Olof Armini om fåglar och natur

Jag  har haft ett mycket gott fågelår 2017 hittills.

MEN

Trots att jag på både Gotlands-och Sverigelistan för året ligger så bra till som jag någonsin gjort.

Trots att jag travat runt som i fornstora dag. Dagligen på fågelrika rutter.

Trots att jag plockat massor av smågodis. Praktejder, Alförrädare, Brunglada mm – You name it!!!

Frånsett veckan på Fuerteventura har jag missat guldådern. Hela tiden och ibland medveten men – men!?

Känns jag inte litet rostig!

Som ett tecken från ovan, dagen efter min nedkomst på rikets framsida – 2 Roständer (Tadorna ferruginea) på Rivet. Öns artjägare slängde allt för händer och fötter och drog. Först en nitlott, men med rutin och litet tålamod återfanns de i kvällningen vid Stockvikens fågeltorn.

Min erfarenhet är att Roständer är litet luriga eftersom de inte är strikt vattenbundna och gärna rör på sig. Dom har också ett rykte om sig att vara flygvilliga/duktiga.

Här nedan en “äkta” Rostand i Regent´s park, London. En hona, hanen har ett svart band runt halsen.  Rostanden har kommit att etablera fritt häckande fåglar i NV Europa. Di lärde grubblar över om den skall betraktas som en etablerad kolonisatör eller bara som en dagslända.

Som konkurrent eller än värre hybridpartner har den Kaprostanden (Tadorna cana). Denna har tom frihäckat i Sverige. Den är mycket snarlik men har grått huvud och hals, honan har dessutom rent vit teckning kring ögat.

En del av de svenska fynden kan nog hänföras till denna population. Och man får som sagt se upp för inblandning av Kapand.

Av riktigt “vilda” ligger asiatisk ursprung bäst till. Den är där mycket vanlig och som sagt Aerodynamiskt lagd! Själv har jag sett den i Indien, mycket talrik. Kallas också där Braminanka.

Den Nordafrikanska populationen har sin kärna i Marocko, där jag sett den. Har nyligen etablerat sig på Fuerteventura, vilket jag skrivit om tidigare. Kan ju tyda på en framgångsrik kolonisatör, en invasiv art.

Inne på det ämnet förvånades jag  över att inte se någon Amerikansk kopparand, Ruddy Duck (Oxyura jammaicensis) i september i London. Vid mitt förra besök var arten lättsedd och jag har tom sett den i Sverige. Den utmålades för inte så länge sedan som ett hot mot den europeiska Kopparanden, White-headed Duck (Oxyura leucocephala), som den var på väg att hybridisera bort.

Blev då litet förvånad att  de enda kopparänderna i London och St James park var 2 friflygande “rena”  vithuvuden

Har så läst om den framgångsrika förintelsen av amerikanaren. Så ni som kryssat kan snart föra upp den på Garfågellistan!

Legendariska veckan-22 har timat, avslut på våren och inledning på sommaren.

På den “gamla goda” tiden var veckan klimax för fågelskådaren, och för många var den såväl start som avslutning på årets fältskådning.

Den tidens skådaradel vandrade helst runt i lågskor med solhatt som skuggade solen och bevarade aromen från cigarillen som dinglade i mungipan. Veckan nästan garanterade någon eller några illustra och färggranna rariteter. Skönt att inte behöva ta fram den oväliga kikaren, för Biätare, Blåkråka mfl kunde beskådas och njutas utan dylikt hjälpmedel.

Övriga 51 veckor skådades det mest bland kristallen på favoritkrogen. Där fastställdes dåtidens konsensus kring  Vår Fågelvärld, där författades bestämningslitteratur, utbredningskartor, taxonomi…

True life inhämtades v 22 och övriga tid via “murvlar”, vilka plöjde vattensjuka myrar, trotsade orkaner, besteg branta fjäll … Murvlarna hyllades, blev hjältar och legendarer – men de klandrades och hånades också. Allt efter tycke och skön hos “BirdLife” på krogen.

Kanske en bild av människan/skådarens kamp efter en balans i paradoxen, “struktur i kaos”. Såväl droger som hisnande äventyr ger åtminstone en stunds lättnad.

En del av paradoxen är att struktur gärna leder till kaos. Känner hur jag tumlas mellan murvlande fågeladel  och adlig murvel på stenstranden på Hoburgsrivet.

