Olof Armini om fåglar och natur

Jadang är ett inneuttryck på club-300, typ “där satt den”. Med mina alla gåshybrider ( senast kejsar(?)gås derivatet vid rödhalsdraget i våras!) kom “jadang” väl till pass idag.

I växlande regn stod jag ut till lunch men då kastade jag mig tappert på stålhingsten för att äntligen spana av lite grann. Inte upplyftande, dugget pepprade okularen och dippade grymt på mandarinen i reservatet, bara några missfärgade årtor. Cyklade bort till nordändan av Paviken. Fint med nya spången, men inget i fågelväg. Tillbaka vid infarten mot Kronholmens gård. Några vitkindade på fältet ut mot Paviken. Med rutinen och envisheten hos en sann veteran, torkade jag kikaren återigen och drömde om något annorlunda.

*JADANG*

Där var något. Litet halvskumt men kunde snabbt sortera bort tidigare fynd av avvikare (som jag redogjort för i bloggen) och fann snart två linjer som klart indikerade en hybrid Vitkindad gås X Kanadagås. Kopplingen till vitkindad gås är uppenbar på Anders foton. Givetvis slängde han i sig lunchen och kom på stört, brännande både fett och en räcka underbara foton.

Man ser på några foton att det finns en demarkation mellan svartare hals och brunare bröst, att kindfläcken ligger åt kanadickhållet liksom ögonmasken. Finns väldokumenterat om just denna hybridform på nätet (även från Sverige). Gå in på nedanstående länk och länka vidare så är eftermiddagen räddad! 

http://www.flickr.com/groups/hybridbirds/discuss/72157606010408237/

Följer upp med några intressanta intuitioner. Funderar på någon av dvärgkanadagässen i den i Amerika separerade “Cackling goose”- gruppen , Anser hutchinsii. Näbb, färg, konstitution och icke att förglömma att auktorer tror på nära länk mellan barnacle och hutchinsii!!!

Till slut kan man nog tänka att tidigare skumma vitkindade, som jag nämnt med en “wash” av detta utseende är återkorsade individer alltså hybridXVitkindad gås. Allt detta finns också diskuterat på nätet.

Tack Anders och JADANG!! 

PS Har bonusat bivråk och lärkfalk på Gotlandslistan.

Innan dråpslaget i Sysne på måndagen fick man ta emot några saftiga jabbar från Sandön på söndagen.

De fina fotona på en svarthakad buskskvätta med “stenskvätte”stjärt sög mest.

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/216695.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/216696.jpg

Som jag tidigare nämnt är svarthakad buskskvättekomplexet ett av många rotiga och roliga getingbon när det gäller raser och arter.

Några taxa med så här mycket och mer vitt i stjärten är de “goda” arterna, Stoliczka´s Stonechat Saxicola macrorhyncha och Whitetailed Stonechat Saxicola leucura båda från Pakistan – Norra Indienregionen.

Det finns hybridzoner mellan dessa och taxonen maura och indica, raser ur det östliga svarthakad buskskvättekomplexet, Vitstjärtad/Östlig svarthakad buskvätta Saxicola (torquata) maura. Man kan gotta sig i detta runt Delhi, inte så farfetched – hö!

Variegata är ett taxa som tillsammans med det närliggande armenica ofta kallas Caspian Stonechat Saxicola maura el torquata variegata/armenica. och alltså mycket väl kan ha kommit i samma skjuts som den Gröna biätaren!! 

Intressant är att det finns en beröringszon i Turkiet mellan Caspian Stonechat och den västliga Svarthakade buskskvättan Saxicola torquata rubicola/hibernans. I norr är ju Östersjön barriär mellan häckande rubicola i Skandinavien och häckande maura i Finland.

Såväl variegata som armenica anses som förbisedda vagranter i “vår” region. Förutom variegator med tydlig stjärtteckning är de synnerligen svårplockade mot “vanligare” maura, men ännu svartvitare vs Västlig Shb.

Nedan foton från övervintringszon som illustrerar

http://www.batumiraptorcount.org/santamart0001.jpg

http://www.charliesbirdblog.com/~charlie/KWI24feb05/variegata.jpg

Generellt övervintrar variegata, armenicus och maura i nämnd ordning från Röda havet till SE Asia. Således njöt jag minst en fin hane variegata på El Gouana golfbana norr om Hurghada 14 jan 2008!

Tala om att resa sig på tio!

Fick följande klämkäcka mail från en av “lojalisterna” som skulle undvika Gotland: 

” Ja. Igår kväll lurade jag alltså , efter jobbet,  iväg Anders på sällskap till Lausviken och När. Han hade visserligen granskat yr.no och SMHI samt följt såväl sjö- som landrapporten hela långa dagen. Alla instanser var rörande överens om att ett monstruöst regnväder skulle täcka Gotland resten av dagen och natten. Brandväsendet hade centralt kallat in förstärkning och deltidskårerna trimmat in sina länspumpar i Dalhem, Fårösund, Slite och Burgsvik.  Därtill varskodde särskilt sjörapporten om  minst 9 sekundmeter nordost. Tilltagande.

   Men inte föll mer än några stänk över Visby inte. Inte heller över Sanda. Nåja. Aningen mer fukt på kikarlinserna kanske.  Men Anders har ju inte mycket att göra nuförtiden. Annat än att följa väderleksrapporterna över norra Europa och att själv sticka ut näsan över den nyklippta för att bekräfta eller, på gotlänningars vis, mest dementera radions plumpa utsagor.

