Jämrasparv
Jojo – det finns något som kan kallas passiv skådning. Ett ganska omfattande värv faktiskt och riktigt roligt när man gräver i “Old memories” men smärtsamt på gränsen till outhärdligt när man i cyberflödet påtvingas andras för en själv ouppnåliga ornitologiska nirvaner.
Sparvar och järnsparvar har en förmåga att accentuera (Accentor är järnsparvens anglosaxiska namn!!) en skarp gräns skådare emellan. Ta bara de senaste, gulbrynade sparven på Järvafältet eller svartstrupiga järnsparven i Skåne. Euforisk lycka eller avgrundsdjup depression och inget däremellan.
Och nu som ett dråpslag, just när man lyckönskar sig att sluppit från Gotland och den isländska askans grepp.
DÅ – sitter den jämrans sparven på Hoburgen, i skrivandets stund, på andra dagen, hoppar omkring, äter, sjunger
Alpjärnsparven skickligt fångad av David L, alltid på hugget.
Vad tusan har man gjort? Här försvinner tidigare olycksbröder, som Juppen och Tårtan, i rask takt. Första Gotlandsobsen, på samma ställe sågs väl bara av Big Lasse och Grön? Och höstobsen på Högklint var väl ett enmansjobb? Arten har bara setts 14 gånger i Sverige.
Finns ingen medicin mot denna farsot? Jomenvisst, träffade 1981 på Stora Karlsö en ornitopuritan. Jag som Gotlandsny hejdades i min adrelaninstinna raritetsjakt av denne milt försynte man, som förklarade att när han ville höra busksångare så tog han till Siikalahti i Finland med tält! Där fanns fågeln på sin naturliga lokal. En felflugen raritet var i hans ögon detsamma som en lössläppt papegoja.
Jag har sedan kommit att använda den här medicinen, med förstånd, så länge chansen finns sällar jag mig till mobben. Men om – så tar jag en dos.
ALLTSÅ:
Julafton 1985 sitter Eva, David och jag i skuggan av Europas högsta berg Mont Blanc. Två kungsörnar svävar mot den klarblå himlen och vi äter vår matsäck med läckra ostar och pateér. Det är märkligt nog nästan snöfritt på skidorten Val Thorens. Jag har glatt kryssat alpkaja, snöfink och stenhöna och framför oss huserar ca 15 ALPJÄRNSPARVAR.
“tydligt grått huvud och tegelrött på undersidan. Streckad på flanker och översida. Vegeterade på finkmanér. Mycket tydlig vitprickig stjärtbakkant när dom flög. Svart band på hoplagda vingen, Otydlig vattring på hakan. Tydligt gult på undernäbb. Ett visslande/rullande “tjuirr” och bofinklika “jupp” eller kortare, djupare “tju””
Ack hur ljuvt att njuta dessa anteckningar plus några stapplande skisser ur Minnenas Dagbok.
Botad önskar jag alla fortsatt gott tittande och allra mest – förstås – Janne och Anders. Håller tummarna!
PS Har sedan dess legat i tält vid Siikalahtis strand!!!