Olof Armini om fåglar och natur

Fältbestämning, fåglar, miljö, natur.

Archive for January, 2018

SAFARI 1127-1128 2017

without comments

Darriga checkar vi ut från hotellet. Eva och Kaj har jobbat hårt med att få kontakt och hitta fram till möten, boende mm. Sparsamma svar, vagt positiva.

På väg ser vi många möjliga – kan det vara ??? – bara 40 år äldre. Vågar inte fråga bara spekulera – och fantisera. Alla ler! Så efter 2 mil.

Den skylten fanns inte då, men efter 8 km svänger vi in på planen framför staff-building, precis som för drygt 41 år sedan. Då möttes vi av några indiska expatriots och rektor Swai. Då fick jag sätta mig på Swais piki-piki och inspektera ruinen som skulle bli vårat hem i två år. Då steg Kaj ut ur sitt hus :”Här kan ni bo tills…!” och en nu 41-årig vänskap beseglades!

Idag bjuder rektor Malelemba in oss till sin expedition! Vi får lunch, potatischips med ketchup och CocaCola. Fantastiskt mottagna av alla! Nytt och ändå gammalt. Jag tycker mig känna igen skåp, läroböcker, stolar – bara mer slitna. I klassrummet med Upper Secondary form 6, 40 elever, “mina” för 40 år sedan en del med bänkar andra med bara stolar! – som då! Vi biter ihop, en tår i ögonvrån. Eleverna skrattar och applåderar, vi skrattar.

Vi återser våra hus, vårat och Kajs. Vi minns när Kaj och jag stack in en Puff adder till Eva och David, som båda låg i chicken pox, vattkoppor. Vi känner smakerna, lukterna, den eviga torra passaden innan de efterlängtade regnen efter torka och vattenbrist. Vi minns när 900 elever tog avsked. Ett avsked som aldrig ville sluta den majnatten 1978 och aldrig slutar i minnet.

Så Mwadui, på 50-60-talet kanske världens främsta diamantgruva. Funnen av Williamson och skapad av honom och Chopra, framstående indier i Mwanza. Och de skapade också ett samhälle med skolor, sjukvård och en infrastruktur, som bla gjorde Shinyanga secondary möjligt.

Vi anade och besannades i en tydligare nedgång i Mwadui än på skolan. Ändå fortfarande en prydlig oas i kontrast till den omkringliggande landsbygden. Litet knotande hos vakterna i “gaten”, vilka vi var? Men så fick vi kontakt med nuvarande General Manager på bygget Arlen Loehmer  och så…

Prinsessan Margarets svit och bed, 1956! Oj, oj full board. En värld vi inte visste fanns för 40 år sedan. Och Arlen visar runt i gruvan, också en sluten värld då – för oss.

Vi får njuta en skymning över Songwa och hur natten sänker sig (snabbt!) över Mwadui!!!

Fint att sedan skriva till Arlen och Malelemba och få gensvar.

Written by admin

January 21st, 2018 at 7:43 pm

Posted in Old times,Resor

Sammanträffanden

without comments

Hörde ett intressant “Tankar för dagen”, Patricia Tudor-Sandahl, idag på P1.

Handlade om sammanträffanden. Helt omöjliga sådana, som människan ändå vill få en förklaring på.

Slumpen då? – Nej den motsägs av sannolikheten.

Och då återstår bara förnekelse för kontroll och ordning. Men kan man förneka det som ÄR!? — Utan att gå miste om det som är tillvaron/upplevelsen!?

Själv menar jag att vår Afrikasafari skulle vara blek upplevelse utan omöjliga, oförklarliga sammanträffanden.

Samtidigt erkänner jag att det kan uppstå ett motsatsförhållande mellan den oförklarliga upplevelsen och strävan efter lag och ordning.

Och applicerat på tex fågelskådning blir resonemanget mycket intressant.

 

Written by admin

January 15th, 2018 at 3:49 pm

Minnesväv

without comments

En del säger att minnet är den bärande mänskliga egenskap som väver ihop livet. Försvinner det så försvinner också livet – i dimman – hu.

Härligt då att dväljas i goda vänners lag och fångas i minnets väv. Som igår med Anna, Monika, Jan-Erik till Ankbröst, Tartin Tatin och goda drycker.

Samtalet kommer in på ett gemensamt intresse, natur och då speciellt fåglar.

Monika berättade att han hittade den kanske första Tajgasångaren på yttersta kanarieön, El Hierro.

Minnet vandrar vidare via denna Tajgasångare i “vår” trädgård i Reykjavik oktober 2016 …

… till Erikssons näsa för det exklusiva och när vi tog en valbåttur från Husavik på N Island. Tänkte en lugn tur och alltid något. Hade varit ute på samma tur med Jörgen några dagar tidigare och haft mkt fin utdelning.

Men detta – rena virvelvinden – i fler än en bemärkelsen. Inte läge att njuta den choklad med flottyrmunkar som serverades och säkert blivit trutföda, men flera Blåvalar, fenviftande Knölvalar, Späckhuggare som slickade fartygsskrovet, Vikval, Delfiner och härliga närobsar på Spetsbergsgrisslor.

