Olof Armini om fåglar och natur

Inte ovanligt att Au riv, udden söder om Faludden och Stockvike levererar. Varje gång man tar sig dit närsomhelst på året, kan man förvänta sig glada överraskningar. För att inte tala om alla gånger man i flygande fläng kastat sig dit – och än oftare dräglat över smaskiga men onåbara rapporter därifrån.

Ändå randades 6 juni med förväntningar utöver det vanliga. De infriades med råge, vilket jag redan berättat om.

Och utöver själva skådarupplevelsen gavs en hel del intressant. Platsen blev en mötesplats för dagens skådare och dagens skådande – nya moderna skådartider fladdrade i luften.

Jag ser två huvudfåror, man kan nästan se konturer av paradigmskifte.

1. Håller vår systematik för allt levande på att förändras? Och är diskussionerna kring alltfler nya arter en konsekvens som når och påverkar oss skådare? Artbegreppet är ju ett av fundamenten för vårt skådande. Och när gränserna blir för diffusa och subtila för våra naturliga sinnen då…?

2. Den tekniska, digitala utvecklingen. Blir kanske ett instrument att övervinna ovanstående. Med kameror och inspelningsapparatur kan man redigera och analysera utan det gammaldags skådandets problematik att ögonblicket försvinner och ersätts av det förrädiska minnet!

Se bara på Jörgen Lindqvists fantastiska bilder på den Rödhuvade törnskatan!

På dessa bilder kan man se en brun kontrast mot rent svarta partier, på handtäckare, på inre handpennor och på yttre armpennor, 2K! Den trots allt vackra teckningen ger en hane. Den klena näbben utesluter rasen/arten “badius”. Stora vita handbasfläckar och vit övergump indikerar rasen/arten “niloticus”, men den excellenta vänstra bilden visar en grådaskig “sky” över det vita. Kvalificerad gissning blir en östlig “senator”.

En Rödhuvad törnskata är inte längre bara en art!?

A. Balearic Shrike (Lanius badius)

B. Woodchat Shrike (Lanius senator)

C. Eastern Woodchat Shrike (Lanius niloticus)

Men med Jörgens hjälp så fixar vi det!

Och titta på detta från Jörgens kamera

och här rycker eminente Torsten Green-Pedersen in!

Ingen match att sortera mellan aktuella arter.

A. Rödvingade vadarsvala, Collared Pratincole (Glareola pratincola)

B. Orientvadarsvala, Oriental Pratincole (Glareola maldivarum)

C. Svartvingad vadarsvala, Black-winged Pratincole (Glareola nordmanni)

Den Svartvingade vadarsvalan har mörka vingundersidor, saknar vitt terminalband längs vingbakkanten, mkt lite rött vid näbben, inte extremt lång stjärtklyvning, liten kontrast på rygg/mantel – och så det hårda, men inte nasala tärn/roskarllika lätet, som jag hörde och MINNS!

Varmt tack till Anders som förde mig dit, alla som var där och då främst de MODERNA skådarna Jörgen och Torsten.

I början av maj fick jag ett härligt mess från Carl Tholin som bjöd in mig till laget, Ö Paviken, som skulle fajtas i tornerkampen om mest fågelarter från ett fågeltorn mellan 0500-1300 den 9 maj. Med deltagande fågeltorn från Finland, Sverige och Danmark. Laget bestod av Calle själv, den unge stjärnskådaren Dennis Nyström, Anders självklart och så jag.

Ljuva minnen flöt upp till ytan. Maj 1997, 18 år sedan, och Lars Jonsson i luren. Han hade inbjudits att med Stockviketornet och bröderna Tydén, som första utländska lag deltaga i den prestigefulla finska tornerkampen “Battle of Towers”. De deltagande estniska fågeltornen som ofta vann, ansågs vid den tiden vara finska protektorat och tornteamen var renlärigt finska. Lasse hade med stolthet tackat ja och dessutom fått igenom att kunde han finna några andra torn på Gotland så…

Luren hade inte kallnat vid mitt öra så hade Janne Janthe och jag lagt upp planeringen för en satsning från Pavikens NV torn. Reglerna var mycket generösa. Man fick röra sig inom en radie på 1 Km från tornet och det räckte att en person sett/hört arten. Man skulle också vara tillgänglig för guidning av besökande och arrangemanget måste vara utlyst i pressen – ett sant JIPPO!

