Olof Armini om fåglar och natur

Bland det första som möter när man kommer från aeroporten i Landvetter är Liseberg och den klassiska berg-och dalbanan.

Detta minner litet om mitt fågelskådande sedan midsommar. En rivstart  kring Kneipbyn med lundsångare och gulhämpling. Så generaldippar på Wilson och tuvsnäppa på Faludden. Följdes av en fin Lina-tur med Anders och härliga obsar på vaktel, nattskärra, gräshoppsångare mm men också dip på flodsångare. Så lycket drag med Anders på tung art, svartpannad törnskata följt av litet halvdepp med den eventuella amerikanska tundrapiparen innan periodens verkliga stänkare, rödfalken som vackert gaffades in med Anders på första tjing. En biätare grävdes fram och så lyckat drag på rödhalsad. Litet upp och ner, berg-och dalbana.

Men sista delen under augusti får betecknas som störtdyk. Rykten om Västkustfrossan på bl.a. tre lirarter avnjöts från planet. Väl framme stillade vinden av medan go´bitarna droppade in i Västergarn med omnejd, ägretthäger, bändelkorsnäbb, kungsfiskare m.m.

Irriterande med denna fokusering på missar. Men får trösta mig med att den kanske är själva drivkraften till nya friska tag!

Fullt ös på Västkusten, fa norra delarna, Göteborg och Bohuslän. Skönt att träffa Lansen på Gotlandsflyget. Han hade direktkoll med Vinga, och visst hettade det till, men det var uthärdligt.

Lansen skulle på konsert med U2 och jag lyssnade med sedvanlig “skärpa” – Youtube och undrade vad han skulle göra på läktaren! – tur att han inte uppfattade, för då med pipLÄRKsnäppa och allt…

Särskilt intressant tyckte jag det var att följa rapporterna av Balearisk lira(n). Utmärkta foton finns på Svalan från Käringön (redan på torsdagen) och Vinga och säkert har flera än jag lekt med tanken att det rör sig om en och samma fågel. Och varför inte samma fågel som sågs nästan en vecka utanför Danmarks västkust? Det är litet lustigt att balearer i våra farvatten verkar förhållandevis mer inmatningsbara och kustslickande än sina atlantiska kusiner. Är det litet udda individer som söker sig hit eller är det ett annat beteende för arten.

Det finns säkert anledning att se en del uppdykande havsfåglar som “stationära”, dock med den modifikationen att stationär i det här sammanhanget betyder regelbundna milsvida loopar över havet. Massor av individplottade fåglar ger fog för den tanken, “våra” albatrosser inte minst.

En annan kul tänkbar vandrare är den outfärgade ökenpiparen på södra Öland. Den föregicks av en likartad, fotad

http://www.llk.ee/galerii/photo.php?photo=1315

ökenpipare i Haversi i Estland. . En grym vadarlokal på cykelavstånd från mitt Estlandsställe, Spithamn! Lokalen ligger ca 45 mil NE fågelvägen Öland S. Efter knappt 30 mil passerar fågeln Västergarn och rakt över huvudet på mig!? Förargligt särskilt som Lasse J alltid surrar om en presumptiv rödbröstad pipare i Västergarnsviken – redan på 70-talet!!

Vidare har jag så sökt vidare om rödfalkens ruggningsmönster. Måste då tillstå att Gotlandsfalken verkar vara en typisk 2K hane, alls inte överdrivet avancerad och definitivt inte avvikande. Bilden i Fågelguiden litet missvisande(?) och slut på insinuationer med stöd av fjäderdräkten.

När det gäller rödhalsen i Petes är det de vita täckarstrecken (bara två distinkta på ad) på övervingen och röda kindfläcken (otydligare hos ungfågel) som är enklast. Men det är litet dåligt beskrivet hur de här karaktärerna påverkas av den årliga ruggningscykeln och hur länge dessa ungfågelskaraktär består. Man brukar också titta på lystern i det svarta på bröstet och vingpennor (svartare och mer skimrande hos ad). Med kraftig darr på manschetten skulle jag vilja påstå att Petesfågeln sannolikt är en 2K-fågel.

