Olof Armini om fåglar och natur

Får fortsätta att kryssa i det ickeupplevda. Sägs ju att Amerikas framgångar sistlidna sekel berott på befolkningens förmåga att förvalta den virtuella verkligheten!

Ute är det en “vit” jul dvs här i Götet med en våt gråaktig touch, men ändå. Vevar jag runt på nätet och i minnenas arkiv så är mest “stunning” just nu den gråvingade truten i Århus. Läcker från V Nearktis och precis sådär grådaskig som utanför fönstret men snövit för en skådare. Efter att ha sett snuttar på youtube och dansk kringkastning hamnade jag på några totalt supernördiga vitfågelsajter. Det blev flera nostalgikickar, medelhavstrutar som kopier av Kronholmenfågeln i höstas. Och ett batteri spännande trutar/raser från Hurghada, nästan precis samma som jag rapporterade för snart två år sedan.

Här en av Anders bilder på Medelhavstruten vid Kronholmens fyr 11 november. Och han själv, äntligen på bild, kanske spanande efter en fiskare i Paåns utflöde i hamnen.

Järvafälten med sitt outstanding scoop förra vintern slog till i förtid med en isabellastenskvätta. Litet surmagat kan man ju humma om att storstaden alltid hyser ett antal obskyra element även bland skådare. Varför dyker dessa superrarrisar upp mitt i storstadsvimlet och är så lättillgängliga!? Å andra sidan ser jag i arkivet att 14 oktober (min fars födelsedag!) 1993 så hittade David en isabellastenskvätta på stranden strax S broileriet i Västergarn. Cyklandes från Klintehamn hann jag just innan skymningen hitta och bestämma den. Även Juppen (” stor och ljus rackare, de´där”) hann om än i senaste laget. Dagen därpå var den borta och därmed chansen att inte bli sågad utefter forknölarna av ett obarmhärtigt Rk.

Lika obarmhärtiga är de inte alltid. Den större turturduva som Josef A och Ola W hittade och fotade på Faludden förra hösten fann nåd. Den var först införd som vanlig turturduva, samtidigt som det var ett herrans liv kring flera andra turtur/ större turturduvor. Det är nämligen så att den vanliga turturduvan och större turturduvan av rasen “meena“, ungfåglarna närmar sig varandra i storlek och utseende. Tar man så i beaktande variationen av den vanliga turturduvan blir det inte så lätt. Vid bedömningen av Faluddenfotona är det därför avgörande hur man viktar “slamkryparen” “meena”. Jag upprepar som mitt mantra att det är observatörerna som är bärare av obsen såvida inte annan dokumentation uppenbarligen säger något annat. Ola W är nästan mirakulös som birdfinder, bara det en viktning som talar FÖR!!!! Annars kan sågade trösta sig med en krönika i Metro häromdagen som enkelt påvisar rättssamhällets tillkortakommande i Thomas Q-fallet, när inte de agerande följer förväntade roller. Hur lätt skall det då inte vara att sätta betydligt lättviktigare system som Rks i olag. 

Det är litet kul att spekulera i vad som gör en birdfinder. Det är i alla fall inte bara bra ögon, bra hörsel och en himla massa kunskap. Det är också hur man balanserar helhetsintryck med detaljintryck och hur man avväger sitt observerande. Att vara cool fastän det är läge. Att tillämpa en malande ihärdighet som inte tröttar för mycket. Inte så lätt att beskriva eller uppfylla. Zlatan skulle säkert bejaka en liknande beskrivning av en bra fotbollsspelare eller Hawkins för en bra matematiker.

Ola W bevisar gång på gång sin eminens – säkert till mångas överraskning. En annan liknande birdfinder har vi i Björn K som nyss hittade en mysko piplärka vid sin ägandes gård på Öland. Efter en del om och men larmades den som vattenpiplärka för att av snabbt tillskyndande ett tag vara en nästan säker hedpiplärka. Får för mig att Björn lutar åt vattenpip.

För att få litet jämförelse se på nedanstående enastående foton designade Sven-Olof o Kerstin M. Förstora, njut och lär!

