Olof Armini om fåglar och natur

Löftena haglar. De skall förverkligas, himlastormande mål och våta drömmar –

för skådaren både antal och typ av arter!!

1 jan 1987 i Kam Sam Roi Yot, scenen för “Killing fields” och ett ultimat fågelställe, var siktet inställt på 100 arter före svensk soluppgång.

Med god marginal, kl 0600 svensk tid droppade en spovsnäppa in som art 100. Klockan var 1200 thailändsk tid och vägen mot den ganska “enkla” spovsnäppan gick via läckerheter som långtå-, rödhalsad snäppa, sibirbeckasin, sibirisk tundrapipare, större skrikörn, pied-, eastern marsh harrier, vide-, starr-, träsk-, brun-och nordsångare – för att nämna några!

1 jan 1992 i Chitwan var tidsmarginalen mindre, lokalen inte lika ultimat men till min hjälp fanns två supervassa, “hungriga” skådare, Björn Lilja (då Andersson) och David. – andra därvarande skådare från all världens hörn föreföll bleka vid jämförelse.

Soluppgången hemma i Sverige, ca 0900, klarades med minsta möjliga marginal tack vare en vanlig havsörn som seglade över Raptifloden som dagens art 100! Massor av läckerheter även här på väg mot de hundra, men mest minnesvärt den pansarnoshörning, som Björn höll på att äntra i sin jakt på skulkare som stäpp-och fältsångare. Första fåglarna i gryningsljuset vid flodens strand var fö en jungfrutrana omgiven av svarthuvade trutar.

Och så 1 januari 2014, klockan 0300 och mobilen klingar!

“Vinterkräk! Inställt!” – Aj,aj förra årets tur var så lyckad – Ett Hallandsrace enligt skådarrecept, antal och karaktär av arter.

Blev att städsla stålhingsten för en Hisingsflogg. Kollade pillarna på Gasklockan från GötaÄlvbron, svepte Nansensgatan efter bändlar. Träffade istället några nöjda skådare som försäkrade, “DEN är kvar”. Svettades uppför Slätta damm och till spången över Gunnestorps mosse! –

Och där på plats med många prominenta KalåAdaskådare.

HÖKUGGLAN

Fint prickade den trettioårsdagen för min allra första hökuggla, Nyår 1984 utanför Alingsås per bike – förstås!

På hemvägen blev några bändlar knorren i julskinkan.

På årets andra dag var det Evas tur att följa upp med att plussa på sin ugglesvit – praktfullt! Avrundning med kaféet Rosa Li med en macka med två stekta ägg och ett paket knaperstekt bacon – tur vi bekämpat motionslöften och ev bilringar med en rejäl runda kring Slätta damm.

Den tredje dagen var Eva i störtform och vi drog ny gigantmotion över Safjället (värstingstället för ironmen et con) med slutmålet, 20 vackra bändelkorsnäbbar i prydnadsaplarna utanför Vänortsgatan i Möldal. Dvs riktig avslutning via bageri Brogyllen – hmmmmums.

Den fjärde dagen kunde inte David annat än kralta sig upp. Fortfarande matt, pissigt väder och allmänt motflyt gjorde vår prestation att hitta den vitvingade truten i Träslövsläges hamn, en bit utanför “brottsplatsen” närmast makalös. Detta är väl skådarens signum, en enda obs på någon minut av en dags skådande skiljer dip från succé. Nåja det blev en del annat, 6 havsörnar, skäggmes storspov, stare mm

På femte dagen bestod förtjusningen i Hisingen för herrskapet Armini och vi rekade en märklig palestinsk krog mellan obskyra bilverkstäder, nattetid scener för gangsteruppgörelser. Sålunda uppiggade blev det ytterligare en tur förbi ugglan – utan KIKARE! När hände det sist? Någon gång i början av 1970-talet!!??

Sjätte dagen och David, Zachis och Claudia lockar ut mig att köpa I-phones – På Hisingen!! Efter väl förrättat värv, hällande regn och tilltagande mörker, men en aldrig sinande kämpaglöd. Vi hukar ut i eländet för att i alla fall se var den suttit tidigare. Nestors tur att ropa:

“Där är den”,

David tillbaks till bilen för tub och mobil med nedanstående resultat!

