Olof Armini om fåglar och natur

Så har den prognostiserade raritetstornadon brutit in med full kraft. Aldrig skådad mängd av subrariteter och superrarrisarna, spansk sparv, eksångare, gråsångare, eleonorafalk och ……

För skådarna är det bara att hissa spinnakern, ge järnet och med ett saligt flin ge sig hän! Som här

för undertecknad när den lille krabaten behagade visa sig efter halvannan timme.

Mästerligt fångat av alerte fotaren Niclas Boqvist. Han gjorde David sällskap sedan jag lämnat lokalen.

Hade dock kunnat strula. Tidigare i år flammade frågeställningen kring rödstrupiga sångare, art/ras upp och en hoper skådare riskerade att sköna Sverigekryss gick upp i rök.

Det hyfsade till sig när man fann någon sorts consensus i att bara två varianter når Sverige. Hanarna av dessa går hyfsat att separera och dessutom behandlas de förmodligen framledes som samma art. Pust, som att ha missat ett grund fastän man inte kollat sjökortet.

För ibland händer det att vinden mojnar, spinnakern faller ihop, hamnar i vattnet, fastnar under kölen, bom stopp!!!! – RK och/eller skådarsträngarna slår till!!!

Observationer ifrågasätts och kanske underkänns. Ruelse och frustration ersätter glädjen och den sköna slören förbyts till piskande kall motvind.

Många trodde att detta skulle försvinna med förfinande av de mänskliga sinnena i form av kameror och inspelningsapparatur och till detta tekniska neutrala analysmetoder med DNA i topp!

Ack nej, icke sa Nicke. Möjligen har gränserna flyttats, men i övrigt är allt som förr.

Jag tror inte bestämningsproblematiken är problemet. Problemet är konflikten som uppstår mellan skådarens och bedömmarens strävan av att bestämma, ja eller nej – inte konstigt för det är en viktig ingrediens i skådandet – och en rimlig bedömning. Med en rimlig bedömning menar jag att fler, ja, många fler observationer skulle lämnas obestämda än vad som nu sker. Kvaliten i form av tillförlitligthet skulle öka, konflikter skulle undvikas, men, skådarkraften riskerar att urvattnas.

Vad sker med dessa “ubåtar” i grumligt skådarvatten? Ja, de glider över till att bli politiska bedömningar, en tyst consensus mellan de som bestämmer. C3 skrev litet scoutkäckt i ett nummer om vad du skall göra för att få en obs godkänd. Jag vill tillfoga, träna din tal-och skrivförmåga och skapa dig ett nätverk av betrodda skådare som har något att säga till om. Då kan du driva igenom ett politiskt beslut och en “ubåts”obs.

Hade jag en gransångare utanför Olof Rudbeck 19 häromdagen, litet snabbt, men spännande. Kontaktade David som skulle komma förbi morronen därpå. Innan dess blåste jag av, någon timmes studier i fält, böcker, nätet, foton, inspelningar av läten övertygade mig om att det inte fanns tillräckliga argument för Iberisk gransångare. Samtidigt i en annan context hade det varit svårt att argumentera för en gransångare!

Säger som ubåtsspanarna med en “sannolikhet gränsande till visshet”, en vanlig gransångare!

Litet gotska aktualiteter och “ubåtar” är fläckdrillsnäppeobsarna i höstas, eksångaren på Gotska Sandön och naturligtvis den spanska sparvhonan på Stora Karlsö. Den sistnämnda hade utan diskussion blivit en spansk sparv i en annan context – men på Karlsö? – behövs den politiska viljan!

Själv ger jag rådet låt färden mot målet göra resan värd, då slipper ni spinnakerhaveri.

Här  Anders och TGPs flotta bilder på spanjorskan!

KLOCKRENT! – ett av skådare ofta använt politiskt obs-attribut.

Oj nu kommer dom – stänkarna. Efter krattet som vällt in under maj – och bara fortsätter, flodsångare, rödstrupiga sångare mm.

Så inte en utan tre Spanska sparvar – ny för landet. Den sista signerad på en legendarisk lokal, Stora Karlsö, av en legendarisk Karlsöprofil, ingen mindre än Stellan Hedgren. Kanske sparven är litet omgärdad av en air av “ship-assisted”, inte särskilt sannolik för spontant uppträdande. Faktum är dock att många östligare populationer flyttar hyfsat långt. Den ligger också bra till inom den östliga korridor som legat över oss i en “evighet” denna vår. Sedan kan man naturligtvis… Även icke spontana har en förmåga att drabba oss i raritetstider.