Det är ju i och för sig litet av lågoddsare att nyupptäckta sommarrarrisar är utstötta och omkringirrande 2K-fåglar. Dock med tanke på hur svårsedd gåsen var så kan den ha gått osedd mången sommar.

Buatruten lär vara flera decennier gammal. Och en vit strandskata som upptäcktes på vårt sommarställe samma år som jag föddes, levde fortfarande när jag kom hem från Afrika, 33 år gammal. Så även udda fåglar kan ha en överlevnadspotential.

Minsann! Där satt den, en av uvarna på Ullevi. Litet svårt att klämma sig fram mellan några monstertraktorer – inga grållor precis – så jag såg inte om det var Ulle eller Vivi. Men de har uppenbarligen klarat VM-kval, speedway mm.

Kanske inte sååå konstigt, det som vi upplever som störande är ju i det här fallet också skyddande. Hörde idag om hur musmamman kunde stänga av ovidkommande brus för att höra just sina ätteläggars pip. Man drog paralleller till det som jag så ofta tjatar om, tinnitus.

Kanske alla har tinnitus!? Det gäller att kunna stänga av den!

Storhertigen och hertiginnan är uppenbarligen på väg att lyckas.

Här kommer Monicas påpassliga bild på älgarna i höstas (11 oktober). Platsen ligger just på andra sidan Lärjeån från den platsen jag såg “mina” älgar (24 maj). Observera kons skelettbleka shanks. Lyste lika bra i sommarnatten som i höstmörkret.

Tack för bilden Monica och grattis till alert skott! Vilken tur att de klarade älgjaktens skott!?

Har studerat vidare ifråga om när kon stöter bort fjolåringarna och funnit att de mycket väl kan vara kvar i månadsskiftet maj/juni.

Älgkon är brunstig i september/oktober. Hon har bara en dag för befruktning, då kalvarna får klara sig på egen hand, men sedan återvänder. Om det inte “lyckas” så upprepas dagen efter tre veckor.

Älgkon är sedan dräktig i 8,5 månader och stöter bort fjolåringarna först när hon föder.

Stämmer också med mina iakttagelser. Tre ex varav en föreföll litet grövre med tydligare vita ben! Och så nära platsen för Monicas älgar som kan tänkas!

Seansen med Brorsan Ritchie på fredagskvällen blev osedvanligt städad och tidig och inte alltför blötlagd. Det sistnämnda trots den geografiska belägenheten, Göteborg contra Gotland.

Bidragande orsak till den lugna kvällen var oväntat besök av brorsbarnen Elin och Anna med brorsbarnbarnet Linnea. Mycket trevligt!

Detta gjorde att jag dristade mig att stängsla stålhingsten för en attack mot Torsviken på själva Nationaldagen. Naturligtvis fick jag litet väta på vägen längs oljehamnarna, men inte mer än att jag cyklade obehindrat och dessutom lyckades klämma en forsärla vid Ryaverken. Roligt där också att jag så exakt lyckats plotta svart rödstjärten – har trots allt fått en viss styrsel på tinnitusen!!!

Väl framme i det “fina” fågelområdet fick jag en liten set-back på för lätt klädsel och den upprivande hockeyfrukosten. Fick uppsöka en avloppskulvert för att inte förorena för mycket. Tyvärr glömde jag nödvändiga utensilier i cykelväskan och fick med rumpan bar hämta desamma.

På håret att jag inte överraskats av Natur-Stig som redan hunnit dammsuga området. Han kunde trygga mina förhoppningar om Pansjo-kryzz på trastsångare och smalnäbbad simsnäppa. Snart hade jag också gaffat in båda arterna från Vadskärsudden. En annan skådare fick riktigt kryss på simsnäppan men nöjde sig inte med att bara höra trastsångaren, den satt på andra sidan Karholmsdammen. Lätt återvändande tinnitus gjorde att jag först hade litet svårt att lokalisera ungefär var den satt – kanske gjorde det honom litet osäker??

Till slut plottade jag den perfekt skulle det visa sig. Jag cyklade nämligen för första gången över till fågeltornssidan. Eller rättare för första gången sedan februari 1980 då Eva, David och jag pulsade i snö på gamla flygfältet och kollade en JAKTFALK. Alltså nästan 30 år senare träffar jag Jan-Åke i kohagen nedanför fågeltornet, av flygfältet finns inte mycket kvar, och får bekräftat var trastsångaren sitter och får närstudier på simsnäppan, som ofta är uppe på leran och springer. Småputtriga obsar på småspov, kärrsångare, härmsångare och näktergal.