0500 17 maj 1997 startade vi med tofsvipa. Vi var laddade och mycket bra intrimmade, både i allmän artjakt och runt Västergarn i synnerhet. Vid första avstämningen hade vi fint grepp på Stockvike, dom lät inte alltför glada. Många av de finska tornen och framförallt Haeskatornet vid Matsalu i Estland hade dock ett hopplöst försprång. Både Janne och jag vet dock att matchen är inte avgjord förrän sista bollen är slagen.

1400 och en timme kvar. Sockvike hade lagt sig och åkt hem.  Haeskatornet låg på 130 arter nytt rekord. Vi låg på förbluffande 126 arter. Vi kämpade från Pavikenstranden, 130 arter, en kvart kvar, en brunand simmade lugnt ut från en vassrugge och blev art 131.

Även vi hade passerat gamla rekordet. Men vad hade Haeska åstadkommit sista timmen???

Dom hade segerintervjuats i finsk TV – med 130 arter, och druckit champagne, innan det stod klart att vi startat en timme senare. Så –  en gång har ett svenskt lag vunnit och innehaft rekordet! Janne och jag festade med glass från “Biet”, såg Kentsk tärna och sädgås som saknades.

Att upprepa detta i år var en omöjlighet. Jag hade inte samma koll som 1997 men några test dagarna innan gav tillsammans med rådande väderförhållande en subjektiv spekulation på skamgräns 65 arter och en strävansnivå 80 arter.

Reglerna var ändrade. Två observatörer placerade på tornet måste se/höra arten. Kortare tid 0500-1300.

Datumet var något tidigare. Sämre vattenstånd i Paviken. Sämre sträck över Kronholmen.

Ettrig, kall vind. Kylde oss, tog bort läten men förmådde inte trycka in något från havet.

Men det var soligt, mycket fågel i markerna och ett exemplariskt teamwork “to the bitter end”, med småtärna och smådopping i pilbuskagehörnet kvart-i-tolv!

Det bidde 81 arter mot Stockvikes 106. Dock mycket roligt och jag minns Tundrasädgåsen, Skäggmesarna, Lärkfalkarna.

Stort och varmt tack till de tre musketörerna från D´Artagnan!

NÄSTA ÅR VINNER VI

Skippern besätter Capen

I lä, i strålande solsken och njuter värmen med en gammal bekant

Huggisar lär kunna uppnå en aktningsvärd ålder på 20 bast – i alla fall på exakt samma plats och exakt samma färg!

En annan bekant på 1,5 km håll. I grenverket klockan 10 om öppna fönsterluckan.

Tja, jag tränar för dåligt – skärpning! Pilgrimsfalken som trimmade bla ca 1000 vitkindade gäss.

Ett härligt kaffe med hembakt och till detta förutom pilgrimsfalken – kungsörn, havsörn, lappsparv och +50 arter till.

En ny, gråsiska och så är jag bara en art från pallplats på artrace Gotland!

Sådär skifte mellan kallt och varmt, modd och blixthalka.

Håll dig inne gamle gubbe!

Men där lurar skotska dimslöjor och högoktaniga mjöddunkar, så en ranglig stege eller halkig matta.

Alas, ut i inversion och Göteborgska gangsterdueller.

Och visst på Soltorpsgatan i alltid högproduktiva lärken, 20 Bändlar, Cabarétsiskor, Stenknäck – GÖTT! Före dignande julbord med fyra barnbarn!

DÅ – STRIKES GOTLAND

Först tänker jag på Ola, trollkarlen, med ciggen i mungipan och kniven lös i slidan, som sparkar upp allt möjligt och omöjligt. Visst hittade vi andra ett och annat men aldrig…

Sedan tänker jag på Faludden för några höstar sedan, och Ola med Josef – medan hela ädla adeln jobbar häcken av sig på en utsliten vanlig Turturduva – sparkar dom yrvaket upp en fräsch, som det visar sig STÖRRE TURTURDUVA och kanske tom “Meena“!

Tänker på Josefs “magic touch” och hur man än sliter så…

Tänker på MELLANSPETTEN. Dess utveckling i Baltikum. Första officiella obsen i Estland i oktober 1990. Så i början av vårt sekel hundratals revir och massor av häckningar!

Tänker på “min” obs 28 augusti 1993 på Kronholmens golfbana. Den stannade i “the local grapevine”, trodde jag, tills jag besökte Pape fågelstation i Lettland 1994 och fick veta att obsen införts i ett eventuellt expansionsmönster för arten.

Tänker att allt sys ihop till ett mönster om man bara tar sig tid att se.