Verkligt finlir men den vänstra är Årnäsfågeln från förra vintern, hedpiplärka av rasen “rubescens“. Den högra är vattepiplärka nästan samma lokal och tid av nominatrasen “spinoletta” Båda 1K/vinter. Den tygellösa hedpipen har ett “öppnet” ansikte och den är tydligt buffish under särskilt på flank och undergump – två konsistenta artskiljare

– MEN –

SLAMKRYPARE; det finns andra raser östliga och förrädiskt presumptiva. Man behöver bara till nyssnämnda Hurghada så kunde jag spana in såväl hedpiprasen “japonicus” som vattenpipditon “coutellii“. Och i det häradet befinner sig kanske ölänningarna. Så kolla bilderna på Svalan och tyck till. Men åter observatörerna bär alltid obsen!

En citronärla i Skåne har väckt liknande diskussioner. Många mycket bra bilder visar åtminstone två kontraindikationer, örontäckarna saknar vit inramning och näbbinnerdelen är kontrasterande ljus. Indikationer på gulärla – någon östlig ras kanske(?), men det finns också fjärran östliga raser av citronärla. Den har nästan utan undantag rapporterats som säker citron, så observatörerna har väl bestämt sig. Själv vill jag gärna slå ett slag för ytterligare en variant, den av skådaren så förhatliga hybridteorin!!

Nyss slamrade senaste numret av Bläcku i brevinkastet och kul läsning om oldtime observations från fjolåret. Fick ånyo bassning för dålig beskrivning av stäpphök, liksom även här i Götet. “Tummen ned” alltså, litet förvånande kan tyckas, är ju så vanlig numera! Hade också glömt några rapporter som Anders och min fjällabb utanför Kronholmen. Den här på Svältis (troligen samma?) fanns dock med.

David L eminent fotograf och upptäckare. Observera att de yttersta pennorna bara visar vita spolstreck på högraste fotot. Länge ett absolut måste för vissa skådare att se – och bara det. Tyvärr normgivande! Emellertid är innerfanen ganska brett ljusa, vilket kan ses på mellersta fågelns vingundersida och alltsomoftast flashar detta fram även på översidan ( en parallell kring vingteckningsdiskussionen angående ökenvarfågeln) – alas ingen fjällabb! Detta bidrog nog till att fjällabb nästan aldrig noterades söder om fjällen före mitten på 80-talet. På alla bilderna ser man den tydligt tvåfärgade näbben.

GOD JUL ALLA

Får lov att erkänna, när man summerar att det varit en bra till mycket bra skådarsejour i nästan exakt 6 veckor 24/10 – 2/12.

Förevisso lovade starten, kungfågelsångare och ökenvarfågel samt club-300meterologerna än mera men, men… Nästan dagliga obsar på pilgrimsfalk, havsörn och kaspiska trutar och litet extragodis som medelhavstrut, jaktfalk och vitnäbbad islom. Dessutom utöver detta minst 12 större/mindre skogsmöss, en nästan tam räv och en gråsäl.

26 november som vanligt samling vid fyren. Anders och jag hade spanat in såväl pilgrimsfalk som havsörnar, att bekvämt tuba in för senare anlände Berra. Hans nya Kowa är briljant men stativet darrigt. Sedvanliga litet sura kommentarer kring den vitnäsa som jag såg för dryga veckan sedan. VITNÄBBAD ISLOM, förkunnade Anders lungt. Han hade siktet inställt snett uppåt mot norr. Där kom den(?), så likt och lik den från förra veckan bara något bättre! Medan Berra upphetsat fipplade med stativet kände jag en befriande känsla. Att så att säga retroaktivt få en observation “bekräftad” är näst själva upptäckten det som fyller mig med största välbefinnandet. Så tex fint att få “bekräftelser” på mina ensamobsar på ägretthäger (17/11), från Lilla Karlsö (26/11) och jaktfalk (9/11)-svartkråka (19/11), från Öland (22/11 resp 25/11). Efter detta avslutade Anders och jag skådningen på Vallefälten med fyra (4!) kungsörnar, varfågel och mängder med sångsvan. Anders var i störtupptäckarform denna dag!

27 november hade jag mycket att göra så jag släppte Anders i förväg till fyren. Detta betöd att jag kunde ta mig en extratitt på gässen vid Pavikens västsida, och minsann en bläsgås. Så blixtrade det till en kungfiskare och Anders och Berra fick något att suga på. Men föralldel alla fick njuta en brunsiskehane med illande rött bröst!

