Olof Armini om fåglar och natur

Grymt

 är ordet, när tåget går och man sitter kvar på perrongen.

Det strömmar in alla sorters fåglar, många, sällsynta, från alla vädersträck, förväntade, oväntade.

Vissa år särskilt april/maj kan det bli övermäktigt även om man har all tid i världen och tillgång till de bästa kommunikationer. Men sitter man kvar på perrongen – ja, då!

Smärtlindring som gamla minnen, uppfriskande av soffkryss och i värsta fall sänkning av andras obsar lindrar för stunden men riskerar öka ångesten på sikt. Vad skall man ta sig till när…

-två nya Sverigearter- gråhuvad sparv och knölsvärta

 Sprattla till med ett dunkelt minne från 1992 och en duggregnsbeskänkt åker utanför Katmandhu med gyllensparv och några gråhuvade!?

Stänkare som svartvingad glada, styltsnäppa, amerikansk sjöorre, vitnackad svärta, alpseglare, alpjärnsparv, rödstrupig sångare mm.

Lunkar runt i minnet i början av 90-talet, utför Snake Bite Trail i april med Juppen i Everglades och kan genom mosquitosvärmarna skymta någon styltsnäppa. Grymt!

Vårdar ömt minnet av 12 april, Anders och jag och vår kliniska attack mot Sudret. Bistert väder och bunkring på Folkeryds. Prickar in glador, ringtrastar, lappsparv, svart rödstjärt och ässar med en brunglada och en gulhämpling. Vi träffar fjolårets rookie Mikael Nils och dinosaurierna  Big Lasse och Stellan. Hur sant är det inte att utsikten är enorm från deras ryggar men står man bredvid skymmer de ibland sikten. Vi missade den svarthakade buskskvättan och sånär alförrädaren som blev en “soffa”. Men en tur så härlig att minnas.

Länkar några aptitretare. Först Big Lasse oefterhärmeligt!!!

No comments but adult male! Så en annan eminens!

Calle T och säkert samma fågel vi såg och bestämde till 2K hane! Kolla fläcken i nacken och mörka hakan!! Men så

RÄDDAREN I NÖDEN

David föreslog en morronskådning i början på vecka 19. Jag försökte tänka smart och med hänsyn till min numer ganska “chokade” kalender. Chansade på onsdagen trots att Yr och SMHI lovade rikligt med regn. Gick upp vid fyratiden och det skvalade illavarslande.  Fixade ändå matsäck för två och mjukade lederna och laddade endorfinerna med litet gympa.

David inte på humör att ställa in vid kontakt 0600. Men så sent i detta väder? Kanske en fegis ut till vindskyddet på Hönö och någon timme med kaffe och mackor och trevligt snack. Men David fortsatt drivande. Snabb kalkyl på GPSen och sedan Getterön som bättre alternativ till Hönö, mer fågel och vidare vyer. Halmstad och Påarp med… – inte förskräckande avlägset.

Ensamma vid fågelcentrum i härligt skydd. Mäktigt som alltid med fågel, gäss, änder, vadare och i buskarna lät för oss årsnya näktergal och trädgårdssångare. Några för hela Sverige årsnya smalnäbbade simsnäppor drog österut, en spetsbergsgås simmade förbi och andra för oss årsnya som kustpipare, gluttsnäppa och drillsnäppa droppade in.

David jobbade på ifonen, upphörande regn söderut, bara en halvtimme på autostradan och på plats…

Måste länka till Stefan Gs fantastiska bilder samtidigt som vi kommit fram…

Amerikansk sjöorre, hane. Lägg märke till uppsvälld, helgul näbb och grov hals. Vi annan än sådan här flankvy märkvärdigt svår att spotta!!

Vitnackad svärta, hona. Svullen näbb, vita dubbelfläcken, huvud/halsprofil. Lättare att hitta än sjöorren. Och ett stort tack till Stefan G för härlig illustration av detta Daviddrag, där det bara gällde att hänga med. En pille beskådade oss lungt och vi hade ett tärnvimmel med många silvertärnor och en småtärna bland de vanliga. Naturligtvis gives till den som redan har med två glador över bilen.

Räddade detta min majnöd! – jajemensan!!!