Själv la jag in en högre växel med början i onsdags 22 maj. Larmet gick om en mindre flug vid Björkkärret alldeles SW Brudare . Fyndet signerat Jan-Åke, som är en hejare i hemmamarkerna. Han står för förevigandet och om du misstycker JÅ så hör av dig,

Lägg märke till vita stjärtbassidor, tydlig ögonring och vit haka och så sjöng den, 2K hane.

Jag nåddes av larmet ca 1300. Utan den trogna stålhingsten, stallad tills da´n därpå. Behövde en genomkörare så beslöt, två timmar med pansjokortet. 5an från Korsis och lätt jogg uppför Töpelsgatan. Vid Kolonin när jag vek upp mot Brudare alldeles bestämt en mindre flug, men kort extralyss negativ och jag fortsatte.

Vid brottsplatsen efter en del jobbande några sporadiska lock/sångfraser. Tiden måste hållas, tyst vid kolonin på återvägen. Kände mig upprymd av fighten med fa klockan.

På torsdagen fick jag ut cykeln vid 1300. Hingsten var yster så jag städslade för en ny attack mot Brudare. Hårdjobbade med flera proffsskådare, men resultatet åter klent – efter flera timmars slit några få strofer och bara en kort glimt. Trevliga “typer” och goa snack emellertid! Tyst vid kolonien men det susade rejält i öronen – hingsten var yster!

Fredag storsatsade jag klockan 5 till Fässbergsdalen och kornknarren, gräshoppsångaren, sävsångaren och kärrsångaren vid KIA. Efter Delsjötystnaden vid Brudare kändes trafiken närmast outhärdlig. Drog raskt österut och vid passage av Mölndalsgränsen vid Krokslätts fabriker stängde jag in en råget. Räknade kallt med en kollision, när geten gracilt sprang över några staket. Hingsten och jag gnäggade lättat.

Uppför backen mor Björkkärret träffade jag på en råbock med en krona av hjortkaliber, verkligen snygg! Men den mindre höll sig tyst och osynlig. Martin och jag spanade och lyssnade förgäves. Martin drog vidare mot amerikanska sjöorren i Påarp och jag cyklade 2 km åt NW till Apslätten – en ny mindre flugsnappare larmad för en halvtimme sedan. Men negativt.

Hem via forsärla i Kärralund. Och trots dragens klena resultat märkvärdigt lugn och belåten. Kände väl…?

Lördag morgon efter sen filmnatt med SVTplay slog jag upp datorn vid femtiden – RÖDSTRUPIG SÅNGARE på Hönö. Oefterhärmelige Magnus U slog till med full kraft!

Men hopplöst läge! – David låst mesta av dagen och jag som skall vårstäda med BRFen. “Lugn bara lugn”, som Karlsson på taket säger. Metodiskt kollar jag Västtrafik, karta från Hönö, uppdaterar rapporter; Slingan, Nötholmen tidigare okända platser visualiseras sakta men säkert samtidigt som minnesbilder av rödstrupiga sångare kring Medelhavet blir levande igen.

Tre timmar med Stefan och tre välstädade cykelförråd senare inmundigar jag två varma med bröd, en kondisbit och litet kaffe. Rasar ned för tapporna till 52an och Röd express från Korsis. Enerverande korsande av lördagshandeln i centrum men bussen har gräddfil och uppfriskande på färjan från Lilla Varholmen.

På Hönö tar jag sikte på halvt beslöjade solen i söder och skenar/genar iväg, klockan är 1300. Efter en halvtimme kommer jag till en liten gravplats och ett kapell i brynet av ett skogsparti med “Slingan”? Inget fel på orienteringssinne och intuition, när en inföding gör tummen upp vid förfrågan och snart ser jag en parkeringsplats som lämnas av småspringande vilt stirrande stativbärare och anträds av sävliga diton  med lycksalighetens vibrato över sina läppar.

Men så lätt var det inte. Efter halvannan timmes bushfighting och bara några sporadiska ljudyttringar och några små flax och med fighterna med mindre flugen på Brudare började jag så smått – håller jag på att bli döv och blind? Jag hölls uppe av alla trevliga medobservatörer, ingen nämnd men heller ingen glömd TACK NI ALLA – och att jag trots allt efterhand blev bättre och bättre på att spotta fågeln såväl ljud-som hörmässigt.

SÅ…

Från bar kvist för full hals, nära och fint

Sven Linder, en av de eminenta medobservatörerna servade inte bara med gott sällskap utan även med dessa pangfoton. Observera vita buken/undersidan och breda vita mustaschstrecket, rasen “albistriata”, en hane. Typiskt för många sylvior är sången snabb, raspig och litet karaktärslös. Själv fångar jag den främst när den väver in en lock/varningsramsa likt en avlägsen näktergal!?