28 november och Eva mer eller mindre på vändande tur gick med runt golfbanan med en rapphöneflock och 4 olika havsörnar.

1 december blev sista turen. Och tro det eller ej, när jag precis sagt adjö till Berra kom två lommar ut ur Bibosviken med riktning Utholmen norra. Min nästan sista lom för den här gången blev en SVARTNÄBBAD ISLOM, tillsammans med en storlom. Båda tvekade litet och cirklade några varv utanför norra udden, innan de fortsatte söderut längs öns utsida, riktning Karlsöarna. Det var en dräktmässigt relativt lättbestämd fågel, ad/subad i transit mot vinterdräkt och med fortfarande tydligt vitt band på svart hals.

Litet märkligt eftersom jag gått och svårat litet med just islommar. Saknades på Pansjolistan innan november och det drällde av obsar i mitt närområde. Särskilt irriterande med alla obsarna av svartnäbbad på Hönö. Men inför “hem”färden 2 december siktade jag in mig på en nödlandad fjällabb i Mölndal och bändlar på Hisingen.

Var det någon gång i början av 80-talet på Vivesholm eller var det redan i slutet av 70-talet vid Vänerns strand? Senhöst och en stor, mycket ljus duvhök som förde tanken till en grönlandsfalk. Och vid kontakt med Big-Lasse alt Ingemar J (inte boxaren!!), två av ornitologins giganter blev jag bekant med den nordliga-östliga rasen av duvhök “buteoides“, en ras som jag frekvent borde sett när vi bodde i Umeå 75-76.

Enligt aktuell taxonomi indelas den Europeiska duvhöken i två raser; nominatrasen “gentilis” från NW Afrika över hela Europa till de nordligaste delarna där den ersätts av “buteoides” som breder ut sig österut till världens längsta (?) flod Lena som rinner upp vid Bajkalsjön och ut i Norra Ishavet . Då befinner vi oss i Östra Sibirien och i Asien och öster om Lena ersätts “buteoides” av rasen “albidus“.

I stort följer duvhöken två “kliner” längs sin utbredning från NW Afrika till Lena. Storleksmässigt blir den större. Dräktmässigt blir den gråare och ljusare.

En gammal östlig “buteoides” kan som sagt föra tanken till grönlandsfalk. Vid rapporter om den senare har det ibland förekommit diskussioner kring och tom någon gång belägg för “buteoides”. Unga duvhökar av västligt ursprung benämns ibland Rusty Hawk, östliga har däremot en vit grunfärg på undersidan och är på översidan ofta tydligare tecknade med vitaktigt diagonalband över täckarna. Den ännu östligare rasen “albidus” är nästan vit men mindre än “buteoides”.

Man skall dock komma ihåg att duvhöken förändras gradvis och när man läser på verkar de taxonomiska rasgränserna ganska vaga. Likadant verkar det vara med den nordamerikanska duvhöken, som en del vill skilja ut som egen art.

Duvhöken är mycket uppskattad av falconerare. Den är en fokuserad jägare och förmodligen lättare och billigare att komma över än de mer exklusiva falkarna. I linje med falconerarnas syn på duvhökens kapacitet finns en mer omfattande rasindelning:

 “Kleinscmidti” i Spanien och NW Afrika och “marginatus” i Östeuropa, båda mindre och bruna och lämpar sig för jakt på kaniner och fågel.

“Gallinarum“, Tyskhöken, större och kan ta större byten som hare. Specialist på jakt i bergsterräng. Lämpar sig väl i aktuella falkonerares jaktmarker.

“Buteoides“, som är ännu kraftigare, men inte riktigt anpassad till C Europa.

“Albidus“, nämns också och är som jägare jämnställd med de två små raserna.

I ovanstående uppställning indelar förstås “klåfingriga” taxonomer “buteoides” i “gentilis” och “buteoides”.

Och i förrgår hade jag en mycket spektakulär ung hona med rejält östliga karaktär – kanske inte oväntat. Läste om infångade duvhökar under några decennier i Västmanland, där en fågel rasbestämts till ung hona “buteoides” i november!!!