Återkommer till funderingarna i senaste RR kring att akademiker/genetiker tar över klassificeringen av Aves! Som sagt tror jag att “eliten” av skådare, som levt gott i täten av “trendsettandet” och kunnat härja fritt bland alla Durangos utan att ifrågasättas av någon “ovan där!”, blir dom som sätts på prov. Plötsligt blir man någon bland alla andra och måste foga sig i ledet. Omställningar innebär alltid problem. Har man satt normen för sökandet efter den sanning som inte finns kan det bli smärtsamt. Som att förlora sin religion.

Naturligtvis finns i skådandet så många vägar öppna att det för de flesta är tämligen egalt – bara att skåda vidare och må fint.

Så en reflektion som jag gjort under årets två första månader.

 Jag har skådat på Gotland, i Göteborg, i Danmark och på Island. Reflektionen gäller hur skådandet påverkas av andra skådare. I Göteborg som är mycket skådartätt med ständigt aktiva, mycket skickliga skådare måste man vara beredd att satsa hårt på rätt plats, ägna mycket tid och ha stor tur för att hitta något. Blir mest sekundärobsar på andras upptäckter. Själv ståtar jag med litet uddaupptäckter som några svartkråkor siste februari, en “abberant” gräsand och några roliga gäss den 2 mars. Skam till sägandes fåglar som många inte lägger så mycket krut på.

I Danmark är det på samma sätt “rensat” av en stor och mycket duktig skådarkader. Trots att jag ägnade i stort sett fem dygn åt skådande i mycket goda fågelmarker stannade summeringen vid:

Hvidnaebbet islom, vitnäbbad islom. Såg årets andra för Nordjylland utanför Fredrikshamn från färjan.

Lysbuket knortegås, ljusbukig prutgås. Såg flera flockar kring Ålborg. Har ökat som vintergäst i Limfjorden.

Korttået traelöber, trädgårdsträdkrypare. Såg och hörde(viktigt!) årets nordligaste på Jylland, i närheten av Ålborg Zoo. Under spridning och upptill 7 ex på en enda lokal litet söderut.

Toplaerke, tofslärka. Bara kvar på en lokal i Danmark, Hirtshals med några få ex. Såg 1 ex på gammal lokal i Fredrikshavn som ligger mittemot Hirthals på Jyllandspetsen.

Bomlaerke, kornsparv. Fortsatt vanlig i jordbruksbygder. Kunde identifiera fåglar med de karaktäristiskt hängande benen på tågresorna genom åkermarkerna!

Storekjove, storlabb. Såg ett ex utanför Fredrikshavn. Troligen samma som sågs dagen innan en liten bit söderut.

Blåste ju på duktigt på hemresan så ett trevligt vimmel av suler, mallemuker, rider och alkefugler, havssulor, stormfåglar, tretåiga måsar och alkfåglar.

Till detta knubbsäl och stenmård vid Limfjorden och mycket rådjur på tågresorna.

På Island är situationen en annan, inte när det gäller skådarskicklighet – hos de ca 20 i club-200 – men skådartätheten! – hur täcka denna stora ö med megapotential mitt i förkastningssprickan mellan Västra palearktis och Nearktis? Öns skådare gör ett fantastiskt arbete, men för den gästande skådaren innebär varje timmes skådande ett betydande bidrag till det totala skådandet. Ser man i senaste RR så är många upptäckter signerade utländska gäster.

För min del kan nämnas säsongens första Thayertrut och svartand, nyupptäckta ringnäbbad mås och amerikansk bläsand under en vecka! Det talar ett tydligt språk. Inga stänkare och i efterhand har samtliga fall följts upp, tex flera Thayertrutar, som var en lifer för mig – men ändå! 

För mig var det litet av en nostalgi – tiden då man kunde förvänta sig att med regelbundenhet hitta något nytt och var eller varannan månad en stänkare! – Gotland 1980! 

Gotland har under min tid 1980-2012 sakta men säkert förändrats från Islandsmodellen till att mer och mer likna Danmark/Göteborg, fler och aktivare lokala skådare, fler och vassare besökare. Det blir väl aldrig som Falsterbo i höstas men ändå.

