Olof Armini om fåglar och natur

Allmännt

Litet vårtrött och halvdeppig över vad som som ses överallt utom… Taigatrastar, vittrutar m.m.

Nåväl, har fått två bländande promenader i Änggården, 5 och 7 mars. Sol, stilla och några grader kallt så att skaren höll för små sidekicks. Och några rara obsar. Den femte fint med tjoget mindre korsnäbbar i lärkarna vid ljungheden.

Mest 2K-fåglar och en mycket fin vingbandare, en hona som gjorde skäl för den artstatus, Loxia rubrifasciata, dessa individer hade på 1850-talet! Lär förekomma en på tusen med hyggliga vingband. Kul nog dök det upp en bändelkorsnäbb, en ung hane, så att jag riktigt kunde gotta mig åt fin jämförelse på vingband. Bändeln har ju ett triangelformat bakre vingband med basen in mot ryggen, en avgörande karaktär i kniviga fall.

Plötsligt flög alla korsnäbbar iväg, kanske skrämda av den sparvuggla som visslade något senare. Den 7 såg jag sparvugglan igen men korsisarna var putz weg.

Från 1850 i ca ett sekel var korsnäbbarna tre arter. Så tillkom Scottish Crossbill Loxia scotica, för att man inte kunde bestämma sig om en population i Skottland var mindre eller större korsnäbb. Nuvarande taxonom/genomtryck kommer säkert att medföra många nya arter, något jag tidigare varnat för. Lätt att man flyter över i nya definitioner med okontrollerbara följder. Samtidigt är jag helt med på nytänk.

Suktare

Så kom detta från Anders och Gotland, utsikt Kronholmens fyr

Observera att det sitter en pilgrimsfalk och två havsörnar i trädet samtidigt som fyra havsörnar träter kring landstigningsförbudsskylten! Och på tisdag går flyget direkt Visby – Om inte dimman!?

Fönsterblecket

Med dessa bilder på näthinnan trimmar jag de violblå i en yogaövning. Klockan är 0630 den 9 mars. Samtidigt som jag brassar frukosten – hockeygröt, vanlig gröt, fruktsallad, mandlar, juice och grönt té – spanar jag ut över sta´n mot Delsjöarna. Lätt kalabalik bland gråtrutarna och något kompakt paddlar på väldigt energiskt. Sliter åt mig Zeissen och avbryter “solandningen”.

Herredjävlar, en pille med en trast/duva i klorna. Förra året över Buckingham palace och nu från fönsterblecket! Detta är fågelskådning à la Anders bilder.

I ren eufori drar jag så en livsfarlig cykling ned för Joberg-Avenyn över Göta älvbron längs Hisingssidan till Rya. Strosar runt litet och knallar upp på lilla utsikten över de väldoftande reningsdammarna. Svartfåglarna drar runt och härligt en fint “renrasig” svartkråka på supernära håll, dessutom årsning av forsärla.

Nästa morgon repriserar jag bestyren, men litet tidigare. Eva har obligationer på Donner. Tar första yoga-andningarna redan strax före 0600. Kol mörkt men något flipprar på näthinnan. Stirrar ned mot den gatlyktebelysta snön – hej-å-hå – en kattuggla forsar iväg med en liten råtta i klorna.

Decenniets första vår – är den på G???

Det skvalar på andra dagen , den 27 februari 2010. Det tjocka snötäcket blir gråare och dystrare och krymper så sakteliga. Tog en sista(?) skidtur för två kvällar sedan. Typiskt nog med bästa staket hittills, inga vurpor och hyggligt tempo hela vägen.

Nåja SMHI utlovar att kyla och snö comebackar i veckan så vi får se.

Några vårbudbärare har rapporterats från kända poster som Ölands södra och Glommen, större strandpip, strandskata, tofsvipa, stare, sånglärka m.fl.

Anders har dock fångat några tuffa övervintrare i för denna vinter typisk inramning.

 Pillen på plats i asken på Utholmen. Är det förresten samma pille som stundtals sitter på silosarna i Klintehamn? Skall försöka lösa den gåtan vad det lider. Så hägrar, som understundom spelar sin variant av rysk roulette, att frysa fast i isen på natten och sedan tina på dagen. Dåliga odds iår! Till slut en storskarv i praktskrud, typisk för mellanskarven, “sinensis”.

