Olof Armini om fåglar och natur

Likt Silvertärnan på Cape Armini 2

sitter jag som förstenad. Lossnande hornhinnor, tinnitus,…

Men så

lyfter vi och vinglar ivrigt spanande iväg. Kanske hela vägen till Sydpolen eller bara några meter.

Spanar sista vårdagen 2016 in en ÄGRETTHÄGER  i ett träd i Idåns utlopp – från väg 140!!!

När jag så vevar ned rutan för att öppna dörren i Anders minicareta, hörs en LUNDSÅNGARE – blixtsnabbt!!!

En halvtimme senare lyssnar Anders och jag in en GULHÄMPLING – mitt framför öronen på Avi-fauna!!!

Hopp om livet,

men realistiskt!

Människan funkar som en dator. En sinnrik hårdvara redo att utvecklas med rätt mjukvara.

Mjukvaran uppdateras, hårdvaran underhålls och datorn blir bättre och bättre.

Men så kan inte uppdateringarna hålla jämna steg med hårdvarans slitage och nedgången är ett faktum.

Finurliga trix bromsar till

“Slutet gott allting gott”

Uppbyggandet av alla mätbara/fysiska egenskaper upphör vid en tidig ålder – och börjar allt brantare luta nedåt tills…

För att undvika svarta pister i skidbacken krävs många beslut och modifieringar. Men då kan man också få en fin och behagfull nedfart.

Det behöver inte bli en tom himmel

eller en bortvänd

Utan en något suddigt men ändå sjungande

och du

har det bra – i utförsbacken.

Träffade Jörgen P häromdagen, legend från Romaskolan, mkt bra lärare, snäll och sträng! Så fick han mig på andra tankar kring min JAKTFALK i Paviken häromsistens. Ändrade snabbt till PILLE, kanske “calidus” som ofta blir till antingen TARTARFALK eller JAKTFALK. Och, tack till Jörgen, nedförsbacken blev mindre brant.

Tidigare hade jag aldrig, med min syn, hörsel och kunskap gett med mig. Idag vet jag att vara pragmatisk. Visst kan det ha varit men …

Läs om STÖRRE LIRAN vid Hovs Hallar så förstår ni.

Det känns grymt gott att med Anders da´n därpå kunna fånga in 100% DAMMSNÄPPA, LUNDSÅNGARE och AFTONFALK — nästan som att klara

SVARTA PISTEN 

“Natten är dagens moder, Kaos är granne till Gud”, sista raden i Stangeliusdikten.

Kräver människans överlevande att hon har en tro/illusion? Annars hotar kaos henne i ett svart hål?

Problemet/paradoxen är att vi i våra försök att besanna tron skapar kunskap om kaos!

Läs en utmärkt artikel i senaste RR. På några sidor om raser, arter och hybrider av Dvärgkanadagås, Kanadagås och Vitkindad gås, gör den goda försök att besanna vår tro och samtidigt dra täckelset från kaoset.

Vad sägs om den här? Paviken för några år sedan.

Av “rena” raser ligger den närmast “hutchinsii”, nominatrasen av Dvärgkanadagås. Men tex vita pannan och mörka bröstet kryssar ut krysset, själva sinnebilden för skådaren och tillika dennes religion. Troligast/kanske en hybrid VitkindadX Dvärg/Kanadagås???

Sitter vi nöjda så – eller?, de övriga gässen är Vitkindade, men är de av Sibirisk, Spetsberg eller Västeuropeisk typ???

Eller den här svanen i Västergarnsviken

2K sångsvan, 2K knölsvan eller…?

Pappan? – en ensam Sångsvan sågs och fotades av Mats E (se AP, ArtPortalen) men jagades bort av en elak Drakknöl(svan)!

Lennart W hade rapporterat en underlig flugsnappare vid vägbron över Paån. Anders och jag hittade en Svartvit flugsnappare, som lät som en Halsbandsflugsnappare.