Jag kan inte säga att det var bättre förr eller bättre här eller där. Det att få se och uppleva är alltid lika positivt. Det finns mycket att krydda med, upptäckten, något ovanligt, något förväntat, något nytt, en gammal goding…

Hvornaer smager en Tuborg best – Hvergang! 

 Kan inte förneka att rapporten om en Vitvingad trut 14.1 i Visby hamn i rykande storm skakade om mig en smula. Juppen ringde – Jag hade lämnat ön da´n innan – MED EN FLOGG I HAMNEN!!! Att ringa och meddela Anders och Janne och några timmar senare på cyberorkanvågor höra om det fantastiska fyndet från exalterade lyckliga!! Jag försökte sjunka in i minnet av 12.2 1989 på Näsudden, då Anders Gardelin, Harald Norrby och jag klippte den första “officiella” Vitvingade truten på Gotland och begreppet ADJUNKTSVRÅLET myntades. Icke att förväxla med det redan tidigare kända begreppet ADJUNKTSSKRÅLET.

Jorgen

Vi landade i sista dagsljuset och hann uppleva både snöbyar och solsken på bussresan från flygplatsen. Första fågeln som fick mig att haja till var en mörk ungtrut, amerikansk gråtrut??? – men nej gradvis tycks unga gråtrutar mörkna västerut! Kanske något att tänka på när man försöker artskilja den amerikanska gråtruten.

Andra fågeln blev förstås Icelandic Gull, vitvingad trut. Dock inte häckare på Island utan på Grönland och längre västerut. De västliga småorkanerna som toppridit vår vinter har tydligen dragit med sig en massa av dessa fåglar österut, bl.a. aldrig tidigare skådade mängder på Färöarna. Många har varit i dålig kondition, vilket möjligen kan hinta fler orsaker liksom att ovanligt många visar karaktär av västliga rasen “kumlieni”.

Litet roligare att vi fått njuta ovanligt många ex i Sverige. Da´n efter jag lämnat Gotland slog Dennis och Julius till med Gotlands officiellt tredje fynd. Med Harald och Anders G var jag först, dock med reservationen att Lassarna Blomman och Tydén varit före men…. 

Min smolk över missat årskryss reparerades inom ett dygn med en nästan identisk 3k-fågel i Göta älv!!!

Tillbaka till Island och sista titten innan mörkret. Två korpar i fight med två nästan jämnstora rovisar, isländska jaktfalkar!! Och två måstearter bärgade redan. Gullölen sitter fint i nypan!

Vi gick in i Julafton med fin konsert av kattuggla i duett med vårsjungande rödhake. Anslag av våren, ljusare, varmt och fjärran vinterstämning – gott på 3-timmars cykling tor Naturstensvägen i Mölnlycke för att lämna julblomma till “di sma”. Hann med fossekallar i Grevgårdsdämmet och ca 80 sidensvansar i Jobergs fruktträd, innan egna julbordet – lungt, stilla och välbehövlig tidig sänggång.

Nödvändig nattsömn för Juldagens 4-timmarsfight med två kalkoner i Bergsbos kök. God hjälp av David, Pascal, Lydia, Claudia och Zacharias! Resultatet när Eva ansluter, en magnifik fågelmiddag med såser, sallader och övrigt tillbehör. Nöjd hemma sätter jag mig vid datorn… MEN VA VA VA!!!

ROSENMÅS I ÖCKERÖ HAMN!!!

Man kan bli galen för mindre. Varit stationär hela eftermiddagen.

Sedan jag läst en artikel i någon lokal fågelblaska i början av 80-talet har tre små karismatiska måsar från norr varit något av mina önskearter, tärnmås, ismås och rosenmås. Som sig bör kunde jag först stryka tärnmåsen på önskelistan – minns särskilt en blåsig oktoberdag på Hönö, när Magnus U hoppade ur det första nyanlagda vindskyddet och en 1K tärnmås trippade i skummet innanför “stenen”. Ismåsen kom därnäst – i Lerkil årsskiftet 2004/05. Cyklade 27 december 6 mil tor i duggregn för att se den en andra gång!

Rosenmåsen har dock varit en riktig “bogey”, som jag “sniffat” på många gånger. Redan 28 maj 1989 var jag bara ett andetag från en rosenmås i Paviken – eller såg jag den utan att veta? – klen tröst att vara i gott sällskap! – Big Lasse himself, vi letade förtvivlat och förgäves fram till skymningen bland dvärgmåsar i allehanda dräkter.