Själv överraskades jag av att Eva skjutsade iväg mig med hennes årskort till Lillhagsparken i söndags 21 feb. Där årsade jag ett mycket fint bändelkorsnäbbspar som mumsade lärkkottar med ett tiotal mindre korsnäbbar. Jag stod i meterdjup snö, 10 grader kallt och strålande sol! Svitade korsnäbbsbagen vid skidåkning da´n därpå, en större korsnäbb som klittrade i en tall på södra Safjället både den 22 och 23 feb.

En art som visar sig frekvent i sådant här väglag är hornugglan. Ofta ansenliga mängder i ett enda träd och allt närmare mänskliga boningar med lättåtkomliga gnagare. Vädret tycks trycka fram ugglorna på samma vis som rördrommar, vattenrallar m.m. som annars håller sig diskret dolda. Har bara skymtat den lilla hornugglan en gång i vinter, då en jagade längs Stora ån i Mölndalen i gryningen.

Bättre såg jag den stora hornugglan, berguven igår strax innan skymningen, pampigt uppflugen på en av Ullevis pyloner. Jag var på väg till Ricky Rock och sedan jobbade han och jag våghalsigt från hans balkong för att sikta pylonen och uven, men gav upp inför det hägrande dryckesbordet med malt och humle!

Och därmed låter vi ridån falla för den här gången.

Året startade fint. Tänk att på gångavstånd ha pilgrimsfalk, berguv, pilgrimsfalk, kungsfiskare, havsörn – och ringand för att nämna det gottaste. Nå efterhand har det tunnats ut och nu väller rapporterna in österifrån, inte bara vittrutarna i Visby utan runt Klinte och Västergarn, pilgrimsfalkar, rördrommar, vattenrallar, skäggmesar.

Och vad kan vi förvänta oss om havet fortfar att vara öppet? Vecka nio, sportlovsveckan på Gotland, det var “timen” för arktiker som alförrädare att dyka upp, åtminstone vargavintrarna på 80-talet. 1985 i månadsskiftet feb-mars låg en drygt 50-flock runt gofbanan och en drygt 25-flock i Djupvik!

Försökt ju också sticka ut med snön här i Götet. Titta på Anders bilder från Västergarn

Oj, oj, oj! Kan det vara vintrigare? Och vad är bakhala skidor på Safjällets söndertrampade spår mot detta?

Försökte dessutom med litet nostalgiskt vargyl, när Anders litet försynt mailade om Dalarna och skidande över färska ulvspår i -30 grader för att fälla en tjädertupp på 253 m!!!

Kan bara hoppas att … NED SOM EN PANKAKA blir i hyfsad mjuk snö, som i en av Sagfjällets branta backar i lördags –

och att den här tjädertuppen inte flyger min strupe förbi likt den förre!

 2 Februari seklets andra decennium. Det går inte an att säga annat var det förr. Vi har haft den kallaste januari sedan 1800-talet och längsta obrutna raden av frostdygn på lika länge!

Kung Bore har kopplat greppet, ett kyligt men också mjukt grepp. Den myckna snön både lyser upp och omsluter. Att sedan också måne och stjärnhimmel sluter upp på natten har inte bara varit prickar på himlen utan också över i:et!

Eva hade en sanslös upplevelse igår morse. Plötsligt tändes den sensorstyrda ytterbelysningen vid hennes lilla sänglugg. Och uppe på en snövall stod den nu fullvuxna räven i praktfull vinterdräkt och tittade på henne.

För fåglarna är det födotillgången som börjar kärva. Rördrommar trängs fram ur vassarna, blåstjärten i Skåne verkar försvunnen, igår var det bara 11 viggar och en brunand kvar i Sävåns utlopp. För dem som minns tidigare stränga vintrar så sker ett succesivt tapp av fåglar som inte fylls på – inte riktigt sant dock. Vi kan och bör få in litet norrifrån och österifrån. Om vintern där är motsvarande sträng. De två vittrutarna i Visby kan väl vara en indikator på detta. Än mer markant blir det om Ålands skärgård och den Baltiska kusten fryser till. Bergänder, svärtor men mer intressant – kanske – alförrädare, praktejder och några islommar kan då finna öppet vatten hos oss.

Igår verkade som sagt ringanden ha sökt sig nya jaktmarker, men varken pillen på Gasklockan som mumsade på ett byte eller uvarna på Ullevi som satt råttstinna på varsin balk verkade lida någon nöd.

Klara, kalla nätter och himlakropparnas vandringar har skänkt oss måne och månsken av sällan skådat slag de senaste nätterna.

