Olof Armini om fåglar och natur

Har klagats på årspinnar. Tittar man på artportalens förnämliga listor är det bekymmersamt få sedda arter så här långt.

Många förrädiska vintrar och en innevarande utan spännande väderinslag? – Knappast skådarintensiteten och inte heller obligatoriska bombnedslagen, större gulbena och svarthuvad trut.

Lokalpatriotisk och litet ego tål väl större turturduvan i Kålltorp ett omnämnande. 40 år sedan sist och på året när David föddes och jag började mitt artpinnande.

Intressant diskussion kring fågeln. Arten är uppdelad i ett antal raser och i tider av splittar och slumpar kan en klockren artpinne över en natt tvärt brytas av. Därför gäller det att vara på tårna.

Det som ev är på gång är en split mellan Streptopelia orientalis ssp

och rasen Streptopelia orientalis meena.

“Meena” finns i Centralasien medan övriga raser finns längre söder/österut . Alla auktorer är inte eniga om hur raser som “Agricola” skall slumpas/vara ytterligare egna arter.

För oss och för att inte förvirra för mycket får man säga att bara nominatformen “orientalis” och “meena” kan vara aktuella som spontana – vad vi nu menar med det ( Tänk på den vitstrupiga sparven som seglade runt i våra hamnar i somras!)?

Att jobba med rasfrågan är som att ta i ett glödhett järn. Turturduvan, “meena”, “orientalis” beskriver fältmässigt en klin österut. Problemet är att säkrar man en “meena” från turturduva då går den inte att säkra från en “orientalis“.

Alas skall man slumpa allt i en art eller splitta, och då börja jobba med sannolikhet och mikrobiologi – fältbiologi good-night!

Själv tycker jag denna individ är tryggt sprungen ur den östsibiriska stammen. Den är heltäckt grå på undersidan, har gråblå stjärtspetsar, är gediget rödbrun med svarta centra på täckfjädrar. Nackfläcken är tydlig men ändå inte så bjärt som hos “Meena”. Kort sagt en litet satt duva, mörk och försvinner lätt i terrängen, men väl sedd en grann uppenbarelse!

Angående ålder så tror jag på adult, mörk iris, ruggning av alla vingpennor utom de två yttersta tydlig halssidefläck.

Men gå in på Svalan och bilda er en egen uppfattning. Finns excellenta bilder. Låter Jan-Åke från GP illustrera med sin senaste, kolla andra han har varit en breaker! – både i tankar och bild!

Duvan ingick i en flogg för mig häromdagen. Rustade stålhingsten och skumpade iväg. Nedför Eklandagatan uppför Delsjövägen till större turturduvan, så via Gamlestaden till Gasklockan och Pilleparet, därefter över Göta Älvbron och längs norra Älvstranden till Färjenäs och en hona Mandarinand, så besteg jag Älvsborgsbron och över Mariaplan till Slottskogen med en stjärtandshona och snatterXgräsandsdraken. Dryga 2 mil och 3 timmar. Da´n innan hade jag nyttjat pansjokortet till Askim och 2 timmars strandraggning för en vattenpiplärka.

Pinnar? – en mandarin “klam”.

Andra bullar fredag morgon med David i Klippans naturreservat. Ljuvligt spel av minst en sparvuggla och visst var det en tretå som kickade man har ju bott i Umeå!!! – två friska årspinnar!

Tack till David och Jan-Åke!

Skall förstås vara Västergarn, har blivit inspirerad av Eva som lämnat mig en månad för våren i Sorrento.

Kunde väl varit något? Tallsparvar eller…?

Men får väl den här nöja sig med sina snorkråkor.

Tills påsken, den gula!

Ack kunde man finna en endaste tallkvist, eller hur Anders.

Vi fick en praktfull avslutning med en fossekalle vid Lantmännens på väg till flyget den 19:e. Och för ett svindlande ögonblick låg jag lika med Anders. Båda med gott häng på täten i Gotlandsligan.

Anders återtog pole position en halvtimme senare med sädesärlan i Gustavsvik, så slött missad av mig, Fick istället huttrande i väntan på bussen vid Säve kolla en ryttlande tornfalk som hade platsat fint på Gotlandslistan.

Men som sagt Arrividerci!

Strålande förstadag på 2013. Lika vass början på året som David var med mobilen och swarren

Man kan bara förundras. Lägg härtill blåst och isande kyla. Ja, det var en fin start.

