Olof Armini om fåglar och natur

En mongolpipare på Öland och 30 grader varmt i Västergarn. Inte helt oväntat om än inte särskilt vanligt.

Hos mig väcker det minnen 33 år tillbaka i tiden.

Kungen hade gift sig med Sylvia och vår lilla familj, Eva, David och jag hade dumpit ned i Dar-es-Salaam.

Det blåste varmt-varmt och solen gassade medan vi väntade på transport till stationeringsorten, “Shy-bush” två år framåt. Bla fördrevs tiden nedanför hostelet Sea-view och att vandra på de ändlösa ebb-sandbankarna längs Indiska oceanen.

Jag frossade i vadare som jag bara drömt om tidigare. En del vanliga, gnäggande små-och myrspovar och ödsligt visslande kustpipare. Och bland dessa mycket öken-och mongolpipare. Som sig bör oftast diskret tecknade ett-åringar.

Senare fick jag se dem också i sina praktfullaste färger och de var som sagt vanliga.

Sedan dröjde det till Indien 1984 innan det var dags igen. Ohkla vid Yamuna i Delhi. Ännu varmare (+40 grader) och de första sydsträckarna i granna färger.

Till slut har jag observationer från SE Asia fa Thailand och främst vintertid. Med nya kunskaper om raser mm och i högst behaglig temperatur!!!

Nu drömmer jag om en rödbröstad pipare i Västergarnsviken i 30 graders värme – och om så varför inte en KASPISK PIPARE!

Först en mycket tidig nedcykling till Donnergymnasiet, 05:30 för att hämta tvätt. Går som smorat teamwork med Eva och redan vid 07:00 passerar vi Sanda på hemväg! Plockar litet på vägen; först en vacker rödstjärthane, Så den verkliga go´biten i en ek vid Lazze Gullins, en grön gylling, en gröning. Avrundar sedan kring tjautet med två törnskatarevir. 

Bra uppvärmning tills 20:30, då Anders hämtar. Eva har laddat en kaffekorg och vi siktar på Lina myr med många giftigheter. Tyvärr störande blåst som inte gav med sig på hela tiden.

Anders rattade skickligt i sitt gamla distrikt och jag fick se nya ställen. Roma slamdammar innehöll såväl gråhakedopping som smådopping. Framme vid Hörsne kyrka påminde jag mig en gammal attackväg mot myren från SW och mycket riktigt hittade vi den. En grann ung kungsörn glider mellan buskarna. Efter en stund får vi närkontakt med en räv som inte hunnit hissa ned svansen, som står rätt upp efter örnkänningen. Innan vi vänder bilen hetsar vi med en eftertänksam och härmande rörsångare.

Upp på östra vägen slår vi till med två spelande nattskärror, Anders Gutekryzzar, liksom på kornknarrar som nu ljuder litet varstans på myren. Vi har också spelande rapphöna och en ödsligt sjungande dubbeltrast och Anders ipod kommer väl till pass för att eliminera en “munvattnande” guldis som i Finland!

Efter en kärrsångare vid vägbron i NE så är vi ute på myrvägen och stannar vid träbron. “Här hörde jag vaktel för ett tiotal år sedan” mindes jag nostalgiskt. Anders slidddrar litet med ipoden och rätt som det är hörs en eller kanske två alldeles nära – så att jag nästan tror att Anders skojar på något sätt! Suveränt.

Vi jobbar vidare längs myrvägen till reservatet. Där hör vi mycket vagt två gräshoppsångare. Anders är mig mycket överlägsen att uppfatta dess högfrekventa och lågintensiva läte. Litet dystert!

Vi inväntar nu nattens clou medan vi mumsar härlig vaniljtårta och kaffe på parkeringen till reservatet.

Dippen blir att för att höra kvällens clou flodisen hade vi behövt gå 100 m från tårtkalaset. Så kan det gå om man inte informerar sig tillräckligt.

Den nya dagen randades med fler rävar, bla en liten unge. Avslutningen innan skön sänggång skedde till de idoga visslingarna från en småfläckig sump i Paviken.

VILKEN NATT!

Efter lättdippen på midsommardagen, drog så svåger och svägerska med Gotlandslinen på söndagen.

