it.

Bra stökigt och el bara i halva huset. Data mm nada! Hämplingar. lärkor, starar, bläcku vårprimörer öste ned.

4 april med rejäl gympa och frukost och utgång till fyren. Oj vad års/pansjokryzz, årta och Kaspisk trut rejäla bonus. Ute vid fyren Lofa, Anders och “Försäkringskassan”. Gaffar in pille och kenting som häftigast. Hyfsat drag med ejder och sjöorre. Efter lammgryta så där fem-i-tolv alldeles bestämt en TORNUGGLA. Anders har också hört “något”.

5 april startar redan 02:00 med en pärluggla! Samtidigt som jag kör en timmes yoga med Eva, båda somnar sött. En dag med litet regn men hinner med Anders hjälp årsa rapphöna vid fyren. Efter lackning bättrar sig vädret och Eva och jag inspekterar ny bro och spång vid Norra Pais, skägg-och stjärtmes.

6 april Legenden Wahlén förstärker vid fyren. För nästan exakt 30 år sedan klämde han Sveriges första blåtrast vid Hoburgsklippan! Litet tärnor, skrän-,silver- och fisk-, skärpiplärka (Lennart visar sin klass!) m.m.

7 april ny promenix till fyren. Bra tryck redan på Svältis, svarthakedopping och spanar ut och där kommer en grann kustlabb i sakta mak mot norr. Belåten att fyrengänget inte kan knäppa mig på näsan. Men de, Lofa, Anders, Bertil och svärson Anders har missat den. Litet tveegad triumf. Är dock på hugget och gaffar in exempelvis smålom, bergand och – tittar litet mot norr, jobbar på några krickor – men för attan en med vertikalt vitt streck/fläck!? Tittar igen, amerikansk kricka!!!!!!! Blir litet idoliserad innan den flyger in mot Paviken(?) med fyra krickor. Anders B står emot med en härlig vårhuggis, brun hona!

Känner mig litet oövervinnerlig när jag klämmer en sovande bläsgås bland de vitkindade. Så ner på jorden, en äretthäger i Paviken – mitt framför näsan – och så förarglig dipp på eftermiddagen. Träffar dock legendariske upptäckaren Rogert H och ny bekannting Lars.

8 april byter jag taktik och efter frukt men innan gympa och hockeygröt till Pais. Dimma och dipkänsla. Har gett upp när ägretten flyger söderut längs sjön. Den verkar sätta sig i träden och vänder åter mot gröten. Tipsar GOFlisteledaren Bimbi och kan från tomten skåda den vita hägern i en tallkrona!!!

Cyklar ut till fyren med Anders och Lennart samt broder Ljungdahl. Mest snack innan vi på återvägen tar en titt i Pais och där kommer Ägretten! Lars från igår syns på andra sidan. Får väl tipsa och har turligt nog fått hans nummer.

“Tjena Olof står och tittar på Amerikanen!” Sluggercykling för Anders och mig till andra sidan och sanslösa obsar när också ägretten kommer och sätter sig över krickan.

Pu pust!

Eviga snöbyar och ihärdig nordan tom igår. Jag trotsade vädret och belönades utanför fyren med en klockren Kaspisk trut som segade sig förbi i motvinden på mycket nära håll.

Idag bröts väderläget (temporärt?). En stilla, stjärnklar natt bestod och det var -16 grader på morgonen. Temperaturen steg raskt och det blev en strålande vinter till vårvinter fram till middagstid, då sög nordan i och snöbyarna återkom.

Följde Eva till bussen och kollade änspipen på Svältholmen innan fyren med Bertil och härligt, snö, sol, stilla och allt varmare. Grannt med både havsörn och pilgrimsfalk på Utholmen. En grann salskrakhane, Linnés favorit, flög förbi.

På hemvägen raskade en Mickel i grann vinterpäls och med yvig svans över Pavikens is. Hägrarna som solade i vasskanten var helt coola!

Nu finns 8 arter på matningslistan. Nya sedan sist är pilfink, svartmes och skata.

