Olof Armini om fåglar och natur

Tillbaka i Västergarn på måndagen. Efter David och Pascalbil till Landvetter och Shuttletaxi till Visby bussterminal, kunde jag från buss 10 vinka på Eva i krysset till Mafrids. Hon kom från frissan i Klintehamn och hade gett sig av med velocipeden redan 730 i morse medan jag tog städ från OR först 1130. Klockan var nu 1615!

På tisdagen startade fågelobsandet med en gammal Brunhökshona förbi köksfönstret och en insektsjagande Svart rödstjärt i trädgården.

Så en äventyrlig färd för bunkring av ekologiska vegetabilier och ägg. Längs vägen konstaterades att Törnskator haft ett gott år med juvenila fåglar på många ställen. Bruna kärrhöken hade också lyckats med två ungfåglar över Pavikens vassar. Dessutom en ryttlande Tornfalk vid “rakan” mot Mafrids inre.

Onsdagen regnade inne. 34 mm i Visby, men bara 10 mm i Västergarn – ack, så typiskt.

Torsdag, första kollen av Västergarnsviken, innan vi jagades hem av ett intensivt duggregn. Som tidigare konstaterats ovanligt många , tidiga juvenila Småsnäppor, minst 10 ex. En gammal Spovsnäppa, ca tjoget Kärrsnäppor, mest juvenila, en Mosnäppa, några Brushanar och som grädde på moset, en Myrsnäppa. Så i trädgården en vanlig Rödstjärt.

Så tillbaka i minnet – minnet av den “Baleariska liran” på Hönö häromsistens. Litet som jag förutsagt, med så många högrankade skådare på plats behövdes inte mycket för att skapa ruelse och vilda diskussioner om Grålira, Balearisk lira eller tom Kortstjärtad lira.

Går man igenom Teknisk bevisning, Vittnesmål och Sannolikhet plus sina egna intryck, så förstår man.

Skillnaderna flyter in i varandra, fotona är ganska skrala, vittnesmålen är motsägelsefulla, sannolikheten svåranalyserad. Storlek, form, flyktsätt, dräktkaraktär ligger på en flytande skala grålira-> kortstjärtad lira-> mörk balearisk lira.

Det hela kan följas på Facebook – “Vår skådarvärld”. Roligt och intressant.

Efterhand klarnar det väl en smula.

Den Kortstjärtade hör till Stilla Havet, den stryks, om inte annat så av sannolikhetsskäl.

Några hyfsade foton dyker upp, som visar karaktär som tydligt avsatt mörk huva o ljusare bukparti. Stöder Balear contra Grå.

Också att den ruggade händerna, som gav fågeln ett intryck att vara mer lång/smalvingad och mer grålirelik än den var.

Många Balearer befinner sig i ruggning. De ruggar juni-aug företrädesvis i Biscayabukten. Gråliran har fräsch dräkt på väg mot häckplatser på södra halvklotet.

Även om sista ordet kanske inte sagts lutar consensus starkt mot Balear och inga observatörer har ännu ändrat sina inlägg på Artportalen.

Vad som för inte så länge sedan betraktades som en art, Mindre Lira, Manx shearwater , Puffinus puffinus är numera uppdelad i tre former/arter.

I Atlanten har vi nominatformen, medan Medelhavets “mindre liror” delats upp i två former/arter.

1. Balearisk Lira, Balearic shearwater, Puffinus mauretanicus, mörkare, kraftigare. Häckar huvudsakligen  på ön Formentera i Balearerna och utanför häckning drar den ofta ut i Atlanten, regelbundet upp till Nordsjön.
2.  Medelhavsliran, Yelkouan shearwater, Puffinus yelkouan, mkt lik den Atlantiska arten, men i princip helt knuten till Medelhavet.

Själv kryzzade jag Medelhavsliran från båt i Adriatiska havet mellan Rijeka och Venedig typ 1969. Jag var duktigt trött efter en helnatt.

Sedan var det dags för Mindre liran på Hönö eller Varanger kring 1984.

Balearisk till slut, utanför Agadirs långa sandstrand typ 1990!Den togs naturligt nog först för Grålira, men korrigerades snabbt.

Mindre lira ses vanligt vid rätt vindar längs svenska Västkusten.

Balear är nästan årlig med något ex samma tider och vid samma vindar.