19:e. Träffar Anders och Jesper vid fyren. De är glada trots missad ankstek i går kväll. Än mer åker mungiporna upp när en av pilgrimsfalkarna spanas in. Har åtminstone varit tre olika sedan jag kom 24 oktober. Sedan får Jesper ytterligare ett kryzz, Kaspisk trut när de bilburna – sic! -drar Toftastranden. Jag kontrar med en svartkråka från stålmärren i Svältisviken.

20:e. Med Anders per bike till Toftastranden. Vitfågeltomt. Så dock inte vid fyren med 1 – 2 Kaspiska. Pilgrimsfalk och ljungpipare livar upp också liksom rykande gott kaffe. En domherre tutar “kaukasiskt” och bändellikt från snåren, som Anders attackerar med häcksaxen!

På kvällen är Mickel mer än någonsin orädd. Snart dags att äta/bita ur handen?

21:e. Stor fyrsamling. Juppen, en högskoleyngling, Berra, Anders och Jag. Det har rapporterats om en islom, svartnäbbad förvisso, som flugit söderut förbi Hönö de senaste fyra dagar i rad, inom 20 minuter. Jag förfäktade ju tanken i onsdags att “min” vitnäbbade kunde vara stationär.

Detta gör att alla väntar på vitnäbben kring 945-snåret, då den passerade i onsdags. Döm om besvikelsen och de misstrogna blickarna när istället tre smålommar passerar i flock. Försöker snabbt återta min proffsstatus genom att raskt utropa en snösiska i en hastigt passerande siskeflock. Resulterar i än mer hummanden. Revansch när siskorna visar upp sig igen och två “helvita” lyser upp. Alla glömmer också lommen inför den unga pilgrimsfalkens grandiosa flyglekar med en gammal havsörn. Ljungpiparna lättar lättade inför denna pille-distraktion liksom fyra grågäss.

22:e. Enerverande innedag då jag fipplar med inbrottslarmet. Larmar stora delar av västra Gotland!

23:e. Larminstallatören anländer, BUGG i systemet och jag återupprättad – åtminstone litet grann. Fångar 8:e skogsmusen, åter en mindre vilket får mig att misstänka att de först fångade, större gett plats åt mindre dominanta mindre. Bara nu inte trenden fortsätter och ger plats åt husmöss, som jag föreställer mig är än värre att hysa. Kanske skulle jag behållit de första större skogsmössen!?

Anders har varit litet opasslig på natten, men visar fin form vid raskt fyrhugg. 21 grågäss vid Paviken och pille samt havsörn på Utis. Kraftigt sträck av vitfågel, fa fiskmås och alkor, mkt tobis.

Opassligheten är helt försvunnen vid kaffebordet i stugan. Nybakt bröd, chokladkaka och herredj-lar en kungs…-MEN NEJ, EN RÖDGLADA – grannt över fälten när vi rusar till fönstret.

Avrundar sedan litet intressant med en grann duvhök av “buteoides”-typ, en ungfågel, stor hona med vit undersida och livligt tecknad översida. Lustigt eftersom jag förutom kungsörn och glada också gastat om duvhök några timmar tidigare vid kaffebordet. Också lustigt för att jag berättat om “buteoides”-hökar för Anders när vi pratade om vita jaktfalkar häromdagen.

Ojsan! Läste min handdagbok och upptäckte att jag omärkligt bytt ut 11 (november) mot 4 (april). Pröva själv så ser ni hur lätt det går. Tänkte att det inte passade helt fel. Idag har det varit ett ganska tungt dis, sedan god sikt med sol, för att avsluta med kuling och smattrande regn!!! – rena aprilvädret.

Med ägretten från igår i ryggen utnyttjade jag den fina tiden mellan nio och elva vid fyren.

Först hockeygröt, kraftyoga, bäddning, fräschning och disk. Så upp på vinden och sjätte skogsmusen som jag hört på natten. Den fick en cykeltur över bron innnan den fick skutta iväg.

Så min tur och nio satt jag i lä av buskaget men med värmande solstrålar ute vid fyren. Hade hunnit klämma en havsörn och en grågås eventuellt på väg mot Utholmen samt 30-flock kanadicker och 10-flock hämpling. Jag var rejält taggad.