    Så vi gjorde en tur längs vingliga våta vägar i min blå Peugeot. Längs diken och åkrar. Förbi traktorer med kepsprydda förare. I sicksack österut. Mot den mest hägrande Närkån där en busksångare sjungit den gångna natten.

    Josef hade suttit där och fiskat under natten. En och annan sutare. Någon id kanske. Inte som mat men mera som nöje. Kastat i fiskarna igen. Och strax efter midnatt hade en busksångare börjat tala från träden på andra sidan ån.

    Men då. Under natten. Då var det stjärnklart, ljummet och vindstilla. Och vid det här laget hade ett halvt dygn passerat.

    Anders påstod att hans windstopperjacka också var regntät. Förbanne mig att jag tror det. Hur som helst tilltog fukten under resans gång. Väl framme vid infarten till Lausvikens norra torn och till Närkåns utlopp fick vi syn på en handfull svanar på en leråker. En svan var mindre. Det var en mindre sångsvan. De andra större. Vanliga sångsvanar. Ganska oväntat med i synnerhet den mindre på en åker i När nu på försommaren. I regnet. Vid det här laget var  vi nog båda överens om att den tidigare fukten eller dugget enligt konstens alla metereologiska regler passerat varje operationellt definierad beskrivning på den typen nederbörd. Liksom varje annan.

    Det återstod blott hoppets flämtande låga mellan oss och nästa begrepp. Skyfallet.

    Hukande under tak i det tomma  korvståndet vid Närkån lyckades Anders, med sin Ipod, locka fram i tur och ordning sävsparv, koltrast, grönfink, vitkindad gås, häger, gräsand, lövsångare, bofink, steglits, grå flugsnappare och – pass på! – rörsångare och – hör upp! – härmsångare!

    Uppgivna och blöta lyssnade vi till sist in en kärrsångare innan det snöpliga återtåget.

–         Vi åker väl hem?  Pep undertecknad. Blöt i håret och underkroppen.

–         Ja vi gör väl det.  Gnekade A. till svars. Fortfarande i upplevelsen av att vind är vatten. Eller om det nu var tvärtom. Men inte var han blöt inte.

Väl hemma i den torra varma lägenheten slår jag upp Svalan och får nära nog en chock. I alla fall en kris. GRÖN BIÄTARE . I Sysne. Det vill säga blott något ynkligt tiotal kilometer från vårt tillhåll i Närkåns tomma korvstånd.

    Och nu var klockan 20.15. Regnet vräkte ner. Och hade så gjort sen någon timme tillbaka. Utsikterna var också oförändrade – regn. Dagsregn, nattregn, spöregn och skyfall.

Men under kvällens lopp kunde jag registrera hur mina fågelskådande kamrater liksom tickade förbi den gröna och, i gott tempo, följsamt rapporterade från lyckan i regnvädret via Svalan.  20.34 Ola Wizen. 21.05 Tholin. 21.24 pastorn och pastorskan med familj…….

    Tack och lov är Olof i Göteborg. Annars saknas snart bara jag själv. Och Anders. På denna lyckans lista.

   Det blev alltså en natt i vånda. Innan vi somnade hade Anders och jag avtalat att åka ut på morgonen. I varsin bil eftersom jag måste tillbaka till jobbet. Anders kan ju lyssna på vädret via radion. Och han har sedan berättat om att natten var fylld av drömmar. En orolig sömn med täta uppvaknanden av att förgäves jaga en liten grön biätare i en skog av mörker och okända faror.

   Själv vaknade jag klockan tre. Klarvaken inom loppet av ett ynka andetag. En timme senare. Prick. Var jag framme vid Sysne. Tord var där i mörkret. Tillsammans med en man som gick på två långa kryckor upp till armhålorna. Han berättade att han sett fågeln kl 03.20 över en talldunge men var i övrigt lite oklar. Talade mer om en sångsparv på Nidingen förra veckan och en död man som flutit upp på samma utflykt.

    Efterhand kom andra entusiaster till plats – en liten grupp tysta sammanbitna män. I maskeradklädsel förlåt kamoflage. Kommando Holger Meins i all ära.

    En timme senare står jag på pass med Josef, Tord och Jimme på sjösidan om vassruggen. Starar vänder fram och åter i duggregnet. Det klarnar en aning och två ladusvalor sveper förbi. Ger en smula hopp om sikt och dag och insekter för tropiska fåglar.

    Spekulationernas timme är slagen gott och väl. Hur tänker en biätare? Nej – hur tänker en GRÖN BIÄTARE? Tänker den alls med sina gnistrande gröna vingar och den där ljuvligt turkosblänkande kindfläcken?

    Såg mannen med kryckorna verkligen en grön biätare 03.20? Då var det ju mörkt. Har den trots allt flugit vidare norrut? Eller frusit ihjäl i jakt på Indien?