Jag minns från tidigt sextiotal någon fin snövinter. Pappa Nils och jag hade lagt upp ett skidspår i Bolltorpsskogarna på ungefär en mil. På den tiden gick det att skida från GustavAdolfsgatan.  Alltså bara spänna läderremmarna om pjäxorna utanför dörren och dra iväg på brädlaggarna genom Klämma och över Saxebäcksfälten till Laggarebacken och Bolltorpsskogarna.

Som flitig gymnasist gav jag mig ut på kvällen efter läxläsningen. Det var mäktigt nästan litet kusligt att susa fram i gammelskogen och efter en vådlig slalomlöpa genom lövslyn hamna ute på en månbelyst skogssjö. Adrenalinet pumpade upp varulvsflås i nacken men när jag stannade var det tyst så tyst! Hade man så tur så höll både bindningar och skidor och man kunde unna sig ett varmt bad och hett te och en pressad apelsin.

Drygt tio år senare flödade samma måne när jag flög, för så uppfattar jag det, fram över myrarna utanför Carlshem i Umeå. Även då jagades jag av adrenalindimmiga demoner som flydde när jag stannade. Någon gång skrek en räv och en gång knep en ljudlös uggla en sork i snön framför mig. Blodspåren fanns kvar da´n därpå.

En reminiscens av detta fick jag häromåret när jag vandrade några nätter i Estländsk vintermark, snö, knäppkyla och måne! Här dock inga skidor men istället substansiellt ylande vargar och hoande ugglor.

Var skidflykten på en månbelyst snöslätt ett minne från en förlorad tid???

Igår 30 jan ringde David och föreslog ett finurligt skidköp – eftersom Pascal behövde skidor att växa ur – eftersom det vore praktiskt med bara två par Davids och ett par nya – eftersom jag sedan länge gjort mig av med mitt sista par (faktiskt dom jag hade i Umeå!).

Igår tände jag på detta finurliga köp – på alla cylindrar.

Igår dröjde det till skymningen när jag provade ut ett par elitskidor i Sisjöns sportcentrum.

Igår spände Pascal och jag på oss skidorna och flög fram på snön över Sisjöns frusna vatten. Vi var helt ensamma förutom en enorm måne och om vi tittat noga planeterna Mars, Jupiter och Saturnus.

Och förstås flåsade några ulvar oss i nacken liksom vi förföljdes av ett underligt ljusfenomen. Stannade vi var det bara tystnad, en tystnad som förtog bruset från Mölndal och Göteborg.

Minnet av när Nils och jag stormade fram över Dammsjön hängde över mig likt månen. Nu när Pascal och jag pressade varandra i parallella spår.

En 64-åring kan fortfarande bli mångalen – och lycklig!!!!

Så kanske på femtonde försöket! Ungefär klockan två 25 januari.

 Stilla, kanonljus och den ligger nära sträcker sig för dyk “en face”. Och mellan huvud och hals ett smalare, distinktare band än jag tänkt mig – och purpurrött.

RING-NECKED Duck, Aythya COLLARIS

Wao!!

Tolfte dagen med ringanden varav flera när jag varit förbi 2 ggr! Måste erkänna att det nu även för mig känns som en 2K-fågel. Den har fortfarande kraftiga bruninslag på flankerna. Dessutom finns foton som med reservation för ljusförhållanden visar mer “dull” vingpennor än uppgivna adults på liknande foton. Fortfarande spökar dock David Ls bild på tertialerna från 4:e januari. Jämför gärna med en liknande bild på den adulta vitögda dykanden idag på Svalan.

http://www.artportalen.se/birds/gallery_imageinfo.asp?imageid=187002

Gjorde också en koll på kattuggleparet på Kålltorps sjukhem. Det är en grå och en brun fas och de sitter läckert i något skorstensliknande på ett grönt hus.

CAB har sitt ursprung på den svenska Västkusten. Redan under 50-och 60-talet gjorde de sig kända för sina blixtrande attacker främst inom fiskeri och segling. Gruppen består av fyra bröder i klanen Armini. Äldste bror och numera klanhövding är

många gånger ifrågasatt. Men än så länge har han avvärjt alla blodtörstiga attacker mot sitt ledarskap.

Hela Göteborg darrade när de plötsligt återuppstod vid sekelskiftet. Den första attacken ruskade om i hela fågelskådarsverige, som så långt varit förskonade.

5 januari 2005 drog tre fjärdedelar av gruppen iväg i Attepluttens cab. Ivve hade en välladdad bandyportfölj, det enda Atteplutten accepterade medan Rocken var litet opasslig och laddade hemma på Burggreven.