Senare på kvällen kunde David messa att den sågs och hördes mycket lätt och bra.

Klockan fyra på söndagsmrgonen kunde två belåtna, David och jag sätta oss i mobilen mot Halland.

På vägen hade vi en vildsvinsfamilj och överkörda, två grävlingar och ett rådjur. Inte konstigt att vi sett både rödglada och brunglada där, en dödsfälla för grävlingar och en dukat bord för asätare.

Utanför Varberg prickade vi in en av flodsångarna och David var mig behjälplig med den. Surr och ringläten hör jag dagen i ända, så örat har en tendens att stänga av dem. Räddar mig säkert mentalt, men är ändå litet trist. Med Davids hjälp var det inte svårt att sätta på lyssnandet i rätt läge.

Så betade vi av 3 svarthuvade måsar, svarttärna, skäggmesar, rödglada, pilgrimsfalk, spetsbergsgås och mycket annat och det känns som man hoppat upp på tåget igen.

För att vidimera så har jag efter barnlämning på Kvarnhjulet idag varit och njutit “min” mindre flugsnappare sedan 22 maj, den har flyttat sig kanske 150m och återupptäcktes 24.

Och såväl ryktet om blind som döv känns litet överdrivet. En 2K fint exponerad och mycket intensivt sjungande.

Med detta i bagaget överlever jag rapporterna från Stora Karlsö!

Så ligger den där, korridoren från SO rätt in över Skandinavien. Just nu tom litet friktion i form av dimma och regn. Tala om guldläge – och så har det varit, dag ut och dag in. Kan inte minnas något liknande.

Ännu inte megastänkaren, inte heller makronedfallet, vädret har varit litet för bra, men en till synes outsinlig ström av rariteter.

Vi artjägare lägger nästan alltid ribban för högt och de ständigt plingande larmen bidrar också till att hur mycket vi än ser så når vi aldrig våra förväntningar. Grymma artlistor biläggs ofta med den sura kommentaren “Men den där hade ju…” För toppjägarna som alltid har caretan startklar, alltid är nyktra, aldrig hindras av jobb eller familj och bor strategiskt – Även dom måste ibland välja och väljer fel.

Alltså ta det lugnt, njut och se hur artlistan sväller och innehåller alltmer go´bitar. Visst missar du en del men faktiskt är missarna aldrig mer än fragment av ditt hela skådande.

Själv har jag i gräsänklingsståndet dragit ut klockan fyra två morgnar – till Mölndalen längs Stora ån. Visserligen hårdexploaterad och med en jämra trafik. Men den levererar. Rådjur och två bortstötta och villrådiga älgkvigor. Kornknarr, knarris och rarris på Västkusten, gräshoppsångare, kärrsångare, sävsångare, svart rödstjärt… Man skall inte klaga. Jo, jag fick punka och ledde cykeln till Junggrens cykel&rep – beklagansvärt!

Och visst längtar jag. Västergarn, Paviken och … TGP illustrerar så väl

Underbart och härligt!

Finaste väder i bästa fågeltid – kanske just därför bara 2 personer, Lisen och Johan Grafström från Kungsbacka som travade runt Amundön med mig i ca tre timmar. Lars Lundmark, Mr Amundön fanns på plats. Han delade frikostigt med  sig av sitt kunnande. En annan skådande “ortsbo” Sten Levin bidrog också med spännande tips.

64 arter, många i bästa vårdräkt och glatt sjungande – allehanda sångare, rödstjärt, buskskvätta, stenskvätta, göktyta mm. I gölarna på beteshagen, mindre strandpipare, grönbena, gluttsnäppa, gulärlor mm.

Det var annat än 10 arter i smällande vinterkyla i primo mars på Safjället – MEN med 35 besökare!!!

Vi fick njuta till fullo. Vi kunde lyssna in och analysera första trevande sången hos flera arter. Den är ofta litet “svårartad” innan den funnit sin artegna karaktär efter några dagar. Flera lövsångare och ärtsångare sjöng litet lustigt. Och till kaffet ute på rastplatsen vid cyklopbadet kunde vi lyssna till smygsången från en nyinkommen törnsångare.

I skogsbrynet till den södra beteshagen satt en grann törnskatehane på vakt över en gulmyllrande blandflock med sydliga och nordliga gulärlor, samtidigt som en göktyta lät.

Detta blev slutklämmen, då ytterligare två skådare anslöt så att det blev inalles sju besökare.