Litet stiltje, mumsar matsäck, Anders snackar med några andra skådare. Vad göra? Jobbar litet på det rika trutbeståndet. Gråtrut, Silltrut, Havstrut, Fiskmås och Skrattmås alla i ett rikt urval åldrar och dräkter. Borrar djupare och hittar några som väl kan benämnas Kaspiska trutar, allt enligt “normen”. Och så en pulshöjare som dessutom behagar att flygande visa upp sig, en 2K Medelhavstrut. Men orkar knappast belasta mig med dokumentationen som adeln kräver. Tipsar pliktskyldigast de närstående, som fortsätter snacka.

Och än jobbigare blir det med några mystiska, litet yngre Silltrutar ???? Ljusare mantel, större, nästan älgaktiga som Kaspiska, 2-3K. Knappast “intermedius” eller ens “graellsii“, västliga Silltrutsraser. Litet förmätet att slå sig för bröstet och bli stor i truten, har ju haft Armenisk trut, Stäpptrut och Tundratrut sida vid sida och ibland med andra som Östersjösilltrut och Östlig Medelhavstrut.

Kors i taket kan fånga bilder med mobben genom tuben.

Observera jämnstor med Gråtruten och stora tvåfärgade näbben. Rent sannolikhetsmässigt sitter det också fint.

Kul sedan att efterföljande dagar uppstod en liten hysteri på Trutuddarna på södra Öland och Gotland och det skådades presumtiva Tundra/Stäpptrutar i parti och minut. De flesta bestämdes till 2K och kanske några 3K snarast var avancerade 2k, vilket stämmer med deras ruggningscykel!

Förbaskat kul och jag jobbar glatt vidare med detta. Förstår också den strukturella drivkraft som vill bringa ordning i kaoset. Men samtidigt ifrågasätter jag om det inte vore mer relevant att slumpa all vitfågel som vimlar framför mig, Larus communalis. Mer ordning och vetenskaplig inriktning på likheter istället för olikheter – HÖ!

Här några shots på kandidater från BA. Bilderna och bestämningarna har murvlats fram av eliten av Sveriges skådaradel. Ni finner deras namn och mer på AP – förstås.

Min skådande började tidigt och gediget, men ack, så lugnt –

“slow starter”

Sålunda kunde mina utlandsarter fram till 1975, vid 29 års ålder räknas på ena handens fingrar. Några Vita Storkar 1964 från låsta tåget mellan Sassnitz och Berlin, en Härfågel 1967 på en camping utanför Barcelona, Svartkråkor 1969 i Champagne på min 23:e födelsedag, en Havssula 1973 från ett porthole i Tor Hollandia och Ljungpipare 1974 på åkrarna vid Flauenskiold Kro på Jylland.

1973 kom DEN, storken, och skänkte ett knyte som lyfte skådandet till oanade höjder.

Utrustad med svärfars binoculars förvandlade till monocular, var ambitionen att alltid smyga tillräckligt nära för att göra den obrukbar.

Med 75 spänn och en 7X50, på svärmors Domuskort plus Peterssons Europa-guide höjde jag tempot ytterligare.

Och nyår- 75 lossade vi vårt hem på Carlshem i Umeå. Rusade den norrländska taigan med tidigare onåbara arter. För en snabb rekyl och första utlandsresan med skådartakter.

4/4-18/4 1975 Ibiza

Vi cyklade runt med David i fjällrävens (inte storkens) bärsele. Badade, solade, åt medelhavsmat – och skådade.

Gråtrut silltrut gråsparv hussvala härfågel ladusvala hämpling blåtrast ängspiplärka tornseglare grönfink rödhake gulhämpling rödfalk tornfalk steglits svart rödstjärt stenskvätta rödhuvad törnskata rödstenskvätta=medelhavsstenskvätta purpurhäger svarthätta sädesärla koltrast korp lagerlärka kornsparv toppskarv talgoxe sardinsk sångare=balearisk sångare fältpiplärka sammetshätta gök svartvit flugsnappare= Atlas/Iberisk flugsnappare grå flugsnappare= balearisk grå flugsnappare svarthakad buskskvätta rödstjärt sydnäktergal hökörn buskskvätta mästersångare sammetshätta tamarisksångare lövsångare trädgårdssångare bofink alpseglare grågam trastsångare

En hastig sammanställning efter typ en vecka verkar hyggligt med på noterna och grundar för några soffkryss markerade med likhetstecken. Görroligt att tänka tillbaka på och mina utlandsarter ökade i ett nafs med mer än ett halvt hundratal. De Baleariska arterna är nog unika lifers fortfarande.