Hönö, en ö i Balearerna? Vad skall man tro!? Förra gången, 18 september i fjol, så hade David och jag 2 Baleariska liror på första parkett.

Så nästa/denna gång med Bernt, 9 augusti – IGEN!

Men det höll på att gå åt pipan.

0400 ringde klockan, men redan 0330 var jag klarvaken. Hann jumpan, gröten badrummet, organisera ryggsäck, kläder och matsäck. Men, ack ändå 0602, 2 min sen till Bernt, punktligheten personifierad.

Skickligt manövrerade han oss genom morrontrafiken i storstaden. Till friden på färjan!

Men stöket i trafiken var ett intet mot parkeringsplatsen till Kråkudden. Bilar överallt. Bernt är som gammal trafikgeneral väl bekant med lapplisornas nit. Så medan han parkerade bilen i Röd, den lilla byn 10 min gångväg bort, tog jag mitt gepäck för att kunna boka skådarplats.

Aj, aj vadet var översvämmat. 50 cm över medelvattenstånd, 18 sekundmeter! Gällde att passa på när vågorna drog sig tillbaka och då hoppa på de hala stenarna, inte tveka. Hade naturligtvis varit bäst att ta av sig skorna och just vada över. Men en jäktad och spänstig 70-åring – hmm! Bernt var förresten ännu värre med sina 76 år och samma väg.

I och runt hajden var det knökat. Larmen på Mindre liror och Storlabbar i Bohuslän klingade oupphörligt. Snackade litet med Martin och Jan-Åke som intagit min gamla favoritplats utanför och i lä av Hajd 2.

Fick kika i min tub på fri hand, när två Mindre liror passerade söderut. Övervägde att möta Bernt och sätta oss i en av de gamla skytteskårorna på andra sidan vadet. Men dom är trånga, obekväma, oskyddade.

Blev istället en vindskyddad och solig plats, skild från alla andra skådare av ett stort stenblock. Aningen låg placering och inte med samma vidvinkel som från hajden. Men lugnt och fint.

Kunde spana in första guldägget, en STORLABB, rastande på en sten på Bolleskären. Lifer och whiskyn i hamn för Bernt.

Blev litet väl lugnt och jag tyckte mig höra oroliga röster bortom stenen. Sprang bort och frågad Martin. Jo, en Balearisk lira i 10 min sakta mot S. Så mörk att det diskuterats om Grålira, men nu säkerställd. Och de väntade rapport söderifrån på Vinga och ett gäng anförda av Magnus U och Musse.

Hur kunde jag missa!!! Med tunga steg och sinne återvände jag till Bernt. Han tog det med knusende ro och njöt av allt annat. Jag bet ihop och såg i diset utanför Södra Bolle helt kort något som kunde vara en Grålira eller …!? Så nackskottet, BA från Vinga, Balearisk lira!

Men så plötsligt rakt utanför oss den BALEARISKA LIRAN. Bernt med på noterna. Ny lifer och whisky!

Det visar sig att larmet från Vinga var att de sett den långt i N och att den dragit norrut mot oss.

Härligt och inte en Hönöfärd på nästan ett år utan en Balear.

Så färden hem med färjan en triumffärd.

GÖTT

Uppbyggandet av alla mätbara/fysiska egenskaper upphör vid en tidig ålder – och börjar allt brantare luta nedåt tills…

För att undvika svarta pister i skidbacken krävs många beslut och modifieringar. Men då kan man också få en fin och behagfull nedfart.

Det behöver inte bli en tom himmel

eller en bortvänd

Utan en något suddigt men ändå sjungande

och du

har det bra – i utförsbacken.

Träffade Jörgen P häromdagen, legend från Romaskolan, mkt bra lärare, snäll och sträng! Så fick han mig på andra tankar kring min JAKTFALK i Paviken häromsistens. Ändrade snabbt till PILLE, kanske “calidus” som ofta blir till antingen TARTARFALK eller JAKTFALK. Och, tack till Jörgen, nedförsbacken blev mindre brant.

Tidigare hade jag aldrig, med min syn, hörsel och kunskap gett med mig. Idag vet jag att vara pragmatisk. Visst kan det ha varit men …

Läs om STÖRRE LIRAN vid Hovs Hallar så förstår ni.

Det känns grymt gott att med Anders da´n därpå kunna fånga in 100% DAMMSNÄPPA, LUNDSÅNGARE och AFTONFALK — nästan som att klara

SVARTA PISTEN 

Bernt tipsade föredömligt. – Och fotade!