    Det är så tankarna går. Fram och tillbaka. Det är kanske ett sätt att mildra spänningen. Försöka förhindra den fullt rimliga och möjliga besvikelsen att växa sig alltför stor och dramatisk. Såhär klockan fem en tisdagmorgon uppfylld av gudsförgätet blygrå skyar. Och min ena stövel läcker. Den vänstra. Förbannat att lagningen släppte häromdagen. Nu rinner det in kallt sumpvatten till foten där jag står och glor hypnotiskt in i en vassrugge på Östergarnslandet när andra fortfarande ligger och sover.

    Så plötsligt. En stor slank och snabbvingad fågelsiluett skjuter upp ur vassen. Mot de grå molnen rakt emot oss. Som en stor svala. ” pjorr…pjorr ….” ungefär. Och jag har nästan glömt hur man pratar. Tungan liksom fastnar mot mjuka gommen. Kinderna är kalla och stela. Men efter ett par iskalla sekunder får jag fram orden. ” – Där är den! ”

Och resten är vid det här laget historia. En god historia som man brukar säga.

Från kafferasten på jobbet tisdag 8 juni”

Sedan pinade jag mig igenom denna enigmatiska och grymma stämningsbild i dis och dugg. Den är mentalt knivskarp. David L förnekar sig inte.

Och naturligtvis inte den andra lojalisten heller. Känner mig som Dracula genomborrad av ett silverkors efter Anders kanonad varav nedanståënde bara är ett axplock.

Gigantisk näbb och stjärtspröt. Svart cilium (mask) omgärdad av blått. Gulröd hakflash. Draperad i grönt med bronsskiftningar. Och undervinge i brunrost.

Kanske har jag hämtat mig en aning?

Väljer en lämplig flytande medicin och försjunker i minnenas nostalgi.

Den “svenska” gröna biätaren ingår i ett superartskomplex, Merops superciliosus.

Detta byggs ofta upp av följande taxa:

1. Nominat superciliosus, Madagascar Bee-eater, för en korsvis flyttning/häckning längs Afrikas östkust, Somalia – Madagaskar.

2. alternans, en utknoppning västerut av ovanstående mot Namibia/Angola.

3. phillippinus, Blue-tailed Bee-Eater, asiatisk från Delhi och österut. Flyttar normalt ned över Indonesien (men kan skvätta västerut för kontakt i Östafrika??)

4. persicus, “vår” grön biätare, från Delhi västerut tom  N Egypten.

5. chrysocercus, i korridor väster ovanstående, Atlasbergen – Kongo. Touch med ovanstående i Libyen och Uganda.

Eftersom Williamsons fågelguide splittade 1 och 2 i Tanzania var jag med på tåget redan 77-78. Fina minnen av persicus över Mwadui-dammarna, samtidigt som jag kryssade vår alldeles egna biätare. Sedan stora flockar nominatformen på korallrev utanför Dar-Es-Salaam.

Blue-tailed har jag dykt på i Indien, Thailand och på Bali.

Men tydligast i minnet är den enda persicus som jagade runt i Sultanphur utanför Delhi, tillsammans med en “svensk” blåkråka, båda på sin absolut östliga limit!!!

Tillslut tror jag dagsfärskt att

A. 1, 2 och 3 slumpas i Madagascar Bee-Eater, Merops superciliosus. Utseendemässigt lika med framträdande vitt supercilium. 

B. 4 och 5 slumpas i Blue-cheeked Bee-Eater, Merops persicus. Utseendemässigt lika och sympatrisk häckning utan hybridisering med A i områden kring Delhi!!!

Ännu mer tillslut så finns koppling till Sysnefågeln och variegatan på Gotska Sandön.

Jag kommer att plåga läsaren vidare med detta!!

Jimme, den briljante hard-spottern har slagit knock-out!

Det bastanta högtrycksvädret har förut mest gett hints om godsaker, på avlägsna öar och i form av stora mängder, tex busksångare. Men så gav Gotska Sandön en försmak av vad som finns och komma skall, full hand med Sveriges andra variegata  i topp och nu börjar de droppa in, tjugo-taggarna!!

Grön biätare i Jimmes hemmamarker kring Sysne, och med god hjälp av blomma och tårta i lyckat eftersök!

Den första i Sverige sågs för nästan exakt 50 år sedan, 1961 2 augusti i Stockvike. En vecka senare sågs den i Klintehamn.

Får be om en repris. Den här kan ta två veckor att förpassa sig till västra Gotland och ligga och tråla över vassarna i Västergarnsviken eller Paviken den 21 juni, första morgonen jag kliver ut i mina “hemmamarker” på mycket länge!

Hysteris språkliga härledning är livmodern och syftar till ett specifikt kvinnligt uppträdande. Detta blir i högsta grad manligt i fågelskådarkretsar i dagsläget. Massivt varmluftstryck från öster och kärv kylig nederbördsfront från väster och över Sveriges östkust mötas de. Öland och Gotland har det här läget i dryga decennieintervaller!!! Rapporter hittills överväldigande med stäppflyghöna på G och stäppvipa redan här! Spä på med alpjärnsparvar, blåstjärt och häcksparv.

Vilken utmaning men samtidigt förlamande, som beskedet att präriemåsen är åter i Västergarnsviken!!! Den som aldrig fanns!? Man kan bli hysterisk för mindre.

För att hålla “livmodern” stången så sansar jag mig kring den högst substantiella svarthakade busken igår på Brudarebacken. Jag hittade den inte idag utan fick nöja mig med ett antal vanliga buskisar, trummande hackisar, en ortolan, råbock och antågande Göteborgsväder à la Bergen, regn, regn och åter regn.