Sanning igår kan vara osanning idag och sanning imorgon, den enda sanningen är att allt ändras!

Till tröst när spärrelden av rarrisrapporter från Gotland sätter in som värst – en nostalgytrip till

17 maj 1997

I veckan hade Lasse J ringt och undrat om vi ville vara med i ett finskt jippo, där fågeltorn i Baltikum räknade arter och bedrev skådarpropaganda i combo. Han och bla Lasse T skulle besätta Stockvikentornet och ansåg sig ha en god chans. Och det skulle sitta fint med mer blågult i kampen.

Jan Janthe och jag ansåg oss vältränade och valde Pavikens västra fågeltorn som mest strategiskt. Reglerna var då att minst två skulle se/höra varje art inom en km-radie. Tiden var 05:00-15:00 tror jag, möjligen förskjuten någon timma tidigare. Man skulle också guida intresserade som dök upp. Vi hade väl knappt tio besökare.

Lasse J fungerade som koordinator och gav kontinuerliga rapporter om ställningen. Vi hade bra flyt medan det gick trögare för Stockvike. Matsalu med Haeska-tornet hade dock redan från början en kraftig ledning.

Framåt middagstid hade Stockvike lagt sig på sparlåga medan vi alltmer närmade oss Haeska, som dock verkade ha ett alltför stort försprång. Sista timmarna bröt vi kontakten förutom timmesavstämning. Sista avstämningen var spänningen stor vi låg tvåa och bara en art efter Haeska, 127 – 128, det gamla rekordet låg på 130 arter!

Arterna fortsatte trilla in 128, 129, 130 och 131, en brunand som simmade ut ur vassen! Lasse J meddelade att i Matsalu firade man segern med champagne – vi hade i alla fall slagit det gamla rekordet och kommit tvåa.

MEN – detta var inte 2000-talet utan seklet innan med fortfarande darrig cyberkommunikation så efter att dom och vi kommit på att de östliga bröderna hela tiden legat en timme före så stod vi som ensamma segrare med 131-128 och nya rekordhållare. Vi firade modest med glass från Café Biet och hade vad som kunnat vara art 132 över huvudet, en tundrasädgås!

Märkligaste arterna har jag antecknat, bläsgås, småfläckig sumphöna, havsörn, pungmes och tre hackspettarter. Alltså inget märkvärdigt. Vill minnas att det grämde oss att vi missade Kentsk tärna.

Dock måste påpekas att vi var extremt uppdaterade, hade tränat ihop länge och vädret var bra!

Återstår bara att önska alla lyckliga i fält en lyckad dag idag!

Ett tungt datum för ett år sedan. Poliserna utanför dörren som meddelade ett dödsfall. Adrenalinet som pumpade genom kroppen och livet som skulle komma passerade revy. En skillnad när det finns äldre som går bort då passerar livet som varit.

Årsdagen började med rutiner, Paolo Roberto-gympan på trekvart, den kolhydratstinna hockyfrukosten, lättstäd, en kaffe och så ett lunchmöte på Peperoni om rektorskapet på Kvarnhjulet.

Solen sken men det var snålkallt. Tog vagnen till Kålltorp och större turturduvan. Hittade den i allén på Sanatoriegatan och fick ett tack från en som letade i trädgårdarna.

Fortsatte att vara hjälpsamme herrn. Baxade upp en rullatorbunden dam på 3:ans vagn och hjälpte henne av på Redbergsplatsen. Fick ett varmt tack.

Själv gled jag in på glasbanken vid Olskrokstorget i ett speciellt syfte. Från viadukten mot nästa mål kunde jag spana in en av pilgrimsfalkarna som kretsade runt Gasklockan.

Efter en kort promenad var jag framme i Stampens kyrkogårds minneslund. Jag satte mig på en bänk i solskenet och skålade med min bror. En rödhake  hoppade omkring i de mikroskopiska fragmenten av hans ståtliga lekamen. Men hans minne var lika stolt och levande som alltid.

Lördagen 2 mars 2013 ringer telefonen. Det är Zachis, som ringer efter innebandyn i Pixbo, elitklubben minsann. Har han gjort mål? Nej, han har på hemvägen hittat tre strömstarar med David.

Här in action i farliga trakter – i skuggan av ett bikernäste, Grevedämmet! Följ juniors blick, så hittar ni fossekallen.

Och nu blev det full fart. Någon timme senare!