Sedan trögade det en hel del. Invasionsarter och rarrisar missades in legio. Plus att omständighheterna var “ogynnsamma”, kanske ett typiskt pansjosyndrom!?

Nåväl Island blev ett lyft, självklart – bara jaktfalken på Hallgrimmskyrkjan eller ringnäbbade måsen med förre fiskeriministern eller surhajen nedsköljd med akvavit!

Men ändå – Så den 7 februari.

En grann duva sågs på en antenn i Kålltorp redan i höstas. Den 3 februari fångade Fredrik S duvan på näthinnan och bild och hörde rykten om att den setts 27 januari. Han trodde försiktigtvis på obest turtur.

Alltfler skådare började lägga in Kålltorp, tidigare bara känd för de tvåfasade kattugglorna på sjukhemmet, i sin rutt. Och – den 6 februari slog en av Götets topp-spottrarna Roger E till – mycket trolig större turtur! Och omedelbart kom första vågen av skådare, de sk twitcharna, trots bara några få timmar till becksvart.

Dom dammsög och artbestämningen med fågeln inom hank och stör var tämligen enkel, stor, mörk med grå stjärtspetsar, större turturduva. 40 år sedan den sågs i Göteborg mars-april 1973 samma år som David föddes.

Verkade lätt. Nära, nästan promenadavstånd och en hel dag innan jag skulle till Gotland. Men årets motflyt, storstädning, bakning mm – skapade en försvarsmur – sett tre raser av duvan, orientalis, agricola och meena, det kan vara dystert att dra Kålltorp en vinpinad vinterdag etc.

Messade med David, som jobbade hemma och avvaktade larm. Jag tog femman till Sanatoriegatan. På senaste platsen för brottet inte en skådare i sikte och trots att en turkduva spelade vilt i den “täta granen” så kände jag Kung Bores hand om hjärtat. Så brast himlen ut i jubelkör, två duvor lättar från marken, en turk och den andra mindre mörkare, bakom ett hus, över Sanatoriegatan över en taknock. Andre skådaren hinner inte riktigt med.

Nu väller de in mest icke-twitchare som bryr sig om trängselskatter, pensionärskort, halka mm men naturligtvis också en del senkomna stridisar. Litet omstridd kung som den ende som – eller… Är övertygad om att den har sitt favoritställe just där “jag såg den” och förevisar plejset för alla nytillkomna trots att jag hinner ta några utflykter. Så ca femte personen jag står och pralar för, “Där sitter den – på staketet!” Det känns som almighty tagit tenorstämman i jubelkören.

Blir litet av familjefest bakom Munkebäcksgatan 26. Alldeles speciellt när David svänger in och drar mobil, handkikare och duva på fri hand

STÖRRE TURTURDUVA!  Uj! – Bestämning, nja!?

Lite diskussioner kring ålder. Kan ha viss betydelse för slutlig artbestämning. Som tidigare i bloggen angående bla fläckdrillsnäppan känner jag mig fri att uttala att det rör sig om en orientalis, den mest arketypiska och nominatformen inte bara till namnet . Återkommer med kött på benen eller dementi!

När vi steppade ut efter andra natten på hemmet. Vad kom nedför kullen?

David som i D, dagen D. En förstärkning som hette Duga. Duon blev en trio.

Vips hade vi i det ymmiga fågelsträcket både forsärlor och rödstrupig piplärka. Över oss lämnade en gammal pilgrimsfalkhona sitt byte till en ungfågel under skrik och skrän.

Trion jobbade för högtryck. Anders som skötte kameran.

Far

och son

Och här smällde det till 08:30. En stor piplärka med grovt läte, hovrade och fällde precis vid den här hällen. STÖRRE PIPLÄRKA, som David fick in på marken innan den lyfte igen och demonstrerade sina karaktär. Den drog sedan österut.

David fick igång sin Iphone lagom för att få veta att en nätfångad sydnäktergal visats upp vid Naturcentret 08:30. Vicken tur, tyckte vi, att vi missat för annars hade vi missat större pipen. Och en egenupptäckt av denna dignitet slår klart en handhållen fågel. Vi jobbade vidare på piplärkor, en svärthona men förutom toppskarvar, ytterligare en pille, en grann blåhökshane och några stenfalkar var det “bara” gott om fåglar.

Så blev det de isländska rödspovarna och vasst upptäckande av en hybrid kanadaxgrågås bland de tiotusentals andra gässen på Getteröreservatet. Förgäves spanade vi efter näktergalen, när det kom larm om en prärielöpare nedåt Morup.