Lervik var första attackpunkt. Lugnande besked när vi ankom, ismåsen var bara ute på en liten fisketur. Hövdingen spanade raskt in den på redden. Övriga besättningen var cool och grävde ivrigt i portföljen. Det var sista sighten på ismåsen någonsin. Hövdingen något irriterad men de övriga belönades istället med vitnäbbad islom, havssula, stormfågel, tretåig mås och allehande alkor. Här något av vad som gjort CAB så framgångsrika och fruktade, att snabbt vända en miss till framgång och sedan förvandla missen till liten och framgången till stor!!!!

Märkligt nog anförde Atteplutten kejsarörn som enda dragbara art. Just denna dag rapporterades en kejsarörn från Lis mosse. Hövdingen visade här ledaregenskaper genom att avstyra ett vanskligt drag som skulle äventyra bunkring vid lämpliga vattenhål inför kvällen. Han fick dock utstå kritik för detta och att han haft kejsaren på längden och tvären under sina fälttåg i Asien och Afrika. Kupptankarna avstyrdes lätt vid drinkbordet senare på kvällen.

Via Bassås med spetsbergs-och tundragås samt fjällvråk bunkrades det på Klippans bolag och nästan samtidigt klippte vi den svarthuvade måsen. Därefter stor segerfest på Burggreven. 

För att fullborda attacken jobbade hövdingen på tredje bladet i fyrklövern, Ricky Rock. Rocken var länge opasslig i vinterkräk men…

29 januari 2005 skumpade vi nedför Bruns backe med cykelväskor fyllda av glögg och romtoddy. Redan i Prästabäcken forsärla så fjällvråk och råka. På Marholmen klarnades blickarna av de välblandade vätskorna så att vi kunde spana in svartnäbbad islom och toppskarv.

Avrundade så med svarthuvad mås i Klippan och vitvingad trut i Fiskhamnen.

Hela gänget utförde så en mindra attack mot Gullbergsvass 21 januari 2006. Den får mer ses som en liten trevare innan en större Jamboree på Burggreven, men gav ändå salskrake. Linnés favorit och smådopping.

26 september 2009 visar gruppens explosiva potential. Hövdingen sökte Rocken och grävde fram honom under Gasklockan och pilgrimsfalken, där han lät det vatten som han nyss inmundigat som eldvatten. Ny attack mot Mariakyrkogården, några överflygande spetsbergsgäss och faster Ruts ande och en kontemplativ stund med rom spetsed med smoothie.

19 januari iår. Bara två i gruppen, Ivve och hövdingen. Men har framgångarna växt gruppen över huvudet?

Hövdingen dirigerar Ivve att ta vagnen till Ullevi Norra. Uvarna på plats igår. Själv kastar han sig dödsföraktat nedför Eklandabacken i halkig snösörja. Spanar av Götets stolta stadion och känner den tomma sugande känslan. Samtidigt blippar mobilen och en snabb blick över autostradan och där står en skummis och hänger vid Mariakyrkan – Ivve! Litet vink så förenas gruppen. Hövdingen lägger skickligt upp snacket för en dipp, men tar en tur uppför Ågatan. Ullevis vågade vågor öppnar upp för insikt och – goody! – där sitter en av uvarna.

Fälttåget går vidare förbi fallen vid JX mölndalsån – fattighusån – kanalen. Där ligger mignonganden. Ingen är ofelbar så hövdingen utbrister, en “good-luck-charm”. Ivve blir märkbart slapp – inte bra.

Mycket riktigt Gasklockan passeras utan pilgrimsfalk. Men hövdingen anar inte oråd – ännu. Börjar beta av viggarna i älven. Byter position, tittar längre bort, springer nästan!!!! Djupandas enligt yogainstruktioner. Arbetar upp gruppen på lilla Marieholmsbron, försöker prata om annat, blir allt mer osammanhängande. Ivve visar teamstrongness och börjar prata om fina obsar på smådoppingar och rörhöns och berömmer kulturbegivenheter som sexnästen och knarkkvartar.

Hövdingen får så in något, men blir darrig och tappar nästan kikaren i vattnet. Skyndar tillbaka till position nr 1. Där dyker en modern Durango upp och just som hövdingen tänker förevisa en brunand innan skamlig reträtt sliter denne åt sig kikaren och konstaterar falsklarm. Hövdingen mobiliserar det som gjort honom till det han är, tar varsamt tillbaka sin kikaren och förkunnar lungt

RINGANDEN

Friden och förnöjsamheten sänker sig över alla! Alla upplevelser höjs flera snäpp!