Minnet får en extra kick när David, Kit och Miranda drar…

5/5-12/5 2017 Mallorca

På halva tiden drar David dubbla antalet arter. Avspeglar på ett bra sätt skillnad i omständigheter och skådarerfarenhet. Ändå skrattretande likheter. Kul-kul!

Mina första Svarthakade Buskskvättor var i april 1975 på Ibiza.

Härliga 2 veckor med Eva och David. Bärsele och kånk på ryggen, lånade cyklar, Domuskikare 7X50, Petersons Fåglar i Europa, Smusgam, Balearisk Sångare…

Så till första Sverigemötet. Oktober 1980, samma dag som vi såg Gotlands första Tajgasångare. Lasse J  svingade sig elegant över den militära taggtråden.

Nå, enligt dagens (Birdlifes) taxonomi var det en Vitgumpad Buskskvätta, så Davids Svarthakade två år senare vid Hamratippen konkurrerar.

I slutet av 80-talet meddelade Kaj att Kjaersgaards strand på Nordjylland och hans sommarviste, hade häckande Sortstrubet Bynkefugle. 

När jag något senare satt och kollade från de Jylländska sanddynerna anade jag nog en svensk invasion.

Och kanske, sakta men säkert. På 2000-talet spridda häckningar runt om, fa i SW Sverige. Tror nog att någon i Göteborgstrakten slunkit förbi, förbisedd eller mörkad.

Så den här kanske kan bli DEN…

Sedan en tid

Par i bra biotop, sång, stationära – men utsatta som vilket annat par som helst och dessutom okänd främmande miljö på + eller -!

Har sett arten här vid två tidigare tillfällen. Vi får väl se. Som vanligt debatt!

Jag funderar också över min Stonechat-status. En herrans oreda när antalet arter dubbleras eller tom tripplas. Snart är väl Ibiza-fåglarna Baleariska Stonechats. Och dom från Asien och Afrika???

Hej – å -hå. Bäst att bara njuta!

Stor – större – störst

Vem hade kunnat ana detta. I vintras eller bara för en månad sedan, 3e april när vi kom till Gotland. Hopplöst akterseglad av alla i Artligan!

Men så – sista dagarna i april – N:o 1 på Gotlandslistan och N:o 15 på Hela Sverigelistan. Visserligen har det hänt att jag legat bra till första halvåret, men detta!

Inget sker utan tur och skicklighet. Och skrytsamt börjar jag med det senare. På Fuerteventura plockade jag upp den gamla sanningen om tid och uppmärksamhet. Kikaren ständigt till hands, timtals ute i fält, miltals travande, sug aldrig ut dig, lugnt och säkert. Memorera, gå tillbaka.

Först på sjunde och sista dagen fick jag pangobsen på Kanarietrappen. Först efter flera tröstlösa plogningar av Barranchon satt hane och hona Fuerteskvätta så där kalas. Omvänt plockade jag helt oväntat Red-vented Bulbyl från frukostbordet och en Makronesisk lira fladdrade förbi, när Eva och jag dissekerade en Örlogsman.

Med detta i bagaget äntrades Gotland 3:e april dennes. En månad följde med dagliga milslånga vandringar och 5+h i fält runt Västergarn och med några matnyttiga hugg på Sudret med eminente Anders.

Detta påminner ju om fornstora dagar på 80- och i viss mån 90-talet. Också om Tanzania 76-78 eller Umeå 75-76.

Men all skicklighet i ära, allt hade fallit om inte…

Än så länge är det ett år med få sk “blockers”, alltså svåra obsar som kräver snabba och ibland långa utryckningar.

Det har varit hyfsat gott om fåglar, men ingen riktig omsättning. Stor omsättning ger ungefär samma effekt som blockers.

Dessutom Västergarn kryddat med Göteborg utgör en suverän “upptäckning” av Sveriges fågelfauna.