Sista dagen, 25 april i paus mellan städ och packning. Gjorde ett misslyckat hugg i hotande regn. Drip-drop-DIPP Blev OstAnders istället.

Repade mig och det blev bra (men overloaded, 2X20+kg!) tur per 52:an, flygbuss, gm Security u.a. och Braflyg. Anders härligt på plats och vi storhandlade innan hem ljuva hem! Oj va´fint. En blixtobs på Ringtrast vid S Visbyrondellen som grädde.

Knappt uppackade så dukade Anders smörgåsbordet med denna höjdpunkt.

Snabb cykling till N Paviken, men DIPP igen. Har jag sänkt mitt blodtryck för mycket?? Mår ju bra, men har jag förlorat stinget?

Men en viking ger sig aldrig. Krigade den 27:e till mig Fiskgjuse, Småfläckig sumphöna, Sävsångare mm i kamp med Anders och CalleT. Och den 28:e stod kampen mot vädrets makter…

Gråmulet, regn, +4 och V 10sm! Men Skärpiplärka, Lappsparv, Småspov mfl bonus!

Sedan radades rariteterna upp på Sudret och Närsholmen, Svartbent strandpipare, Fältpiplärka, Svarthakad buskskvätta, Gulhämpling, Dvärgsparv… Anders lockade och kryssade i dagarna tre medan jag kallsinnigt blev vid min läst. Gastkramande känsla att jag var passé.

29 april med soligare, varmare, mindre blåsigt – och började med en aptitretare, PUNGMES vid Paån. Senare promenad till Paviken med Eva och enbart handjagaren.

Hade precis passerat stättan ned mot S Paviken, när en falk kom glidande över axeln ned mot sjön, stor men märkligt kontrastlös. En uppskrämd tofsvipa diminutiv och falken drog norrut längs östra sjökanten. Gjorde ett sannolikhetsöverslag, Pille, ungfågel, kanske av östligt ursprung.

Hopplöst läge, så Eva och jag vegeterade kanske i 20 min i S änden av sjön, innan jag uppmärksammade litet tumult i N änden. Vid pilbuskaget vid Idåns utlopp i sjön hade många fåglar samlats i hopp om enkel mathållning – där var falken, drog runt och drog upp allt. Trots avstånd och bara handjagaren en känsla att detta kunde vara en jaktfalk!!!!

Litet loja vingföringen, nästan ryttling några gånger, långa, breda aningen trubbiga vingar, lång stjärt, långsträckt kropp med breda höfter. Allt men ändå måste mer till!!!

Drog mig närmare upp utefter strandkanten. Och falken hade vänligheten att möta på halva vägen. Lattjade runt med allt flygande över några vassöar inom 100m från Eva och mig. Och där satt den med sin smala och otydliga mustasch och kontrasterande MÖRKA ARMTÄCKARE! – JAKTFALK (kanske samma fågel som på Öland, där den saknades 22 – 29 april!)! Tom Eva med blotta ögonen “kände igen” från Reykjavik 2/11 förra året.

Och definitivt tillbaka på banan. 155 arter i år.

Arla morronväkt 10 april. Gympa, frukost och ned till Centralen.

Eva på tåget strax före 8. Hinner fixa så hennes mobil funkar med tågets WiFi och kasta mig ur järnvagnens käftar i sista stund. Istället för Evas väninnor och Örebro blir det Östra sjukhuset, Härlanda tjärn och Brudarebacken.

Där flera prominenta skådare, något upphetsade – det har obsats 10+ Ringtrastar i gryningen! – och precis när upplysningen nått mina öron flaxar två svarta med vita bröst förbi. En ivrig fotograf jagade in i ett snår. Det tjackade väldeliga och åtminstone fyra Ringtrastar flög iväg.

Lugnet lägrade sig på kullen och alla skrockade trastligt belåtet. Än ljudligare när årets första Fiskgjuse attackerades av ytterligare en Ringtrast – en riktig Ringtrastfrossa.

Avslut med fina sången av Forsärlehanen i Delsjöbäckens översta fors vid Töpelvägen. Kul att tänka att David och jag såg vår första Forsärla, 1979 på hösten vid Brudslöjan, en liknande fors på Hunneberg!

11 april och “sovmorgon”, 0400!