Snart har jag spanat in pilgrimsfalk och 2 havsörnar. Över havet någon smålom, sjöorre, ejder, sillmular men inget riktigt tryck. Lågtrycket med front på väg med en allt vassare SW. Men fortfarande skarp sikt och jag upptäcker en lom ganska långt upp i NV. Ser den med handkikaren, den ligger ganska högt och den är stor – alla gånger en ISLOM. Det går långsamt och den är lätt att tuba, mycket bra ljus. Räcker egentligen att kolla näbben (banan!)- VITNÄBBAD ISLOM.

Finns två bilder på Svalan från Hönö idag på en svartnäbb som kan användas som referens. Samma höjd och liknande avstånd, samma kulmage och stora fötter. Däremot ljusare huvud/hals som hölls och rördes litet smålomslikt.

En del påstår att islommar oftare kommer så här på litet höjd. I min värld kan det ge en liten chans på en stationär fågel, som bara tycktes sträcka! Får se när det stillar av?

Berra upp strax efter tio – litet oturligt verkade det, falk och örnar lyste också med sin frånvaro. Så kommer en pille blixtrande över havet norrifrån. Och snart sitter 2 pilgrimsfalkar och 2 havsörnar uppradade i enar och askar. Och vi är två mycket nöjda skådare.

Jämra regnande ävenom gårdagen måndagen 16 november bjöd uppehåll några timmar på förmiddagen. Blev tillfälle för Anders och mig att ladda för varsina grytor i Klintehamn – Burgund resp Thaikyckling. Hugg i Kovik och Klinteviken gav snösparv och snatterand/smådopping. Väldigt stor andflock i Klinte med framförallt viggar. Kan bli intressant frampå.

Så kaffe i Västergarn med nybakt bröd och bullar. Efter det tog jag en liten Svältistur men blev hemjagad av regnet. Som sedan håller i till sen eftermiddag…

nästföljande dag. Envist plöjer jag ned till Svältis och minsann där ror sakta en

inte den här men en ÄGRETTHÄGER. Har suktat vit häger under min vistelse. Särskilt den som rapporterats från Hall alldeles nyligen. Och minsann!

Fotot ovan är på en av hägrarna i fjol i Kovik. Kan ju vara samma och åtminstone kan ju denna hamna på samma ställe!?

Men herregud är det en vålnad, min far, Nils som kommer vandrande i novemberrusket.Halloween och allt!

Men nej det är äpplet som inte faller så långt från päronträdet – ca 200 steg eller 100 m, eller hur Anders!?

Observera den suveräna hörp(b)locken. Anders fick lyssna in ängspip och annat medan jag lyssnade in trafiken på Broadway.

Skörden i skumringen en snösparv, ngra ängspip och en enkelbeck.

Fredagen 13 nov och solen värmer gott vid fyrbostaden. Har just med stor skepsis upplysts om att Visby haft mest soltimmar senaste veckan, åtta!? Ger mig direkt likt Vattenfallsdirektören. Har dock ingen fallskärm utan får njuta andra utrustade med vingar.

 Här sitter de båda havsörnarna medan antagonisten pilgrimsfalken är stationerad på en en under grenen den satt på igår.

På vinden har jag fångat skogsmus nr 5. Såg mycket ut som en mindre den här gången. Mindre over-all, mindre bjärt färgad och mindre kontrast över-och undersida samt proportionellt litet kortare svans!?

14 november ställer vi in Faludden. Regnet back – sic! Jag testar Anders teser att man skall ta 10 000 steg varje dag, vilket ungefär motsvarar 5 km. Min Svältisrunda blir ca 5 200 steg. Kan väl stämma hyggligt längd-och motionsmässigt.

Fågelmässigt en överraskad vattenrall i ett dike, en överflygande havsörn och ute i släken 10 snösparvar och 9 ängspiplärkor.

Härligt att dra ut till fyren med Anders. Novembermörkt, odiskat, obäddat och mailen full. Men hembakt bröd, chokladkaka och rykande kaffe – OCH SÅ PLASTSTOLARNA VID FYREN!!!!

Där sitter vi och myser och löser våra och världens problem. Som vanligt ett fantastiskt fågelliv. Idag finesser som en prutgås bland bläsänderna, några spännande flockar drar söderut och en obestämbar flock tättingar far runt på N Utholmen. Anders jobbar hårt med trutar och kanske är det något?