I Paviken gick en häger, huvud och hals var en Ägretthäger och resten var en Gråhäger.

Art, ras, hybrid??? Kaos hotar.

Vad bra då med fågelböcker, rapportkomitéer, validerare, experter och PK(Politisk Korrekthet) som talar om vad som är vad.

För vi vet inte, sparvar på Karlsö, trutar på Hisingen, änder i Skåne??? Vi bestämmer något för att få ordning och reda på vår hobby och hoppas att det inte skall gå som för brottningen. Fågelskådningen är väl en lek där man skall ha roligt!!!

Leken är en avkoppling från verklighetens kaos

Ny era på G?

Eller – undertecknad, för första gången utrustad med en “riktig” kamera.  Snapshots rätt ut genom köksfönstret. Skatan i relativt bra väder, ringduvan i svår dimma/dis. Båda på ungefär samma avstånd, ca 100m!

Läckert tycker jag, även om epitetet “kanonfotograf” lär dröja om ens…

Kan väl tycka att 50 år av “hård”skådande omfattar några “eror”. Definitivt en ny era för mig, den med kamera, om än sent i livet. En annan var kring -75, kikare och -80, tubkikare! Andra paradigmskiften kan jag väl avläsa i något mjukare mindre tekniska termer.

Fågelmässigt borrade jag litet med en presumtiv Engelsk Sädesärla, Motacilla alba yarrellii i Slottskogen. Ryktades om den redan 28 mars, då Lennart H fotade en intressant Sädesärla vid Stora Dammen.

Här ser man att bröstlappen är litet flikig i nederkanten och går bakåt som en axelklaff. Man ser också mörkgrå bröstsidan och anar mörkgrå rygg.

Här ser man mörkheten på ryggen som mörknar mot hjässan, men ännu inte är lika mörk som hos en fullt sommarfärgad gammal hane. Man ser också de utbredda mörkgrå kroppsidorna, som inte förekommer hos nominatformen.

Ytterligare en bild på ryggfärg, flank, bröstsida och axelklaff. Så en bild med en normal hane “alba” i förgrunden.

Här använder jag tekniken och preciserar ytterligar. Observera också hur nackdoket går långt ned och diffust övergår i ryggens svärta. Tredje tertialet ser också aningen sliten ut. Sammantaget indikerar detta en 2K hane.

Naturligtvis går det aldrig att vara 100% vad gäller “smutsigt” DNA, när det gäller så närstående former. Men det är ett typiskt, plats, tid, ursprung – inbrott av en art/ras som kan breda ut sig hos oss. Så här års och kanske litet extra just i år har det också flödat in,

1. Ägretthäger, Casmerodius alba. Redan etablerad häckfågel på Gotland. Finns också en liten tendens till hybridsvärm med Gråhäger, Ardea cinerea. Lustigt nog finns en sådan redan i Florida för de Nearktiska parallellarterna där!
2.   Svarthakad Buskskvätta, Saxicola rubicola. Många par, bla i Göteborg och på Gotland. Häckar sporadiskt i S Sverige och sedan länge en häckfågel i Danmark.
3. Brandkronad Kungsfågel, Regulus ignicapilla. Är numera häckfågel i Skåne och sporadiskt i övriga södra Sverige.
4. Trädgårdsträdkrypare, Certhia brachydactyla. Har sitt stronghold i V Skåne. Häckar sannolikt.

Bar å let, som Stenmark sa´!

Torsdag 10 mars.

På alerten redan före 0800, när en käck yngling kollade om huset skulle klara Västlänkssprängningar. Båda kunde vi ta buss/spårvagn sekunderna efter pansjogränsen, 0830! Eva 8:an till träningen på Olskroken, jag 18 till ändhållplatsen Fridhems kyrkogård.