Bernt organiserade grymt bra efter min individuella start. 0630 5an till Bögatan. Där stod Anders med caretan på vid gavel – bara att plocka in och veckla ihop sig – för vidunderliga 1,5 h över Väsjötaslätten – Alingsås, mitt fädernehem, Dovhjortar, Rådjur och nästan till Myråsen, där morfar växte upp!

Vi landade på Fågeludden i Billingens sluttning och Hornborgasjöns NO-hörn. Jämfört med förra året ett insmickrande fint vårväder. Vi kunde bestiga rotundan och i lugn och ro spana in mängder av godsaker, som toppades av tiotalet SVARTHALSADE DOPPINGAR, några nära och fint och en RÖDGLADA, som svävade över dungarna på andra sidan sjön.

Undra på att matsäcken smakade och samtalet smattrade. Förra året hackade vi tänder.

Litet hybris missade vi naturligtvis avfarten till Trandansen och fick en sightseeing förbi ganska rotiga lantbruk, fjärran den blomstrande jordbruksbygd vi åldermän mindes!

Framme ett kacklande och trumpetande. Ett virrvarr av skådare, Bertil P, Classe H mfl och fåglar. Bland ca 5000 Tranor slet vi fram 10 SPETSBERGSGÄSS, en Bläsgås, en hybrid KanadaXGrågås, 3 Bruna kärrhökar, 2 Havsörnar som russin i kakan.

Traditionsenligt avslut uppe i Flisens fågeltorn vid sjöns utlopp, där koordinaterna för sjön också ligger. Mycket fint, Fiskgjuse och Fjällvråkar kalasnära och ytterligare en hybrid KanadaXGrågås.

Bernt (och Anders?) nådde 99 årskryzz – förargligt att vi missade Mindre sångsvan, trots att vi passerade Trandansen en gång till för Anders kvarglömda kånk.

Så denna turs – en helt fantastisk sådan! – svanesång mot solen som sänkte sig i väster!

Stort och varmt tack till Bernt, arrangör och Anders, chaufför samt båda excellenta skådarkamrater!

8 april och lugna puckar! Kolliderar med vintertid i tvättstugan. En timme försenad blåsig promenad uppför Brudarebacken. Ingen Ringtrast men sjungande Trädlärka, rastande Lappsparv och på nedvägen vid Delsjöbäckens övre forsar de vassa visslingarna från en grann Forsärlehane.

Kastar mig på 5:an till Valand och Domus för räkor och kylling samt givet några 7,2 av bara farten. Lagom att knö sig in mellan två barnvagnar på bussen. Krystar mig ut redan på Vidblicksgatan.

Steker så 8 rödspättefiléer, rensar 1 kg räkor, bakar en banan-och chokladkaka… David ringer och vi bestämmer 0530 imorron – destination Varberg.

9 april och upp 0330. Hinner storgympa, frukost, tvagning och adekvat tarmtömning. David har stora bilen och komforten omsluter oss. Vi får fint snack och passerar “grävlingsstråket” söder om Kungsbacka – minst fem överkörda djur, innan ett iskallt Gubbanäsan. Åtminstone jag hade satsat på typ försommar!

Ändå lyckades vi fånga in det mesta och bästa som bjöds, de första Kentingarna, några Sulor, minst två Toppskarvar och ett hyfsat drag av framförallt Ejder, Sjöorre och Smålommar.

Batteriet i kameran var urladdat så mina förhoppningar på litet sträckbilder grusades. Istället blev det tätting-flogg på Näsan och i Bengtssons häck, Mycket Gransångare och Rödhakar, Stenskvättor och årets första Lövsångare. Inte det riktiga losset men…

Reservatet förnekar sig dock aldrig. Redan vid gamla fågeltornparkeringen utmärkte sig Skärfläckor, Vitkindade gäss och Kenska tärnor i sällan skådad mängd. Några Rödspovar lyste grant i gräset.

På vägen till VOF-utsikten laddade vi med varsin McMenu. Mumsande spanade vi in Brun kärrhök, Fjällvråk, Fiskgjuse och några Spetsbergsgäss. David lekte med sin laddade kamera och jämförde med mobil + tub.

På ganska exakt 700m vann mobil + tub under rådande omständigheter. Men ganska sanslöst att det blir så bra i båda fallen.

