Olof Armini om fåglar och natur

Fåglandet började från köksfönstret och i björken, fortfarande (gul)lövklädd. Bland nötväckor, blåmesar och talgoxar, gärdsmyg, rödhake och två entitor, snart en raritet om nedåttrenden håller i sig.

Igår var jag tvungen att slå ihjäl tiden efter att ha cyklat med Zachis till skolan. Lägenheten storstädades av Olga, och Eva bossade. Drog ned längs söderleden på jakt efter litet gäss. Hamnade mitt i dagens mäktiga Ansersträck och hade mer än 200 överflygande inom en kvart. Mest Grågäss men också några Spetsbergare och (Tundra)sädgäss. Också många rapporter av de tre arterna från Brudarebacken, Landvetter mfl ställen.

Idag gjorde jag en “Abel rush”, ett av mina många alter-egon. När Eva dragit till gympan i Olskroken, bäddade och diskade jag. Tog på mig attackdressen och sprintade till 18. Direkt ned till Lilla Bommen och Spannmålsgatan. Hittade lilla parken vid 6:an och spanade först in en Rödhake så

honan Svart Rödstjärt, som sitter på kvisten och sedan

hanen som här pilar iväg över hustaken efter att ha sjungit en strof.

Paret frossade i insektsgodis i den 12° värmen. Kan det månne bli en vinterhäckning? – och i så fall har vi väl snart en ny art, förslagsvis Kronhusrödstjärt, så att även danskarna förstår, om inte efter matchen imorgon.

Mer om detta senare. Jag hann också handla och koka kaffe innan Eva studsade in i farstun.

Hon hade fått beröm för styrka och balans och tyckte väl att hon kunde trycka till litet grann när vi senare skulle vaccinera oss för influensan. Avslöjade för spruterskan att jag 1976 blivit litet blek om nosen när en ovan läkare huggt mig blodig i benet med en spruta mot stelkramp. Dagens sköterska gav mig istället en klädsam rodnad när hon berömde mina armmuskler. Eva fnissade och fnös.

Som sagt HEMMA BÄST!

Efter D-dagen, 30 oktober, den litet “normalare” sista dagen i november. Båda refererade i bloggen.

Allt har ett slut och första dagen i november var tänkt för packning och städning, så kunde måndagen enbart ägnas åt … – Vaddå?

Så gamla och inte ha lärt sig att allt har sin plats, allt har sin tid. Och att det mesta av slutstäd och packning alltid ligger sist före avfärd. Alltså satt vi vid morronkaffet den 1 november och beslutade efter viss frustration att det blir bad istället för städning. Uppmuntrande tittade solen fram och det började röra sig i trädgården.

Några mindre tättingar, en höll upp stjärten på gärdsmygvis, så! – men i kikaren grön och grann! – RÖDÖGD VIREO, YIPEE! Förvisso den näst vanligast tättingen från “over West” och flera sedda i S-SW Island senaste tiden, men… Snart har jag dessutom 1-2 av den vanligaste tättingen från “over East”, Svarthätta! Två nya arter på reslistan genom fönstret.

Blir så härliga termalbadet, jacuzzin, ångbastun och avslutande halvkilometer i 50m-bassängen. Sedan hemvandring genom Laugardalur i fallande sol. En flock Gråsiskor, en Spetsbergsgås på en gräsmatta och en kvällsjagande Stenfalk.

Så da´n före da´n och det klickar perfekt med städ och packning. Eva prickar som vanligt 20+ på båda väskorna och jag suckar, men är samtidigt imponerad och lättad. Allt faller på plats så väl att vi hinner BSI för flygbussbiljetter och Nordens hus för bokåterlämning. I deras lilla fågelreservat hittar jag sista resekrysset, Björktrast, som understundom häckar på ön.

Vi är litet tidsoptimister och promenerar in i staden via Tjörnin. När vi går på vägen som delar av sjön, ett stort uppflog vid Rådhusmatningen. Och där kommer JAKTFALKEN stormande, passerar nästan under våra paraplyer. Vidunderligt att Eva fått se denna megaart både vid Hallgrimskyrkan och Tjörnin. Fipplar med mobilen men får nöja med denna figur som klarade falkattacken.

Fipplar sedan med tiden, svenska sommartiden spökar fortfarande, men räddas av regnet som driver hem oss så att vi utan jäkt kan finisha allt.