Lugnet efter morgonens första strid hade just lagt sig på 18. Gentlemännen på ena sidan gången med eldgafflar i ryggen och spatserkäpparna i attackläge. På andra sidan de eleganta damerna med paraplyernas spetsar blottade. Tillsammans blockerade dessa alerta åldringar det bekväma och rymliga handikapputrymmet bakom chauffören.

Mellan Valand och Backaplan ersattes de successivt av resliga somaliskor med strids(förlåt! barn)vagnar och pigga peshmergas. Det vilda Hisingen anträddes, fruktat och omtalat redan i sagorna för 1000 år sedan!

Allt så fridfullt och vardagligt för den lomhörde och skumögde 70-åringen. Efter Selma  Lagerlöfs torg hade jag privatchaufför och egen buss. Lyssnade på Iphonen till Tretåiga hackspettens tunga hackning och litet mjukare kick-läte.

Lät historiens vingslag flyga mig i tiden, från 1000-talet till 2 juni 1975!

Vi bodde i Umeå, Eva hade lånat Berndtas frus cykel och jag gränslade den tyske tandläkaren Hans Radenz hembygge, ett livsfarligt samfärdsmedel och med David på min rygg. Svindlande fint på Tavlefälten. En Tjädertupp vankade hotfullt i vägrenen och vi stannade vid en liten bäck med Vattennäbbmöss.

I ett träd satt en praktfull Rosenfinkshane och visslade, Lifer!! Så flög en spett över vägen och satte sig på en trädstam – med helgul keps! Tretåig hackspett, Lifer nr 2!!

Ytterligare några vingslag och 26 december, annandag jul 1992. Traskade upp i skogarna kring Laggarbacken norr om Alingsås. För att sänka något av julbordets utsvävningar. Den knackade intensivt, inte i mitt huvud, utan en med gul keps på huvudet, en hane Tretåig hackspett!

Två svårslagna möten med den tretåige. Såg den annars ganska mycket under Umetiden, satt ofta i låga tallar i myrkanter, liksom den Större. Kunde gå runt större myrar och räkna, om jag minns rätt blev det i genomsnitt 1:5 till den Störres fördel.

Under min Göteborgstid har det blivit idel dippar, både i Klippan och i Fridhem, trots regelbundna rapporter och besök. Men den här gången! Full av optimism debarkerade jag bussen i gnistrande solig marsförmiddag. Den remarkabla Gammelskogen – så nära storstaden – bjöd in till skogsmesar, hackspettar, korsnäbbar… Spetten, en hona, tryggt rapporterad från gårdagseftermiddagen!

Men ack – 2 rapphönor ur GOFs vassa besättning, rapporterar i skogsbrynet på väg till bilen, Ingen spett, man måste ha tur, men fina obsar på Tofsmes. Glatt humör hos damerna, men jag får dåliga vibbar. I frustration väljer jag fel stenmur in i skogen. Spelar ingen roll, lättgånget förutom litet vindfällen. Bofink och Svartmes sjunger, Mindre hackspett trummar, Mindre korsnäbbar mumsar grankottar, nog är det vår och storskogskänsla.

Och så plötsligt tränger något annat på – sovsäckar, kläder – ett tältläger! “Farliga Hisingen”.

Viker västerut och hittar en stor död gran, samma som spetten satt i igår. Ser också den rätta stenmuren och står på rätta stigen. Matningen, “target place”, bör ligga ca 100m norrut. Detta bekräftas av en kille från Gällivare, som dyker upp. Har sett mycket Tretå i sin dag, men inte denna, trots att han bor nästgårds, Brunnsbo, och letat många gånger. Ytterligare nedslagen går jag bort till matningen och tre till missmodiga. Huttrande i skuggan under de höga gammelträden tröstar de sig med Tofsmes, Svartmes mm.

Jag turar runt litet och njuter trots allt. Så tack till Fågelguiden och Iphonen, ett karaktäristiskt kickande. Rusar till matningen – ingen där, rusar till “torra” granen – ingen där. Tillbaka till matningen och där är i alla fall Tretåiga hackspetten.