Vi började fundera på refrängen. Hässleholm och ev Mindre bergand lockade inte, men kanske Utteros och 2 Ägretter? Micke Nord dök upp och sade att de lyft och dragit norrut. Och så fick vi litet flyt, rakt framför oss som från ingenstans. Och plötsligt kryllade det av dragare – också som från ingenstans.

Vi drar norrut. Via gamla Varberg blir det en avkopplande tur till “hem ljuva hem”, men fortsättning följer imorgon.

Ny era på G?

Eller – undertecknad, för första gången utrustad med en “riktig” kamera.  Snapshots rätt ut genom köksfönstret. Skatan i relativt bra väder, ringduvan i svår dimma/dis. Båda på ungefär samma avstånd, ca 100m!

Läckert tycker jag, även om epitetet “kanonfotograf” lär dröja om ens…

Kan väl tycka att 50 år av “hård”skådande omfattar några “eror”. Definitivt en ny era för mig, den med kamera, om än sent i livet. En annan var kring -75, kikare och -80, tubkikare! Andra paradigmskiften kan jag väl avläsa i något mjukare mindre tekniska termer.

Fågelmässigt borrade jag litet med en presumtiv Engelsk Sädesärla, Motacilla alba yarrellii i Slottskogen. Ryktades om den redan 28 mars, då Lennart H fotade en intressant Sädesärla vid Stora Dammen.

Här ser man att bröstlappen är litet flikig i nederkanten och går bakåt som en axelklaff. Man ser också mörkgrå bröstsidan och anar mörkgrå rygg.

Här ser man mörkheten på ryggen som mörknar mot hjässan, men ännu inte är lika mörk som hos en fullt sommarfärgad gammal hane. Man ser också de utbredda mörkgrå kroppsidorna, som inte förekommer hos nominatformen.

Ytterligare en bild på ryggfärg, flank, bröstsida och axelklaff. Så en bild med en normal hane “alba” i förgrunden.

Här använder jag tekniken och preciserar ytterligar. Observera också hur nackdoket går långt ned och diffust övergår i ryggens svärta. Tredje tertialet ser också aningen sliten ut. Sammantaget indikerar detta en 2K hane.

Naturligtvis går det aldrig att vara 100% vad gäller “smutsigt” DNA, när det gäller så närstående former. Men det är ett typiskt, plats, tid, ursprung – inbrott av en art/ras som kan breda ut sig hos oss. Så här års och kanske litet extra just i år har det också flödat in,

1. Ägretthäger, Casmerodius alba. Redan etablerad häckfågel på Gotland. Finns också en liten tendens till hybridsvärm med Gråhäger, Ardea cinerea. Lustigt nog finns en sådan redan i Florida för de Nearktiska parallellarterna där!
2.   Svarthakad Buskskvätta, Saxicola rubicola. Många par, bla i Göteborg och på Gotland. Häckar sporadiskt i S Sverige och sedan länge en häckfågel i Danmark.
3. Brandkronad Kungsfågel, Regulus ignicapilla. Är numera häckfågel i Skåne och sporadiskt i övriga södra Sverige.
4. Trädgårdsträdkrypare, Certhia brachydactyla. Har sitt stronghold i V Skåne. Häckar sannolikt.

Bar å let, som Stenmark sa´!

Vinter hade vi några dagar i januari.

Men ändå kändes det som bokslut tisdagen 22 mars i Fridhem. En bedårande morgon, stilla, lättande dimma och en frostnupen gammelskog som sakta tinade i den stigande solen.

I utmärkt sällskap av Bernt som spänstade på buss 18 kl 0600 i Brunnsparken. Och redan en halvtimme senare vid stora torrgranen, favoritträdet, fick vi lyssna till trumningen från den Tretåiga hackspetten. En hona, även hon trummar och jag kunde spela upp läten för Bernt, en litet avkortad spillkråkevirvel.

Tänkte inte på det, men givetvis “svarade” hon när jag spelade upp lätet. Vi fick också tillfällen att jämföra med minst 3 olika Större hackspettar. Tyvärr kunde vi bara möjligen skymta henne i granen, högst upp. Tretåar är inte rädda men har ändå ovanan att krypa bakom trädstammar.

Blev ett härligt farväl till vintern! Och dax för våren!?

Hämtade Operabiljetter på Påskafton, Madam Butterfly, och passade på att kryssa Silltrut vid paradporten för vårtrutar, Göta älvbron.