3 november 0900 släpper vi nycklarna genom brevinkastet. Nedför till första bussen, så 40+kg rullar lätt och 10kg på ryggen går an. Bussen går fint. är dock knökad med studenter och en skock smågluttar så vi får travlt att komma av vid BSI, åtminstone Eva.

Först på flygbussen och pole position, men inga avskedskryzz. Gott om tid och jättelungt till avfärd som sker före timetable! – 1415. Och med tidsomställning, en timme, exakt in-time träder vi in på Kastrup. Där gigantiskt och lång väntan.

Tills strax innan avgång. Jag får äntligen igång internet och kan köpa bussbiljetter från Landvetter. Förlorar mitt boardingkort i hastigheten, Eva har plockat upp det i tron att  det var hennes. Hinner knappt pusta ut så språngmarsch för alla tillsammans med besättningen till ny gate. Byte av plan, försening men med Tom Pedersen, SAS snabbaste pilot i “pitten” så klaras tiden och dimman på Landvetter hyggligt. Bagaget snabbt ut, mobilbiljetterna funkar och vi andas ut – för tidigt!

Lätt busskaos kring Götaplatsen och jag drar bagaget, som inte blivit lättare uppför Eklandabacken. Genomvåt – av svett! Men fint humör och 0300 4 november släcker vi sänglamporna.

HEM LJUVA HEM  

Ny rapport från Raudarvatn, en Amerikansk bläsand. Förvisso sedd på denna resa men…

Medan Eva preparerade för attack mot Nordiska rådets prisutdelning kastade jag mig ut.

Vädret under försämringen. Tydlig inversion över Mikklabraut och bensinångorna tunga över busshållplatsen där jag missade bussen med en halvminut -> halvtimmes väntan.

Lätt groggy vacklade jag av bussen vid den frusna sjön. Gav mig inte tog ny buss och kunde spana över Ellidavatn i ca 10 minuter. I en avlägsen vak litet dykänder, bla ett Bergandsderivat, ett resekryss.

Hem i snöblask via Bonus och “Knarkar”kongurinn. Blev Ýsa i raspi, mums och Eva hade förstås luskat ut att Lövet och Åsa Romson var på gång och att vi känner hennes pressekreterare.

Jag tog det lugnt och sorterade litet med gamla och nya obsar.

Hittade den här på Facebook.

Visar så bra det jag tjatade om för ett år sedan. Den mörka diagonalen mellan vingknogen och bakre armhålan på en Större lira. Alltid farligt med detaljer men i det här fallet blev det min “hang-up”. Litet skämmigt, förstås, eftersom jag kanske var den av observatörerna som sett flest Större liror!?

Från detta gick jag vidare i djungeln av bestämningsproblem för skådarfakiren. Måsfåglar på Rivet, i Reykjaviks hamn och… är som en opiumhåla för narkomanen.

Och artfanatikerna har verkligen öppnat portarna. Kunde ana att det finns områden där man svårligen kan hitta “rena” arter, amrisarna verkar mer tydliga över detta än vad vi är. Efter att ha läst om problemet börjar jag undra över vad man tittar på, när man exempelvis trutbotaniserar Fiskhamnen i Göteborg eller Rivet på Gotland.

Läste en jättebra redogörelse för hur man plockar ut en “äkta” 1K Thayer´s Gull mot en 1K hybrid Glauscous-winged X Western Gull i ett område i NV USA.. Jublade över mina egna obsar och över hur jag kunde “stränga” andras. Tills jag läste i replikerna att den Thayer´s Gull som fanns på fotot enligt en skådare från ett annat distrikt ansågs vara en hybrid GråtrutX Vitvingad trut – Hupp!

Kanske dags att gå vidare och till fullo inse att vi med dagens artinflation inte kan arta vare sig trutar eller andra fåglar mer än till en begränsad omfattning. Men vad händer då med alla Rk, Rrk, artrace och artlistor. Något att fundera över!

Dock till tröst, fåglarna är kvar och även valarna om islänningarna kan lägga harpunerna på hyllan – HÖ!

25 oktober inleddes med halv snöstorm. Litet bättre efter gryning och fin promenad upp till Litlag och ned till Ellidaádalur med den forsande Ellidaaån. Kul att hitta ett Mindre korsnäbbspar i några mäktiga granar vid Kyrkan på Litlag. Vid sina vandringar hittar de ibland till Island och häckar då och då. Kanske etablerar de efterhand en egen art, typ Skotsk korsnäbb?

Hemma hade Eva vilat ut efter gårdagens häftiga seminarie med bla författarinnan Steinunn Sigurdadottir, stjärnviolinisten Rut Ingolf och ingen mindre än legendariska presidenten Vigdis Finbogadottir va, va och vad skall man bjuda mot detta?

