Olof Armini om fåglar och natur

Strålande vårväder, långa promenader i spännande marker…

Men de bidde bara en pinne – Pilfink. Spanades in i en stor gråsparvflock och blev art 60 för Danmark den här gången. En stenmård fint innanför Egholmen på andra sidan fjorden. Inget speciellt annat men fina stadsvandringar med Eva och goda spättefiler.

Imorgon kulingvarning och båtturen kan ju ge något liksom förstås tågresan till Fredrikshavn.

Vad är nu detta? SE Asien? Afrika, Nordamerika – det bränns. Spjuvern TGP på G. Läs!!!!!

Bröder!

   Så har jag alltså varit en vecka på Hawai eller närmare bestämt Oahu – ön där Honolulu ligger. För att sammanstråla med ett par tusen andra shrinks från resten av världen.  Och hur ska jag nu sammanfatta det här egentligen. Ja det vet jag inte riktigt men ett stort äventyr har det naturligtvis inneburit. Bara resan tog tur och retur närmare fyra dygn i anspråk. Längre bort kan man helt enkelt inte komma utan att börja resa hem igen. Vistelsen på Oahu en vecka. Ungefär hälften arbete. Den andra fågelskådning.

   Då jag bor i Honolulus lyxkvarter får jag en knuff för att engagera mig miljöpolitiskt. Amerikanerna behöver jag kanske inte bekymra mig över. De håller nämligen bokstavligt talat på att äta ihjäl sig. Inte en minut utan en literstor mugg av läsk eller milkshake i näven. Knappast tio sammanhängande minuter utanför sina monsterbilar.

   Men skövling i alla bemärkelser – vägar och bebyggelse, skogsavverkningar så långt upp längs bergsbranterna som maskinerna når, stränderna exploaterade upp till öronen. Om nu stränder har öron förstås. Innan människorna kom till öarna fanns här en riktig värld. Och ett förmodligen sagolikt och unikt fågelliv i de orörda skogarna. Inga däggdjur. Inga reptiler. Och alltså just inga naturliga fiender från den övriga djurvärlden. Öarna bör ha varit fyllda av endemiska fågelarter varav många markhäckande som alla är utdöda sedan 1000 eller 500 år.

   Detta vet man från arkeologiska fynd. Men hur många arter som försvunnit på historiens sophög har jag ingen aning om.  Däremot fortsätter processen och resterande skogsarter trängs numera uppe på de otillgängliga gröna bergen som sticker rakt upp i skyn. Laysan albatross häckar på den udde som sträcker sig längst ut åt norr och väster på Oahu. Men inte utan skydd mot gnagare – här hoppar nämligen jordekorrar runt på gräsmattor och i soptunnor. Och de kan nog leve länge på ett ägg från en albatross. Man har faktiskt byggt en imponerande instängsling som ska göra att hundar och gnagare inte kommer in i albatrossernas häckningsområde men fortsatt finns här gott om råttfällor. Vilket jag tolkar som att stängslet inte uppnått full effekt.

   Bara två stora men ganska ensamma ungar träffade jag härute vilket förmodligen avspeglar artens svårigheter.

   Annars har havsfåglarna förevisats till några mindre öar utanför Oahu. Där finns i gengäld gott om sottärnor, grey-backed terns, bruna och svarta noddies, rödfotade sulor, bruna sulor och masksulor, liror och tropikfåglar. Annars har man efterhand ersatt den ursprungliga fågelfaunan med inplanterade arter från när och fjärran. Afrika, Japan och övriga Asien. Vilket innebär att de fåglar man ser i dagligdags i huvudsak är importerade. Fétärnan må väl ändå ha funnits här sedan länge och i övriga Polynesien. Det ser ut som om den anpassat sig – inte minst till Honolulus storstadsöken där de häckar på trädgrenar i stadens parker. Och från ornitologisk synvinkel tycker jag att de utgör ett slags klenod och prydnad bland skyskraporna.