Ett varmt tack till er alla som bidrog till en görfin skådarmorgon. 64 arter matchade väl bästa resultatet, 73 arter i kvadratjakten.

Hård press med rarrisar i hela landet.

Inte minst på Gotland.

Från att ha varit litet jungfruligt och lay-back är ön numera välbeställt med duktiga skådare av alla kön och ålderskategorier. Därtill helt upptrimmad med all modern kommunikation och dokumentation. Resultatet har inte låtit vänta på sig.

Ön med  Stockviketornet vann Sverigedelen av “Battle of towers”, svårt att jämföra med totalsegern 1997, men i dagens konkurrens!

Får ju njuta på audiovisuella planet. Som TGPs svit

Först svarthuvade måsen som håller till på golfbanan. Förhoppningsvis blir den där och kan bli en ny tomtart om jag kommer till Gotland – någon gång!? Så stäpphöken i Lausviken och dammsnäppan i Lillvik. Och inte bara TGP mailar och messar “uppmuntrande” – “På plats!”, “Där satt den!”, “Grannt!”, “Fett!” mm… Som

Anders, “Jag var där!” – rödstrupiga sångaren vid Stockvikens fågeltorn! Lennart W och andra spär på –   med sandtärnor och mycket annat.

Och där sitter jag på balkongen i Johanneberg och njuter litet nytillkommet som svarthätta, svartvit flug och rödstjärt – HÖ! Det är inte första gången och litet av en illusion i cybermolntöcknet.

Den 27 april så gav sig återuppståndna familjeduon David och Olof, numera förstärkta med tredje generationen Zacharias, i kast med vårfågelyran i Halland. Fortfarande på E6 i höjd med Ringhals ett grävlingkadaver som avsmakades av en glada, BRUNGLADA – när polletten föll ned!

I flytet av fina starten forcerade vi Gubbanäsan, Killingatången och Getterön. Det blev ett gott dagsverke med rätt perspektiv. Spanar man mycket på egen hand får man finna sig i att missa och tom avstå en del. Å andra sidan hittar man själv och får på många sätt en lugnare skådning.

Senior och junior i Trio Armini sliter bla fram svärta, storlom och toppskarv på Gubbanäsan. Mest lyckosamt blev annars Getteröreservatet med sävsångare, näktergal, skäggmes, rödspov, tre rödglador och …

Hybriden RINGANDXVIGG. Lägg märke till gröna lystern på huvudet och den “avhuggna” tofsen. Alla bilder snapshots från Armini himselfs nalle!

Som sagt

INGET ATT KLAGA PÅ FÖR TRIO ARMINI

Tur att befinna sig på Sveriges framsida, O kuling, snöyra, narigt och kallt utav F-n, men sol och ljus – och

den STÖRRE TURTURDUVAN, som man kan passera och med 99% pricka in. Komplettera med pillarna på Gasklockan, mandarinen i Färjenäs mm. Tunnt men tungt!

Tisdagen den 12 mars messar David från sin BirdAlarm, vittrut i Fiskhamnen. Stålhingstarna atädslas och jag ser Davids ryggtavla på Stena-rakan. Båda pustar vi vid Unos swarre – där sitter den på gräspiren.

Hänvisar till mängder av bilder på Svalan. Kan säga att dom visar hur man kan få helt olika intryck pga ljus, kamerainställning mm. Efter mycket tittande bedömer jag individen till 2K, hane pga storlek, förhållandevis mörk och kall i färgen. Många foton ger ett annat intryck – intressant!

Vi har alltså en till tung art i rutten! Litet förargligt att den sågs redan 11 mars på em. Jag passerade på fm – var jag nonchalant och slapp eller…?

Råkade halka in på på facebook där Henrik råkat skriva att han befann sig på ett symposium om grävande journalistik. Jag hade tidigare under dagen passerat Mässan, men tagit ordet gräv för någon sorts traktormässa. Litet förbryllande eftersom människorna utanför knappast var urtypen för traktorfolket.

Det löste sig när jag fick kontakt med min vän, elev, adept, som blev eld och lågor när jag föreslog ett spårvagnsdrag på större turturn med extra skruv om vi kunde få med David.

Mycket skulle klaffa. Först en helkväll och natt med festprissarnas festprissar för Henrik. Men till synes pigg som en nötkärna stod han på Korsvägen 0930 lördagen 10 mars. Det blåste snålt, var isande kallt men solen lös från en klarblå himmel. Vi töffade iväg och väl framme stod Markus L, en av senaste generationen skådares vassaste vapen, och visade upp duvan. Henrik i trans och när duvan så behagade flytta ned på marken och Markus kunde knäppa av så…

Observera att det inte är direkt solljus vilket ytterligare befäster att det är en av de bästa bilderna på duvan. Henrik som själv är fotograf kunde bara sucka.