Vi chansade och hittade fin rovislokal, Lis mosse. Men skyarna blev allt tyngre och en och annan droppe gav ett magert resultat, smådopping och fjällvråk nya för resan. David hade emellertid fått trim på Iphonen. Tyvärr med beskedet att prärielöparen jagats bort tillsammans med sitt sällskap, en ljungpiparflock, av en stenfalk. Det plöjda fältet hittade vi dock och några besvikna skådare.

Vi tittade runt litet innan vi beslöt att ge Korshamn en ny chans. Tämligen håglöst spanade vi ut i Viken, Regnet tilltog, David mumsade sin lunch och jag lade in sista växeln – och fick in en 1K MEDELHAVSTRUT. Anders och David fick regnobsa när den behagade visa upp sig flygande också. Till dags dato har den beskådats av massor. Jag ensam lyckades också med en 1K Kaspisk, litet mindre spektakulärt.

Som ett omen kollade David så mobilen, prärielöparen återfunnen på en annan plöjd åker. Iväg i ösregnet och när Davids mobil apporterade stannade en bil, “Den ä´nånstans därute”. Vi kände igen en fd besviken skådare.  Vi var ensamma, åkern var stor, regnet tungt, det mörknade och åkermyllan var seg och djup. Så bromsade bilar in, när David fått in något bland några pipare. De lyfte en sväng och vi blev flera som fått in något. Så kom Ulf L med ett paraply av parasollformat, tuberna inrättades och alla fick “fina” obsar på PRÄRIELÖPAREN – Gött och det var också avslutningen med kaffe och chokladkaka på Naturcentret.

Tack för detta Anders & David och alla ni andra med parasoller o dyl

Undras om inte fågelskådningen just nu upplever en guldera. Ung som gammal, konservativ som liberal, amatör som superproffs, nybörjare som rutinerad alla får plats. Statusen är hög inom vetenskap, konst och allmänhet. Arenorna är många, bird hotspots, rapportforum, listor…

Men från toppen av berget bär det bara utför. Och varningens klockor börjar klämta. Giganten Lasse S höjer ett varningens finger i RR  för vart vetenskapen är på väg och vad händer med skådningen när man inte längre kan arta en fågel audiovisuellt med mänskliga organ?

Själv höjer jag samma finger för när det enormt populära listtävlandet bygger mer på tekniskt kunnande och raffinerad utrustning än på rutin och fågelkunnande.

Ett symptom på analkande istid kan vara att en företeelse saknas på skådarscenen, The Lone Birdwatcher.

Blickande bakåt mot fornstora bragder…

…och in i framtiden – med tillförsikt!

Så äntligen! En dryg månad försenad – på väg till Gotland.

Onsdagen den 13 juni försökte jag locka David med en vassångare i Nolsvik alldeles vid Säve flygplats på Hisingen. Och sedan lämpa av mig vid flyget. 

Då brakade det loss som så ofta när man är på väg att lämna.  En vitgumpad buskskvätta i Torslanda på Hisingen. Och så medan jag var djupt försjunken i dammsugning passerade en GÅSGAM mitt köksfönster insiktad av alltid superalerte Martin O. Den vinglade till slut in över Hisingen- förstås.

Gamen upptäcktes på en container i Lindome och visade sig vara ringmärkt i Kroatien. Den hade gått in i ett lambgift den 14 juni vid Hökälla på Hisingen och infångats mager som en skrika. En djärv teori är att den fått containerskjuts från Kroatien.

Så den 15 i arla morronväkten for jag med David genom ett vackert men fågeltomt Hisingen. Men det kunde vi ta för ack så skönt och 0815 lyfte Gotlandsflyget och satte kurs mot Visby.

En timme senare såg jag ljuset och andades luften på Gotland och exakt in time kom Eva och Anders mig till mötes. Genast genial strategi. Eva med lagom köpsug sattes av i köpcentrun med gångavstånd till Rusta, Jysk och Willys. Anders anförde till target no 1. Törnekvior, vollybollplanen och denna flodsångare, fångad av fågelfotoeminensen Fredrik S

Vi fick både se och höra den. Även om den inte gav full hals precis.

Raskt vidare till andra sidan vägen och Furulundsskogen. Och där satt den och sjöng högt upp i trädkronorna. En mindre flugsnappare! Anders fotade en likadan, 2K-hane tidigare i vår.