Nu börjar det arta sig vid matningen – femte arten en grann stenknäck!

Igår stack det förbi två rävar över de snötäckta fälten utanför köksfönstret. Avlägset hördes skall från en jakthund, men micklarna tog det lungt i det gnistrande solskenet! Jag håller tummarna.

Härligt att se (dock inte för musen) att sparvugglan trots sitt “mystiska” högeröga kunde fånga ett byte. Lika snabb som Kerstin Martinsson var med kameran. Härligt.

Och här en härlig bild från Sven-Olof Martinsson. Har man sett på maken – av samma klass!

Och här till slut sedan tidigare kanonfotograf Anders Olovsson med Cape Armini i vinterskrud!

2009 och pensionär!!!

Härligt att börja en ny lista, min pensionärslista. Erbjuder alla att hänga på – behöver inte vara pensionär utan kan vara allt möjligt annat!

Fick en hyfsad start med vitvingade truten som topp. Forsärla och skäggmes också hyggligt. Kommer att datera upp den på en “page”.

Drömmer om Kam Sam Roi Yot söder om Hua Hin i Thailand, när David och jag hade 100 arter innan det ljusnat i Sverige på nyårsdagen (art 100 var spovsnäppa) eller Chitwan i Nepal när vi med Tudde lyckades med samma prestation (art 100 var en “vanlig” havsörn!).

Idag den 4:e lyckades jag äntligen med sparvuggla – vid Svarttjärn i Skatåsområdet. Inte den riktiga femettan men den lät och jag såg den flyga. Gör fler försök för att få den sittande. Kommer att “lotsa” upp Eva imorgon.

Litet grann har jag väl fantiserat om ett Hallandsdrag, vattenpip, jaktfalk, rostand, nilgås och naturligtvis hedpip. Litet kom det av sig när larmet gick om en GULBRYNAD SPARV vid en matning i Stockholm.

Den gulbrynade är en litet av en sägenfågel. Ovanlig “worlwide” och ligger i absoluta gränszonen för att kunna dyka upp i Västeuropa. Bara att stragglers anges från England (Flera nrr av BB crammed av ett fynd, en dull höstfågel!), Holland – och Ukraina!!! De första Sibirienresorna skildrade gärna obsar av arten, sjungande tillsammans med mugimakiflugsnappare och guldtrast vid Bajklasjön.

Blir litet betänkt när jag ser foton av en blixtrande utfärgad fågel, litet i stil med den praktsparv som sågs i Dalarna häromåret. Praktsparven, snäppet grannare och snäppet, men bara snäppet mer far-away. Ingen tänkte tanken att den sistnämnda skulle vara spontan så …!

Vill därmed inte förta något av glädjen. Har själv njutit av en halsbandsparakit som sträckte ut över Östersjön i Västergarn och en undulat som kom flygande med några ladusvalor över klitterna i Kjaersgaard. Men det får nog bli litet av “per hazarde” om jag tar mig ut till Järvafälten för att kolla den “gulbrynade” trots att det är en “lifer”!

– och vilken art på “pansjo-listan”!

Efter ett svajigt samtal med Janne kommer här en kort redogörelse för mitt första möte med Svartbent strandpipare på Gotland – i Västergarnsviken 20 juni 2008.

Drygt två veckor senare, 7 juli hade Janne och Åke Andersson en liknande individ i Fleringe på norra Gotland.

Men som sagt i Västergarnsviken på midsommarafton den 20 juni mellan ungefär 0700 – 0720 var jag på plats (sedvanligt badningsspäk). Anders alarmerades och anlände 0745 men missade den förargligt. Det blåste ilsket från SW men jag stod i skydd bakom en liten buske och kunde tuba och kika fint i medljus.

Den gick omkring litet för sig själv ( ca 20-talet större strandpipare, även yngre i samma område) och flög till vid 2 tillfällen innan den försvann för gott.

Allmännt var den mycket ljus, den var litet mindre än jämförbara större strand men med proportionellt stort huvud och långa ben.