   På Hawai gör man det svårt för ornitologer. Get out, private property, do not pass, no trespassing  står det överallt. Ofta med ett handgripligt förtydligande under uppmaningen – överträdelse medför böter om 500 dollar, fängelse eller bådadera. Därunder kompletteras gärna skylten med uppmaningen ” Support the troups!” vilket ju har avsedd avskräckande verkan på en del av oss i alla fall.

   Således har jag fått smyga förbi soptippar och argsinta skällande hundar,  krypa under stängsel och i nödfall fått spela dummare än vanligt eller tåget under mina försök att komma ut i naturen utanför vägrenen. Flera av de finaste områdena ligger ju också inom militärområden . Och dem har jag naturligtvis undvikit. CIA har ju redan alla mina tio fingrars avtryck i sin databas.

   Det är klart att här finns en del spännande fåglar – uppe i bergsskogarna och ute på öarna. Men det är inte helt lätt att få uppleva dem och andra öar jag nyligen besökt som Mallorca och Lesbos bjuder på större naturupplevelser. Och kortare resväg. Men här kommer ändå några bilder.

Aloha!

Torsten

Härligt Torsten och vi som läser mellan raderna vet att det svänger en del birdwise på Hawai – Hula-Hula!!!!

Nästa vecka om 2 dagar – Den magiska veckan då allt händer i fågelväg!

 Har det inte hänt redan? Det har bara öst in rarrisar.

För mig som vandrat en ökenvandring i fågelvägen denna vår – ack ja!

Mellan alla dont har jag kutryggigt kanat över webben och club300, artportalen och käcka mail från Hawaii.

Grymmast hittills har väl varit

Två bergsångare på cykelavstånd från mina normala bastioner Joberg och Västergarn! Det här fotot ett rappt alster av pålitlige David L på fågeln vid Snoderån.

Tröstar mig med ett rå som vaktar sitt fläckiga kid – GULLIGT! – nedanför mitt köksfönster. Alltmedan plikten kallar!

Igår onsdagen den 17:e var jag och synade Gröna Huset på Pallen med Sigvard och hans partner. Intressant att sätta sig in i mäklarnas värld och hur man värderar en fastighet och att få en hum om vad man kan få för Pallen vid försälljning. Inte en susning har jag haft – faktiskt.

Litet aves också, en havsörn strax mellan Tjörnbroarna och Skåpesund. Men ute på Vindön strax innan tunneln omslöt dimman oss. Ändock en del pip i John Bauerskogen ovanför huset, bl.a. en fin flock stjärtmesar.

Idag vaknade jag till att Eva rev ut en sida i GP – endagarserbjudande på Elgiganten vid Backaplan – ljudlös dammsugare för 900 spänn – halva priset. Enda Aves-koppling till denna reality är, att jag hävdat att dammsugning är en av orsakerna till min tinnitus. En tinnitus som gradvis tar bort läteslyssningens ljuva musik ur min repertoar.

Mitt hävdande har dock huvudsakligen siktat in sig på att slippa den räliga sugningen. Slut med detta nu – Eva var rätt positionerad och jag ganska pantad. Ivägkörd i god tid för att hänga på låset tog jag det makligt och först 1030 en halvtimme efter “Sesam öppna dig” svängde jag upp cykeln framför Giganten.

En jämra pansjokö till kassan, alla släpandes på en “silent vac cleaner” från Elektrolux. Inte mycket att göra så jag gick bort till sugarstället, där jag igenkände samma säljare från i fjol (spis och kyl/frys) – ytterst trevlig och vänlig – och va,va minsann nästan 10 xtraprisare på en pall. Skojade litet med säljaren, som slog in en liten specialare på datorn med dammsugarpåsar till mig. Schysst!

Så ett oväsende och ett rusande gäng bakom mig, litet för gamla för svensexare, annars med samma desperata glöd. Kanske lagerarbetare som hotats med avsked? Och putz weg alla sugare – i ett nafs. Den redan bleke säljaren blev kritvit. Jag rusade hastigt ifatt gänget och förklarade att en av sugarna var min och redan inslagen på datan. Stelnade dock av fruktan inför gängets hånfulla av snus gulfärgade varggrin.