Så två sniffar på Hönö under 2000-talet, en fick tummen ned av mullorna i Högsta rådet, den andra “säker”, sågs någon timme innan på Kråkudden den 9 maj 2006 mot S. Jag såg en liten tärnlik mås, bakifrån mot N från färjan strax innan Pinan! Mycket riktigt dök det upp en jämnårig rosenmås i Bohusläns norra skärgård under sommaren! Men, men…

 Kan den vara kvar imorgon på Annandagen? Bestämde tidig utfärd. Hade ändå tänkt åka ut den 27, då det skulle blåsa. Oj, vilken orolig natt! Tänkte på Gröns gröna biätare. Vred mig till klockan tre innan jag gick upp för dubbla gympapass, hockeyfrukost, spartansk matsäck (skulle bara kolla och så åka hem????) lätt klädsel. Klockan bara 0530 och lika bra att ta bussen en timme tidigare 0601 från Spalding. Längs Avenyn får jag sällskap av hemvändande kids som supit, spytt och snuskat. Känner mig som “peeping Tom” och viss lättnad att byta till mer rekorderliga 24:an på Hjalmar Branting. Redan vid 0730 i beckmörker på färjan.

Vid avstigningen på Pinan rycks jag in i en bil av globalskådaren Per Thylén, som med kolleger är på väg till måsen. Vilket flyt, vinden har också mojnat och allt upplagt. Planerar redan att på förmiddagen hälla upp whiskyntriumfen i favoritfåtöljen!!

Sakta ljusnar det och snart hörs och man urskiljer enstaka måsfåglar runt piren. Tätare är dock skådarleden, som fylls på efter varje färjanlöp. Lovande med några tretåar. Det är tyst, få säger något. I så fall något om hur andra sällsynta måsar visat upp sig, alla varianter och pendling mellan hopp och förtvivlan. Efter några timmar ger några upp, åker för att kolla en vattenpiplärka eller … En något uppgiven men också mjukare stämning infinner sig. Småsnackar med några, kollar in 6 sädgäss, skärsnäppor och både alkor och tretåar som annars varit högvilt. Tom en minisniff på en vingbandsmås som försvinner bakom några kobbar vid Grötö. Finner tröst att trösta, Thomas M och Dennis N har åkt från Långshyttan i Dalarna, ca 6 h bilkörning, men visar härliga takter.

Så börjar det regna och Per T, räddare i nöden, ger bilskjuts och många tröstens ord. Steppar av på Guldheden, inte med fjäderlätta steg till datorn och nästa chock, klockan 1500 strax innan skymning är måsen tillbaka!!! Märkligt nog står jag pall och kan till fullo njuta julfest med grannarna. Skratt, glam, mat och mycket dryck och ändå sover jag fint och vaknar lagom till 0708-bussen.

Nu djävlar! All by myself och lagom flyt. Blåser rejält, men inga regnvibbar. Travar en halvtimme från Pinan till Björnhuvudet, yttersta piren i Öckerö hamn. Det är ljust fastän solen inte riktigt stigit upp. Möter några skådarbilar – På väg hem!!?? – Lovande!? När jag viker runt hörnet på sista skutan och tittar ut på piren, färre skådare än igår men omgivna av vimlande måsar, och där är den redan med blotta ögat, ROSENMÅSEN. Ropar nästan ut den men alla har sett och vilka stunder på rosa moln i rosa gryning. Stämningen idag uppsluppen och alla pratar med alla – För mig som för många andra, “Tänk igår – Hu!!!”.

Här några länkar till bilder av David L som förstås var där redan första dagen

Svårt att veta var man skall börja. Men overall på närhåll ligger naturligtvis en ung dvärgmås nära till hands storlek, svartvita intrycket, lätta flykten. Diagnostiken är uppifrån, vit hätta, isolerad svart fläck bakom blåtira runt ögat och smal, liten näbb. Tydliga svarta V:n på övervingarna och mörkgrå täckare på undervingarna i kontrast mot breda vita vingbakkanter. Så den långa stjärten ytterligare förlängd av mellersta svartspetsade stjärtpennorna! Uppe på piren var långa akterpartiet och korta ben frapperande till snabba ryck likt en vadare (simsnäppe-association).