Så infångades Eva med tonvis av framförallt mat. Mycket tacksamt att få hem allt och slippa kamikaza-uppdraget att handla. Var vi nöjda – nej. Anders anförde tredje attacken och när vi steg ur bilen hörde tom Eva den hetsiga sången. En lundsångare vid Fridhemsbäcken! En annan fotoeminens Ulf L fångade den på bild da´n innan!

Oj-oj-oj och stort tack till Anders som befälhavare för denna Visbyflogg. Och tack till fotoillustratörerna. Och till Eva för förståelse.

Senare tog hon och jag en promenix till Svältis och jag klämde en höksångare. Tyvärr sket det sig med en gotlandsårskrysspresent till Anders. Den lyser med sin frånvaro idag. Inget mopedknatter, ingen kraftig sångare med karaktäristisk stjärtteckning.

Istället gav morgonstunden utefter Paån en ny lundsångare, betydligt mer pratglad än Fridhemsfågel. Härliga två pungmesar vid ett av Anders upptäckt bo, helt fulländat med rejäl “snabel”! 1983 var första året det begav sig!

Torsten är den alerte fotografen – TACK.

Kanonstart och skapligt häng på 200 arter innan veckans är slut.

På Nationaldagen var det dags att åter lindra fågelabstinensen denna vår.

Pepprad av rapporter inte minst från Gotland masade jag mig upp vid tretiden och bredde smörgåsar på bröd gräddat kvällen innan. Liksom fortfarande drypande kanelbullar.

Och 415 töffade David in med hybridbilen. Vi körde det förra gången så lyckade upplägget, Getteröns obsplats med morronfika, rikt fågelliv och bas för vidare färd!

Vädret vackert, sol, laber vind men kyligt och litet mörka moln i horisonten. Mycket av skärfläckor, gravänder och den fordom så sällsynta snatteranden, nu litet varstans! Kärrsångare och näktergal sjöng litet morronslött.  Ett gäng tranor i norra delen av reservatet och gäss, gäss – överallt:

Men rutinerat sökte vi av och så plötsligt en udda med bläs – bläsgås. Men hej-å-hå nästan omedelbart avger jag ståndskall! – en GRÖNLANDSGÅS! Tränade jag på och läste på om för bara några månader sedan på Island. Sakta men säkert betade vi av vad som kunde ses på det ganska präktiga avståndet. Min excellenta kikare och Davids lika excellenta blick fick ge järnet!

David lyckades dessutom med prestationen att på 500+ avstånd med mobil och tubkikare fånga nedanstående

På vänstra bilden är aktuella gåsen delvis dold bakom en grågås. Vad man trots bildkvalitén kan reagera på är storleken, mörkheten, bla mörka stjärtpartiet och smala vita sidlinjen, allt vs albifrons (erfarenhetsmässigt, grågäss erbjuder direkt jämförelse).

På högra bilden har gåsen avancerat åt vänster och betar snett mot kameran. Här ser man kraftiga svarta tvärstreck som nästan flyter ihop till en stor svart blaffa på buken medan detaljer från vänstra bilden kvarstår.

Till detta kan fogas kraftig näbb med orangeastick också vs albifrons.

GRÖNLANDSGÅSEN (Anser (albifrons) flavirostris) är en isolerad, men ökande population ur bläsgåskomplexet. Den häckar exklusivt på västra Grönland. Den rastar höst/vår på Island och övervintrar i västra Skottland och på Irland. Förvånansvärt få observationer i övriga Västeuropa och Nordamerika. Detta skylls av många på att den är lätt förbisedd förutom mycket typiska individer. Se bla Svalan och bilder och diskussioner kring två individer hösten 2006.

De typiska individerna får givetvis fart på artsplitivrarna medan de mer tveksamma väcker upp strängarna. Irländarna är mer lättsamma till “sin bläsgås” och kunde bla lätt avgöra att några i Holland halsmärkta vanliga bläsgäss i själva verket föll inom ramen för flavirostris. Vilket de senare bevisade genom att välja rutten Irland-Island.

Till slut kan väl nämnas att tidigare nämnda irländare baissar näbbfärgen, men framhåller storleken och mörkheten som field-ID. Och att jag litet fegade med frågetecken bakom obsen.

