Utsikt Joberg
Får fortsätta att kryssa i det ickeupplevda. Sägs ju att Amerikas framgångar sistlidna sekel berott på befolkningens förmåga att förvalta den virtuella verkligheten!
Ute är det en “vit” jul dvs här i Götet med en våt gråaktig touch, men ändå. Vevar jag runt på nätet och i minnenas arkiv så är mest “stunning” just nu den gråvingade truten i Århus. Läcker från V Nearktis och precis sådär grådaskig som utanför fönstret men snövit för en skådare. Efter att ha sett snuttar på youtube och dansk kringkastning hamnade jag på några totalt supernördiga vitfågelsajter. Det blev flera nostalgikickar, medelhavstrutar som kopier av Kronholmenfågeln i höstas. Och ett batteri spännande trutar/raser från Hurghada, nästan precis samma som jag rapporterade för snart två år sedan.
Här en av Anders bilder på Medelhavstruten vid Kronholmens fyr 11 november. Och han själv, äntligen på bild, kanske spanande efter en fiskare i Paåns utflöde i hamnen.
Järvafälten med sitt outstanding scoop förra vintern slog till i förtid med en isabellastenskvätta. Litet surmagat kan man ju humma om att storstaden alltid hyser ett antal obskyra element även bland skådare. Varför dyker dessa superrarrisar upp mitt i storstadsvimlet och är så lättillgängliga!? Å andra sidan ser jag i arkivet att 14 oktober (min fars födelsedag!) 1993 så hittade David en isabellastenskvätta på stranden strax S broileriet i Västergarn. Cyklandes från Klintehamn hann jag just innan skymningen hitta och bestämma den. Även Juppen (” stor och ljus rackare, de´där”) hann om än i senaste laget. Dagen därpå var den borta och därmed chansen att inte bli sågad utefter forknölarna av ett obarmhärtigt Rk.
Lika obarmhärtiga är de inte alltid. Den större turturduva som Josef A och Ola W hittade och fotade på Faludden förra hösten fann nåd. Den var först införd som vanlig turturduva, samtidigt som det var ett herrans liv kring flera andra turtur/ större turturduvor. Det är nämligen så att den vanliga turturduvan och större turturduvan av rasen “meena“, ungfåglarna närmar sig varandra i storlek och utseende. Tar man så i beaktande variationen av den vanliga turturduvan blir det inte så lätt. Vid bedömningen av Faluddenfotona är det därför avgörande hur man viktar “slamkryparen” “meena”. Jag upprepar som mitt mantra att det är observatörerna som är bärare av obsen såvida inte annan dokumentation uppenbarligen säger något annat. Ola W är nästan mirakulös som birdfinder, bara det en viktning som talar FÖR!!!! Annars kan sågade trösta sig med en krönika i Metro häromdagen som enkelt påvisar rättssamhällets tillkortakommande i Thomas Q-fallet, när inte de agerande följer förväntade roller. Hur lätt skall det då inte vara att sätta betydligt lättviktigare system som Rks i olag.
Det är litet kul att spekulera i vad som gör en birdfinder. Det är i alla fall inte bara bra ögon, bra hörsel och en himla massa kunskap. Det är också hur man balanserar helhetsintryck med detaljintryck och hur man avväger sitt observerande. Att vara cool fastän det är läge. Att tillämpa en malande ihärdighet som inte tröttar för mycket. Inte så lätt att beskriva eller uppfylla. Zlatan skulle säkert bejaka en liknande beskrivning av en bra fotbollsspelare eller Hawkins för en bra matematiker.
Ola W bevisar gång på gång sin eminens – säkert till mångas överraskning. En annan liknande birdfinder har vi i Björn K som nyss hittade en mysko piplärka vid sin ägandes gård på Öland. Efter en del om och men larmades den som vattenpiplärka för att av snabbt tillskyndande ett tag vara en nästan säker hedpiplärka. Får för mig att Björn lutar åt vattenpip.
För att få litet jämförelse se på nedanstående enastående foton designade Sven-Olof o Kerstin M. Förstora, njut och lär!
Verkligt finlir men den vänstra är Årnäsfågeln från förra vintern, hedpiplärka av rasen “rubescens“. Den högra är vattepiplärka nästan samma lokal och tid av nominatrasen “spinoletta” Båda 1K/vinter. Den tygellösa hedpipen har ett “öppnet” ansikte och den är tydligt buffish under särskilt på flank och undergump – två konsistenta artskiljare
– MEN –
SLAMKRYPARE; det finns andra raser östliga och förrädiskt presumptiva. Man behöver bara till nyssnämnda Hurghada så kunde jag spana in såväl hedpiprasen “japonicus” som vattenpipditon “coutellii“. Och i det häradet befinner sig kanske ölänningarna. Så kolla bilderna på Svalan och tyck till. Men åter observatörerna bär alltid obsen!
En citronärla i Skåne har väckt liknande diskussioner. Många mycket bra bilder visar åtminstone två kontraindikationer, örontäckarna saknar vit inramning och näbbinnerdelen är kontrasterande ljus. Indikationer på gulärla – någon östlig ras kanske(?), men det finns också fjärran östliga raser av citronärla. Den har nästan utan undantag rapporterats som säker citron, så observatörerna har väl bestämt sig. Själv vill jag gärna slå ett slag för ytterligare en variant, den av skådaren så förhatliga hybridteorin!!
Nyss slamrade senaste numret av Bläcku i brevinkastet och kul läsning om oldtime observations från fjolåret. Fick ånyo bassning för dålig beskrivning av stäpphök, liksom även här i Götet. “Tummen ned” alltså, litet förvånande kan tyckas, är ju så vanlig numera! Hade också glömt några rapporter som Anders och min fjällabb utanför Kronholmen. Den här på Svältis (troligen samma?) fanns dock med.
David L eminent fotograf och upptäckare. Observera att de yttersta pennorna bara visar vita spolstreck på högraste fotot. Länge ett absolut måste för vissa skådare att se – och bara det. Tyvärr normgivande! Emellertid är innerfanen ganska brett ljusa, vilket kan ses på mellersta fågelns vingundersida och alltsomoftast flashar detta fram även på översidan ( en parallell kring vingteckningsdiskussionen angående ökenvarfågeln) – alas ingen fjällabb! Detta bidrog nog till att fjällabb nästan aldrig noterades söder om fjällen före mitten på 80-talet. På alla bilderna ser man den tydligt tvåfärgade näbben.
GOD JUL ALLA