Gjorde ett försök vid Harpa medan Eva handlade klenäter på Kolaporti.

Jämför med den helt normala VVtruten. Mycket bra karaktär för en THAYER/KUMLIENI-trut. Såg den även med utbredda vingar och stjärt. Härligt men var var tub-adaptern!? Istället kom en JAKTFALK och fick all vitfågel på vingar.

På kvällen fin fest hos Johanna. Hennes grannar var mycket välupplysta och kanske för att ta ned oss på jorden efter Evas bedrifter, kunde de berätta att när vi handlade hos Fiskikongurinn så handlade vi samtidigt hos Islands Knarkarkongurinn, gällde bara att välja sina ord rätt! Dessutom bodde vi på Ranargatan i huset för Reykjaviks största bordell – hoppsan.

Försökte få näsan över vattenytan, likt en val och berättade om KASKELOTEN i Eyjafjördur och FJÄLLUGGLAN i Selfoss. Fick en viss effekt.

På morgonen 26 okt vaknade jag till en skarp dubbelstjärna i SO VENUS/JUPITER. Det blev en vidunderligt vacker dag med sol, vindstilla, -2° och kaffe nere vid havet i Laugarnes. Flatkökur med hangkött, klenäter och kaffevatten MED KAFFE. Vi såg också Snaefelsjökull, 1400 möh, mäktigt i fjärran – färden mot JORDENS MEDELPUNKT startar där!

Två GÄRDSMYGAR i trädgården dagens fågelskådning!

69-årsdagen firades under den Isländska fanan. Som svensk passar det fint – “Lagerbäck for president”, skallar på fotbollsstadion inom syn-och höravstånd härifrån.

Och jag kan ju alltid damma av mitt mål på Änglarna 1964! – mer än 50 år sedan – Hu då.

Såg i Fréttabladid, gratistidningen här, att Wayne Rooney är född da´n efter, 24 oktober.

Så kan man hålla på. Men återgår till min födelsedag. Lögade mig på Laugardalurlaug med 450 m i 25° saltvatten, så relax i thermalbad 30° och avslut med ångbastu. Sänkte min ålder väsentligt och orkade såväl en solig promenad som att möta Eva på Háskoli. Därpå astrött, men mäktade en trerätters, kall kolja i exotisk marinad, lammfilé i svampsås och skyrtårta. Nedsköljt med Viking och några cl “Berömd Orre”.

Gick sekundsnabbt att somna under duntäcket i det friska sovrummet, alltid öppna vädringsfönster utan att det blir kallt.

24 oktober och dags att ta igen fågeltorkan igår. Litet molntungt men satsade på Bakkatjörn. Folktomt en lördag, otroligt alldeles vid “storstaden” – tills jag kommit av bussen. En hård NNO sveper ned från fjällen och det känns som Nordpolen. Inte en käft på golfbanan, enstaka påbyltade igloos och en joggarfakir i kortbyxor, linne och pannband. Jobbar hårt med de yttre extremiteterna, som hela tiden hotar att domna (69 år-sic!) och räddningen bunkern på Cape Armini.

Den friska vinden ger ett ökat liv över och på havet. Men fortfarande litet fel vind för de “riktiga” havsfåglarna. Trots att de finns i hundratusental alldeles i horisontlinjen, bara 10 Stormfåglar riktigt nära och fint och ingen Grålira idag. Men litet mer Havssulor, Tretåar och Alkor på närhåll. Högtid för framförallt två arter, en evig ström av Vitvingade trutar, som verkar ha sitt verkliga intåg från Grönland. Så Svartnäbbade islommar, en tät flock på 12 ex fiskade utanför bunkern och utspridda låg ytterligare ett tiotal plus att minst 10 flög förbi.

En av de passerande Islommarna hade ett presumtivt “russin” i släptåg. Tänkte slentrianmässigt, Smålom, men inte, mer Storlom eller än mer, STILLAHAVSLOM, ytterligare ett av alla artderivat som eggar skådarfakiren (se ovan om joggarfakir). Ingendera Stor-eller Stillahavslom finns på officiella Islandslistan så… De verkliga russinen fick bli en Tärnmås, 1K som passerade sakta och fint på efterhand bra avstånd (< 1km) och en Jaktfalk, som nyttjade den folktomma golfbanan som matbord.