Detta var en annan division, än Hassans vakter med skarpladdade gevär eller kathöga ynglingar i Uganda med kalashnikovs – som inte fått mig att gå i taket. Det här gänget var mer att likna vid Norrmalmspiketen, fulladdade med daglig ranson av våldsvideor och utan avtriggande besök på gymmet eller i löparspåret. Åtminstone inte på denna sidan sekelskiftet. En ruggig samling helt enkelt – kanske SÄPO borde sätta in sina klutar bland sysslolöshetsfrustrerade “workers” istället för i det fridsamma Angered.

Stukad återvände jag till säljaren som förbarmade sig och överlät sitt demoex till mig. Givetsvis ryckte en snäll farbror i den men hejdades av mitt adrenalin som kokade – bara en blick räckte. Han tog en annan dyrar sort, vilket avslöjade att han var utskickad precis som jag. Dock hade han inte hört sista förmaningen innan han drog till Backaplan – kom inte hem med något annat!

Där stod jag näst sist i kön under spefulla blickar från vargflocken. Då hände något, den nu något svettige säljaren kom älgande med ett sprillans obrutet pack “silent vac cleaner” som han mycket ärevördigt överlämnade till mig – DEN ÄR DIN!

Jag överlämnade mitt demoex till snälle farbrorn som återlämnade sin dyring. Jag kunde så med redan återvunnen hörsel förnimma ett ynkligt gnyendet från flocken framför i kön.

Kanske kan jag till jul höra bjällerklangen från sidensvansarna?

Slutet gott allting gott

“Må festen fortsätta”

stod med eldskrift på presenterna Anders förärade mig på bemärkelsedagen. Vi har inte lyckats återta dubbelledningen i Gotlandsracet, det är en omöjlighet, men intar båda hedersamma placeringar bland top-ten! Oktober har varit en skådarfest.

Avslut blir luciaveckan på Gotland. Kanske kan vi öka med någon art – kungsfiskare??

Följ oss så på en rutinflogg i Västergarn.

BUSHFIGHTING

Först litet bushfighting ned mot Västergarnsviken och Svältholmen.

Blir några snösiskederivat bland grå-och brunsiskor. Vita, fluffig dräkt, vit panna men knappast några “klocker”.

STRANDRAGGNING

Så raggar vi stranden från Västergarnsviken runt Svältis ut till fyren.

Jobbar litet på skoj med denna stora fiskmås – rysk!? Får napp på ca tjoget vinterhämplingar i mållorna som kritten låtit vara.

HAVSSKÅDNING

Så avslut med havsskådning ute vid fyren. Perfekt läge men bidde bara en 1K Kaspisk trut som flög förbi.

Resultat för dagens dont och ässet i leken denna dag blev ett strandraggningsfynd ute vid fyren.

En vattenpiplärka. Dock inte denna individ plåtad i Halland.

På återseende Anders och Gotland

Må festen fortsätta!

Det är två veckor sedan vi kom från Gotland. Det har regnat mycket. Jag har dragit ut på några älvragg och gaffat in pillen på Gasklockan. En gång satt den(?) i Rosenlund på stora ljusblå tornet och mumsade på byte. Tre sångsvanar har sträckt över huset. Magert!

Jobbigt att läsa om inbrott av öststatare på ön i öster. Än jobbigare att David och jag planerat havsskådning fredagen den 5. Fina vindutsikter som plötsligt tidigarelades två dagar av vädrets makter. Onsdagen den 3 var vi fastgjutna av andra obligationer medans novemberlovsfirande skådare kunde njuta vindbyar på över 20 sekundmeter och därtill hörande godsaker.

Trots utsikter om mojnande vindar beslöt jag en satsning på torsdagen. Klev ur sänghalmen kl 3 och körde ett lättare Yogapass med hockeyfrukost. Fräschad, påklädd och med trimmad packning städslade jag stålhingsten vid 20-i-5!