Så jag får väl säga om Hisingen som Lövis om Sverige

Frid i hemmet 

Snöfallet på natten mellan 18 och 19, skapade lätt kaos som alltid i Göteborg. Där tycks man alltid efter en decimeter snö tro, att det var sista gången!

Skottade balkisen och följde Eva till Yogan på Odins. Det var trivsamt, mycket folk men tyst och fin stämning. Den fortfarande vita snön lyste upp i gryningen.

Jag tog en extra tur och pulsade fram och tillbaka längs Gullbergskajen. Igår hade jag en Pille på Gasklockan, Fiskaren på kajen vid Kalle plus litet annat smått och gott.

En äkta norrlänning spanade förgäves efter Vittruten. Och det sög litet trots att jag sett Vittrutar i parti och minut bara för ngn månad sedan.

Idag rapporterades Vittruten från Majvallen i andra änden av sta´n och det var tomt vid Gasklockan och på kajen.

Ja, tomt och tomt – Mycket snö!

Snart är 2015 urtid och 2016 intid. En lek med ord.

Ledord för året är kris – flyktingkris, klimatkris, terrorkris – så ur led var 2015 innan det blev ur tid.

Dock när jag blickar ut, morgonen 27 december

gympandes genom köksfönstret

och vädrandes sängkläder på balkisen

decimetersnö, -2° – mellandagsvinter, så kanske, åtminstone klimatologiskt, en liten smula i led och fortfarande i tid – 2015!

För min del har också skådandet varit i led anno 2015. Enligt ARTPORTALEN, Altaret för en del men Golgata för andra, har jag 268 arter i hela landet och 241 arter på Gotland. Inte illa särskilt med tanke på att jag varit på Island hela oktober och bara skådat på Västkusten och på Gotland.

Tydligen har Artportalen gett näring åt en jesuitliknande rörelse bland skådare. “Jesuiterna” misstänkliggör andras obsar och jagar dem med blåslampa. Men jag sitter lugnt i båten och låter stormen bedarra och unnar mig ett litet hej innan jag hunnit över bäcken.

Inledde året med ett litet “fusk”besök i Malmö, som faktiskt gav tre unika arter för året, Vitögd dykand, Svartnäbbad islom, Bredstjärtad labb. Den Vitögda dykanden är väl inte speciellt trovärdig, handkikaren från tåget, som accelererade ut från Lund C, samtidigt som jag språkade med Afrikaveteranen Dick, som jag inte träffat på 10 år! Läge för jesuiterna att slipa knivarna, allrahelst som det vimlat av hybrider i Lunds reningsdammar! NB jag ser att idag, 31 december ses den på exakt samma ställe – SÅ!

Årets Royal straight flush var Mellanspetten i Lummelunda! – Eller?

När jag stod av planet, 20:e februari klingade mobilen och David hade tagit reda på att den setts på morgonen. På plattan Anders med läcker matsäck och caretan på tomgång och strax några snabba flukt på något undflyende högt upp i ett träd. Som den 25e blev till höjdarobs, då jag tilläts hitta den själv och även lätesbestämma den. Bosse och Rikard, raska Täbygrabbar står för läckert foto.

Jag ikläder mig dock jesuitdoket och kommer med ett MEN.

Samtidigt som denna hona var på plats har det funnits en presumtiv parter på ön, inte många mil bort!? Som idog deckarläsare vet jag att alltid vara misstänksam mot slumpmässiga sammanträffanden så det finns en malande tanke här!

Assisted performance är inte obekant på fågelskådandets parnasser och väger man sannolikheterna så…? Min inställning till skådandet ger obsarna på spetten full pott, men relativt kanske ändå, Tornugglan, samma dag med Anders eller min ensamobs på Mellanspett i augusti för något decennium sedan på Kronholmen, smäller än högre. Får se vad våra jesuiterna säger, men på sedvanligt manér är de säkert färgade av sin “tro” och inte riktigt att lita på, “som man bäddar får man ligga”.