Här några bilder av Thomas och Dennis, som om jag spekulerar rätt hann åka Långshyttan torotor, megatufft och med gott humör – stort grattis!

Thomas kommenterar själv, dåligt ljus, regn mm. Jag tycker särskilt vänstra bilden “ger” mycket, t ex vita vingbakkanten och gråa halsboan, som är en åldersobunden vinterdräktkaraktär! Andra bilden fångar vad många tyckte svårigheten att direkt plocka ut den mot unga tretåar.

Träffade så några Alingsåsare och vi kunde svamla om Tegelbruksviken, Bolltorp mm. Lars A erbjöd skjuts till Kråkudden, han var sugen på vattenpipen på Ärtholmarna och jag kände för litet havsfågelkör vid Kråkudden. Innan skönobsade vi en spetsbergsgås i en 30-flock sädgäss och en rastande stormfågel med tretåar och rosenmåsen vid piren.

Vid parkeringen till Kråkudden valde vi väg, Lars startade med Ärtholmarna och avslutade med Kråkudden, jag gjorde tvärsom. Lars drog vinstlotten, klockan 1200 passerade en adult rosenmås, som tidigare siktats på Vedholmen och Öckerö, Kråkudden på bästa avstånd! Vad kunde jag bjuda emot som lämnade Kråkudden 1100!? – förvisso med en klykstjärtad stormsvala och för att återupptäcka vattenpiplärkan, till mångas glädje!

Länkar bild från alldeles när jag lämnat den

Tack Bengt K, på plats som öbo! Dubbla vita vingband, utdraget (bakom ögat) vitt ögonbrynsband, vita stjärtsidor, gul näbbas, varmt brun grundfärg. Vad som inte framgår är kontrasten mot grått huvud och vit grund på undersidan. Sällskapade med skärpiplärkor och relativt rak bestämning om man fick den i kikarsiktet. Och flera fick chansen när vi väl lokaliserat piplärkorna.

Avslut sedan från färjan när rosenmåsen låg och kajkade med en ung dvärgmås och några tretåar i sundet. Det långvingade, långstjärtade gjorde nu fågeln mer tärn o/e tärnmåslik, flyktsättet likaså plus att kanske som embryo till rosaton ett rödbrunt “cast” i dräkten. Den var mindre lik tretå men framförallt dvärgmås än förväntat!

Bifogar länkar till Martin A:s suveräna videosekvenser. Ni kan kolla och se vad ni själva tycker.

http://www.youtube.com/watch?v=wlP1KLfbzc4

http://www.youtube.com/watch?v=EysrfK8SX3s 

 Numera sover jag gott på tärnmås, ismås och rosenmås! 

Dippen blev till slut ett härligt dopp i grytan!

Litet skamfilad blev det istället Visby med Anders 2 november i den ihållande dimman. Janthe ringde piggt om drag på ökenvaren och brandkronade på Storgrunn. Vi tröstade med pannbiffsmackor på klassiskt fik och jobbade ihop en strömstare i Fridhem och en nötkråka över vägen vid skjutfältet innan JJ drämde till med bergstaigasångare på Storgrunn.

Nog litet att grunna på när Anders drog på morgonen 3 november, medan jag blev vid min läst. Fick mellan dont-varven ihop skäggmes i Paviken, snösiska på Svältis och både stjärtmes och svart rödstjärt i trädgården. Men. ack på Sudret åter en 15-årsrepris, ökenstenskvätta. Definitivt en bakflytsskjuss och passa sig för att inte ge upp eller bli för negativ.

Kommer trots allt till ro och spankulerar in varfågel och mindre hackspett på golfbanan 5 november.

Så en stjärnklar natt men vi drog ändå, Anders saknade ju ökenvarfågeln och jag en triss arter. Bra skjuss direkt på Storgrunn med bergstaigan, en stund superfint på marken och lät litet, men sedan bom stopp – den försvann och allt annat putz weg. Drog blåhök som årsare numero 227, inte så pjåkigt och flera som Jörgen, Thomas C, solen och Folkeryds läckerheter lyste upp.