Och för att demonstrera min Iphone och en grann bändel!

Första veckan 2014 lovar gott!

“Hash harriers” eller “Hash klättrarna” är en företeelse världen över i association till utländska beskickningar. Man samlas på något ställe på centralorten och rusar runt efter varandra och letar (klättrar efter) olika ledtrådar och ropar, “on,on,on,…”. Egentligen begriper man ganska litet tills det efterföljande ölhävandet mm

Jag har varit med på olika ställen och karaktären är olika från Dehli och Kathmandu till Harare och till slut Nairobi och Kampala.

Kaj överraskade med att ha anmält oss till en weekendkryssning med Kampalas Hash Harriers till SSe Islands. Med fyra löpningar – jag som inte sprungit på flera år!

Eva från utsikt-Island tog snabbt reda på att båtarna var läckande såll, 90% av befolkningen var smittade med HIV och nilkrokodilerna var kräsna man-eaters.

Kaj kontrade – dansande prinsessor med ebenholtshy under ekvatormånens sken, ett Victoriafall av välsmakande öl och där finns en “endemisk” Paradise Flycatcher, normal men med helvit stjärt.

Den 6 december i Port Bello i Kampala bordade vi alltså den katamaran som skulle “bära” oss över Kampalabayen till Stora Victoriasjön och Sse. Pga av ett heavy rain och sedvanligt trafik-jam var vi exakt in-time för avgång. Tillsammans med delar av besättningen, en säkerhetsman från Amerikanska Ambassaden och två kvinnliga holländska biståndsarbetare.

Spanade in resans första Speckled Pigeons och resans enda Lesser Kestrel. Några Pink-backed Pelicans och en Knob-billed Duck sam runt båten. Så dundrade några lastbilslaster öl ut på kajen och bars ombord – lovande!

Under de följande två timmarna släntrade ca 150 “klättrare” från Kampala och Nairobi, ihop med ett synnerligt ljudstarkt disco, ombord. Och ett gungande, dansande och rumlande fartyg kunde avgå för en 6-timmarsfärd för halv maskin.

Hittade själv, vidunderligt nog , härliga positioner för såväl vila som fågelskådning. Hela tiden ett flöde av fåglar utan att vara “för mycket”. Bland allt ovanligt, resans enda obs av “vanlig” fisktärna. Vi hade också en av få “vanliga” pelikaner.

Framme, mycket riktigt i fullmånsken, inställdes första loppet. Och vi hade sanslösa turen att få ett eget boende ngn km utefter stranden – tyst, rent och varsin egen bungalow med utsikt över Victoriasjön. Swamp Nightjars dunkade oss till sömns efter kokbananer, ugali och mbuzi, getkött.

Dippen på Träskon droppade av när Kaj och jag njöt en eller två öl vid färjeläget i Entebbe, medan den Afrikanska natten sänkte sig.

Jag med en Nile Special och Kaj med en klassisk Tusker, alltmedan en Spotless Otter simmade förbi.

Så kom den ena Natthägern efter den andra och med ledsyn och ölens skärpa kunde vi arta såväl Black-crowned som White-backed.

Det hela kröntes med en Saxnäbb som klippte vattenytan utanför oss.

Avslut med Kajs födelsedagsmiddag på UN-panget vid flyget. “Happy birthday…” stämdes upp för grannbordets nestor, ett år äldre än Kaj!!!!!

Da´n därpå gjorde jag det där igen! Läste på lätet om African Scops-owl och gjorde ett försök. Vår första African Scops svarade snällt och höll sedan igång ett tag. Kul att höra på xeno-canto samtidigt.

Min allra första African Scops var i juli 1976 i Morogoro! – nästa 40 år sedan!

Efter en trip som blev en praktdip…

Skulle klämma helsäkra och Ugandas mest “sought after” art, Träskonäbb i Mubamba träsk. Vi kom iväg litet sent och fördröjdes ytterligare när vi passerade en begravning. Framma var vi litet tveksamma inför “moderna” arrangemang som aktersnurra på de tidigare ranka kanoterna som ljudlöst klöv sin väg genom papyrusen.