Vid avslutningskaffet överflögs vi av två sångsvanar, rena Norrlandskänslan. Sedan satsade Eva hårt med röj och jag satte mig på en riktig tuffing, vedklyvning med vanlig yx och vresigt päronträd – med bar överkropp i brännande sol. Räddades av en klassisk kil i Evas bygdemuseum. Dock inte ryggen som fortfarande bränner på onsdagen – har inte upplevt något liknande sedan 50-talet eller möjligen i Tanzania -76!

Litet lättades väl det hela av en kretsande bivråk, en sjungande höksångare i trädgården och att jag fick i sär alla kubbarna!

På kvällen delvis för att svalka ryggen städslade jag så biken vid 10-tiden. Påpälsad med fantomendressen och vinterhandskar.

V om Paviken skuttade en räv fram och tillbaka över stora vägen samtidigt som den södra trastsångaren skrapade litet grann. Sedan tyst till N Paviksmaderna, dvs ideliga billaster från Gotlandsfärjan passerade söderut – megairriterande. Dock trängde två småfläckiga igenom det trista bruset. Likaledes massor av vattenrallar och någon rörhöna. Även här litet rasp från en trastsångare, den här gången den norra.

Cyklar sedan vidare mot Eskelhem och har direkt något fladdermuslikt som sveper förbi. Oj, en falk, lärk(?) i insektsjakt. Sätter sig på en stolpe. Aha “tids”riktigt en aftonfalk, en hona eller möjligen en dåligt utfärgad 2K-hane. Efter ett tag försvinner den in i ett stort träd och jag fortsätter.

Märkvärdigt tyst. Var är alla kärrsångare iår? Efter några skrattmåsar och inte förrän jag passerar Idån på väg hemåt slår en vaktel några slag. och så dröjer det till nästan Widings innan en gräshoppsångare.

Blev så en igelkottsdans som avslutning när jag huttrande satte nyckeln i låset. Skönt nog besegrade tröttheten den hotande solfrossan. Vilken natt!

Jominsann, midsommardagen och Christina rattar skickligt farkosten söderut. Eva har förberett men vi bunkrar rejält på Folkeryds.

I år inga regntendenser och vi avnjuter härliga tekakor med sill och mafs. Härlig avrundning med smältande vaniljknyten medan en ståtlig kungsörn spanar ned på oss. Så via Vänburg till Faludden där vi träffar en hord skådare med ambition på jänkare. Men det blir inget, bara lätt störigt med alla vadarungar.

Vi avrundar vid Grötlingbo kyrka med massor av stenknäckar och en lärkfalk.

Back on Gotland!

Inte som att dimpa ned vid Lake Nakuru men ändå.

Alla “vita” tärnor i Sverige från världens minsta, småtärnan till den största, skräntärnan grannt exponerade i såväl Paviken som i Västergarnsviken. I onsdags kunde jag förevisa dem för en begeistrad fastlänning.

Vasst kunde jag lyssna in två trastsångare i Paviken, vilket slutgiltigt bekräftades idag, midsommarafton. Kärrsångare, härmsångare, sävsångare allt drällde in. Liksom havsörn, kungsörn, bivråk, lärkfalk och tornfalk.

I torsdags gjordes ett nästan hopplöst drag med hotande regn, som mycket riktigt stormade in över ön kring halvtvå-tiden. Christina rattade till bilmuseét där Janne mötte upp. Trots alternerande uppgifter som guldfiskande, visade han elegant på gulhämplingbo så att jag trots irriterande konkurrens från Vibble kunde “gaffa in” ett ex. Sedan skjutsade han i ilfart till Fridhem och sjungande lundsångare innan regnet hällade ned och Christina med Eva och Per behjärtansvärt fiskade upp.

Räv, kotte, småfläckig, nattskärra och trastsångare med båda fötterna på tomten gör att nu bara återstår att locka midsommarbesöket att utsträckas till Falis med Wilson och tuvan, samt kanske prällen i Geto.

med reservation för MEGAN EN TRÄSK I LINA!!!!!!!

Raskt bönhörd eller ett riktigt orakel. Wilson back förkunnade Club-300 igår. På Faludden igen och Tolins har slagit till med besked – grattis!