Litet skönt när man gått igenom ett bakflyt utan att gå under och tog en vanlig pansjojobbardag 7 november som direkt belönades i sista självande dagsljuset när en mäktig falk paddlade över mig, en annan datumart!!! – JAKTFALKEN! Bara förargligt att ingen annan tillstädse.

Den 8:e satt Anders och jag och bara väntade att den skulle dyka upp vid fyren. Istället fint dykandssträck med en praktåda i ejderflock som landade vid Utholmen som absoluta topp – om inte? – en juvenil tretåig mås mot söder. Mindre sångsvan och gråhakedopping och jag hade kommit upp till ytan!!! 230 arter lika med förra året och delad 6:plats=Godkännt!

Anders stack emellan med att blocka eventuell split av “phoenicuroides”, hösten 3:dje(?) på ön vid Barshageudd, medan jag “soffar” första Nordiska fyndet redan 1986!!!

Grann avrundning i kanonväder, lätt västlig bris och sol, vid Fyren 11111111 med blåhök, havsörn, pilgrimsfalk och så magnifikt JAKTFALKEN, för Anders och mig att njuta.

Och 12:e back i Götet med duvhök och sångsvan från köksfönstret. Så halvannans timmes stålhingst till Saluhallen och favoritbutiken med sidestep till Änggården och två sparvugglor och en hoper bändelkorsnäbbar!!!!

Borta och hemma bäst!

Laddade efter utbrottet med brandkronade på Faludden 28 oktober bestämde vi drag på ökenvarfågel eller annat valfritt godis onsdagen 2 november anno 2011.

På morgonene laddade Anders batteriet till bilen som laddat ur under natten. Inte bara batteriet hade kämpade med laddning under natten. Undertecknad tänkte ladda hem en ny version av Internet Explorer. Efter halvannan timme ungefär halvett kom beskedet, diskutrymme saknas. 4 och enhalvtimme senare, klockan fem kom ett larm på telefonen, ingen el! I rökdoften från kvällens inrökning från kaminen startade jag frukosten i stearinljusens sken.

Men så kom elen, när jag startade datorn laddade den snällt in nya Explorer, Eva kom fint i väg på sitt livs första ridning, – Islandskuse, förstås – och rapporterna strömmade in om ökenvarfågel, örnvråk och en ny brandkronad kungsfågel på Näsudden.

Om inte, en jämra tjocka, som på den gamla tiden när man drog till Hoburgen och längs Kettelvik kunde höra mistluren samtidigt som man knappt såg vägen. Varför blev man inte i sänghalmen. För det har Anders och jag blivit idag.

Ser till tröst på 300:an och “blast of the past” att 1986, detta välsingnade år, sågs Gotlands första ökenstenskvätta på Svältholmen 2 november.

Bläddrar i anteckningsboken som nyss var framme angående svarta rödstjärten av östlig typ.

“2 november 1986. Sista lovdagen. Fint väder, men när kommer lovets “pärla”? Ut på Svältis, där flyger en vitgumpad fågel iväg. Men vadnu, en stenskvätta! ÖKENSTENSKVÄTTA!! Vilken glädje. Vilken njutning. Efter hand anländer allehanda skådare. Farsan försöker ta´kort med en radio! På Hoburgen klämmer dom en brun/videsångare. Bara tråkigt att David inte var med.”

Ett gott minne i dimman.

Nästan i alla fall, 15 november 1986:

” Anders och Harald hämtar tidigt. Vi missar de övriga. Djärv strategi, Faludden. Disigt och mycket riktigt hörs skäggmes. Bara av farsan förstås. Inte helt dött ljungpipare, lärkor, vipor, taltrast, morkullor och i kärret en hel del rödhakar. Det rör på sig. Ute vid udden massor med smålom och en grann varfågel. Dags att åka mot Sudret. Vid Gotlands första oljepump bromsar Anders in. En rödstjärt. Svart? Vanlig? NEJ, STOR SENSATION EN RAS AV SVART EJ TIDIGARE SEDD I VÄSTEUROPA?! Vi njuter länge innan vi far till Hoburgen, där resten av gänget finns. Där ser vi i rask följd en stenfalk, en alförrädar-hona och en hornuggla och bekräftar därmed ett rykte. Men vi borde nog kollat litet mer i buskarna. Ilska rykten från Öland. Men vi var bäst!”