Just på gränsen med vinden. Men jag borde nog kunna årsa någon alkekung – va? Vid Syrahåla skydd under en bro för en häftig regnskur. Gav mig inte utan i första gryningsljuset vid ca 7 var jag ute på Kråkudden vid “hidena”. Båda redan fullsatta, inte mig emot och snart fick jag sällskap av fler utstötta – vilket tryck och vinden verkade snarare öka! På “min” lilla plätt fick jag sällskap av Mia W, fd kollega till broder Ivar på Portalen och en synnerligen kompetent skådare. Hon räddade mig bla från ett par förhastade bestämningar. Fö var stämningen mycket god och jag har sällan upplevt så bra kommunikation mellan alla grupper på Udden.

Fåglar – då? Ja, ett sådant där härligt tryck! På morrontimmarna ett fint drag av tunga dykänder, anförda av hundratals ejdrar med inslag av sjöorre, svärta, alfågel och tom några bergänder. Hela tiden ett vimmel av tretåmåsar, havssulor, stormfåglar och alkor med inslag av några dvärgmåsar och ett 30-tal alkekungar. Stationära skärsnäppor och ute vid Bolle en brednäbbad simsnäppa som sågs några gånger. 1-2 bredstjärtade labbar plus ytterligare en som dock bara sågs sekundsnabbt och kanske var litet slimmare så…? En grålira drog avlägset mot norr men kom senare igen mot söder och närmare.

Avrundade så med en pilgrimsfalk över havet och bara en toppskarv. Innan…

LOMPARADEN

Inleddes med tre smålommar, därefter en storlom och så denne gigant fångad av fotogiganten Björn D

En svartnäbbad på armslängds avstånd. Torde vara en 1K med solkig hals och visst visar bild 2 vitspetsade vingtäckare? Vill man blunda för dessa facts och tycka sig ana droppfläckar på vänster överarm på bild 2 kan man ju argumentera för 2K. “Våra” adulta svartnäbbade är fortfarande tydligt sommartecknade. Observera hur ljust näbben lyser vintertid på den svartnäbbade!!!

Naturligtvis inte jämförbart med den blixtrande granna fågeln David och jag hade vid Ringhals i september, men en värdig avslutning på en mycket bra dag.

Nåja två timmars tramp och sedan iväg att hämta två fritisar i Mölndal för att avsluta med att steka torsk åt Eva och mig.

Jordklotet är mindre än vi tror och vi rör oss mer än vi tror och våra vägar korsas oftare än vi tror.

Peter S

Sundre våren 1990

Träffade en ung ringmärkare och vi språkades litet kring gemensamt ursprung i Västsverige och att stråla samman på sydligaste Gotland.

Hönö 27 februari 1990

satt jag uppklistrad på en klippa och spanade in diverse alkor. Kuling och ganska bistert när ytterligare en person klistrade sig till den bohusländska graniten. Mellan vindbyarna presenterade han sig som Peter S och vi hade träffats en ljummen vårmorgon på Hoburgen.

Han var bilburen och vi tog en tur förbi Öckerö hamn med en stationär vittrut.

Morup och Getterön 2 mars

satte samma bil sina spår i nattens blötsnö på Olof Rudbecksgatan. För tur till Gubbanäsan med grann jaktfalk och Morups tånge med vittrut nummer två.

Faludden 13 oktober i år anno 2010!

Anders och jag rundar av en Suderskådning vid Faluddenspetsen. Från masten bevakar en pilgrimsfalk. Vid strandbodarna sitter en man i sina bästa år med blomma och en räcka barn. Peter S efter 20 år!!

JUPPEN

Florida 18 april 1990

Tamiami trail och jörgen och jag spanade av Shark valley reserve, våtmark med vidträckta vassar. Amerikansk rördrom, prärietrana mm Längs vägen hade vi tidigare haft såväl skorstenseglare som trädmås, “svenska” blockers! Men åter till Tamiami trail och där kom dom, resans enda präriemåsar. Att trösta oss båda 18 år senare vid Paviken!!

Kronholmen 18 oktober 1991

Det tidiga oktoberlovet det året närmade sig sitt slut. Jörgen hade i början av veckan besökt sina föräldrar och hemstad Linköping. Nu stod han vid fyren med Henrik och mig och beklagade att brunsångaren, stationär på platsen 14-16 oktober, försvunnit. Då kom sakta glidande över havet en bredstjärtad labb, gammal med härliga klubbor.