Näbben var svart, tunn och spetsig. Benen långa och svarta.

Huvudet hade en rostton på hjässan som avgränsades mot pannan av ett svart band. Ett svart streck genom ögat. Den hade också distinkta svarta “axelklaffar”. Mycket vitt på stjärten syntes när den flög till, nästan obruten övergump.

Med rådande dimorfism hos pipare bedömdes fågel vara en adult hane i sommardräkt (aningen “outfadad”).

Söker man observationer i Östersjöområdet de senaste åren, verkar arten ha häckat på Öland och antalet observationer i Finland, Baltikum, Polen verkar ha ökat något.

 

 

 

Brednäbbad simsnäppa

1983 den 5 februari rapporterade Lars Jonsson en brednäbbad simsnäppa ute på Faluddenspetsen. Den låg ute bland isflaken,  det var en riktig vargavinter med kulingvindar från öst och snö i luften. Vi hade det även i övrigt ganska tufft och väntade på tunga besked.

6 februari ljusnade det något. Stellan rapporterade att fågeln var kvar och Jörgen var på väg från kort exkursion i Visby och kunde hämta upp David och mig. Hoppets låga brann fortfarande när vi klev ur bilen och direkt såg en tretåig mås. Stellan pekade ut var simsnäppan setts senast. Vi slant och pulsade ditåt och adrenalinet sjöng i öronen medan vi ropade till varandra – men bara en sen kärrsnäppa och en ännu senare ljungpipare och något annat. Det blev en mycket tung dip, som jag än idag har svårt att ta in.

Sedan gick det 4 långa år och 18 maj 1987 dök det upp en hanfärgad (simsnäppehonorna är vackrast färgade!) brednäbba strax nedanför Stockviketornet – Faludden igen!! Arbetsvecka förstås och dagarna gick, men torsdagen 21 maj kunde kollegorna och paret Hans och Lotta tänka sig ett eftermiddagsdrag.

Fågeln hade rapporterats dagen innan, men fylld av tung tidigare erfarenhet och med David på sjuklistan, kändes det darrigt att klättra upp i tornet. Men vi hade knappt fått upp fönstrena så piggnade sjuklingen till och hittade fågel, glatt snurrande i vattnet. 1,5 timmes ljuvligt kryzzande.

Sedan dess har det blivit en del brednäbbor, litet här och där och såväl i Västergarn som på Hönö, där jag en blåsdag spottade en individ rakt framför näsan på hela Sveriges havsfågelskådarelit. Där såg jag också “brednäsa” senast, i september förra hösten – innan!

På Gotland är “brednäsan” fortsatt en mycket stor raritet, vilket väl hör samman med att arten har ett litet västligt drag och huvudsakligen är pelagisk utanför häckningstid. Därför hade jag inte en tanke på att kunna dra “trippeln” på ön, men hyste däremot ett visst hopp att kunna klämma den i Sverige. Någon blåsdag på Hönö, trots mycket Gotlandstid denna höst, verkade som bäst option!

Den 18 oktober lockade Anders med en tur till östra Gotland, Lausviken till att börja med. Av någon anledning blev jag vid min läst och lovade att hålla honom uppdaterad om det kom något på nätet. Efter någon timme ett mycket segt samtal till den gode Anders och …

Strax söder om där han befann sig. Mycket välförtjänt trippel men naturligtvis en smula surt för mig och efter två dagar var den borta. Innan vi går vidare kolla tertialerna som är svarta med en distinkt smal och vit bård – en 1K-fågel!

Så 23 november inte så långt norr om Glasskär där ovanstående individ sågs hittas en (samma?) “brednäsa” – igen! Lång väntan innan Anders åter intar hjälterollen i mitt scenario. Den 5 december i nästan lika tungt väder som 1983 hittar vi efter viss vånda ( mest mina gamla onda minnen) …

Skönt särskilt som fågeln tycks försvunnit två dagar senare. “Slutet gott allting gott” och tur att även hjälten från Wilsondragen, Janne satte den här fågeln någon timme efter Anders och mig.