Så dags för Svedalas svar på Amundssen att med samma chaufför ta samma buss, nu nyspolad och ren efter en isländsk festnatt. Den festnatt som John Blund stal från födelsedagsbarnet.

Klockan 0930 hämtas vi för söndagsutflykt med Agnar och Elin. Sent kan tyckas – för en svensk skådare – men på Island tidigt, Elin är en erfaren fågelentusiast.

När Eva och jag baxat ut matsäck och lämplig garderob för det omväxlande Islandsvädret och står på förstutrappen, får vi syn för sägnen – När turisten gnuggar sömnen ur ögonen kommer islänningen hemdrumlande efter en våt helnatt och för att undvika kollisioner har man separata campingplatser – Va? På gatan nedanför en beskänkt, säkert igår också parant, dam. Från ena trottoaren till den andra kryssar hon sig sakta uppför gatan. Hon reagerar inte på mitt scoutkäcka “hej” men förhoppningsvis tar hon sig hem. Eva och jag känner oss osunt pigga – och turistiga.

Herrskapet från Näset kommer i “lilla” bilen, en präktig merca. Vi rullar ut ur sta´n och efter någon mil viker vi av från A1, som omsluter Island. Vi kör reservvägen för om A1 snöar igen, den utefter havet. Till Torlakshöfn, reservhamn för färjan till Heimey, enda bebodda ön av Vestmannaöarna.

Fascinerande sandlandskap med klitter som i Danmark. Här ligger Sogdeltat. Det avslutas med en stor lagun som man åker över på en lång bro. Fina fågelmarker och innan jag hinner blinka en förväntad “target species”, ISLANDSKNIPA, 2 granna hanar tillsammans med en lika grann hane Storskrake. Blir researterna 66 och 67! Och med kniporna blir jag av med en skamart.

Vi dricker kaffe i härlig miljö, en vinterstängd restaurant uppe på en klitter med fritt hav ned till Antarktis. Frisk vind, sol och störtskurar – vilka regnbågar! Räddar oss in i bilen och far vidare.

Åter på A1 kommer vi till Hvolsvöllur och tar av inåt landet till Fljotshlid. Lidarände är kanske platsen för legendariske Gunnar i Njals sagor. Magiskt att se och uppleva den. Att spana ut över Fljotshild från kyrkan uppe på Liden, ett monument över overkligheten.

I söder Vestmannaöarna, som inte fanns i sagan. De uppstod från inget. Och höll på att försvinna, så 5000 “flyktingar” evakuerades till svenska monteringsfärdiga hus som slogs upp i bla Torlakshöfn.

I öster det molnhöljda Eyjafallajökull, som vid sitt utbrott häromåret lamslog norra halvklotets flygtrafik.

Jag kände igen en stuga i dalen. När jag skriver detta finns den på en tavla bakom min rygg med det rykande Eyjafalla i bakgrunden – Gislis och Sigruns sommarstuga! Magiskt!

Nog är det förtrollande och kusligt. Man kan uppstå med förnyad kraft ur en varm källa eller kokas och försvinna. Man räknar inte med att hitta någon som varit försvunnen ett tag på Island.

Den här döda Enkelbeckasinen får illustrera det försvinnande livet, medan jag spanade in tusentals högst levande  gäss och svanar i dalen. Mest Grågäss och Sångsvan. När ett sportplan trimmade dem kunde jag hitta småflockar av Spetsbergsgäss och enstaka Grönlandsbläsgäss. De blev arterna 68 och 69. Klippduvor som etablerat “vilda” bestånd längs sydkusten och en nästan vit Fjällripa blev arterna 70 och 71.

Kaffet på kyrktrappan byttes ut mot silverté (vem var den skyldige?), men smakade ändå tillsammans med klenäter.

På hemvägen körde vi in på en liten knagglig fårstig och så  – förre utbildningsministern, justitieministern mm och numera Qigongläraren bjuder in till frugans fiolkonsert med en känd engelsk pianovirtuos i ett ombyggt russtall. En saga ? Agnar säger, allt man vet om sagorna är att de är sagor.

I den stämningen inte konstigt att en FJÄLLUGGLA, art 72, sitter på en pinne i vägkanten.

Medan en MINDRE BERGAND som kunnat bli art-of-the-day helt försvinner i ovetskapens töcken.

Den lär ligga i Raudavatn som passeras två ggr på bekvämt avstånd! Mer om detta!

Men sicken en dag

TACK ELIN O AGNAR

En oktober i mitten av 80-talet. Öland hade ett gigantiskt nedfall, det kryllade av asiater i varje dunge. Också på östra Gotland droppade det ned ett och annat. I Västergarn intressant – järnsparvar, kungsfåglar… men inget riktigt rafflande.