Efter detta vulkanutbrott hade vi några skäggmesar innan vi smög ned med hybriden till parkeringen i Korshamn och den förväntade kornsparven. Den som varit så stationär i flera dagar. Vi var många som lodade runt. David hade något när han hoppade ur bilen och jag något 20 minuter senare, vilket föranledde mig att tvärsäkert förkunna: “Den är kvar någonstans i närheten”. Men i övrigt tvärstopp, så det blev Kornsparv?? Men utropstecken måndagen 11 juni då den var tillbaka på brottsplatsen.

Det blev ändå litet som prutgås och några smålommar innan nästa target, Källstorps våtmark i Falkenberg med två fågeltorn och ny för oss.

Nilgässen, två stycken blev en heldip. Dom flög väl över oss och hamnade senare på dagen på Getterön. Dom verkar annars också alternera med Trönninge ängar. Flyger dagligen långväga, precis som gäss i allmänhet och nilgäss i synnerhet – såsom jag minns från Afrika. Annars fint tryck med brunhökar, rödglador,gråhakedoppingar och så esset,

Trastsångaren i östra delen av våtmarken. Och David lyckas igen!!!

Lyssna också http://www.xeno-canto.org/browse.php?query=Great+Reed+Warbler+%28Acrocephalus+arundinaceus%29+78&species_nr=mvnwge förvisso en annan men ändå!

Vilken nationaldag! Tack för den David!

Mitt fågelskådarjag känns så tungt, så tungt. Hela tiden blippar och bloppar rapporterna in – ibland nästan från huset i Västergarn. Tur att övriga jaget mår så fint och bär upp.

I måndags 28 maj mötte jag upp Davids flyttstädare på Bergsbo. Klar redan före åtta och hann fint kaffe – innan NU DJ_LAR nå´t jämra årskryzz! Städslade stålhingsten och susade iväg ca milen till Utbyfälten. Småputtrigt med rörsångare, kärrsångare och gransångare. Höjdpunkt var när jag härmade fram en GRÄSHOPPSÅNGARE. Nästan i klass med prestationen med pärlugglan vid russparken tidigare i våras. Gräshoppen hör till dem som försvunnit i mitt hörregister, men kan då och då återkomma för gästspel och ytterligare en eller två kunde förnimmas bakom bullret från en näktergal.

Så vidare pedalning någon mil och Jonsereds härliga dalgång med forsande Säveån. Märkligt nog ingen forsärla. Tog mig istället till naturreservatet Bokedalen, en härlig ny bekantskap. Excellent vägbeskrivning, naturstigen till holk8! Härlig vandring i högstammig ädellövskog. Vatten och en chokladkaka, sittandes på en sten och snarare vid holk 9 bakom de silvriga tonerna från en grönsångare, den Mindre flugsnapparen litet svagt och högt upp men helt OK. I holkträdet mer audiovisuellt påtagliga två spillkråkeungare med matande förälder. Platsen och stunden en lisa för mitt plågade fågeljag.

Naturligtvis skall upptäckaren och fotogeniet Erik E ha full kredit!

Återtåg gick galant med bivråk och rödgrillat kortärmat! Aj-aj solkrämen?!

Grymt

 är ordet, när tåget går och man sitter kvar på perrongen.

Det strömmar in alla sorters fåglar, många, sällsynta, från alla vädersträck, förväntade, oväntade.

Vissa år särskilt april/maj kan det bli övermäktigt även om man har all tid i världen och tillgång till de bästa kommunikationer. Men sitter man kvar på perrongen – ja, då!

Smärtlindring som gamla minnen, uppfriskande av soffkryss och i värsta fall sänkning av andras obsar lindrar för stunden men riskerar öka ångesten på sikt. Vad skall man ta sig till när…

-två nya Sverigearter- gråhuvad sparv och knölsvärta

 Sprattla till med ett dunkelt minne från 1992 och en duggregnsbeskänkt åker utanför Katmandhu med gyllensparv och några gråhuvade!?

Stänkare som svartvingad glada, styltsnäppa, amerikansk sjöorre, vitnackad svärta, alpseglare, alpjärnsparv, rödstrupig sångare mm.

Lunkar runt i minnet i början av 90-talet, utför Snake Bite Trail i april med Juppen i Everglades och kan genom mosquitosvärmarna skymta någon styltsnäppa. Grymt!