Därför var det inte så oöverstigligt, som jag först trodde, att plocka in och fylla luckorna i min artlista och sedan ligga i framkanten när nykomlingar som tex svalor började droppa in.

Men så, just nu, några dagar in i maj och en vecka i Göteborg. Max 2h i fält totalt och åter akterseglad.

Skall jag komma igen – IGEN?

Det sociala klassamhället Ornitologi innehåller klasser som Stringare, Strängare, Dragare mm.

Klam, typ Klam-Olof är också ett epitet, som placerar dig i ornitologins hierarki. När du upprepat hittar fåglar, som av Strängare försetts med en klammer och inte riktigt räknas. Visst är det fåglar men ändå inte.

Korsningar eller hybrider ligger nära denna klass. Också fåglar, men räknas inte riktigt.

Att tillhöra den här skådarklassen Klam o/e Hybrid placerar dig lågt i hierarkin. Förvisso över den lägsta, Stringare, men ändå.

Bara parentetiskt kan ju påpekas att överklasserna, tex Strängarna, kan stringa, klamma och hybrida utan att någon bryr sig. Så fungerar ju alla klassamhällen, att fuska är inte detsamma om du heter Svensson eller Gyllenkrook.

Själv hade jag inte haft någon större framgång i klättringen på skådarstegen.

På Gotland snabbt första ViggXBrunand och egentligen remarkabla PeposacaXRödhuvaddyk!!!

Och i bagaget från Vänersborg – Sverige-första Kanelanden!!! Men en Klam-art.

Men-men det är en hobby och får inte tas med större allvar än när man lekfullt brottar ned en motståndare i Judo eller tacklar en motspelare i fotboll.

Så torsdagen 20 april vid Stockvikens fågeltornsparkering träffade jag Lasse Tydén, som utöver sin eminens som skådare också har nyckeln till Faluddens snåriga reservatsregulering. Och det var en stor ynnest att få veta om en RÖDHALSAD GÅS, alltid högt på önskelistan och nu på plats, men kanske osynlig för vanligt dödliga.

Alerterade Anders, så båda på tårna, på plats i Stockvikens fågeltorn.

Anders på hugget, en mörk Vitkindad. Inte Rödhalsad, men hybrid eller klam, vi gick på högvarv.

Själv litet insnöad på Dvärgkanadagås, som art eller hybrid. Jobbade hårt med mobilen och kowan.

En hybrid helt klart. Vitkindad som en förälder får väl anses klart. Fågelskådning är trots allt i mångt och mycket sannolikhet. Som andra förälder blir min hypotes, RÖDHALSAD GÅS. Den är mindre med knubbigare hals och kortare näbb än de Vitkindade. Det vita horisontalbandet under vingen nästan diagnostiskt. Det svarta på hjässan “droppar” ned över ögat. Den har en kontrasterande mörk nacke. Det kan förnimmas ett rödstick på bröst och bakre delen av kinden.

Försöker man med andra alternativ som prutgås, dvärgkanadagås så snubblar man på motsägelser. Men, visst hybrider är hybrider. Samtidigt är detta en litet karismatisk hybrid och den har studerats en del. Läser man om detta så framstår denna individ som en prototyp.

Så min uppmaning, skygga inte, se det som en utmaning och ge fanken i platsen på klasstegen.

Tack till Anders, David mfl, som hjälpt till.

Ojsan, har plötsligt hamnat i toppen på skådarligan – åtminstone den Gotska. Fattas bara några futtiga arter för att vara n:o 1!

Idag mellan snöfallen skramlade jag ihop 80 arter. Bla denna Gulnäbbade Ägrett bland sina kusiner.

Ligger på 163 totalt i år på Gotland.

Hur går det till? Hade ju bara en handfull arter i januari och på Gotland var jag nollad.

Man bör ha tillgång till tid och ett bra läge. Man bör ha kunskap och fantasi att kunna förutsäga. Alltid ligga steget före.

Då kommer man långt i ett normalläge.

Skall man i slutänden vinna måste man dock också vara dragvillig. Dels för att ibland utvidga sitt område för att hitta säkra arter som man missat och så för att plocka bonusen som regelbundet ramlar in på svararen.

Att ligga på topp, dragen förutan – ibland ganska länge – är helt möjligt men tillslut måste luckorna stängas och bonusarna ramla in. Så i längden kan jag inte vinna om inte alla andra skiter i skådarligan.