Så känns det litet här. I väster, i horisontlinjen, ser valbåtarna liror, labbar, stormsvalor. På östra sidan av ön grymt nedfall av östliga go’bitar.

Här “bara” det vanliga. Dock bättre än bra för en svensk. Tog en promenix ned till hamnen när Eva besökte Nordens hus. På några minuter vid hamninloppet utanför operahuset Harpa passerade åtta måsarter, Tretåig mås, Skrattmås, Fiskmås, Havstrut, Silltrut, Gråtrut, Vittrut, Vitvingad trut. Alltmedan Stor-och Toppskarv fiskade i kajkanten.

Mer än GODKÄNNT, liksom Enkelbeckasin i fågelreservatet vid Nordens hus – art nr 57.

Skulle jag ändå… så finns alltid vänner som Janne Janthe. Han skickade bla dessa bilder

Med följande beskrivning, inget synligt ögonbrynsstreck, sand/rosa bröst, mindre storlek och mörkare än “normal varfågel”.

“Petimetern” kan kanske ana/inbilla sig litet vitt över masken? Men ändå mycket intressant.

För mycket vitt mellan vinge och mantel för Svartpannad och för mörk med för liten handbasfläck för Pallidirostris, Homeyeri eller Elegans. Men duger gott för raser/arter runt Medelhavet!! Försiktigtvis också inkludera någon övergångsform till vår egen ras.

Tack för detta Janne!

Ett ord för fågelskådning, Artjakt, ett ord för fågelskådaren, Artjägare – bäst och närmast!?

Med reservation att många fågelskådare känslomässigt uppfattar orden jakt och jägare negativt.

Hursom går den stora artjakten in i slutspurten med höstflytten som drar med sig allehanda östliga godbitar. Stäpphök och tajgasångare har de flesta storviltjägarna redan fällt, dom har uppträtt i extremt antal.

“Tiotaggare”, två stycken i Valdemarsvik, Starrsångare och Videsångare. Märkligt med Sveriges andra säkerställda Starrsångare, fångad och ringmärkt på exakt samma ställe som den första.

Och nu kommer de att ramla in och det gäller för top hunters att bjuda upp all sin skicklighet, ständigt vara på rulle och ha TUR!

Själv lämnade jag snopet slagfältet tidigt i september med hyggliga placeringar på såväl Gotlandsligan som Sverigeligan. Jobbade upp mig fint under sommaren, normalt litet av Silly season. Men nu var det väl slut? Så fick jag ett rejält lyft med David och Hönö. Normalt hade det – kanske – blivit någon ny art, men hela fyra nya och ett fint lyft på den redan goda Sverigelistan.

Förbleknade när Ragnar, suverän i ledningen som så många gånger under 2000-talet, vid samma tillfälle lade ytterligare fem arter till årets trofésamling! Känns som två ouppnåeliga, Ragnar på Sverigelistan och Bimbi på Gotlandslistan. Med gott samvete lämnar jag oktober månad åt dessa herrar, medan jag hejar på friska  runner-ups som Anders och Bernt – NÄSTA ÅR 2016, mitt sjuttionde – DÅ.

Alltså Oktober på Island. Räcker inte till ens som jag fick “räkna” årsnya arter på mina Sverigelistor. Dock härligt och skönt att jag bärgade pass med någon dags marginal. Om datatrafiken fungerar blir det rapporter.

Eleonor, som gett namn till Eleonorafalken, var en kvinnlig regent på Sardinien på 1300-talet.

Passande eftersom öarna i Medelhavet känns som artens huvudsakliga hemvist. Mytomspunnet är den mur av hungriga fåglar som gör höstflytten över Medelhavet för miljontals tättingar än dödligt farligare.

Söndagen 17 Juli 1983 finns den första officiella noteringen att arten setts i Sverige – Öland förstås.

Ryktet hamnade i mina öron några dagar senare och jag kan väl klart säga – Det var inte första gången och burfågel, string mm låg överst i det reaktiva medvetandet.

Dock – nästkommande helg, 23 juli gastade David och jag Håkan Anderssons IF-båt i Karlsö runt, en årlig kappsegling med båtar från hela Gotland. Efter starten halvvägs ut mot Lilla Karlsö upptäckte jag en falk som jagade över vattnet, gav litet associationer till labb, ELEONORAFALK ropade jag ut. I loggen står “lärkfalk jagar hussvala/ELEONORAFALK – Hmm”

Håkan påminner mig om det varje gång vi träffas, senast förra måndagen på Visby flygplats! Nåväl hård jott och tävlingsinstinkt fick prio 1.