” 15 november Laber S. Dimma, dis. +7 grader C. Hamra, Oljepumpen 1110 – 1148. Svart rödstjärt, östlig ras.

Näbb, ögon, ben svarta. Panna, hjässa, nacke, rygg och vingar ganska jämnt mellangrå med stänk av brunt. Även litet sotig “touch”. Aningen ljusare nackboa och pannfläck. Från näbben genom ögat, hela kinden och hakan svart. Bröstet svartaktigt med skarp gräns över nedre bröstet mot resten av undersidan som var jämnt roströd liksom övergump och yttre stjärtpennor. Mellersta pennorna svartaktiga. Toppar på bakre nedra skapularer, allra innersta handpennor och distinkta bräm på tertialer rosttonat ljusa. Gav distinkt panel. “

Båda citaten från mina anteckningar samma dag. Har en olja på fågeln signerad medoservatören och konstnären Harald Norrby! Fyndet gällde länge för Nordens enda!

Under 2000-talet har några fåglar av typen tilldragit sig intresse, bla en ringmärkt på Öland 20 oktober 2005. Litet förvirring har uppstått kring hybrider med vanlig rödstjärt och vanliga svarta med kvarvarande röda toppfjädrer. Men alltmer har man börjat luta åt rasen phoenicuroides, en långflyttare ( Centalasien <-> Norra Indien) med ett svart bröst distinkt avsatt mot i övrigt helröda undersidan! Stämmer spontant väl med utseende och tidsmässigt uppträdande.

15 oktober, exakt en månad innan 25-årsjubiléet slog några söderkisar till vid Faluddens fyr. Dom var litet osäkra och säkrade med hybrid? Tre dagar senare är vem där? – gissa! – naturligtvis Fredrik Ström! Jag länkar med hans tillåtelse.

Och han darrar in på manschetterna, phoenicuroides! Styrkt av rapporter 23 oktober om likadana fåglar i Halland och Medelpad. Dessutom en rapport från Tyskland. Och därmed sänks(?) till min lättnad spekulationerna kring hybrid. Fälj gärna cirkusen på Svalan med mycket fina bilder.

Igår 29 oktober återfanns förmodligen tidagare Faluddenfyrfågeln vid lilla talldungen på Faludden.

Länkar till Juppens bild som bla visar den av mig beskrivna ljusa panelen – för 25 år sedan! Vilket härligt minne!

Söndagen 9 oktober 2011 och fortfarande gräsänkling. Har slångrat ut på utsiktsplatsen utanför huset. Kan tyckas litet slött.

Det har varit litet berg-och dalbana, Lisebergs stänger fö för säsongen, och hit & miss på fågelfronten. Hittar på Hönö 5:e och 7:e och miss 6:e och så miss här igår.

Hade en sådan där missardag. Missade att David sprang marathon på rekordtid – trodde det var i Skagen! Missade tusen tranor och havs-och kungsörn som torde slickat taknocken. Sågs först över Brudarebacken och sedan från en lägenhet(kan nog ta upp kampen med OlofRud 25 4:e vån!?) på S Guldheden. Joberg ligger på fågelvägen mellan dessa platser!

Alltså inte helt fel att parkera på kullen idag. Och visst ses kungsörn även idag från Brudarebacken och jag missar! Kanske med all rätt, för efter ha gottat mig över hur mycket som tycktes landa en stund i träd och snår omkring mig, hördes de välbekannta stjärtmeslätena och en präktig flock drog förbi genom de låga träden. Jag hann så tänka, “tänk om något riktigt häftigt dyker upp, ringtrast, brandkronad eller…” Då hördes ett annat mycket intensivt läte så kärt och bekannt senast från Skanör och där satt den. David L den emminente fotografen får illustrera från Gotland och Digrans kurva i fjol.

TAIGASÅNGARE! Vilken känsla först i en rönn sedan i en ek så iväg nedför skranten och försvunnen. Ack hur många taigasångarobsar är inte sådana. Lockar Carl J till platsen och han får gransångare och rörhöna till tröst. Dessutom 7 kanadicker inom Vallgravarna – han bor i Otterhällan och räknar arter inom Vallgravarna.