Fullt beväpnad på pass vid Kallkällegatan. Och visst där sitter den!

Större turturduvan, som jag själv fick vänta på i 40 år!

Men härdning pågår! Först en tung dipp på hökuggla i kvällningen på ett bistert vindpinat hygge.

Så morgonen därpå klivande och halkande i töande tung gammelskog i Klippan.

Junior och senior jobbar på något långt där uppe. Korpar klingar ödsligt och en sparvuggla visslar då och då.

Och till slut hittar vi spåren efter en tretåig hackspett.

Härliga bilder David och härligt jobbat Zacharias.

Armini S:r är stolt över Armini och Armini J:r

Undras om inte fågelskådningen just nu upplever en guldera. Ung som gammal, konservativ som liberal, amatör som superproffs, nybörjare som rutinerad alla får plats. Statusen är hög inom vetenskap, konst och allmänhet. Arenorna är många, bird hotspots, rapportforum, listor…

Men från toppen av berget bär det bara utför. Och varningens klockor börjar klämta. Giganten Lasse S höjer ett varningens finger i RR  för vart vetenskapen är på väg och vad händer med skådningen när man inte längre kan arta en fågel audiovisuellt med mänskliga organ?

Själv höjer jag samma finger för när det enormt populära listtävlandet bygger mer på tekniskt kunnande och raffinerad utrustning än på rutin och fågelkunnande.

Ett symptom på analkande istid kan vara att en företeelse saknas på skådarscenen, The Lone Birdwatcher.

Blickande bakåt mot fornstora bragder…

…och in i framtiden – med tillförsikt!

Så äntligen! En dryg månad försenad – på väg till Gotland.

Onsdagen den 13 juni försökte jag locka David med en vassångare i Nolsvik alldeles vid Säve flygplats på Hisingen. Och sedan lämpa av mig vid flyget. 

Då brakade det loss som så ofta när man är på väg att lämna.  En vitgumpad buskskvätta i Torslanda på Hisingen. Och så medan jag var djupt försjunken i dammsugning passerade en GÅSGAM mitt köksfönster insiktad av alltid superalerte Martin O. Den vinglade till slut in över Hisingen- förstås.

Gamen upptäcktes på en container i Lindome och visade sig vara ringmärkt i Kroatien. Den hade gått in i ett lambgift den 14 juni vid Hökälla på Hisingen och infångats mager som en skrika. En djärv teori är att den fått containerskjuts från Kroatien.

Så den 15 i arla morronväkten for jag med David genom ett vackert men fågeltomt Hisingen. Men det kunde vi ta för ack så skönt och 0815 lyfte Gotlandsflyget och satte kurs mot Visby.

En timme senare såg jag ljuset och andades luften på Gotland och exakt in time kom Eva och Anders mig till mötes. Genast genial strategi. Eva med lagom köpsug sattes av i köpcentrun med gångavstånd till Rusta, Jysk och Willys. Anders anförde till target no 1. Törnekvior, vollybollplanen och denna flodsångare, fångad av fågelfotoeminensen Fredrik S

Vi fick både se och höra den. Även om den inte gav full hals precis.

Raskt vidare till andra sidan vägen och Furulundsskogen. Och där satt den och sjöng högt upp i trädkronorna. En mindre flugsnappare! Anders fotade en likadan, 2K-hane tidigare i vår.

Så infångades Eva med tonvis av framförallt mat. Mycket tacksamt att få hem allt och slippa kamikaza-uppdraget att handla. Var vi nöjda – nej. Anders anförde tredje attacken och när vi steg ur bilen hörde tom Eva den hetsiga sången. En lundsångare vid Fridhemsbäcken! En annan fotoeminens Ulf L fångade den på bild da´n innan!

Oj-oj-oj och stort tack till Anders som befälhavare för denna Visbyflogg. Och tack till fotoillustratörerna. Och till Eva för förståelse.

Senare tog hon och jag en promenix till Svältis och jag klämde en höksångare. Tyvärr sket det sig med en gotlandsårskrysspresent till Anders. Den lyser med sin frånvaro idag. Inget mopedknatter, ingen kraftig sångare med karaktäristisk stjärtteckning.

Istället gav morgonstunden utefter Paån en ny lundsångare, betydligt mer pratglad än Fridhemsfågel. Härliga två pungmesar vid ett av Anders upptäckt bo, helt fulländat med rejäl “snabel”! 1983 var första året det begav sig!

Torsten är den alerte fotografen – TACK.