Rai Leh, Thailand 18 december 1995

I dörren till vår bungalow på Rai Leh Beach stod Jörgen. Han firade sin 50-årsdag på Ao Nang Beach. Jag hade ringt hans hotell dagen innan och han hade tagit tailboat ut till oss. Vi gjorde ett misslyckat drag på den kungskobra som några bybor visat mig tidigare. Istället klämde vi en inte helt vanlig mugimakiflugsnappare.

Ao Nang 22 december 1995

Efter att ha avnjutit Jörgens favorit, scampi fritti som födelsedagsmåltid ägnade vi oss åt litet bushfighting och fightade bl.a. ned en starrsångare i ett dike.

Kroholmen 13 oktober 2010

Jörgen dyker upp och missar precis en vattenpiplärka. Frustar ändå nöjt om sin första starrsångare, tillika Sveriges första på Häradsskär. Brer på med svartstrupiga järnsparven – “… synd bara att man aldrig sett någon brelle med klubbor!”. Syn och hörsel knivskarp men hur är det med minnet? Tur jag har mina anteckningar. Renderar en och annan artsup.

Drag fyra fick dröja en vecka.

Anders min combattatant vilade inte på lagrarna utan floggade Sudret under en förlängd helg med sin bror – från pool position – vandrarhemmet vid Hoburgsklippan!! Hans rapporter om prärielöpare, taigasångare mm fick det att vattnas i munnen liksom talet om annat gyllene fluidum.

Försökte så gott det gick att replikera från hemmamarkerna.

Torsdagen den 7 bjöd Svältis repris på Närsholmenduon Kaspisk trut och Medelhavstrut, 1K-fåglar i än finare närstudier.

Fredagen äntligen dax. Redan i trädgården en gransångare med östliga drag och läte. Sedan ganska fint med tättingar, rödstjärt, svarthätta, gransångare längs dagliga rutten. Som vanligt avslut bland småttingarna längs Paån. Alltid lika spännande. Och minsann…

en kungsfågelsångare – inte denna individ som alltid alerte David L fångade på foto någon dag tidigare på Östergarns utholme. Två snabba obsar och ett pip under nästan en timmes trålande i buskaget. Så typiskt och så härligt!

Lördagen den 9:e fick jag oväntad och glädjande förstärkning. Janne J övervann alla fysiska skrupler och studsade upp från båren i bilen, pigg som en mört i Paån. Tyvärr var kungsfågelsångaren osynlig, men på samma ställe en svartvit flugsnappare och en HALSBANDSFLUGSNAPPARE, fenologirekord för Sverige ( tyvärr slogs det da´n därpå av Öland – förstås! Tycker litet surt att “vår” fågel hade tydligare droppfläck på vingen och tydligare andra vingband!). Ytterligare en sen fågel vinglade över Paviken, en 1K brunhök, när det var dax igen. Hade nästan gett upp vingbandare och att stirra i trädkronor och täta buskage när Janne tyckte att det rörde sig högt upp i en ask. Tjabadabadoo!

En taigasångare. Åter foto på “fel” fågel, detta är Digranstaigan som omnämns på andra ställen i texten och alltid denne David L som lyckats fånga det omöjliga! Obetydligt längre obsar än på gårdagens vingbandare, men vi var två så dubbel glädje. Tack Janne.

Söndagen bjöd den 3:e östliga “fylloskopen”, en “tristis”, sibirisk gransångare i buskarna nedanför där taigan setts da´n innan. Samma utseende och läte som den här fågeln fångad på foto av ingen mindre än Big Lasse

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/253585.jpg

5 olika ex rapporterades från Gotland under den snäva perioden 9 – 12.10!

11 oktober slog jag till med en sen dubbelbeckasin i Svältisstranden. Den parerades omgående med flera obsar på Öland – sic!

Så laddade vi. Anders hade bara fått större aptit av Sudretvistelsen och jag var omättlig. I arla morronväkten 13 oktober full fart söderut, destination Au riv.

Redan vid första grinden paraderade en grann bläsgåsflock med åtminstone 2 tundrasädgäss.