Några dagar senare på hemväg mot Reykjavik gjorde vi ett stopp i botten av Eyafjördur. Matsäck, tankning och litet lugn vadarskådning, typ granna Kustsnäppor, Isländska Rödspovar... Men en väldig val i bayen. Kunde inte tro det var sant. Försökte med en Vikval, Men en valbåt bekräftade min misstanke, inte en men flera Kaskeloter som irrat sig in i fjorden!

En halvtimme senare hickade Janne till och minsann en Trädmås, som senare drog söderut och sågs under ett drygt år, – tillslut nere på Reykjanaess.

Janne avrundade så på Seltjarnarnaess, Erikssons sista Islandsdag, med en adult hane Mindre Bergand, en gammal favorit. Alla Islandstwitcher var alternativt på fågelsafari på Grönland eller i Östafrika, så några kanadicker blev våra medobservatörer, “common stuff over there”.

Och apropå kanadicker. En presumtiv Kanadatrut förvandlades till en vanlig Gråtrut i Fiskhamnen härförleden. David, Bernt och jag hejdades i steget att dippa. En Pille på på lilla Rosenlundsskorstenen till tröst eller litet ekivokt: “En dippande kanadick byttes mot en stolt pille!”

och så förstås en Kanadick på tak i Reykjaviks hamn!

Minnenas väv är knuten!

 

Written by admin

January 13th, 2018 at 8:10 pm

Ärlfrossa

without comments

Efter julens hysteriska skaldjurs priser var räkorna nere på 135kr och av yppersta kvalité så det blev en liten frossa med norskesnaps och öl.

Även på fågelfronten frossefritt över helgen efter Afrikahysterin toppad med Gulbenan da´n före da´n. Alltså dax för litet frossa där också.

Drog Mölndalsån med

Sädesärla bland hundarna utanför mässan!

Och vid forna Gasklockan i Gullbergsvass

Forsärla. 6 januari och en riktig ärlfrossa!

 

 

Written by admin

January 6th, 2018 at 10:31 pm

Posted in Uncategorized

SAFARI 1125-1126 2017

without comments

Vi startar resan. Nödigt och onödigt. Toyota landcruiser i topptrim. Liksom drivern – en oanad rallytalang av rang.

Jag värnar om tub, stativ och fågelbok. Eva, som vanligt mest och bäst, typ vatten, kläder, sjukvårdsväska, reseguide (Lonely Planet). Kaj kylväska och stolar…

Kajs övriga familj avstår turen så vi blir tre hela vägen. Ett optimalt men också farligt antal.

Som side-cut har jag räknat in nästan 100 arter. Lutembe Bay är grymt! Man har räknat in två millioner Vitvingade tärnor! Bara något tiotusental nu. Banded Snake-eagle, en Sotfalk, jätteflockar Abdim´s stork så man bara storknar!

Så iväg. Mot Mutukula och min första pärs som visumansvarig. Förlitar mig på Kajs gamla diplomatpass och vår allmänna trevlighet. Eva är en gudagåva långt effektivare än något dollarprassel. Först “väglöst” men sedan hyfsat och no traffic.

Och så är vi inne i Tanzania, vårt hemland i två år 1976-78. Överväldigande i skyfall. Men så stilla, nästan sakralt.

Nere på jorden strax innan Bukoba. Poliskontroll och Kaj tvingas vifta med passet. Men tillbaka i euforin med ett osannolikt hotell,Balamaga B&B, som Eva hämtat från “bibeln” och middag i bröllopsfest med Konyagi och Safariöl. Thunderstorm n:o 2 på natten, ingen el, inget vatten.

Efter fin frukost på väg. NV Tanzania glesbefolkat. Långa sträckor ensamma på hyfsade vägar. Igenom stora naturområden, men inget wildlife att se. Kanske ett misstag att välja bort Serengeti, dyrt och bara en blek kopia av vad det var 1976, så vi får väl se!?

Det kommer små regnduttar och är ett behagligt Safari/transportväder.

Halva vägen mot Shinyanga, ca 25 mil kommer vi ut på huvudstråket mellan DES och Rwanda/Burundi. Lastbilar som nödigt klarar varje uppförslöpa, men som effektivt kör sönder vägen, ibland tar vi oss fram nästan väglöst.

Segt men litet roligare när vi närmar oss “vår” stad för 40 år sedan. Massor av hägrar, storkar mm på de regnvåta fälten. Shinyanga är en blind fläck tom i LP . Eva kryssade skickligt förbi chaffishaket, Kilimanjaro Lodge med larmande disco och mosquitos och vi landade på Diamonds Fields. Samma ägare, Davin Lakhani, som till legendariska Butiama. Finns många naturaliserade Araber och Indier i Shinyanga, som är största distriktet i Tanzania.

Hyggligt rum och hygglig mat av indiskt stuk. Inte mycket förändrat sedan sist – för 40 år sedan.

Imorgon stundar första elddopet. Vi har många gånger valt bort tanken på att återvända – minnet suddas ut – men i morgon. Somnar omtumlade under den tropiska stjärnhimlen ackompanjerad av en mix djungeltrummor/discomusik.

 

 

Written by admin

January 1st, 2018 at 6:44 pm

Posted in Old times,Resor