Får väl säga att jag inte var helt överraskad. Under 2000-talet har det varit en hel del obsar i och omkring Göteborg och i år har det varit ett mäktigt nedslag som först nådde Finland sedan östra Sverige och till slut spillde över rejält i Västra Sverige, Skåne, Halland, Bohuslän. Detta var höstens andra i Göteborgsregionen. Kan ta i hand med Christer F som hade en på Hyppeln för någon vecka sedan!

Kul att följa en tråd som man börjat svåra med. Se vart det bär iväg.

Stenskvättor är ganska kul fåglar, lätta att se och estetiskt tilltalande. Någon gång började jag fundera över någon stenskvätta och tänka att kanske är det en sk grönländsk. Kanske var det i Danmark, kanske på Hönö, kanske på Gotland?

Hursom så har det sedan hänt litet då och då. Och nu i år var jag så på Island och såg den isländska stenskvättan och sedan hittade jag en intressant stenskvätta på Hönö i onsdags, som var kvar på fredagen. På lördagen tog Magnus P tog några bilder på en snarlik(?) individ i Torslandaviken. Och då började jag svåra!

En enkel uppdelning av stenskvättan kan vara (fler uppdelningar finns)

A)  Nordlig stenskvätta, nominatrasen ”oenanthe”. Häckar i ett brett bälte från västra Europa ända in i Alaska.

B)  Grönländsk stenskvätta, rasen ”leucorhoa”. Häckar på Island, Grönland och i nordöstra Canada.

C)  Atlasstenskvätta, rasen ”seebohmi”. Häckar i nordvästra Afrika. Behandlas ibland som egen art. Gammal hane har svart haklapp.

Märkligt nog flyttar i princip alla stenskvättor till Afrika och övervintrar söder om Sahara.

Detta betyder att den Grönländska stenskvättan företar en av de längsta flyttningarna över öppet vatten för någon småfågelpopulation. Förr trodde man att merparten av fåglarna flög till Västeuropas kuster, där de slog följe med nominatformen till övervintringsplatser i Afrika och att kanadickerna mellanlandade på Azorerna. Senare forskning tyder på att merparten drar direkt!!!! Grönland-Västafrika tor varje år – därför har den här rasen diagnostiskt längre vingar och kan väga 50% mer än övriga stenskvättor!

Flyttningstiden på hösten  inträffar från slutet av augusti till början av oktober med normal topp tidigare delen av september. Många särskilt ungfåglar, fångas upp av de cyklonrester som ofta sveper västerut över Nordatlanten den här tiden av året. Rejäla ”wrecks” har inträffat med 1000-tals skvättor på den lilla ön Fair Isle i Skottland i slutet av september.

Hur kan man då som vanlig skådare känna igen den Grönländska stenskvättan och vilka är fallgroparna? Diagnosen innan DNA är rent morfologisk  och kräver handhållen fågel, den Grönländska är större och vanligtvis mäter man vinglängden.

Dom som sett mycket skvättor och ofta raserna sida vid sida kan hyggligt bestämma dem på mörkheten och den mättat rödbruna grundtonen hos ”leucorhoa” contra mer urvattnat och persikotonat hos ”oenanthe”. Gamla hanar svårast! Helt enkelt är det dock inte för en del nordostliga populationer av ”oenanthe”  drar mot det rödbruna och så finns det fåglar på södra Island  (och Färöarna) som är litet mittemellan. Men en extrem grönlänning kan aldrig i detta avseende matchas av någon “vanlig”.

En liten kul grej är att när man haft båda raserna samtidigt rastande har i genomsnitt ”leucorhoa” stannat 3 ggr så länge för att äta upp sig. Antingen efter en lång havspassage eller inför en dito!

Hursom så tycker jag att en mustigt rödbrun skvätta, som stannar några dagar på Hönös klippor i bruset av gamla utdöende cykloner ger vibbar om Island eller varför inte Grönland!

Till slut hoppas jag inte Magnus P misstycker att jag länkar till hans utmärkta bilder på Svalan. Tycker fågeln känns bra men det är sak att se i verkligheten sådant som färgnyanser, storlek och att ha det på två bilder.

Ändå jättetack för dem Magnus!

En detalj att kanske uppmärksamma är den skarpa gränsen mot vita undergumpen!? Och är inte vingen proprotionellt lång på högerbilden!?