Kanonstart och skapligt häng på 200 arter innan veckans är slut.

På Nationaldagen var det dags att åter lindra fågelabstinensen denna vår.

Pepprad av rapporter inte minst från Gotland masade jag mig upp vid tretiden och bredde smörgåsar på bröd gräddat kvällen innan. Liksom fortfarande drypande kanelbullar.

Och 415 töffade David in med hybridbilen. Vi körde det förra gången så lyckade upplägget, Getteröns obsplats med morronfika, rikt fågelliv och bas för vidare färd!

Vädret vackert, sol, laber vind men kyligt och litet mörka moln i horisonten. Mycket av skärfläckor, gravänder och den fordom så sällsynta snatteranden, nu litet varstans! Kärrsångare och näktergal sjöng litet morronslött.  Ett gäng tranor i norra delen av reservatet och gäss, gäss – överallt:

Men rutinerat sökte vi av och så plötsligt en udda med bläs – bläsgås. Men hej-å-hå nästan omedelbart avger jag ståndskall! – en GRÖNLANDSGÅS! Tränade jag på och läste på om för bara några månader sedan på Island. Sakta men säkert betade vi av vad som kunde ses på det ganska präktiga avståndet. Min excellenta kikare och Davids lika excellenta blick fick ge järnet!

David lyckades dessutom med prestationen att på 500+ avstånd med mobil och tubkikare fånga nedanstående

På vänstra bilden är aktuella gåsen delvis dold bakom en grågås. Vad man trots bildkvalitén kan reagera på är storleken, mörkheten, bla mörka stjärtpartiet och smala vita sidlinjen, allt vs albifrons (erfarenhetsmässigt, grågäss erbjuder direkt jämförelse).

På högra bilden har gåsen avancerat åt vänster och betar snett mot kameran. Här ser man kraftiga svarta tvärstreck som nästan flyter ihop till en stor svart blaffa på buken medan detaljer från vänstra bilden kvarstår.

Till detta kan fogas kraftig näbb med orangeastick också vs albifrons.

GRÖNLANDSGÅSEN (Anser (albifrons) flavirostris) är en isolerad, men ökande population ur bläsgåskomplexet. Den häckar exklusivt på västra Grönland. Den rastar höst/vår på Island och övervintrar i västra Skottland och på Irland. Förvånansvärt få observationer i övriga Västeuropa och Nordamerika. Detta skylls av många på att den är lätt förbisedd förutom mycket typiska individer. Se bla Svalan och bilder och diskussioner kring två individer hösten 2006.

De typiska individerna får givetvis fart på artsplitivrarna medan de mer tveksamma väcker upp strängarna. Irländarna är mer lättsamma till “sin bläsgås” och kunde bla lätt avgöra att några i Holland halsmärkta vanliga bläsgäss i själva verket föll inom ramen för flavirostris. Vilket de senare bevisade genom att välja rutten Irland-Island.

Till slut kan väl nämnas att tidigare nämnda irländare baissar näbbfärgen, men framhåller storleken och mörkheten som field-ID. Och att jag litet fegade med frågetecken bakom obsen.

Efter detta vulkanutbrott hade vi några skäggmesar innan vi smög ned med hybriden till parkeringen i Korshamn och den förväntade kornsparven. Den som varit så stationär i flera dagar. Vi var många som lodade runt. David hade något när han hoppade ur bilen och jag något 20 minuter senare, vilket föranledde mig att tvärsäkert förkunna: “Den är kvar någonstans i närheten”. Men i övrigt tvärstopp, så det blev Kornsparv?? Men utropstecken måndagen 11 juni då den var tillbaka på brottsplatsen.

Det blev ändå litet som prutgås och några smålommar innan nästa target, Källstorps våtmark i Falkenberg med två fågeltorn och ny för oss.

Nilgässen, två stycken blev en heldip. Dom flög väl över oss och hamnade senare på dagen på Getterön. Dom verkar annars också alternera med Trönninge ängar. Flyger dagligen långväga, precis som gäss i allmänhet och nilgäss i synnerhet – såsom jag minns från Afrika. Annars fint tryck med brunhökar, rödglador,gråhakedoppingar och så esset,

Trastsångaren i östra delen av våtmarken. Och David lyckas igen!!!

Lyssna också http://www.xeno-canto.org/browse.php?query=Great+Reed+Warbler+%28Acrocephalus+arundinaceus%29+78&species_nr=mvnwge förvisso en annan men ändå!

Vilken nationaldag! Tack för den David!