På hemvägen två nya Pansjosar, två spelflygande bivråkar och en lärkfalk.

Angående simsnäppan gör jag följande reflexioner. Den hade kraftig/mustig teckning och färger, men de var inte heltäckande nog för en klockrent sommarfärgad hona. Wilsonsimsnäppan i Stockvike i fjol aktualiserade dock att simsnäppor har en mycket snabb och ofta sen ruggning på vår/försommar liksom de har en likaledes snabb och tidig ruggning på hög/sensommar.

Detta gör att ganske många simsnäppor på nordsträck är dåligt eller inte alls utfärgade även vid sen passage. Särskilt har det på våra breddgrader uppmärksammats på brednäbbade, senast i maj på Öland. Den stannade ett tag och de flesta trodde först på hane men snart blev den mer honlik!

Den skruvade kan ju undra var gränsen går för en retursträckande hona med ruggning mot vinterdräkt. Något man sällan ser!

Jag tror att detta var en inte helt utfärgad hona (1K?) på nordsträck.

Bockabergs friluftsanläggning ligger utanför Floda vid sjön Uspen. Litet utan-tanke slog jag till när Monica föreslog mig som föräldra-stand-in till Lydias lägerskola to-fr nu i veckan. Det var brist på övernattande vuxna och jag tänkte mig en lättcykling tor och en övernattning i någon bivack.

Kontaktpersonen var eld och lågor, men när man skall upp till bevis kommer många spådomar rejält på skam.

Hyfsat på plussidan att höra att ackomonderingen var av vandrarhemsstuk och taco skulle serveras på kvällen. 34 ungar i tre årsklasser med Montessoriinriktning verkade inte avskräckande.

Jag startade vid halvtre från Olof Rudbeck. Längs Säveåns dalgång hördes en rosenfink, talrik i år? Och uppe vid Jonseredsdämmet hördes forsärla men bara sädes sågs! Första “set-backsen” blev några hagelskurar med nästan stormbyar och att det var längre än väntat, åtminstone tidsmässigt – cyklar jag långsammare än förväntat????

Härlig framkomst. Först smatt en riktig rödräv över sista skogsvägen, sedan ett mäktigt mottagande; Lydias cyklande farfar, friluftsfantom, fågelskådare. Allt mycket bra och Lydia berättar om häckande storlom i Uspen, jag frossar i tacos och genomtrevliga lärare och föräldrar. Inga problem med tidig avfart morronen därpå.

4 uppe med tuppen. Några bananer och morronbestyr. Försöker vara diskret. Drar före fem i strålande men kall morgon – nästan frost.

Hefty, exakt vid rävstället spankulerar två JÄRPAR! Också en art med rapporteringmoral. Lägger den på “dold”! Några orrtuppar låter från toppspel. Med stelfrusna händer drar jag nedåt. En talltita sjunger och blir sist i den gamla “fastlandsbagen”.

Vid Jonseredsdämmet visar forsärlan upp sig fint och sedan flera kärrsångare och en näktergal. Svettigt värre efter Sävedalen och tack och lov till god kondis.

MEN VILKEN HÄRLIG UPPLEVELSE OCH TACK TILL MONICA SOM DRISTADE FÖRESLÅ MIG!!!!!

När jag pratade med Lydia, nästäldst i barnbarnskaran och berättade om min nattcykling från Bergum och då förstås de tre älgarna, så påminde hon mig om att dom vid en fiolövning i Angered sett en älgko med två bastanta kalvar. Denna tilldragelse finns skildrad i Monicas blogg www.jordochdjur.se från 11 oktober i höstas.

Jag bedömde alla tre djuren som vuxna/halvvuxna ingen med krona, vilket skulle kunna stämma med “samma flock”. Å andra sidan brukar en vuxen ko, vid normal dräktighetsrytm i det här läget ha stött bort fjolåringarna och ha nyfödda kalvar men… Onekligen ett roligt sammanträffande!