Jag sveper träden, de höga snart döda askarna – sic – och kommenterar en kråka. Jamenvisst där kommer en falk, en gammal PILLE, troligen hane och tredje storfalken i november-09 i området!

Vi njuter flyghastigheter av oöverträffat slag. Efterhand får den upp en havsörn. Och i den stora villervallan kommer Anders alla vedermöder till heders och MEDELHAVSTRUTEN kommer vackert förbipaddlande på bästa avstånd och slår spiken i kistan från igår! GRATTIS!

Så sätter sig pilgrimen att spana

Vi känner oss nöjda och är inställda på allehanda dont i Visby. Då-reptilhjärnan hos en gammal skådare reagerar! Något annorlunda flipprar genom starrdiset – morkulla!! Rena självmordskandidaten som drar rätt ut. Morkulledragarn Anders apporterar, så och pillen och det blir en härlig cirkus, där dock pillen återvänder till pinnen utan kulla.

Sedan drar vi Visby och faktiskt två Strömstarar vid reningsverket!!!

Tionde november och rejält inne i “the dark side of life”. Lätt regn, nordostan och inne hela dagen. Typiskt nog trampade jag sönder en taklampa i jugendstil, en riktig dyring och familjerelikt för Eva. Jag förbannade dåligt ljus, klumpiga träskor och undvek den verkligt skyldige.

Några ljusglimtar dock, en käckt sjungande trä-trä-trädkrypare, inte ett dugg skum bara vanlig. Så fångade jag en skogsmus (av beskrivning att döma Större skogsmus), den här gången en riktigt lugn, som tvättade sig innan den försiktigt hoppade ur buren. Väldigt stor skillnad på individer eller är det en könsdimorfism? De stora har varit livligast hittills.

Så livades dagen också upp med ett kaffe med Anders. Vi konstaterade att än är fågeltiden inte förbi, novembrar har som regel alltid några överraskningar på gång. Såtillsvida klämde rovisgänget Anders G, Harald N och Far och Son of Lufo Sveriges första av hittills bara tre obsar av östlig rödbukig svart rödstjärt den 15/11 i Hamra!

Tillbaka till nuet och verkligheten.

5 nov en snögloppsdag då jag i full regnmunderingen lyckades frambringa en dvärgbeckasin vid Svältislagunen.

6 nov Aj vad det skulle smaka med en Gustav Adolfbakelse. Minns när Tommy på Donner beställde hem ett lass häromåret. Eller än längre bakåt i tiden när Ljungblads i Aås erbjöd såväl vita avgjutningar i marsipan som svarta i choklad av hjältekonungen.

För mig började dagen med fångst av en stor större skogsmus, mycket livlig. Sedan blev det handlingstur per cykel till Klinte med skådning. Kovik med två gransångare, en jorduggla och sju skedänder. Vives hyste en rolig gåsflock med några vitkindade och en prutgås. En diminutiv gås, som ändå torde klassificeras vitkindad, hade helvitt huvud och vitt på bröstet och var som sagt liten men allt annat… En havsörn som var ringmärkt följde mig hela vägen och hela tiden drog det mängder av fiskmås söderut.

På kvällen spanade jag in Mickels rumpo från köksfönstret.

7 nov. Tog långpromenad runt hela golfbanan med kaffepaus vid fyren. Där också häftigheterna, en pilgrimsfalk och en Kaspisk trut båda på Utholmen. Annars puttrigheter som en flock vardera av steglits och tofsvipor, några ängspip och en vinterhämpling.

8 nov. Anders med lyxåket. Först kaffe vid fyren, både stor-och smålom, salskrake och en (samma?) Kaspisk trut. Sedan Kovik där rompu bjöd såväl ljungpipare som snösparv. Idag fångade jag två St skogsmöss i samma bur, en stor livlig och en liten lugn.

9 nov. Tar ut mest för motionens skull. Bara handjagaren. Hyfsat längst ut på Svältis med snösparv och snatterand. På återvägen inne vid stättan full fart på trastar och en fin flock sidensvans. Plötsligt vimlar det av allt flyfärdigt i luften hägrar, skarvar och där en sädgås och – 

 en JAKTFALK!!!!!!!

Den hinner visa upp sig fint, den tvåfärgade vingundersidan, väldigheten m.m.

Mäktigt men underbart är kort.