Kolla till slut de två bilderna och några andra som finns i tidigare notiser. Även decemberfågeln är 1K!? Är det samma fågel!?

Smalnäbbad simsnäppa kryzzade jag 30 maj 1979 i maderna vid Hullsjön. Hullsjön är en makalös fågellokal på Nygårdsslätten mellan Trollhättan och Vänersborg i skuggan av Hunneberg. Bodde och arbetade åren 78-80 i Vänersborg.

Redan i juni samma år såg jag arten på häcklokal i Abisko.

Sedan dess har jag årligen sett arten, framförallt på retursträcket juli-sep men vissa år också på vårsträck slutet maj – början juni. En vår i början av 80-talet vid majruskväder trängdes mer än 20 smalnäbbade simsnäppor i lagunen på Svältholmen.

Typiskt att det just i år såg ut att sk-a sig! Kring 20 juli siktades årets enda smalnäbba i Västergarn och jag var i Göteborg!

Men vem blev räddaren i nöden om inte – Anders föreslog 24 augusti en tur till Klase. Vadarspan på en lokal med goda vibbar, även om jag knotat nu och då om högt gräs, mycket mygg och gigantiska koblajor.

Men si bland mycket annat fint, myrsnäppor, sandlöpare, kungsörnar m.m. också fyra förtjusande smalnäbbade simsnäppor. Hade inte en aning om hur knappt den obsen kom att rädda en klassiker!!!

Dax att svåra litet kring megatrippeln.

Wilsonen först alldeles i början av juni. En lifer för mig och en riktig rysare, om än härlig sådan för alla inblandade:

TJOCKFOTARE.

Lämnade Gotland den 12 maj efter nästan två månader. Trots mycket mer jobb än jag räknat med hade skådandet varit riktigt gott. Måndagen den 5 maj hade kunnat bli russinet med drag på svarthuvad mås, pralle, dammsnäppor och alförrädare. Det blev en fin tur med Anders och såväl måsen som rödglada hängdes in men flera dippar. Istället en präriemåschock på onsdagen som blev en dipchock efter bilder på nätet.

Spetsbergare, rödhalsad, fjällgås, affe, pille och mycket annat smågodis men det var med stor bävan jag dagligen följde blacku.se. Mina allra suraste förväntningar infriades med råge, blåtrast, dvärguv, styltlöpare och så det riktiga dråpslaget en Wilsonsimsnäppa – en lifer – i Stockvike tisdagen den 27 maj. Måtte den vara kvar till helgen, men nej försvunnen dagen därpå!

30 maj på kvällen är vi tillbaka på Gotland, jag fågelmässigt luttrad och på lågväxel. Två mornar med massor av fåglar och mycket trevligt men jösses va´ bortskämd man är! Eva anbefaller hårdkör efter morronspanet på lördagen, sanering efter fågelintrång och gräsklippning. Klokt, på söndagen efter morronpasset är jag fågelfri i dubbel bemärkelse och slösurfar litet – Wilson back! – Tudde har gjort en ”Tjockfotare”.

För drygt tjugo år sedan, onsdagen 17 september 1987, upptäckte Lasse Blomman, legenden från Busör och Burgsvik, en tjockfot på Faludden. Han jagade den runt bodarna på yttersta spetsen och kunde ta gift på att den hade mörk iris! Fågeln försvann och blev ett knivigt fall för Rk tills… söndagen 21 september tog David och jag med Juppen till Sudret där vi sammanstrålade med de båda rovisarna Harald och Anders. Efter en hygglig dag avslutade vi som så ofta kurandes bakom stentunet på Auriv. Två odalmän klampade runt på tuvorna ute på fågelreservatet och Juppen morrade hotfullt. Då trampade en av männen på en extra stor tuva, och David skrek till, TJOCKFOT och minsann fågeln vinglade iväg längs stranden, ut över vattnet och försvann. Harald av alla reagerade reptilsnabbt och fick iväg några snapshots för dokumentation. Som vanligt på den tiden blev dokumentationen till ett UFO, möjligen en gigantisk fladdermus. Vad vi alla var överens om var att fågeln hade ljus iris och att odalmännen skulle ha en eloge, som följdriktigt framfördes av den korrekte Juppen.

