Frid i Hemmet
Torsdag 10 mars.
På alerten redan före 0800, när en käck yngling kollade om huset skulle klara Västlänkssprängningar. Båda kunde vi ta buss/spårvagn sekunderna efter pansjogränsen, 0830! Eva 8:an till träningen på Olskroken, jag 18 till ändhållplatsen Fridhems kyrkogård.
Lugnet efter morgonens första strid hade just lagt sig på 18. Gentlemännen på ena sidan gången med eldgafflar i ryggen och spatserkäpparna i attackläge. På andra sidan de eleganta damerna med paraplyernas spetsar blottade. Tillsammans blockerade dessa alerta åldringar det bekväma och rymliga handikapputrymmet bakom chauffören.
Mellan Valand och Backaplan ersattes de successivt av resliga somaliskor med strids(förlåt! barn)vagnar och pigga peshmergas. Det vilda Hisingen anträddes, fruktat och omtalat redan i sagorna för 1000 år sedan!
Allt så fridfullt och vardagligt för den lomhörde och skumögde 70-åringen. Efter Selma Lagerlöfs torg hade jag privatchaufför och egen buss. Lyssnade på Iphonen till Tretåiga hackspettens tunga hackning och litet mjukare kick-läte.
Lät historiens vingslag flyga mig i tiden, från 1000-talet till 2 juni 1975!
Vi bodde i Umeå, Eva hade lånat Berndtas frus cykel och jag gränslade den tyske tandläkaren Hans Radenz hembygge, ett livsfarligt samfärdsmedel och med David på min rygg. Svindlande fint på Tavlefälten. En Tjädertupp vankade hotfullt i vägrenen och vi stannade vid en liten bäck med Vattennäbbmöss.
I ett träd satt en praktfull Rosenfinkshane och visslade, Lifer!! Så flög en spett över vägen och satte sig på en trädstam – med helgul keps! Tretåig hackspett, Lifer nr 2!!
Ytterligare några vingslag och 26 december, annandag jul 1992. Traskade upp i skogarna kring Laggarbacken norr om Alingsås. För att sänka något av julbordets utsvävningar. Den knackade intensivt, inte i mitt huvud, utan en med gul keps på huvudet, en hane Tretåig hackspett!
Två svårslagna möten med den tretåige. Såg den annars ganska mycket under Umetiden, satt ofta i låga tallar i myrkanter, liksom den Större. Kunde gå runt större myrar och räkna, om jag minns rätt blev det i genomsnitt 1:5 till den Störres fördel.
Under min Göteborgstid har det blivit idel dippar, både i Klippan och i Fridhem, trots regelbundna rapporter och besök. Men den här gången! Full av optimism debarkerade jag bussen i gnistrande solig marsförmiddag. Den remarkabla Gammelskogen – så nära storstaden – bjöd in till skogsmesar, hackspettar, korsnäbbar… Spetten, en hona, tryggt rapporterad från gårdagseftermiddagen!
Men ack – 2 rapphönor ur GOFs vassa besättning, rapporterar i skogsbrynet på väg till bilen, Ingen spett, man måste ha tur, men fina obsar på Tofsmes. Glatt humör hos damerna, men jag får dåliga vibbar. I frustration väljer jag fel stenmur in i skogen. Spelar ingen roll, lättgånget förutom litet vindfällen. Bofink och Svartmes sjunger, Mindre hackspett trummar, Mindre korsnäbbar mumsar grankottar, nog är det vår och storskogskänsla.
Och så plötsligt tränger något annat på – sovsäckar, kläder – ett tältläger! “Farliga Hisingen”.
Viker västerut och hittar en stor död gran, samma som spetten satt i igår. Ser också den rätta stenmuren och står på rätta stigen. Matningen, “target place”, bör ligga ca 100m norrut. Detta bekräftas av en kille från Gällivare, som dyker upp. Har sett mycket Tretå i sin dag, men inte denna, trots att han bor nästgårds, Brunnsbo, och letat många gånger. Ytterligare nedslagen går jag bort till matningen och tre till missmodiga. Huttrande i skuggan under de höga gammelträden tröstar de sig med Tofsmes, Svartmes mm.
Jag turar runt litet och njuter trots allt. Så tack till Fågelguiden och Iphonen, ett karaktäristiskt kickande. Rusar till matningen – ingen där, rusar till “torra” granen – ingen där. Tillbaka till matningen och där är i alla fall Tretåiga hackspetten.
Så jag får väl säga om Hisingen som Lövis om Sverige
Frid i hemmet