Sverige “drabbas” av två prototyper svarthakade buskskvättor:

1.Västliga

som ligger nära att etablera sig som häckfågel i Sverige. Har häckat och det finns hyfsade populationer i Danmark. Var själv tidigt på plats på ett strong-hold, Kjaersgaards strand, där min Afrika-vend Kaj har sitt sommerhus. Arten är tuffare att stanna än kusinen buskskvätta men nordliga populationer måste ändå röra på sig. Typiskt är alltså tidiga obsar på våren av först gamla hanar!

Här en riktig tuffing i december samtidigt med hedpiplärkan på Ånäshalvön. Mustig i färgen redan! Jämför man med Brudarebackenfågeln

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2010/large/209762.jpg

så är den senare självklart en ad hona trots att jag skickade in brasklappen om en 2K hane – en lapsus.

2.Östliga

Har också besökt närmaste häckplatsen, Kuusamo i Finland. Av klimatologiska skäl en mer långflyttande population. Finns dock helt stationära och ibland artspecificerade populationsderivat i fjärran östern – ett eldorado för artskapande. Tex finns en vitstjärtad art som ses fint vid Yamuna som rinner genom Delhi och när man “svårar” med variegatus i Halland häromåret är just det vita på stjärten “crucial”.

Här en typisk representant, 1K-fågel på hösten och företrädesvis på vår östra kust – i det här fallet Öland foto signerat Anders.

Ganska ljus, vit haka, ostreckad rostig övergump och hyfsat vitt ögonbrynsstreck. Men…

..sedd så här litet mustigare och kanske inte så självklar.

Alltså jobba på!

Omtumlande och fortfarande toppar jag Gotlandslistan. Tack till alla, framförallt Anders, som signerar ejdrarna men därnäst Janne som ju “räddade” den verkliga hitten, mindre skrikan!

Än mer märkligt eftersom han slarvläst mitt SMS och körde på känn och blev perplex efter att ha sett örnen med Ola och sedan läst noggrannare!

En annan “goding” var praktisköret. Från starten var vi taggade på att klämma – den, hanen praktis bekvämt paddlande förbi fyren. Vi följde dem, en efter en ibland tom fotade,  från Kåseberga – förbi Blekingearkipelagen – genom Kalmarsund – och – så Landsort och ridåfall. “Normala” år går mycket ejder efter Kalmarsund och Ölands norra till Karlsöarna och Kronholmen och vidare norrut. Så icke iår. Ostdrag i vinden och dimma kan vara delförklaringar. Bästa dagen för oss blev 30 mars med ca 8000 ejder på 5h – mediokert.

Praktis då!? Ja , medio april den 15:e hade vi nog gett upp. Undfägnade oss med en vacker sädgåsflock om 12 stora mörka och en liten ljus, spetsbergare. Sedan hårt jobb på “horisontanka” som tillslut blev en klocker vitnäsa i sommardräkt!

Den 16:e med vulkanrök i näsborrarna slår vi till med närobsar på en yngre vitnäsa. Kanon och mycket härligare än igår men med smolket att strax därpå ankommer familjen Möller/Nyström, Thomas, Mariana och Kevin samt Björn L från Solna. Verkar dock nöjda med kustlabb, lite tärnor m.m. Target species praktis – åtminstone för familjen!

Den 17:e samlas samma gäng, familjen förstärkt med Dennis. Sammanbitna, krossade, men ändå inte! Ola W den förbaskade spjuvern mjölkade “våra” ejderflockar på fyra praktisar igår, en gammal hane, två yngre hanar och en hona. Som auktoritet var jag tillintetgjord. Jobbade på som i trans, några kustlabbar i alla fall.

Den 18:e hade vi samlat oss igen och samma gäng hade fint skåd från fyren, skapligt lomdrag, en kustlabb och så var familjen på väg mot hemmet i Dalarna, Anders, Björn och jag softade på sydsidan av klubbhuset. Fint koll på ejdrar, sjöäorrar och dylikt.

Men va faen!! – i en 15-flock ejder. En praktåda!!! Tar den på hals/huvud/näbb. Sprint med tub till pole-position. Jajamensan, flocken tar det lazy, jizzar runt litet och crystal clear. Björn jublar och larmar ut. Den otålige Calle T gasar tillbaka mot Gnisvärd, but too late. Mikael Nils på skjutfältet missar flocken. “Dalarna” nästan i Visby genar ut till Högklint, fångar in ejderflocken och plocker ut ådan! – där satt den!!! “Slutet gott och allting gott”.

Ola W kan och visar upp sig på Kronis 19:e, där han snyter oss på bivråken som tidigare nämnts. Han är förlåten!

Askmolnet gör att Anders och jag med blodad tand gör ett Faluddendrag 20:e. Litet blekt men Falis aldrig fel, ringtrast, rödspov, svartsnäppa och svarthätta på olika sätt nya. Vi träffar också Göteborgsprofilen Lars-Erik N vid Faluddentornet.

I tidsnöd föreslår jag ändå Getoskär på hemvägen. Väl där får det väl bli en rask promenix i fin miljö. Träffar en “hamna svarthuvad” men när vi närmar oss kommer en “vit häger”, ja jag vet inte hur jag skall förklara men alla som tittat oändligt mycket på fåglar förstår nog, det är en svarthuvad mås, men en annan individ med svart på vingspetsarna, 3K. Olyckligtvis står Tina O och tittar på något annat.