Fin start. Men vava, redan en skådare ute vid torrväten – och han spanade sådär planlöst och modstulet som… Anders förbluffas över mitt hastigt uppflammande svårmod.

Vi bytte några snabba med främlingen. Fågeln var väl någonstans ute i det oändliga Stockviken. Adrenalinet dunkade och tunnelseendet krympte sikten. Vidgades när främlingen viftade och när så PRÄRIELÖPAREN löpte över kikarfältet sken solen genom molnen.

Främlingen förvandlades till en bekannting från Västergarnsviken 2007 Daniel P. Den gången snöt han mig på en ägretthäger men nu delade vi löparen. Daniel P är inte en bra fotograf han är mer än så och fullblodsproffs inom sitt gebit. Kolla hans hemsida

http://danielpettersson.com/

och de här bilderna, 

och de här när han drog vidare till Närsholmen och den brednäbbade simsnäppan,

Verkligen ett glatt återseende. Tack för bilderna Daniel!

Anders och jag drog så sydvästvart och stannade till vid Digrans. Lagom för några taigalock. Så kaffe längst ned på Rivetspetsen innan dax för taigalyssning igen. Än bättre lock men tyvärr ur sikte – vi hade ju båda obsar från tidigare och fick nöja oss med synen av fyra (4!) svarthättor. Anders gladdes med en fjällvråk vid Muskmyr.

Så Faludden igen med mer gäss, en gammal pilgrimsfalk, som ett tag satt i stora masten, en lövsångare i Alkärret bland annat smågodis. Häftigast dock Peter S som med hela familjen ringmärkte i dungen och sedan softade ute vid fyren där jag återsåg honom efter 20 år!!! Senast vi sågs var när vi raidade Getterön och Morups tånge någon gång i början av 90-talet, jaktfalk och vittrut fanns bland skalperna i “ynglingarnas” bälten den gången.

Före sedvanlig avrundning i Hemse passerade vi Alva och kunde mer ana än se den 2K svarthuvade mås som furagerade med hundratals andra vitfåglar i nyplogfårorna efter en traktor. Fotad av en av de vassa förmågorna på ön som klappar på porten till Jurassic Park, Mikael Nils

En påpasslig dokubild, kul och tack Mikael!

Så avslut i Hemse – trodde vi, men över fälten när vi töffade ut ur Sudrets centralort svävade en rödglada som praktfull slutvinjett.

Nåja, natten sänkte sig över Big Baluns hos Anders. Finish vid midnatt till baklava och en flaska med rom bom-bom!

Tusen varma tack Anders.

Monica undrade om jag hann med något bloggande. Med tanke på vad som tidigare sagts bör tiden aldrig vara något hinder. Möjligen att jag har förtvivlat svårt att stjäla till mig traditionell skådartid för att uppfylla bloggens deviser.

Gör ett försöka att greppa och ser fram emot att vakna till den gröna biätarens surr morgonen 21 juni på Mafrids!!!

Ni har kanske noterat några satellitsändarförsedda fåglarnas framfart i ornitovärlden.

Tönn, större skrikörnen från Estland som dragit runt i Sverige. Ibland sedd ibland bara pejlad. På andra året har den övervintrat i Spanien! Rundade Bottenviken i våras och har huserat i Norge och Sverige, så långt ned som på Öland.

 Gyula, tartarfalken från Ungern som dragit runt i Baltikum. Ej sedd men pejlad och därför förstafynd eller…???

Står vi vid en vattendelare och kanske för några vid vägs ände? Borde vi ha förstått. Kolla bilden på orientseglare i Danmark – finns tub och mänskligt öga som uppfångar detta i fält???

http://www.netfugl.dk/pictures/birds_user_uploads/34166_UU_23056_IMG_2964.jpg

Jag tror att hur tungt det än låter så kommer det snarare än fort att sticka ut en ny ådra inom fågelskådningen, lika omvälvande som amatörismens avskaffande inom idrotten och lika förödande som datan var för facits skrivmaskiner.