Hela Gotlandsvistelsen i februari/mars gav en maxad utdelning, med massor av godbitar. Vårruset på Gotland späddes på med en högoktanig tvåveckorsbrygd i skiftet april/maj och det kändes som jag var bra med på tåget. Förutom det redan nämnda mycket godis som med Anders hjälp spanades in. Alförrädare, Spetsbergsgås, Vitnäbbad islom, Härfågel, Svarthuvad mås, Stäpphök, Fältpiplärka, Gulhämpling, ett axplock av läckerbitarna.

Under mellantiderna hade jag med hjälp av David, Bernt, Jörgen m.fl ett grymt fint plock på Västkusten, kanske aldrig på 70 år bättre!? Praktejder, Lunnefågel, Alkekung, Bändelkorsnäbb, Berglärka, Vattenpiplärka mm redan i januari!

Så fortsatte det, Vit stork, Rödhalsad gås, Svarthalsad dopping, Brandkronad kungsfågel, Dammsnäppa, Ökenstenskvätta och kanske russinet i kakan, Iberisk gransångare på Vargö i Götets södra skärgård.

David står för ökenstenskvättan och jag har kämpat med det audio-visuella på den Iberiske. Skruva upp volymen i slutet så hör ni.

Skrajsenheten att ha missat vårrusets final på Gotland kom på skam. Da´n efter att ha återvänt till ön, på självaste nationaldagen, först med Anders till Paviken och Trastsångare. Så Au riv…

Anders inte bara ledde fälttåget mot Rödhuvad törnskata och Svartvingad vadaresvala, han plåtade också.

Med så fin inledning på sommaren rann det bara på, Vaktel, Ägretthäger, Busksångare, Vassångare, Brednäbbad simsnäppa, Aftonfalk, Sommargylling, Biätare, Tuvsnäppa, Brun glada, Svart stork, Citronärla mm … Oj-oj allt detta innan sommaren var till ände!

Tills den 14 september, 2 höstveckor, då jag hann med Fjällpipare och Tajgasångare, största invasionen någonsin.

Ett enda havsfågeldrag, 18 september på Hönö med David, och det mesta som missats i januari klämdes på några intensiva timmar! Balearisk lira, Mindre lira, Fjällabb, Storlabb – Vilken fem-etta!

Så stundade hela oktober på Island. Härligt, men vad skulle jag missa på Sverige/Gotlandslistan? – Havsfåglar och Östliga rarrisar. Västliga stormar och östliga högtrycksryggar tävlade om att breda ut röda mattan, men fåglarna verkade nödbedda och jag kunde lugnt njuta Island.

Vid sidan av det förväntade! – Strömand, Islandsknipa, Jaktfalk mm – och det oväntade! – Större beckasinsnäppa, Fjälluggla, Rödögd vireo mm – Var det presumtiva arter/derivat som förgyllde fågellistan. Tex Stilla havslom, Amerikansk gråtrut och

i tur och ordning, Gråvingad trut, Thayertrut och Coburnirödvinge .

Listmässigt visade det sig bara återstå en transportsträcka till nyår – inga nya arter oktober, november och december. Visst fanns chansen, men knappast till något större ryck, om jag inte avslutat som jag börjat , i Skåne.

Ser nu fram emot 2016 och kanske en januariflogg av Skåne med Pascal och David!

GOTT NYTT ÅR!

Kaosteorier säger – “ju snabbare du färdas desto långsammare kommer du fram”. Typ, “när larmet går!”

Hur lyckas med sitt fågelskådande?

Det vimlade av kungsfiskare i Paån och Paviken.

Anders och jag vimlade i hamnen, när de var i Viken –

och vi vimlade i Viken , när de var i hamnen.

Nya tag, da´n därefter. Vi slet som djur

Ingen kungsfiskare och Anders blev hungrig. Men vi såg och njöt!