Så snabbt återtåg, tiden rinner iväg. Nästan irriterat konstaterar jag en överflygande GULHÄMPLING – men hjälp! Anders bekräftar och lokalen etablerad, så raskt spring till Tina och lika snabbt eftersök. Svettiga får vi nöja oss med “Trädgårdsland” i Stånga och “banken” i Hemse.

Här åter alerte David L, han hittade boet, med Jannes så fräcka gulhämpling hemmavid.

Med litet lätesinterfoliering

http://www.xeno-canto.org/europe/species.php?query=gen:Serinus+species:serinus

så har vi den – eller hur Anders!

Just nu ligger jag på 169 arter – i topp – men det är grym slugging behind och där är Anders med fint!

Jojo – det finns något som kan kallas passiv skådning. Ett ganska omfattande värv faktiskt och riktigt roligt när man gräver i “Old memories” men smärtsamt på gränsen till outhärdligt när man i cyberflödet påtvingas andras för en själv ouppnåliga ornitologiska nirvaner.

Sparvar och järnsparvar har en förmåga att accentuera (Accentor är järnsparvens anglosaxiska namn!!) en skarp gräns skådare emellan. Ta bara de senaste, gulbrynade sparven på Järvafältet eller svartstrupiga järnsparven i Skåne. Euforisk lycka eller avgrundsdjup depression och inget däremellan.

Och nu som ett dråpslag, just när man lyckönskar sig att sluppit från Gotland och den isländska askans grepp.

DÅ – sitter den jämrans sparven på Hoburgen, i skrivandets stund, på andra dagen, hoppar omkring, äter, sjunger

Alpjärnsparven skickligt fångad av David L, alltid på hugget.

Vad tusan har man gjort? Här försvinner tidigare olycksbröder, som Juppen och Tårtan, i rask takt. Första Gotlandsobsen, på samma ställe sågs väl bara av Big Lasse och Grön? Och höstobsen på Högklint var väl ett enmansjobb? Arten har bara setts 14 gånger i Sverige.

Finns ingen medicin mot denna farsot? Jomenvisst, träffade 1981 på Stora Karlsö en ornitopuritan. Jag som Gotlandsny hejdades i min adrelaninstinna raritetsjakt av denne milt försynte man, som förklarade att när han ville höra busksångare så tog han till Siikalahti i Finland med tält! Där fanns fågeln på sin naturliga lokal. En felflugen raritet var i hans ögon detsamma som en lössläppt papegoja.

Jag har sedan kommit att använda den här medicinen, med förstånd, så länge chansen finns sällar jag mig till mobben. Men om – så tar jag en dos.

ALLTSÅ:

Julafton 1985 sitter Eva, David och jag i skuggan av Europas högsta berg Mont Blanc. Två kungsörnar svävar mot den klarblå himlen och vi äter vår matsäck med läckra ostar och pateér. Det är märkligt nog nästan snöfritt på skidorten Val Thorens. Jag har glatt kryssat alpkaja, snöfink och stenhöna och framför oss huserar ca 15 ALPJÄRNSPARVAR.

“tydligt grått huvud och tegelrött på undersidan. Streckad på flanker och översida. Vegeterade på finkmanér. Mycket tydlig vitprickig stjärtbakkant när dom flög. Svart band på hoplagda vingen, Otydlig vattring på hakan. Tydligt gult på undernäbb. Ett visslande/rullande “tjuirr” och bofinklika “jupp” eller kortare, djupare “tju””

Ack hur ljuvt att njuta dessa anteckningar plus några stapplande skisser ur Minnenas Dagbok.

Botad önskar jag alla fortsatt gott tittande och allra mest – förstås – Janne och Anders. Håller tummarna!

PS Har  sedan dess legat i tält vid Siikalahtis strand!!!

Inleder med några ord kring Torsten GP som signerat den fantastiska bilden på de rödhalsade. Kan vara på exakt det stället vi såg dem först. Och omgivna av samma(?) vitkindade.

Träffade TGP första gången i början av 80-talet då Juppen, David och jag stövlade runt på den fasta kalkmyren i norra Fardume. TGP gjorde sammalunda och i den fantastiska sommarnatten upplevde vi gemensamt dippen på dvärgsumphönan som skulle spela där. Året därpå hörde TGP till dem som fick njuta en av Gotlands första kryssbara fjällgäss på Svältholmen. Jag hade upptäckt den flygande vid fyren en dimmig morgon, som denna.

TGP har vid sidan av ett envetet uppbyggt kunnande och en inneboende talang, vad som skulle kunna benämnas fågelskådandets “DET”, att upptäcka och hitta så att medskådarna inte riktigt hinner med och ibland gör inte fåglarna det heller. Beundrarna talar om övermänsklig begåvning, att höra och se det andra inte förmår, medan de missunnsamma flyr till skådandets slasktratt “stringen”.

Själv vill jag rekommendera en intervju med den sympatiske Messi, “världens bäste fotbollsspelare”. Det gäller att välja rätt verktyg ur sortimentet vid rätt tillfälle. Det finns tusentals spelare som springer lika fort, chippar lika bra, slår till bollen lika precist och hårt, men hur många gör 4 mål på Arsenal i en avgörande kvartfinal i CL??