Vi vaknar till att våra sinnen är trubbiga och opålitliga verktyg för att hitta och bestämma fåglar. Varför härja runt och förorena med avgaser, oljud mm bara för att amatörmässigt registrera ännu ett kryzz, när alla redan via sina apparater “kryssat” all världens arter. Eller varför tömma kassan i desperat trängsel på ett långfärdsflyg som bidrar till ozonlagrets förtunning och dessutom uppträda som någon sorts Übermensch i en udda avkrok av världen – för att igen “kryssa”.

I dag utgör fågelskådandet och kryssandet en accepterad mix av spänning, tävling, naturupplevelse… Men som alltid blundar man för förändringarnas dubbla natur. Säkert såg facits produktutvecklare först en ny spännande marknad i den framväxande datavärlden!?

Tänk att några tusen skådare från hela världen länkar samman sina lördagsfåtöljer och beger sig till någon remote place och skådar några timmar. Inget bestämningstjafs kring hittade fåglar bara att njuta. Eller en spännande tävling där man får välja några områden och sedan kan scanna och räkna några timmar! – som bingo!!

Nya spännande arbetsuppgifter för RK och istället för att jaga stringare, får de fullt upp med hackers som planterar allehanda otyg i de avancerade progammen. Och äntligen kan man kassera de otympliga tuberna. Istället för att i vindögat med regnet piskande i ansiktet tvinga fram en darrande horisontanka kan man i behagligt lä scanna av bortom horisonten med kristallklar bild. En nackdel kan vara att albatrossen alltsomoftast som bäst blir en sula.

Är det en dödförklaring av “gammal vanlig fågelskådning”? Nej men en varsenhet om en delning, som mellan motionsidrott och det gladiatorspel elitidrotten är numera. Snarast en långsam avknoppning i en verksamhet, och “det gamla” finnas kvar men med en fastare förankring i det beprövade, traditionella och går inte facitmaskinernas öde till mötes. – Det ödet drabbar istället de ofullkomliga verktyg som hamnar i vakuumet mellan “det gamla” och “det avknoppade”, typ tuber, vissa kameror mm.

Fågelskådning är inte utsatt för hårt utvecklingstryck så vi har tid på oss. Det är ändå ett gott råd – tror jag – att så smått…

26 mars turade Anders och jag Mästermyr i strålande vårvintersol. Fantastiskt lokal men har aldrig varit riktigt flyt där för mig. Den här gången kom vi att fantisera om svarthakad buskskvätta. Rapporter från övriga landet hade dykt upp och en vacker sävsparvhane i en buskskvättebuske gav fina associationer. Litet oroande cirklade en annan skådare runt i området. Han spanade och talade i mobil men vi förutsatte att han tog kontakt vid “napp” och till yttermera underlät vi att spana av hans områden.

Naturligtvis hade han en svarthakad buskskvätta som vi senare kunde läsa om på Svalan. Om inte knockade så i alla fall nere för räkning.

Precis en månad senare 26 april rapporteras en svarthakad buskskvätta från Utbyfälten. Den hade setts redan dagen innan. Alltså en ganska säker revansch.

En mil per cykel direkt på plats med flera skådare men… Blev en Golgatavandring bland massor av nyanlända tättingar – sångare, skättor m.m. Sur hemfärd trots tröstande ord om att bivråken jag sett tidigare under dagen var en större fenologisk finess.

Men att kasta in handduken… 

11 maj rapporteras en svarthakad buskskvätta, en honfärgad från Brudarebacken. Med viss tvekan segar jag mig upp för backen. Kom inte i säng före 0100 och Eva skulle till Gotland. Vid backen snålt och några av dipparkollegerna från Utby förklarar glatt att den nyss jagats iväg av några vanliga buskskvättor.

Shit!!! – för att dölja besvikelse, ilska och andra sämre attribut drog jag nedåt backen och där på en stolpe satt den plötsligt – härligt.

“Kasta inte in handduken, ta räkning till nio, res dig och fightas vidare!”

Och hoppas att du inte slutar som ett ornitologoskt ringvrak!

Det kan i sådana här skildringar anas en liten kritisk egg mot andra personer. Dessa skall då uppfattas som hela skildringen; en subjektiv bild av verkligheten, som är lika fiktiv som sant verklig!!!!