Men vad tänker man och vad är den “BRA” skådaren!?

Finns ju så många faktorer. Räknar man arter/upptäckter per tid/lokaler?

Misstänksamma lusläser rapporter och skapar illusioner!

Komplexet i ett fågelskådande innehåller en disposition av tiden och platsen/tillfället.

Det kan kräva 3h av jämnt medelskådande, det kan kräva att du förflyttar dig, det kan kräva att du skärper dig en halvtimme när det hettar till, att du vilar en stund osv

Men också på hur “Duktig” du är, kunskap om utseenden, läten mm

Mixen är omöjlig för den misstänksamme att analysera. Ändå – som i så många sammanhang, tillåts den misstänksammes illusion att styra.

Så och i fågelskådningen.

Jag njuter ändå med alla medskådare, Bergsångare i Västergarn och Större lira på Hovs hallar!

En 70-åring i dagens cybervärld!

Något gick åt fanders, när jag övermodigt skulle installera typ IOs xx på mobilen. Avaktiverat och låst, allt utom adrenalinflödet i mitt inre.

Skärpning – låta mobilen vila, cykeln 2 mil i motvind, en halv miljon i guldmyntsamling och förlita sig på, ja vadå…!?

Kunde ändå finna en frid i dom som fanns, Eva, David, Anders –

PILGRIMSFALKEN jag mötte redan i början av cyklingen och mängden av fåglar i Klinteviken –

150 Kanadagäss och kanske 3, eller 4, eller… xtusen viggar. Bland dom 3 “säkra” hybrider GråXKanadick och en ViggXBergand. Dessutom ett antal “missfärgade” kanadicker, inavlare med missfärgade huvuden!?

Kanske en sådan som stod här och sket

typiskt försvann den – det var en glimrande Kaspisk trut, om dom nu finns?

Hemma igen samlade jag ihop mig, tryckte på rätt knappar och mobilen fungerar.

Tänk om det var på den gamla goa tiden med Durango, en 7X50 för 75 spänn på Konsum och en bakelit på andra sidan klotet.

SUCK

Inleds med stormar, Gorm och Helga.

Märkligt nog träffade Eva och jag en dansk, Gorm, på bussen från Seltjarnarnes på Island. Han är författare från Danmark och drog fram som en stormvind.

På onsdagen 2e december medan jag försökte få facon på elektroniska adventsbelysningen och mellan vindstötarna, får jag syn på en vit störande sten på gräsplätten nedanför balkisen. Plötsligt förvandlas den till en vit uggla! Den sätter sig i ett träd och är grå, svår att upptäcka – KATTUGGLA – läckert men…

Åker till Gotland da´n efter. Naturligtvis roddar Anders min ankomst och snart i stormens öga

Ett mycket givande skådande från Cape Armini på – fiskmåsar! – nåja, vinterhämpling, Kaspisk trut, Tholin family, smakfullt kaffe…

Litet symptomatiskt denna skådarhöst. Grymma förväntningar – ostlig varmluftskorridor avlöst av västliga hurricanes från optimalt läge.

Vad blev det?

Tja, själv skall jag inte klaga. Prickade “the one and only day” på Hönö med triss i liror och labbar. Var på Island hela oktober, med vad det innebär, utan att missa något “back home”.

Nåå, inte försent ännu!

Dock kan förmärkas en ökad frustration i skådarkretsen.

Den slår hårt i solar-plexus!

Hur många och vilka arter har vi att tillgå för alla listor, vårat elexir!? Och vem har rätt att bestämma över detta?

Ojsan-Hoppsan!

Själv har jag alltmer börjat kategorisera mina fågelobsar efter “typer”, som inte är helt konsistenta, men ger en vägledning.

Inser att detta är stick-i-stäv med hur de flesta vill ha det. Litet som att vara icke-troende i en religiös församling.

Men – var och en blir salig på sin tro!