TGP tittar åt rätt håll, går i rätt dunge, fokuserar på rätt saker och har verktygen som krävs, enkelt – kanske men ändå få förunnat. Själv framstår två av hans obsar som min signatur på honom. Gotlands första rödstrupiga sångare på Sudret. Fick aldrig se den själv men hela “storyn” är som en spännande deckare. Lika fascinerande är den fjälluggla han hittade några år senare i hemtrakterna kring Furilden. Den dök senare upp på Östergarns Utholme och den fick jag faktiskt se – från land.

Så tillbaks till gässen. När man går igenom foton på rödhalsade gäss i Svalan ser man förhållandevis får åldersuppgifter typ 2K eller ad. Alla ser så färggranna och adulta ut!

2008 på sommaren dök det upp en ensam rödhalsad med vitkindade gäss i Göteborgs södra skärgård. Debatten gick hög om spontanitet och då ansågs åldersbestämningen av intresse för sannolikhetsberäkningarna. I sanning var det nog vissas förutfattade meningar som främst formulerade dessa beräkningar! Med Uno U i spetsen gjordes föredömliga analyser av foton. Mattheten resp glansen hos vissa fjäderpartier, framförallt huvudet (distinktare med bjärtare färger hos adulta) och pennor (svartare/glansigare hos adulta).

Tillämpat på “våra” gäss fick jag någon gång för mig att två var litet distinktare tecknade och svartare. Det skulle stödja Lennart Ws teori om en familjegrupp. Men så ändrade de vinkel och alas. Vid analys av foton från Svalan upplever jag samma problem.

En annan skillnad som tas fram är att adulta bara har två distinkta, vita vingband medan yngre fåglar uppvisar ytterligare några, diffusare band. Vet inte om adulta kort under ruggningen kan uppvisa dylika “extra” band. Identifierar man utifrån detta blir det aningen lättare med åldersbestämningar i fält och på foton. Titta tex på den här länken http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/154947.jpg

Den föreställer den rödhalsade i Petesviken i somras. Fågeln uppvisar diffusa rester av vita täckarbräm framför distinkta vita vingbandet vilket skulle tyda på en 2k fågel. Eller den här länken http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2008/large/95625.jpg

Detta är en åldersbestämd, 2K rödhalsad gås i maj i Ekoparken, Stockholm.

Så tydliga band fanns också på åtminstone två av “våra” rödhalsade och jag tror på alla, för jag att kan inte säga att jag såg någon som saknade sådana här extra tvärband.

Till slut när man tittar på bilder i Svalan verkar faktiskt en del benämnas adulta fastän de har extraband – felbestämningar???

Så till TGPs blågås. Vi hittade som sagt en hybridgås som i förstone mest påminde om en blågås. Kan ju vara samma som TGP i “brist på annat” lagt under den rubriken. Kolla bara bilder på Svalan och det vimlar av hybrider med beteckningen blågås. Den här fågeln var en ganska “stubby” gås med gula ben och liten klen näbb, helmörk med litet ljust i spetsen. Har den tamurspung är kejsargås en allvarlig kandidat och näbben “vibbar” åt någon branta-gås. Dräktmässigt blågås som nämnts eller kanske stripgås kan vara en part? För kul denna helssäkra hybrid

 http://www.flickr.com/photos/14195020@N08/4072009395/in/photostream/ 

Och här med en av föräldrarna

http://www.flickr.com/photos/14195020@N08/4072009405/sizes/l/

Observera att den inte är ringmärkt!!!

PS TGP ringde från Östersund och tillstod att han använt samlingsbeteckningen blågås och trodde vi sett på samma gås. Vilket ytterligare höjer värdet på obsen!

BALANS

Har tröttat andra och mig själv om att tjata om balansen i alla sammanhang i yrket, i familjen, i livet…

Nu förefaller det mig att balans borde vara en självklarhet i alla sammanhang – annars faller man. Och det är mer intressant att prata om att inte vara balanserad, för då måste man se opp – för att inte falla.

För min del, i fågelskådandet ligger obalansen i att inte ta det hela på riktigt allvar, men ändå vara en så aktiv skådare. Det tar sig uttryck i att “hellre fria än fälla” istället för att “hellre fälla än fria”. Skådarbenämningen på dessa båda tillstånd är “string” resp “sträng”. Idealet är förstås att balansera mellan dessa begrepp, att vara “strong” något som säkert ingen klarar rätt igenom.

Att hantera obalans är att vara ärlig med sig själv och rätta till “snedstegen” och återfinna ett balansläge så man inte faller. Ett bästa tecken att man verkligen gör det är att man trivs med verksamheten, det må vara jobb, familjen, livet – eller fågelskådningen!

Eller vad sägs om:

Sedan jag kom till Gotland för en månad sedan har jag skådat dagligen, åtskilliga timmar. Nästan allt skådande har varit hemmavid så skådartimmar i fält har blivit ansenligt många. Antalet inspanande arter har också blivit därefter och 8 april låg jag delad tvåa (med Calle T) i skådarligan på Gotland bara  efter “ointaglige” Bimbi.

Något som starkt bidragit till framgången var att nästan alltid ha medobservatörer, fa Anders.