Att jag både jobbar och har skoj med skådarligan är för att det stimulerar och ger näring åt mitt minne inte för att bli n:o 1.

David skrev på mail att han på sitt 44:e år, nu i april ädelkryssat BrandkronadKungsFågel. Andra gången han någonsin sett BKF!

Första gången borde varit ca 15 april 1990 på Sudret. Vi var på Rivet med Henrik, och Tudde hade dagen innan funnit en BKF i ringmärkningsområdet. Vi missade den och for vidare till Faludden. Där träffade vi Stellan som sett den, så vi återvände till Rivet och alas.

Året innan, 11 april 1989 på mitt 43:e år ädelkryssade jag BKF på Faludden. När jag utlät adjunktsvrålet, svarade Harald vresigt, “Jag har den i tuben!” Han spanade på en Kungsörn och hörde dåligt.

Det var andra gången BKF sågs på Gotland. Den första är något omdiskuterad.

Utan antecknande , räknande, artracande hade knappast minnet varit så skarpt.

Ett annat minne, mitt eget kan jag se ljust på.

David har redan vuxit ur min kostym och får fin trimning av Lydia, som på kort tid passerat det stora fågeläventyrets stjärnor. Hon lär in arter i en svindlande fart, noggrant med kamerans hjälp.

Och vad sägs om den här knappt 2-åriga skåderskan!!

Jag kan tryggt spana vidare i de sälla jaktmarkerna när den dagen kommer! Minnet lever vidare!

Senaste året har jag varit på outermost birdwatching spots för WP, Fuerteventura och Island, plöjt Londons halvvilda avifauna, bottenskrapat Göteborgsregionen liksom världsberömda Hornborgasjön.

MEN

Som legendariske Ingemar Johansson (inte Ingo utan Plåt-Ingo!) sa´ “Vad är Hullsjön mot Tåkern” och så för att förekomma mig “Vad är Tåkern mot Lake Nakuru”

På samma sätt kan jag säga om alla dessa mina senaste birding spots, “Vad är dom mot Västergarn”

Vi kom hit 3 april och redan första promenaden samma em ut på Svältis gav ett tiotal årskryss och en riktig juvel i form av en BRANDKRONAD KUNGSFÅGEL.

Har nu dagligen vandrat runt här i fjorton dagar. Och jag har skrapat ihop en artlista på 150+ arter. Matchar gott en hela-Sverige lista och slår alla de “bomber”-ställen jag nyss besökt.

Västergarn är en mycket bra all-roundlokal med maxat artinnehåll. Kanske en av Sveriges bästa om du håller dig till apostlahästarna och bara någon gång fuskar med cykeln.

Potential för en del “bomber”, superrarrisar, men andra bättre sådana lokaler finns även på Gotland.

På min tomt har jag i dagarna haft alla Sveriges häckande trastar. I vitgåsflockarna på lammhagarna har jag kunnat hitta Spetsbergsgås och Tundrasädgås. Idag en Svart Rödstjärt och i skyn både Havs-och Kungsörn.

En förmiddag gick jag en dryg mil och hade 80 arter – Grymt! – i början av april.

Som sagt inga “bomber” men en och annan påsksmäll

Paviken V stranden. Två rävar vid staketstolpen mitt i bild. Det står en Sångsvan i strandkanten. Partner finns och första icke-hybridhäckning på G??? Övriga arter får ni klara själva.

Rörhönor redo för häckning i S Paviken, kanske tillsammans med Pungmes?

Både Säd-och Bläsgäss bland Grågässen. Lämpligt nog en hybrid GråXKandadick också. Här kan allt hända!

Förra gången jag såg Svarthakedopping i Paviken var på 80-talet. Så idag!!

På 80-talet hade jag också första Svarta Rödstjärten på tomten. Just nu hoppar jag uppochner och kollar den här!

Jag säger det

SKÅDARE BLIV VID DIN LÄST!!!

Uppdaterade till Sierra på Macen och vad hittade jag i nya bildapplikationen?

Bilder på Grålira utanför S Bolle. Faktiskt helt grymt.

Det här var 29.9 och hade förstås suttit som smäck om jag likt Fredrik S hittat en ALBATROSS, om än vid noggrannare titt – en Silltrut!?