Men sluge guiden H, mindes oss från februari 2004, Eva; Kaj och jag och elva Träskor i luften på en gång. Vi lät oss övertalas, trots att de nio kvarvarande fåglarna setts draga åt … – och så blev det en generaldip. Vi kunde bara önska H “till lycke” innan Mubamba är ett minne blott som turistattraktion.

Lutembe nedanför Kajs veranda är Mubamba vida överlägset och två gånger i år har man även haft Träskon här!

Följdriktigt igår vid tolvtiden på resans 15:e dag, tog jag en promenad några hundra meter och i strandkanten en illuster Grey-headed Negro-finch, som blev art nr 300!

Vi firade tilldragelsen och ett sällsynt inflöde av elektricitet, med öl på verandan och ljuv musik från ett par African Wood-owls.

Vivingade tärnor ligger som myggsvärmar över viken. Understundom trimmade av en Lannerfalk. Nyss hjälpte en sotfärgad Sotfalk till. Två Saddle-billed Storks står lugnt kvar. Runt verandan jagar några Broadbills. I avocadoträdet sitter en Pygmy Kingfisher och över allt hörs och syns den Afrikanska fiskörnen.

Är nu uppe i 268 arter. Försökte igår fuska och dubblera med Winding Cisticola. Blev ett backstep från 269.

Blir Mbamba och träskonäbb(?) imorgon alltså åtminstone återgång till 269! Men visst lever drömmen om 300 arter!

På söndagen 24 november dags för Kajs uppblåsbara kajak, egentligen Scotts.

Pancras pumpade den och vi bar ned den några hundra meter till fiskarnas lilla “hamn”. Litet trixigt att komma i och ut med kajaken. Man vill inte blöta ned fossingarna i Victoriasjön i onödan. Men vi är ju båda rörliga, åldern till trots.

Så paddlade vi ut i fiskarnas kanal genom papyrusen. Malachite kingfishers, Swamp flycatchers och där, minsann, en sävsångare – från Sverige, från Danmark??

Så ute bland water lilies och hundratusentals fåglar. Litet gungigt att balansera båten när man tittar i kikaren, men ibland behövs det inte. Här gamla Kajplåtar från kajaken på hur huvudbyggnaden växer fram.

Det är träkonstruktionen till höger. Strax till vänster nuvarande bostadshuset. Ytterligare till höger framför “slottet” i bakgrunden är den compound där jag har mitt rum. Skymd bakom några mangoträd, men ser ett plåttak får jobbarnas mat-och viloplats. Bland Vivingade tärnor, Sandtärnor och Skrattmåsar ses en Open-billed Stork och två Silkeshägrar.

Så här ser det ut idag, betong och tegel på plats – och en Wood Owl under taknocken. Och Kaj och jag med varsin öl och 200+ arter i kikarsiktet.

Bland mycket intressant från kajaken Svarthäger, Saddle-billed Stork och inte minst tre vadarsvalor, Svartvingade, som bestämdes med hjälp av foton.

Victoriasjön ligger mitt mellan de två stora sträcklederna, östra och västra Riftkanterna. Därför är många arter som flyttar i stort antal relativt fåtaliga här. Som exempelvis de båda vadaresvalorna, särskilt den svartvingade. Återkommer med bilder.

Första expeditionen lördagen 23 november.

Paradise Island

Kaj hade rundat ön för några veckor sedan och såg genast potentialen, ett nytt IBA, International Bird Area. Träden var fullspäckade av bon, silkeshägrar, kohägrar, skarvar.

Faktiskt är inte så många så stora kolonier av häckande Afrikanska Storskarvar och Silkeshägrar i Norra Victoriasjön säkrade. Kaj har varit med förr och säkrade för några år sedan ett IBA i samma område, Semuka Island.

Vad Kaj inte visste var att Paradise Island tidigare var känd som Schimpansernas ö. Idi Amin hade där ett av sina nästen och satte bla ut Schimpanser. Efter hans frånfälle försvann de, förgiftade av fiskarna som var rädda för dem eller så dog de av ålder. Idag bor där en vakt med ett gevär från den tiden och en dam som ser ut som en av Idis hålldamer, fastän många generationer yngre. I en förfallen cementbunker med några grisar under all fågelträcken!