Möjligen är man enskilt själv effektivast när man är ensam, men det överbryggas av fördelarna med en skicklig medskådare. Det har varit mycket påtagligt i vår. Nota bene att kungsarten, mindre skrikörnen, från början var en ensamobs. Den “räddades” av att Janne J så rådigt positionerade sig och Per Ola där den borde dyka upp. På så vis “berövade” dom mig en ensamobs som kunnat kostat mer än den smakat enligt balansresonemanget ovan.

Den 9 var det uselt väder och jag körde en del städ. Litet skådande blev det förstås när Anders lockade med att försöka få in småtärna på listan. På vägen till hamnen plockar jag in en trädpiplärka. I hamnen ingen tärna men väl en mindre strandpipare, alltid litet lurig. Tipsade Lennart W som efter ett tag bjöd tillbaka med – småtärna. Så klippte Anders en ladusvala, första svalan på Gotland vid bron Över Paån. Och jag är bara 2 arter efter den “ointaglige”!!

Vi beslutade en satsning lördagen den 10 april. Målet var att genom rätt strategi plocka in arter så att jag hamnade i ledningen, åtminstone för ett dygn och att Anders sällade sig till grabbgänget i Top 6. Kravet var 100% utdelning på förväntade arter och att inte de andra på listan hittade på något.

Klockan sex är jag redo när Anders saabar in. Laddade och utvilade men det duggar och drar ettrigt från norr. Dåliga odds för första arten, orre vid masten i Russparken. Bra odds för att övriga skådare trots lördag blir kvar i sänghalmen. Chock nästan framme vid masten, jag har glömt handjagaren. Senast grejade jag ju jaktfalken i Lågedrag med enbart tub så… och Anders som generöst lägger sin swarrejagare över min hals. Och när det bubblar litet svagt men tillräckligt och vi får en fin skogspromenix i upphörande regn då har vi fått den start vi önskat.

Vi jagar vidare! – next-stop Lausmyr. Bekymersamt tomt på paradarter, svanar, gäss och rovfåglar. Anders upptäcker en flock i fjärran, jojomensan en art för honom, ljungpipare. Full poäng hittills – Men

Så till dagens stora begivenhet men också utmaning. På Nabben, många har kammat noll en del andra har fått jobba i timmavis. Vi har inte råd med varken eller. Vi måste ha rödhalsad gås – och fort. Om vi missar kan det bli ett tungt beslut att bryta för att ge gässen en andra chans på lokaler som Närsholmen.

Anders gör en smart manöver, klyver rakt genom vitkindmarkerna norrifrån via en side-cut. Känns övermäktigt när 4000 vitkindade virvlar runt och landar i högt gräs. Litet Yoga-andning och Saaben kryper fram så sakteliga, vi spanar av så gott det går, jag så orättvist med Anders Swarre. Vi närmar oss vägens slut och får ett fält med kortare gräs men också med förargliga gropar.

Och där ett huvud, blixtsnabbt kikaren till Anders och vi kan göra “Hi5”. Snart har vi fyra rödhalsade på bästa avstånd – efter en kvart. Vi har greppet och pauserar med kaffe.

Laddade tar vi en ytterligare titt på gässen och tipsar Mikael Nils och Ulf N. På Örnkullen tar vi på långt avstånd in Anders myrspovar. Jag svårar litet i skuffen lagom för att spana in en bonus för oss båda, fiskgjuse!

Verkligen nöjda, tänk om vi kunde hitta Gröns blågås. Norr om Austerviken står den! – men nej bara en snarlik hybrid. Högintressant ändå och kommer mer om den och ålder på de rödhalsade gässen på bloggen. På studs kryssar Anders rapphöns och det gör inte så mycket att Närsholmen verkar fågeltomt. Det är den aldrig, jag fångar in en småtärna men Anders får svårt med handjagarn – dagens enda miss. Blir bättre när vi växlar optik och vi båda kryssar Gotlands första silvertärna.

Vid kaffet nr 2 har tiden runnit iväg och för att hinna Hemse före två får vi skippa gladmarkerna till förmån för svarthakedopping i Stånga. Vid nyanlagd damm som vi passerar funderar jag på en kupp, tänk om det finns doppingar. Tittar upp – en rova, Anders bromsar och den glider bortåt.

Ja, ja, jaa Den vinklar och visar hela vingprakten och den kluvna stjärten – rödglada. Jubel för Anders!

Så river vi av Stångdammen med svarthake, gråhake och mindre hack.

Därefter Hemse i bekväm tid och sedan Big Baluns på Mafrids som avslutas med härlig efterrätt signerad Margaretha.

Och vi balanserar på positioner på Gotlandslistan vi aldrig balanserat på förut.

Mycket riktigt fortsatte det!

Janne J och Per-Ola, båda med rutin på Lesser Spotted – PO tom från Bosporen – jagade ut på Tofta skjutfält efter Mattias Gs föredömliga larm. Och fick se örnen, efter beskrivning samma fågel som jag såg, som åter var i sällskap med havs- och kungsörn. Platsen ligger halvannan mil NNV från där jag såg den sist, vid tolvsnåret. Janne och PO hade den på skjutfältet 1430.