Annandag Påsk i pausen på den kanonbra Madamen, min första Opera(?), kilade en Mink längs kajen. Kolliderade nästan med några flanörer. Päls till Operatörerna!

Breaket, 29 mars i Kärralund! Forsärleparet på plats och jag fångade dom nästan med nya kameran. Taltrastar sjöng, Gransångare smög runt och en Sädesärla passerade – Gött!

Morgonen därpå gick “hemliga” Gbg-larmet. Fångade upp det några timmar sent. Brudarebacken, SVARTHAKAD BUSKSKVÄTTA och RÖD GLADA, så förargligt nära gårdagens raid!!!

Masade mig iväg i dis, regnskurar, aprilväder i kubik. En bra motionsrunda, om inte annat. Många skådare och ganska förvirrat, en, två, tre fåglar, flög hit och dit. Beredd att sänka det hela som några Sävsparvar. Precis som Jörgen och Stellan försökte göra med Davids läckra Svarthake på Hamratippen annu dazumal!

Men till slut satt dom där, ett par, och visst, häckning vad det lider!?!? Men mina fotoplaner?

Da´n därpå 31 mars, alltså inget aprilskämt

Ja, ja ger jag inte upp, sååå…

Och till er alla ge inte upp mig!

Försökte hinna tipsa David om Rödgladan som drog Mölndalen!!!

Torsdag 17 mars och jag skulle revanschera mig för mässfallet 6 februari på Amundön.

Hade hoppats på en sådan här morgon!

Men så här såg det ut till morrongröt och gympa!

Nå när jag steg av bussen vid Lillövägen och ställt mig på bron ut mot Storön, så drillade sånglärkor, tofsvipor jamade och en mindre hackspett trummade – och man såg handen framför sig.

MEN – inga skådare!? Jag attackerade två damer, som gärna hängt på en fågelskådning, men var på väg till jobbet. “Titta bakom huset” sa en av dom.

Och där – 42 härligt rustade och förväntansfulla.

Fantastiskt! Kredit åt de 42 och entusiaster som Inger och Stig. Hörde ett rykte att majoriteten av GOFs aktiva medlemmar är pensionärer? – men ändå, denna gråmulna förmiddag.

Det stora gänget var inspirerande och livgivande. De hälsades också välkomna, redan vid bron, av vårsång från nyss nämnda fåglar plus bl.a. gröngöling, bofink och stare. På ängarna gick några vitkindade gäss. Enstaka grågäss, kanadagäss och sångsvanar hördes mer genom diset än de sågs.

Vi vandrade ut genom “sago”skogen, vars mossbevuxna gammelträd lyste gröna. På udden mot Lillön och Askimsviken var det full gång på småskrakar, gravänder, ejdrar – praktfulla hanar kråmade och krumbuktade.

En skarpögd upptäckte dagens raritet, en smådopping i vinterdräkt. Blev nyttig gnuggning i artkaraktär. Det var litet överraskande att se den på redden med några ejdrar. Några blev inspirerade att ge sig på det ultimata, att bestämma diverse vitfågel i udda dräkter. Lämnades åt “proffsen” medan övriga gick vidare.

Stopp vid Snorkeludden och utsikt mot Västerhavet. Den utlovade skärpiplärkan slank skyggt iväg, men dök snart upp igen. I övrigt fågeltomt, men 42 par skarpa ögon hittade snart en häger, några tranor flög förbi, på vattnet skäggdopping, storskarvar, en tobisgrissla.

100 m förflyttning och härliga Drottningviken för gott kaffe. Lä och nästan ingen vind, när hände det senast? Inget väder för rovisar berättade jag, när en ormvråk seglade upp över oss. En grann börringevråk, pedagogiskt och lärorikt.

Återfärden gick längs sydsidan. Rekordlågt vatten gjorde att vi kunde följa strandkanten hela vägen. Man fick passa på sina steg bland halkiga stenar och sluddrig tång. Typiskt nog fanns det storskrake och knipa i Kungsviken.

Vi jobbade på tättingar kring resterna av sista bosättningen på ön. Mesar, trastar, gärdsmyg lät och sågs fint.

Avslut och avsked där det började – på bron!

Stort och varmt tack till er alla, 42!!

Torsdag 10 mars.