Vår expedition avgick från Lutembes södra strand. Kaj hade engagerat Tage, gammal skolkamrat från Hjörring (världen är liten) och nu föreståndare för en Primary School. Tage hade koll på en skuta av traditionell utformning, nästan en minivikingabåt som man kunde köra upp på land. Att komma i beröring med strandvatten i Victoriasjön är inte riskfritt – Bilharzia!!!

Skippern hade en gedigen utombordare och tre mans besättning, behövdes vid avgång, landgång och ösning av den läckande skorven.

Expeditionsdeltagare var Kaj, Tage, Lovisa, tysk volontär och fyra utvalda elever i 10-årsåldern samt undertecknad.

En dryg skvättig halvtimme senare, med tusentals vitvingade tärnor och sandtärnor var vi framme och möttes av en präktig Nilvaran. jag tyckte mig minnas historier om Amin och krokodiler.

Ön översvämmade av fåglar, Afrikanska Dvärgskarvar och Afrikanska Storskarvar, Kohägrar och Silkeshägrar dominerade men det fanns också Heliga Ibisar, Rosaryggade Pelikaner och annat smått och gott. Brunglador och någon Wahlbergsörn raidade oavbrutet. Läckert med fåglar men i övrigt ganska oläckert. Vi hittade till slut en strandremsa med Grönhägrar, Pied Kingfishers och plats för vår tilltagna matsäck på kex, kaffe och vatten!

Plötsligt drog vikingaskeppet iväg och Kaj var spårlöst försvunnen. Tänkte igen på alla historier från förr! Men en halvtimme senare var båten på plats och ytterligare en halvtimme senare var vi i hamn. Och snart satt vi på Tage och Dorthes veranda med en härlig middag och kalla öl.

Den Afrikanska natten sänkte sig till musiken från Dark-winged Nightjar och Spotted Eagle-owl.

På pass i Uganda.

Med egoanda

På plats i hus 3 – ett bord, två stolar, några svala öl och,,,

ett j-la tryck på fåglar.

Rasar fram emot de 200 …!

Hängde så på Kaj till Entebbe och fick en lifer

KLIPPVADARSVALA

Startsträcka och sedan full attack.

Konstaterar att jag måste ge mig tid att gå igenom obsarna, diskutera med Kaj, kolla bilder. Litet svårt när det hela tiden dyker upp något.

Rätt som det är en Black-and-white Casqued Hornbill som väldig och skränande glider utför slänten – likt en “rocka”?

Kaj ropar och jag tvingas lämna den vackra White-throated Bee-eater i trädet intill.

“Bara” en skruv med Marboustorkar, Hooded Vultures och annat krafs. “Nej där!” – tiotusentals Vitvingade Tärnor som virvlar uppåt i skyn, trimmade av en biffig Slagfalk.

Som sagt det gäller att inte hetsa utan att attackera metodiskt och lugnt. Vi ligger på aktningsvärda 175 arter.

24-h race kan här ge kring 200 arter. För någon vecka sedan “bara” 130, Mount Elgon vann på strax över 200. Vi siktar nog i nuläget på 250 – för tre veckor.

Mer blir bonus och whisky i kistan – ta de´inte bokstavligt! – Kwaheri

Afrika vaknar. Hadadaibisar. Röken från arbetarnas eldar för mat varmvatten mm

Jag gympar på cementgolvet, duschar under naturtempererat vatten.

Tar en runda på tomten, överallt roligt nytt.

Inte allt dock – i morse drunknade en fiskare i viken.

Vi äter papaya, mango och bananer direkt från träden.

Afrika tar och ger!

Höll på att klämma Ugandas andra fynd av svarthuvad trut. Men med gemensamma ansträngningar bidde det bara en Heuglini.

Uppe i ca 150 arter – tar det mycket lugnt och betar av metodiskt.

Just nu ingen el och uppkopplingen sviktar. Med hjälp av Kaj skall jag försöka fixa litet mer kött på benen för den sugne.

Till dess “Kwaheri”!