I övrigt hade vakteln hörts natten innan av någon och nattskärra var väldokumenterat. Gräshoppsångare och hornuggla har jag inte hört något vidare om. Den senare är väl dock på gränsen att man borde “mörkat”!?

Här beklagar man sig, men hyfsar till med fullgod kompensation, som campingen med Bergsbogänget. I samma anda droppade det in en hel del.

Igår cyklade jag de styvt 2,5 milen upp till Bergums kyrka. Svindlande fint att komma ut på västgötsk landsbygd. Hade litet problem med orienteringen och drog ett extralut över Gunnilse längs huvudstritan Gråbovägen. Fick fråga mig fram men blev bara obetydligt sinkad.

Med kyrka i sikte stannar en bil med Ingvar plus dotter, tala om timing – en kvart tillgodo. Samlingen fulltalig med blomma, son och Big Chief. Grannpöjken tittar också förbi som hastigast.

En förundransvärd varm och go´ stämning. Skratt, segling, Afrika, mycket god mat och dryck och timmarna flyger iväg.

Vid styvt två motstår jag frestande tongångar om en skön och varm säng och slänger mig iväg i mörkret. Märkligt tyst för att vara så nära storstaden. Gör några blindavstickare men hinner besinna mig så omvägarna blir acceptabla.

Ett rådjur är första obsen. Så närmar jag mig golfbanan, stannar till och hör en VAKTEL. Lyssnar litet noggrannare och hör en surrande GRÄSHOPPSÅNGARE och alldeles därpå en tiggande HORNUGGLEunge. Cyklar sedan vidare och vid nästa stopp en ny “surrare” en NATTSKÄRRA och alldels intill mig en KATTUGGLEunge som tiggande får svar – klä-vitt – från en förälder.

Samtidigt skuttar en RÅBOCK över ett fält och strax därpå tre till. Men NEJ!!! Tre präktiga älgar, benen lyser vitt när de glider iväg. Avrundar så med två sjungande NÄKTERGALAR och ytterligare ett RÅDJUR. Dvs när jag cyklar under viadukten vid Ånäsmotet så sjunger en SVART RÖDSTJÄRT från en byggkran.

Nu vore det skamligt av mig att prata om kompensation!!!!

Skrev om kompensation i förra inlägget.

På Kristi Flygare ringer David och pratar om “set-backs”. C litet krasslig vilket komplicerar planerad urfärd – hela klanen på kanothajk i Vättlefjäll! – någon måste vara hemma med henne. Därför planerade David eventuell tur med P, L och Z. En kusthajk, men kustkommunerna är synnerligen restriktiva med camping och hårddrar allemannsrätten. Dessutom lovade SMHI oväder till natten och det började bli sent på dagen.

Jag erbjöds en plats med den fasta förvissningen att kanske trots allt en liten kvällstur. Laddade dock hela kitten med tält, liggunderlägg, sovsäck och hembakat bröd.

David visade men han brås på och gänget dök upp med föresatsen att genomföra det hela. David hade också ett fint upplägg att smita in på en liten “tillåten” plätt, en gräsplätt i skydd av en bergsvägg med utsikt över Kattegatt!

Sanslöst fin kväll, ett stilla hav som solen sänkte sig i. Några havssulor drog förbi och en knubbsäl tittade nyfiket på de lekande barnen. Det blev en sen middag och några turer extra tor bilen. Alla i “säng” till historier av spökkaraktär och från Afrika. Så klippte barnen igen medan David och jag avvaktade. Exakt vid midnatt brakade det loss, hällregn, hårda vindbyar och åska.

David bekymrade sig mest över åskan och att han tyckte sig höra några möss knapra på matsäcken. Jag var mest fokuserad på ett tilltagande dropp från taket, där jag låg i förtältet. Nåväl även vi somnade och vaknade vid halvsex, när allt stillat ned.

Åter magnifikt. Några makrilldörjare drog fram och tillbaka medan dom halade in sin sprattlande fångst. En tumlare och flera knubbsälar. Åter en havssula, sjöorrar, två svärtor, tre smålommar och en riktig bonus, en rosenfink.

Precis när vi håller på att bryta lägret attackeras vi av regnutbrott. Tältet kvar och vi håller oss torra! Otroligt!!

Detta var inte kompensation detta var en highlight!!