På alerten redan före 0800, när en käck yngling kollade om huset skulle klara Västlänkssprängningar. Båda kunde vi ta buss/spårvagn sekunderna efter pansjogränsen, 0830! Eva 8:an till träningen på Olskroken, jag 18 till ändhållplatsen Fridhems kyrkogård.

Lugnet efter morgonens första strid hade just lagt sig på 18. Gentlemännen på ena sidan gången med eldgafflar i ryggen och spatserkäpparna i attackläge. På andra sidan de eleganta damerna med paraplyernas spetsar blottade. Tillsammans blockerade dessa alerta åldringar det bekväma och rymliga handikapputrymmet bakom chauffören.

Mellan Valand och Backaplan ersattes de successivt av resliga somaliskor med strids(förlåt! barn)vagnar och pigga peshmergas. Det vilda Hisingen anträddes, fruktat och omtalat redan i sagorna för 1000 år sedan!

Allt så fridfullt och vardagligt för den lomhörde och skumögde 70-åringen. Efter Selma  Lagerlöfs torg hade jag privatchaufför och egen buss. Lyssnade på Iphonen till Tretåiga hackspettens tunga hackning och litet mjukare kick-läte.

Lät historiens vingslag flyga mig i tiden, från 1000-talet till 2 juni 1975!

Vi bodde i Umeå, Eva hade lånat Berndtas frus cykel och jag gränslade den tyske tandläkaren Hans Radenz hembygge, ett livsfarligt samfärdsmedel och med David på min rygg. Svindlande fint på Tavlefälten. En Tjädertupp vankade hotfullt i vägrenen och vi stannade vid en liten bäck med Vattennäbbmöss.

I ett träd satt en praktfull Rosenfinkshane och visslade, Lifer!! Så flög en spett över vägen och satte sig på en trädstam – med helgul keps! Tretåig hackspett, Lifer nr 2!!

Ytterligare några vingslag och 26 december, annandag jul 1992. Traskade upp i skogarna kring Laggarbacken norr om Alingsås. För att sänka något av julbordets utsvävningar. Den knackade intensivt, inte i mitt huvud, utan en med gul keps på huvudet, en hane Tretåig hackspett!

Två svårslagna möten med den tretåige. Såg den annars ganska mycket under Umetiden, satt ofta i låga tallar i myrkanter, liksom den Större. Kunde gå runt större myrar och räkna, om jag minns rätt blev det i genomsnitt 1:5 till den Störres fördel.

Under min Göteborgstid har det blivit idel dippar, både i Klippan och i Fridhem, trots regelbundna rapporter och besök. Men den här gången! Full av optimism debarkerade jag bussen i gnistrande solig marsförmiddag. Den remarkabla Gammelskogen – så nära storstaden – bjöd in till skogsmesar, hackspettar, korsnäbbar… Spetten, en hona, tryggt rapporterad från gårdagseftermiddagen!

Men ack – 2 rapphönor ur GOFs vassa besättning, rapporterar i skogsbrynet på väg till bilen, Ingen spett, man måste ha tur, men fina obsar på Tofsmes. Glatt humör hos damerna, men jag får dåliga vibbar. I frustration väljer jag fel stenmur in i skogen. Spelar ingen roll, lättgånget förutom litet vindfällen. Bofink och Svartmes sjunger, Mindre hackspett trummar, Mindre korsnäbbar mumsar grankottar, nog är det vår och storskogskänsla.

Och så plötsligt tränger något annat på – sovsäckar, kläder – ett tältläger! “Farliga Hisingen”.

Viker västerut och hittar en stor död gran, samma som spetten satt i igår. Ser också den rätta stenmuren och står på rätta stigen. Matningen, “target place”, bör ligga ca 100m norrut. Detta bekräftas av en kille från Gällivare, som dyker upp. Har sett mycket Tretå i sin dag, men inte denna, trots att han bor nästgårds, Brunnsbo, och letat många gånger. Ytterligare nedslagen går jag bort till matningen och tre till missmodiga. Huttrande i skuggan under de höga gammelträden tröstar de sig med Tofsmes, Svartmes mm.

Jag turar runt litet och njuter trots allt. Så tack till Fågelguiden och Iphonen, ett karaktäristiskt kickande. Rusar till matningen – ingen där, rusar till “torra” granen – ingen där. Tillbaka till matningen och där är i alla fall Tretåiga hackspetten.

Så jag får väl säga om Hisingen som Lövis om Sverige

Frid i hemmet