Eller 9.8 med en “final solution” på Grå/Balearliran den dagen.

Sista ordet om den, är underkänd!

Skrev själv i mina anteckningar: “Ett mkt mörkt ex. Togs då och då för Grålira och sista ordet inte sagt. Vi missade den första gången, när den passerade söderut, nära och fint. En halvtimme senare upptäckte jag en lira långt utanför S Bolle. Den försvann men jag hade vibbar om Grå. Från Vinga upptäcktes en kvart senare långt i norr en förmodad Balear. Så dök den upp och sågs fint. Men den blev fortsatt lurig och just vi stod litet off. Så drog den söderut förbi Vinga och senare Glommen/Morup. Consensus råder om än med tvekan. T. ex tog jag den spontant för Grålira först.”

Men till slut underkänd som “Obest” av validerare under påverkan av…?! Vad var det? En “skojade” om Kortstjärtad lira, ett grålirederivat i Stilla havet. Kanske en HC Andersen, “Den fula ankungen” kunde passa in.

Medan en annan HC Andersen, passar fint på Artportalen. Artportalen är strålande som rapportsystem, men när den kläds i någon sorts vetenskaplig skrud i form av sitt valideringssystem, blir det – “Kejsarens nya kläder”. Bedömning av andras illusioner passar väl bättre i TVs krimmare?

Å andra sidan kan man som gamle HCA se det som ett studium av den mänskliga naturen – mkt intressant!

Så gick larmet i onsdags. En Rödhuvad dykand i Slottskogen, i Hjortparkadammen. Aj, aj jag lyfts tillbaka till London och Hyde, S:t James och Regent´s parker och dammar.

När jag i vanlig “slow starter” stil på torsdagsmorgonen tar mig till Lilla Dammen dit anden FLUGIT, viktigt i sammanhanget, går det som ett stilla sus genom den vårstilla morgonen. Är den vild, är den en parkrymling? Ringmärkt, vingklippt? Vad säger RK, RRK – VALIDERARNA!!??

Det är en fin hane i nästan praktdräkt. Hade ett bra samtal med auktören, Uno U, och såvitt jag förstår stämmer utfärgning och fjäderdräkt bra tidsmässigt för en 2K+ hane, medan det rika inslaget av brunaktiga fjädrar på bröst och flanker indikerar just 2K. Inga defekter på vingarna och inte ringmärkt.

På fredagen var den tillbaka på platsen för upptäckten, Hjortparksdammen. Där hittade jag den här gynnaren som är 22+ år!!!

Den är “stäckt”, vilket görs på ungfåglar och är en permanent vingklippning. Man “opererar” bort anlagen för vingpennornas utväxt efter ruggning. Numera förbjudet i Slottskogen, men som förekommer enligt hemlig källa. För 22 år sedan fanns Vitögda dykänder (stäckta!) fortfarande och med den rostglänsande punkfrillan och svarta näbbnageln känns parentala historiken hyfsat säkrad.

Märkligt att den överlevt och är så läcker! Och återigen ställs man inför – vad är upplevelsen, vad styr – den egna estetiken eller Artportalens validering eller…?

När jag minns något,  är det ofta den där balansen mellan trygghet och förändring. Något djärvt anglofierat eller Woody Allen,

Trust a/o Fuck!

Att slita i hemmamarkerna inte med ett leende utan med riktiga råflabb.

Häng med!

Ja, vafaen! Pilgrimsfalk helt säkert. Vit och liten. 3K+ hane. Och fotodokumenterad (fastän kikaren måste hamnat på svaj) – vad säger de blåblomstrade damerna vid Ecco pond???

Jag var mycket glad att Anders kunde årskryssa.

Da´n därpå – hopplöst bortanför matningarna på Mafrids? Men stegräknaren på mobilen lockade de försoffade. Högröda i ansiktena strävade de vidare.

Ojsan

där satt det där slitet. En nästan överdrivet pedagogisk bild av Anders på 14 Tundrasädgäss och så längst till höger en Skogssädgås.

Större. Längre, slimmare näbb med mera gult. Ljusare huvud.

Uppe i smöret kunde vi roa oss med allehanda godis, Sångsvan, Varfågel, Stare, Gärdsmyg, Rödhake…

Jag mopsade med några foton

Ack, ja