Men så ur dagboken:

“28/7. Jättespännande. Efter normal morgon och väntan på gästerna ringer Stellan från Lilla Karlsö. ELEONORAFALK! Lätt förvirrade lämnar vi Lolli, gäster och festmat. Lastar cyklarna via Klinte och kommer i middagshettan till Djupvik. Båtfärden går fint och optimistiskt mottagande. Alla har sett den, kort men i alla fall. När turisterna försvunnit går vi runt med Gun och Eva. Aj-då, vi får nöja oss med alkor, storskarv och massor av skärpiplärkor. Hjärtat i halsgropen för varje skogsduva, dom är inte få. Vi tröstar oss med fest på lammkött, slaktat igår. Nytt försök efter maten efter maten, även Per och Torsten med. När vi gått upp vid Nordre strand kommer den promenadflygande längs klippkanten och när den ser oss vinklar den upp över kanten. 5 sekunder av lycka! Vi somnar in verkligt gott.

29/7. Men svårt att sova. Åtminstone för farsan. Tidigt upp och efter morronmat ger vi oss iväg. Ojsan, falken vid Suderslätt!? Nej, bara en lärkfalk, som siktas ännu en gång, innan vi parkerar oss vid klipporna vid Nordreslätt. Efter ganska lång väntan blev det bingo. Falken kom och landade på en klipphylla. Superb syn! Tornfalkslikt satt den, en mörk fas. Många fina noteringar. Första (!?) ELEONORAN i Sverige. Nöjda åker vi båt och cyklar vi hem via dusch i Klinte.”

Enligt dåvarande consensus hos RK bedömdes falken på Öland vara densamma och dessutom antogs den vara 2K, jag har bla noterat benfärgen.

Några dagar senare 5/8 hittades Sveriges andra Eleonora av legendariske “spottern” Janne Olsson, en ljus fas också på Lilla Karlsö.

Nu är vi i Sverige väl uppe i ett försvarligt antal rapporter varav 17 “godkända”. Tycks komma “skov” av arten till norra Europa vissa år i juli-augusti-september, såvitt bestämbart bara 2K-fåglar. 2006 “drabbades” Sverige och 2013 bla norra Tyskland och så i år, Skanör, Kungälv, Skagen i Danmark och naturligtvis “favorit i repris” en 2K mörk fas vid Muskmyr, förnämligt infångad på bild av Kjell Jonsson och ingen mindre än Per Smitten.

Titta på Artportalen och läs i Fågelguiden om vanskligheten att alltid gå på Eleonorafalkens extrema vingar och stjärt. Läs så nedan och låt er övertygas.

http://birdingfrontiers.com/2012/09/07/eleonoras-falcon-easy-or-difficult/

En sommar i början av 50-talet. Sitter i segelbåten utanför Djupepallen vid det lömska grunder Räveln och några spovar passerar mot söder, ödsligt visslande. Pappa talar om storspovar och småspovar och lyckas vissla in en ensam individ, åtminstone minns jag det så – detta mitt första vadarminne.

Kanske var Småspovarna på väg mot Östafrikas kuster? Jag fann dom där, mer än 20 år senare, sommaren 1976 vid Dar-el-Salaam. Ödsligt gnäggande på de milsvida tidvattenlerorna.

Där såg jag för första gången Spovsnäppor, trist grå men sedan på vårarna 77 och 78 också vackert tegelröda.

Blev ett glatt återseende i augusti 1980 i Västergarn. Vimlade av dem och för första gången i Sverige för mig.

Många goda vibbar och minnen nere i Västergarnsviken.

IMG_0552

Så klubbas man av BA.

SMÅTRAPP i Norrbotten och Kvismaren.

En av mina SKAM, måste fixas innan hädanfärden, liksom än mer släktingen Stortrapp.

BLÅKRÅKA på Fårö.

Sågs för första gången i Östafrika. WP-kryss på ledningstråd i “farliga” Tunisien och några taffliga Sverigeobsar.

TEREKSNÄPPA idag på stenkast i Gannarveviken.

Igen – kryss i ÖSTAFRIKA!!! Nästan parallell med Spovsnäppan – Svältholmen sommaren 1981!

Störtsugen på alla tre. De´ är gött, än lever urmannens jägarinstinkt!