Gruppen visar här sin oövervinnliga styrka och som för att sätta punkten över i:et höjer Ivve blicken, “något intressant!?”.

En gammal havsörn!!!!!!!!!!!

Hade djärva planer idag söndagen 17 januari. Lade upp en hel bag för ett helt gäng, uvar, ringand mfl godsaker.

Eva ruskade på huvudet när jag ivrigt messade ut mina direktiv. Hon tom planerade in ett gemensamt kaffe samtidigt som jag skulle förevisa Ulleviuven, enligt agendan.

Förargligt nog skulle någon skida, någon var förkyld och så satt jag och sörplade kaffe klockan elva. 1245 flydde jag dock dammsugaren för en snabbflogg.

Lätt bakflyt över Gårdabron, ingen uv i sikte. Rundade alltså Götets stolta stadion och från Stampbron långt in under taket satt en uv och hukade – kanske kräktes den en spyboll? Nu var jag fint på hugget och i vaken vid Fattighusfallen låg min “Good luck charm”, mignonganden.

Passerade en vingelpetter på väg till det skumma lokuset vid Mölndalsåns utlopp. Han delade ut choklad som han säkert kommit över under mystiska omständigheter. Efter detta rundar jag Gasklockan där pilgrimsfalken stirrar ned på mig. Jag stirrar på viggarna utanför kajen. En, två, tre på det fjärde ringanden.

Så några smådoppingar och där kommer en rörhöna – flygande! Och där också flygande, pillen tätt över ringanden och samtidigt en börringevråk som gör en lov över älven.

Så hem för att göra koketorsk innan Eva hinner hem från gympacluben.

EN ÄKTA FLOGG!!!!!!

28 februari 2001 och jag svettades på Bromma, försening med en halvtimme. Ringanden som birdfinder n:o 1 i Götet Uno U “tillfälligtvis” råkat på hade envist hållit sig kvar. Nervöst knappade jag ideligen in C-3:s alarm men dagen var dyster med lätt snöglopp. I lätt skymning sliddrade jag i modden ner till Säveåns mynning. Hopplös dipkänsla när jag spanade av kajen och mynningen – bara viggar m.m.

Kastade mig in i sexsnåren uppströms Marieholmsbron. Halkande över kondomer och annat snusk fick jag vittring på tre vigghonor som sov i åkanten. Plötsligt alerterade jag dom litet tillräckligt för att stora lycka få ett efterlängtat kryZZ. Ringde Janne J i stor eufori!!!

Hanen i år var betydligt lättsammare. Men ändå gav han mig några tankeställare. Sidan var betydligt mörkare grå i vissa ljus och vinklar än jag någonsin tänkt mig! Då blev kontrasten mot den vita bröstsidan en mycket bra fältmässig markör. Har i princip plottat fågeln på den karaktären alla gånger, ibland med bara ögonen. Syns hyfsat på Björns bild, men är ofta än mer markerad. 

Annars är det intressant att namnet Ring-necked Duck, Aythya collaris härrör till ett fältmässigt värdelöst brunskimrande halsband. Många har överfört “Ring” till de två ringarna kring näbben, den bakom svarta näbbspetsen och den runt näbbasen. Här har vi väl den fältmässiga artdiagnostiken.

Plus kanske toppen på huvudet – inte tofs. Och då kommer vi in på jämförelse med viggen. Några subtila skillnader är en i vissa ljus mer “dull” rygg, litet kortare kropp, prop större huvud och näbb! Jag har fått hjälpa många att hitta, men som sedan tyckt den varit urenkel!

Det finns en diskussion kring ålderna. Rent sannolikhetsmässigt är 2K givet. Detta förstärks av de bruna inslagen på flanken som ses på Björns foto. Till yttermera tycks flera stabila auktorer inte darra på manschetterna utan anger 2K.

Själv darrar jag på manschetterna! Se på länkarna nedan som anger en adult vid samma tid. Eller den vänstra bilden av av David L, en av mina absoluta fotofavoriter hur kunde han åstadkomma detta!!??? Här ser man tertialer som verkar väl välutvecklade eller är det tvärtom??

Avgörande är, hur länge kan man urskilja en ickead! 

Länkarna skall föreställa samma adulta fågel och är tagna första januari.

http://www.fyldebirdclub.org/images/RND-Fleetwood-217w.jpg

http://www.fyldebirdclub.org/images/RNDSP%20(10).jpg

Tittade på den idag tillsammans med minst tre smådoppingar.