Därmed myntades begreppet ”Tjockfotare”, när teknisk bevisning står mot sannolikhet. I detta fall dömde Rk efter sannolikheten och det bidde EN tjockfot som för övrigt hittades död vid Stockvike 24 september.

Söndagen 1 juni 2008 igen och Tudde har hittat en Wilson som skiljer sig så markant från den som sågs 27 maj att vi ånyo står inför en ”Tjockfotare” med överväldigande teknisk bevisning contra lika överväldigande sannolikhet – kan en fågel rugga så snabbt eller kan Gotlands två första Wilsonsimsnäppor dyka upp separat, men så nära i tid och på samma plats? Nu är dock dokumentationen av en annan klass så…

Läser på nätet att Wilsonsimsnäppor i tiotusental i salina sjöar i Carlifornien ”undergo an exceptional rapid moult of body plumage” på sin flytt till Sydamerika! Kanske något att tänka på.

I Västergarn arbetar jag febrilt med mobilen, Anders, Janne – svara. Janne är fortfarande hemma och på G, va skönt! En timme senare passerar Volvon med Janne på regelvidrig bår i baksätet och Robban vid ratten. Den senare rynkar på näsan åt mina tomma gräsklippardunkar – han är fd brandinspektör.

Med adrenalinet dunkande i ådrorna lämnar vi bilen vid sista larmet. Robban fastnar på en taggtråd medan Janne och jag föga gentlemannamässigt tränger undan Värmlands-Marita från hennes tub och en ljuv känsla innfinner sig när adrenalinet sjunker till normalnivå – ett livskryzz! Ställer in egna tuben och har plötsligt två dammsnäppor i fokus, något som den senkomne Robban får nöja sig med tills simsnäppan återkommer efter en flygtur. Bakom en kaktus anar vi en präriemås men det är bara Juppen som hukar bakom en enbuske. Ett glatt gäng avrundar så med trastsångare och Robban får dagens tredje lifer. Lätt ångestladdad fyller jag mina dunkar vid en mack, men inspektören försäkrar att såväl lukt som explosionsrisken minskar.

Vilket drag, som räddar måndagen med tufft fackmöte och ännu tuffare styrelsemöte, timmar av Olof hit och dit.

Helt urlakad till Västergarn sen eftermiddag och tänker kasta mig på sängen medan Eva har ett lättare möte med ägarna. Hennes avskedsreplik, ”Om du går ut” får mig på bättre tankar och jag vacklar halvt medvetslös upp till Paviken. Redan mellan träden anar jag något som ryggradsmässigt slår till, vitvingad tärna. Tröttheten försvinner, snabb glimt av tärnan så är även den försvunnen. Var det bara en svarttärna? Skit – segar upp till tornet och utmanar motljuset och efter en stund och litet uppmuntran av en Durango har jag jobbat fram en vitvingad och en svarttärna. Larmas och raskt dyker David L upp och tar superbilder till Svalan. Anders och Janne hinner också tärnorna innan skymningen faller.

Fredagen den 5 december 2008. Sandviken just innanför Sysne fiskeläge.

Det darrar i ben, såväl mina som stativets. Var är den? Den kan väl inte…

Never in life. Va,va

Vackert. Nummer tre i raden av världens tre simsnäppor, brednäbban! Alla inom ett år på Gotland. Svårslaget “hat-tric”!

Anders offrar sig heroiskt på gungande släke för bilder som med litet god vilja visar en 1K-fågel. Distinkt vit rand på svarta tertialer!

Jublande gör jag “vargtecknet”. Kolla mobilen i benfickan – tappades men hittades. Slutet gott allting gott.