Förmärks en viss förvirring eller? Tydligen har guruna i RK “bestämt” att det rörde sig om två fåglar förra året. Måste kännas svajigt med en tredje inom ett knappt år, som dräktmässigt ligger någonstans mittemellan de föregående “två”.

Kan det skruvas till så att

Alt1 fågel 3 har en litet senare ruggning i år och efterhand förvandlas till fågel 2

eller

Alt2 kanske troligare att fågel 3 är fågel 1 som kommit litet längre i anläggandet av sommardräkt.

Att det skulle röra sig om tre fåglar är väl ytterst osannolikt om än inte omöjligt.

Med tanke på vad jag skrivit om simsnäppors snabba dräktbyten tycker jag alternativ 2 enligt ovan eller bara en fågel låter sannolikast. Stannar den här fågeln och ruggar vidare till hona så…

Fast visst vore det häftigt om Wilsonsimsnäppan koloniserat Faludden på lilla Gotland!

Kristi Flygare, helgernas helg för en skådare. Och i år med ett väderläge för Gotland som minsann inte är årligt. Fullt ös uppåt från Svarta Havet och de ryska stäpperna med totalstopp över Östersjön i höjd med Öland-Gotland! Allt kan dyka upp!

Rapporterna från Janne har redan varit svidande och Eva rapporterar strålande väder och flockar med gäss och annat bara hon tittar ut genom fönstret. Och här sitter jag i Götet och stirrar ut på grannhusväggen. Mellan solglimtarna häftiga regnskurar, som nästan vaktar på att jag sticker ut näsan. Går trögt med pansjolistan.

Men ändå jag blir rikligt kompenserad. Tänk förra helgen när alla barnbarnen och sonen sprang Varvet. Särskilt Claudia blev stor publikfavorit. Ångrade att jag inte fixat med foto, men dagen därpå dök hon upp mitt i bild – förstås. Tyvärr klarar jag inte av att överföra den hit.

Sedan har jag haft två härliga nästa heldagar med Zachi. Han visar goda anlag som spotter. Han hittar snabbt både själv och vad som visas och artningen är det inget fel på! Annars är han i pistolåldern och rusar ut på balkongen med pikadolerna i skjutläge. Precis som David gjorde på balkongen på Torpavägen 1978 – exakt lika gammal! Är det urgenerna – eller?

En annan kul grej har varit att träffa gamle kumpanen Ingvar, 20 30 år sedan!? Som den oslipade seglare jag var fick han med sin B22 Bruzaholm, vassast på Västkusten fram om inte en diamant så i alla fall. Nu styr han ett nytt fullblod på på de bohuslänska fjordarna en Tiger-22 Bruzaholm2

Här som etta, förstås, i anrika Pater Noster Race! Ett härligt återseende. Sällan har jag träffat en mer fokuserad och dedicated person än Ingvar. Från ingenting seglade han upp i topp på Västkusten såväl inom seglingteori som i praktik. Och där fick man hänga med.

Från att aldrig ha sett en pedal blev han på några år en aktad cyklist och hade få om ens någon överman i nedförsbackar och i spurten.

Skall bli kul att träffas i Olofstorp på lördag och kanske kan det bli något på pansjolistan vid nattcyklingen hem.

Till slut åter till fåglar på Gotland. Fick ju litet feed-back på fjolårets observation av svatbent strandpipare i Västergarn och mina spekulationer kring den (finns på bloggen) när det dök upp ett exemplar i Brissund. Kan ju associera till gulhämplingen som Janne spottade häromdagen.

Båda dessa arter gör framstötar längs med Östersjön mad jämna mellanrum. Och i år har det varit gott om rapporter i området. Så varför inte första häckningen. Keep alert!

Brunt slem är den spanska skogssnigeln eller “mördarsnigeln” som den ibland kallas. Förmodligen för att den framkallar mordiska instinkter hos vår art genom sin framfusighet i grönsakslandet och bland prydnadsväxter. Mer än en gång har jag träffat på gamla trivsamma artfränder som medelst den gamla slöa morakniven tudelat den exotiska snigeln – detta med ett vällustigt leende – där fick den!

Som hos alla nykomlingar finns tre framgångsfaktorer:

1. Rik och okonkurrerad födotillgång.

2. Inga eller ofokuserade predatorer.

3. Inga omedelbara sjukdomsvektorer.

Samtidigt är dessa tre en för sig eller tillsammans nykomlingens “weak points”. Genom ohejdad förökning bidrar den själv till en ökad utsatthet på alla punkter.

