SAFARI 1125-1126 2017
Vi startar resan. Nödigt och onödigt. Toyota landcruiser i topptrim. Liksom drivern – en oanad rallytalang av rang.
Jag värnar om tub, stativ och fågelbok. Eva, som vanligt mest och bäst, typ vatten, kläder, sjukvårdsväska, reseguide (Lonely Planet). Kaj kylväska och stolar…
Kajs övriga familj avstår turen så vi blir tre hela vägen. Ett optimalt men också farligt antal.
Som side-cut har jag räknat in nästan 100 arter. Lutembe Bay är grymt! Man har räknat in två millioner Vitvingade tärnor! Bara något tiotusental nu. Banded Snake-eagle, en Sotfalk, jätteflockar Abdim´s stork så man bara storknar!
Så iväg. Mot Mutukula och min första pärs som visumansvarig. Förlitar mig på Kajs gamla diplomatpass och vår allmänna trevlighet. Eva är en gudagåva långt effektivare än något dollarprassel. Först “väglöst” men sedan hyfsat och no traffic.
Och så är vi inne i Tanzania, vårt hemland i två år 1976-78. Överväldigande i skyfall. Men så stilla, nästan sakralt.
Nere på jorden strax innan Bukoba. Poliskontroll och Kaj tvingas vifta med passet. Men tillbaka i euforin med ett osannolikt hotell,Balamaga B&B, som Eva hämtat från “bibeln” och middag i bröllopsfest med Konyagi och Safariöl. Thunderstorm n:o 2 på natten, ingen el, inget vatten.
Efter fin frukost på väg. NV Tanzania glesbefolkat. Långa sträckor ensamma på hyfsade vägar. Igenom stora naturområden, men inget wildlife att se. Kanske ett misstag att välja bort Serengeti, dyrt och bara en blek kopia av vad det var 1976, så vi får väl se!?
Det kommer små regnduttar och är ett behagligt Safari/transportväder.
Halva vägen mot Shinyanga, ca 25 mil kommer vi ut på huvudstråket mellan DES och Rwanda/Burundi. Lastbilar som nödigt klarar varje uppförslöpa, men som effektivt kör sönder vägen, ibland tar vi oss fram nästan väglöst.
Segt men litet roligare när vi närmar oss “vår” stad för 40 år sedan. Massor av hägrar, storkar mm på de regnvåta fälten. Shinyanga är en blind fläck tom i LP . Eva kryssade skickligt förbi chaffishaket, Kilimanjaro Lodge med larmande disco och mosquitos och vi landade på Diamonds Fields. Samma ägare, Davin Lakhani, som till legendariska Butiama. Finns många naturaliserade Araber och Indier i Shinyanga, som är största distriktet i Tanzania.
Hyggligt rum och hygglig mat av indiskt stuk. Inte mycket förändrat sedan sist – för 40 år sedan.
Imorgon stundar första elddopet. Vi har många gånger valt bort tanken på att återvända – minnet suddas ut – men i morgon. Somnar omtumlade under den tropiska stjärnhimlen ackompanjerad av en mix djungeltrummor/discomusik.