Och själva grädden på moset kom i form av David på sin cykel -20 år sedan sist de möttes. Vilken fabulös happening-combo! Symposiet förbleknade enligt Henrik.

Och jag blev varm både ute och inne. Tack till er alla!

Ett tungt datum för ett år sedan. Poliserna utanför dörren som meddelade ett dödsfall. Adrenalinet som pumpade genom kroppen och livet som skulle komma passerade revy. En skillnad när det finns äldre som går bort då passerar livet som varit.

Årsdagen började med rutiner, Paolo Roberto-gympan på trekvart, den kolhydratstinna hockyfrukosten, lättstäd, en kaffe och så ett lunchmöte på Peperoni om rektorskapet på Kvarnhjulet.

Solen sken men det var snålkallt. Tog vagnen till Kålltorp och större turturduvan. Hittade den i allén på Sanatoriegatan och fick ett tack från en som letade i trädgårdarna.

Fortsatte att vara hjälpsamme herrn. Baxade upp en rullatorbunden dam på 3:ans vagn och hjälpte henne av på Redbergsplatsen. Fick ett varmt tack.

Själv gled jag in på glasbanken vid Olskrokstorget i ett speciellt syfte. Från viadukten mot nästa mål kunde jag spana in en av pilgrimsfalkarna som kretsade runt Gasklockan.

Efter en kort promenad var jag framme i Stampens kyrkogårds minneslund. Jag satte mig på en bänk i solskenet och skålade med min bror. En rödhake  hoppade omkring i de mikroskopiska fragmenten av hans ståtliga lekamen. Men hans minne var lika stolt och levande som alltid.

Stövlade runt den väl intrampade slingan redan på onsdagen da´n innan.

Härligt torrt och lättgånget, bara några hanterbara jöklar över stigen. Men på fågelfronten bistert – knappt tio arter och det enda utstickande årets första sjungande taltrast ackompanjerad av några oinspirerade svarta släktingar.

Torsdagen bjöd in med sol, men också med bister lätt kuling från NO – isande kallt som det bara kan vara på vårvintern i mars! Alltså än mer tillåst än igår! Skulle det komma någon?

Jominsann! – Redan på bussen Janne H som blev dagens sekreterare. Sedan strömmade folk till, tappra, glada och duktiga. Stegen var lätta och skratten många. Någon blåmes här och någon talgoxe där. Tid att berätta om Safjällets natur och kultur.

Lagom till elva och den förföriska doften ur kaffetermosarna var det lätt som en plätt att få till en mustig soppa av grönsiska, trädkrypare, nötväcka och större hackspett i en läglänta. Sedan toppade några av de mest lyhörda med såväl kungsfågel som dagens rarris svartmes och alla fick vi njuta några gracila rådjur som hoppade iväg under de högresta  granarna vid reservatets sydspets.

Artjägarna kunde som avslutning från utsiktsplatsen urskilja några subtila prickar vid Åbys stuterier – de skulle föreställa kanadagäss!?

Med rätt perspektiv så blir tre timmar ute i naturen lätt lyckade.

För det vill jag tacka alla trettiotre deltagare. Ni gav mig rätt perspektiv.

Xtra tack till spindeln i nätet NaturStig. På hans blogg

http://naturstig.se

kan ni läsa en fylligare rapport om Safjället och mycket annat godis. Läs den!

Lördagen 2 mars 2013 ringer telefonen. Det är Zachis, som ringer efter innebandyn i Pixbo, elitklubben minsann. Har han gjort mål? Nej, han har på hemvägen hittat tre strömstarar med David.

Här in action i farliga trakter – i skuggan av ett bikernäste, Grevedämmet! Följ juniors blick, så hittar ni fossekallen.

Och nu blev det full fart. Någon timme senare!

Fullt beväpnad på pass vid Kallkällegatan. Och visst där sitter den!

Större turturduvan, som jag själv fick vänta på i 40 år!

Men härdning pågår! Först en tung dipp på hökuggla i kvällningen på ett bistert vindpinat hygge.

Så morgonen därpå klivande och halkande i töande tung gammelskog i Klippan.

Junior och senior jobbar på något långt där uppe. Korpar klingar ödsligt och en sparvuggla visslar då och då.

Och till slut hittar vi spåren efter en tretåig hackspett.

Härliga bilder David och härligt jobbat Zacharias.

Armini S:r är stolt över Armini och Armini J:r