Monica, min svärdotter hade iakttaget en avtagande intensitet av snigelattacker mot sin trädgård och nämnde koltrastar. Och sir man på, många vittnar om det samma och koltrastar har iakttagits mumsande på det bruna slemmet. Med detta i bagaget slänger Monica ur sig att koltrastarna kanske äter snigeläggen.

En ny (kvinnlig) Darwin? Hur rätt kan hon inte ha. Tänk om de “nya” stadskoltrastarna upptäckt att den spanska marodören passar som bäst i deras födocykel när det är som sämst för snigelns fortplantningscykel. Om det nu stämmer så kan man bara säga, “Vad hjälper elektriska snigelstängsel, när naturen får ha sin gång” och så har man sparat in någon tusenlapp genom att likt Kronblom bara avvakta.

Här möter vi “Kapen” med fyren och den gamla fyrbostaden. Vi kommer från Västergarn i öster ( det är förmiddag – se skuggan).

Sällan är det så här stilla. Den här dagen väsnas ca 75 grannt sommarfärgade gråhakedoppingar ute på vattnet!

Nu sitter vi i “pole position”, allt kan hända! Da´n innan kryllade det av ormar nere i skranten. Mest (gotlands)snokar men också någon huggis och en helsvart snok. Härifrån upptäcktes också den amerikanska krickan den 7 april.

Tittar ni noga och förstorar bilden ser ni askarna och det lilla huset.

Det pretentiösa namnet Cape Armini  myntades i början av 80-talet av den förnämlige numera bortgågne fågelfotografen Bruno Sundin.

Numera är namnet än mer pretentiöst. Platsen har nått ryktbarhet som en mycket bra fågellokal, fa på sträck. Nya fräscha skådare häckar numera alltoftare där jag fordomdags hade monopolställning. Dessutom är ju min hemort numera Göteborg.

Mest platsskådartid har med all säkerhet Anders Olovsson. Likt Bruno en eminent fotograf.

Hur fasen lyckades han med nedanstående bild! Huset ligger drygt 1 km bort ute på den låga ön. Träden som skyddar huset hyser ofta havsörnar och ibland pilgrimsfalk. Luckan öppnas och stängs av vinden och en företagsam gravand utnyttjar och timar utrymmet innanför.

Att Anders inte är fullt lika ensidigt fokuserad på aves som undertecknad ses av nedanstående dramatiska bildsvit!!!!

Ojsan!! Därför får väl “namnet” bestå ännu en tid!

Ibland slår det till som i vintras på Ånäshalvön – eller än bättre – som nu i Västergarn.

På Ånäs var man en tacksam njutare. Som vanligt gavs det inte bara hedpiplärkan och svarthakade buskskvättan, utan med många på alerten sågs också vattenpiplärka(or), jaktfalk m.m. Visst drev vi på och var med och hittade en vattenpiplärka, men…

Här och nu i hemmamarker steg man till positionen av spotter och driver, om inte “the-one-and-only” så i alla fall.

Amerikanska krickan, target N:o 1, har fortsättningsvis inte varit särskilt lättsedd. Den spottades som sagt på tisdagen i havet utanför fyren och har sedan arbetats fram på två klassiska AK-ställen, i Paviken och Västergarnsviken plus ett uträknat, resevatsdammen – rena femettor. Den sågs senast på långfredagen i reservatsdammen ut mot golfbanan.

Ägretthägern som hittades av Lennart W, Mr Hartsö-Enskär och Rogert H, kriminalaren från huvudstaden, får väl sägas vara raritet N:o 2, den har hela tiden hållit sig i Paviken och sågs sista gången på långfredagen.

Hittills alltså  fyra hektiska dagar med massor av tillresta skådare. Då ramlar det naturligtvis in ett och annat, fjällgås, spetsbergsgås och pilgrimsfalk är rejäla stänkare. Medan första spelande drommen på flera år, minst fyra havsörnar, en kungsörn m.m. bara ytterligare befäster lokalens potential.

Tomtlista som jag snart återkommer till bekräftar, JAG BOR PÅ RÄTT STÄLLE!