Vårdar ömt minnet av 12 april, Anders och jag och vår kliniska attack mot Sudret. Bistert väder och bunkring på Folkeryds. Prickar in glador, ringtrastar, lappsparv, svart rödstjärt och ässar med en brunglada och en gulhämpling. Vi träffar fjolårets rookie Mikael Nils och dinosaurierna  Big Lasse och Stellan. Hur sant är det inte att utsikten är enorm från deras ryggar men står man bredvid skymmer de ibland sikten. Vi missade den svarthakade buskskvättan och sånär alförrädaren som blev en “soffa”. Men en tur så härlig att minnas.

Länkar några aptitretare. Först Big Lasse oefterhärmeligt!!!

No comments but adult male! Så en annan eminens!

Calle T och säkert samma fågel vi såg och bestämde till 2K hane! Kolla fläcken i nacken och mörka hakan!! Men så

RÄDDAREN I NÖDEN

David föreslog en morronskådning i början på vecka 19. Jag försökte tänka smart och med hänsyn till min numer ganska “chokade” kalender. Chansade på onsdagen trots att Yr och SMHI lovade rikligt med regn. Gick upp vid fyratiden och det skvalade illavarslande.  Fixade ändå matsäck för två och mjukade lederna och laddade endorfinerna med litet gympa.

David inte på humör att ställa in vid kontakt 0600. Men så sent i detta väder? Kanske en fegis ut till vindskyddet på Hönö och någon timme med kaffe och mackor och trevligt snack. Men David fortsatt drivande. Snabb kalkyl på GPSen och sedan Getterön som bättre alternativ till Hönö, mer fågel och vidare vyer. Halmstad och Påarp med… – inte förskräckande avlägset.

Ensamma vid fågelcentrum i härligt skydd. Mäktigt som alltid med fågel, gäss, änder, vadare och i buskarna lät för oss årsnya näktergal och trädgårdssångare. Några för hela Sverige årsnya smalnäbbade simsnäppor drog österut, en spetsbergsgås simmade förbi och andra för oss årsnya som kustpipare, gluttsnäppa och drillsnäppa droppade in.

David jobbade på ifonen, upphörande regn söderut, bara en halvtimme på autostradan och på plats…

Måste länka till Stefan Gs fantastiska bilder samtidigt som vi kommit fram…

Amerikansk sjöorre, hane. Lägg märke till uppsvälld, helgul näbb och grov hals. Vi annan än sådan här flankvy märkvärdigt svår att spotta!!

Vitnackad svärta, hona. Svullen näbb, vita dubbelfläcken, huvud/halsprofil. Lättare att hitta än sjöorren. Och ett stort tack till Stefan G för härlig illustration av detta Daviddrag, där det bara gällde att hänga med. En pille beskådade oss lungt och vi hade ett tärnvimmel med många silvertärnor och en småtärna bland de vanliga. Naturligtvis gives till den som redan har med två glador över bilen.

Räddade detta min majnöd! – jajemensan!!!

“Min kamp” hade jag aldrig vågat använda innan Knausgård befriade begreppet.

Det passar utmärkt just nu eller vad sägs?

Piskad att lämna Gotland som fullständigt jäser av högpotent ornitologisk förväntan har jag i pugilistisk anda utsatts för serier av kroppsslag och en och annan käftsmäll. Svarthuvade måsar, härfåglar… en ägretthäger i Paviken sög i mellangärdet och i morse snärtade Anders in en pärla som skakade om, en svarthuvad mås i Västergarnsviken.

Jimme höll med en presumptiv ringnäbbad mås på att sänka mig. Sekonderad av några skåningar lyckades jag ripostera. Men visst var det nära eller vad sägs?

Prydligt jobbat Jimme. Och jag fortfarande på benen.

Den svartvingade gladan i Småland blev nästa storsmocka. Jag vacklade men min mentala träning fungerade, sett tusentals på tre kontinenter så… Då trädde knockoutkungen Lennart W in i ringen – och en klockren på hakspetsen! MINDRE SÅNGLÄRKA i Langstitiviken på 41-årsdagen av hans blåtrast på Hoburgen!! – Han är grym.

Jag kravlade upp på nio. Garderade lamt 16 april med en svarthakad hona i Torslanda

Förnämligt illustrerad av JanÅke N. Västlig typ, alltså fågeln inte JÅN!

Så en grann ringtrast 18 april i Azaledalen med lappuggleupptäckaren Göran Sahlin.

Litet stadigare på benen så den 21 april en svarthakad hane i Fässberg spetsat med forsärla.

Dvärgsparv-Per Arne upptäckare och illustratör. Han är vass!

Nu gäller det att hålla sig på benen till 11 maj för då….