Samtidigt och helt ovetande genomsökte Anders och jag “brottsplatsen”. Med fingertoppskänsla hade Anders kastat fram en alternativ strategi – att dra upp till Tofta. Så dax, när vi stod i Pavikens östra torn och mobilens display visade “urgent message Jan Janthe”! Nå, åtminstone jag kunde kosta på mig att inte vara missunnsam.

Blir så en första summeringen. Kan bli mer om vi får en fortsättning. Vi börjar i den änden.

Mindre skrikörnar börjar anlända till Estland i början av april (De första större är något tidigare och kommer i slutet av mars). Av många skäl är de inte särskilt hågad att passera stora vattenmassor. På sin långa flyttväg från och till Södra Afrika väljer de de smalaste sunden, Bosporen och Suez.

I Sverige kan man anta att det sker ett visst influx på våren av gamla och halvgamla fåglar via Danmark över Öresund eller från Skagen till Norge och vidare över Kölen. Mönstret är ett ganska sent uppdykande från mitten av maj och framåt. På hösten borde i alla fall 1K-fåglarna vara av Baltiskt ursprung (dom korsar i så fall Östersjön!), vilket stämmer med “timingen”.

I det här fallet tror jag på en Baltisk fågel som irrat sig ut över Östersjön och hamnat så rätt som möjligt. Dis, dimma och ostlig vind har varit legio. Den har en stark drift att flyga vidare som motverkas av rädslan för vatten, men sannolikheten att den blir kvar är mycket mindre än för de halvgamla örnar som irrat sig hit litet senare på våren från “andra hållet” – tyvärr! 

När det gäller bestämningen så tar jag hjälp av länkar till bilder jag hittat på nätet och hyggligt kan visualisera min beskrivning. Det skall dock poängteras att det inte rör sig om den här örnen!!!

Först när den upptäcktes befann den sig på uppskattningsvis 1,5 – 2 km avstånd. Innan jag såg den hade jag tubat in två kungsörnar i samma termikområde. Hög luftfuktighet på fm gjorde den bra sikten aningen ostadig. Då reagerade jag omedelbart på en liten örn (jfr kungs-o havsörn), kompakt, mörk och med markant “hängande” vingar. Dom här två länkarna kan väl illustrera detta:

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/135095.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/135097.jpg

På den undre bilden finns en ormvråk som jämförelse. Jag hade kungsörn istället och då var storleksförhållandet det omvända. Kungsörnen delar dock ormvråkens uppställda vingar istället för skrikörnens kupade.

När ljuset kom rätt och den lade sig i rätt vinkel kunde man även på mycket långt håll se översidans ljusa täckarfält och det ljusa huvud. Ryggen kunde också på litet närmare håll uppfattas som en litet mörkare sadel. De vita teckningarna är trots allt litet mindre på en gammal fågel och var inte helt lätta att annat än ana på det här hållet.

Mycket nervöst när den några gånger höll på att glida bort i fjärran. Hjärtat bultade när den tycktes närma sig men så vände den på något dumt vis. Den nästan timmen jag stod där kändes som en tuff halvlek i fotboll – för en sextiotreåring.

Så kom den stadigt head-on och jag bad en tyst bön, blinkade bort ögontröttheten, andades lungt. Den vände upp sig, visade först undersidan och gled sedan sakta ned och bakom skogen vid fågeltornet på andra sidan, ca 700 m bort. Jag hann få se översidan mycket bra och de vita teckningarna, handbasblafforna och hästskon över stjärtbas/övergump satt som smäck! Åter några bilder som får illustrera:

http://en.wikipedia.org/wiki/File:Aquila_pomarina_orlik_krzykliwyAM.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/138711.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/136395.jpg

http://www.artportalen.se/artportalen/gallery/images/swe/birds/2009/large/138710.jpg

Den sista bilden visar ljusare täckare och mörkare pennor. Med litet bättre ljus ses detta bättre.

Jag vill framhålla tidens betydelse, att man kan kolla och kolla igen, dräkt, storlek, proportioner… Finns mängder med fallgropar annars. Mest närliggande är avvikande eller missbedömda kungs-och havsörnar eftersom vi har så gott om dom. Havsörnar ter sig ofta “sluggish”, ensfärgade och hänger med vingarna. Och vi som är gamla i gården minns “hängvinge” på Sudret, en liten hane kungsörn som fick mången tillrest skådare att rapportera Gotlands då första skrikörn!

Men å andra sidan om man står och sliter i en trekvart och har sett mängder med mindre skrikörnar så nära som i Sverige och i Estland och dessutom sett tusentals i Bosporen och längs Riften i två års tid, så borde…

Som litet kuriosa och nostalgytrip kan ju nämnas att 1992 sågs första “godkända” mindre skrikörnen på Gotland. Jag fick det stora nöjet att förevisa den för hela tjocka släkten vid notoriska rovisplatsen, Hamratippen! Ingen i sällskapet tyckte den gick upp mot andra begivenheter, röda kustsnäppor, pampiga kungsörnar, läckra aftonfalker och den goda Guteglassen vid Majstre. Trist fågel!

Samma år fastän att halvår tidigare hittade Tudde, David och jag det ca 5e fyndet av mindre skrik i Nepal utanför Kathmandu. Vi förmodade västligt ursprung och inte den sällsynta rasen/arten Indian Spotted Eagle, Aquila (pomarina) hastata, som är stationär från Rajastan och söderut i Indien.