Olof Armini om fåglar och natur

Ånyo en litet förarglig obs. Den här gången ett klockrent läte, men ändå.

Och – klockrent förresten – hur garanterat mot diverse grön biätare-derivat, varav åtminstone ett setts i Sverige och på Gotland!? Tror dock att vanlig är marginellt mer lätthörd, särskilt med min hörsel (eller brist på!).

Och gårdagens fågel på Öland får väl nättopp garantera det korrekta i konklusionen, en vanlig biätare. Den kom västerom stugan och drog söderut. Jag hade just nedkämpat en gigantisk myrinvasion och var rejält på hugget – rena pointern. Jag är ju gott bekannt med det rullande/ringande lätet. Men den mystiska dimman svepte in och såg till att dölja fågeln från min falkblick.

Kanske räddade dimman biätaren från den lärkfalk som dagligen härjar bland svalor och seglare över stugan. Falkfränder som stenfalk och aftonfalk har också setts i området i sommar men inte rödisen. Det hade varit något på tomtlistan!

Men biätare är inte fy skam.

Är nu mer än 25 år sedan Lasse J hörde en biätare över Paånsbron. Vi hade inte stugan då så jag kunde inte gräma mig över den missen!

Johan Träff en legendarisk skådare på Gotland och en eminent fotograf. En av de första jag hörde om i början på 80-talet. Han hade ringmärkt skärfläckor i Västergarn.

Häromåret drog han som en tornado genom skådar-Sverige genom att så där litet i förbifarten plåta en piplärksnäppa på en liten byväg på Gotland mitt i smällkalla vinterna. En så remarkabel prestation att den är få förunnat att uppleva under en livsskådartid!

Han har nu haft vänligheten att låta mig publicera några av hans suveräna bilder på rödfalken efter återupptäckten. Visar tidigare påpekade karaktär och lägg särskilt märke till kvarvarande streckade inre handpennor (tyder på 2K!) och de “vitlackerade” naglarna!!!!

TACK JOHAN!

Den så förargligt försvunna rödfalken grämde många.

SÅ – En av öns största skådarprofiler genom tiderna, Stellan H skrällde tre dagar senare – samma fågel i liknande context men 4 mil SW.

Detta föranledde Anders att undra över litet över om man kunde prognosticera en sällsynt fågels rörelsemönster. Om den försvinner och dyker upp igen – var? – i så fall.

Spekulerar vi kring rödfalken, så om den har ett centralasiatiskt ursprung så är den en extrem långflyttare SW till södra Afrika. Detta sydvästliga drag delar den med de allra flesta icke-tättingar som dyker upp på ön. För tättingar är det litet mera komplext.

Alltså bör man sätta strålkastarna på Öland – Skåne – NW Tyskland.

Litet kul var därför när det tidsmässigt lämpligt dök upp en Wilsonsimsnäppa i NW Tyskland förra året. Visserligen 70 mil och inte 4, men rätt fågel, rätt riktning och rätt tid.

Och döm då om när det dyker upp en Wilson 2 juli i år också på samma ställe!!! Och nästan som ett “knock-out – slag”, 8 juli en

AMERIKANSK TUNDRAPIPARE!!!!!!!! – på samma ställe!

Passerade Västergarn 5 juli????????????

För att lyckas i sitt fågelskådande måste man ha en grundkondition som byggs upp av långa timmar av stirrande och letande efter något som INTE finns. Pallar man kommer alltid resultat förr eller senare. Dessutom blir man precis som gäller “vanlig” konditräning efterhand litet “addicted” – endorfinsyndromet.

Lördagen 11 tog Anders och jag ett dylikt pass! Vi drog Ugnen – Klase – Mästermyr – rundan. Få temphöjare, en sj kärrsångare i Klinteviken och några rovisar över Ekstaskogarna samt förstås härligt kaffe och roligt snack.

Till ett riktigt tufft pass hör också samtidiga rapporter på stänkare just utom räckhåll. Dom droppade också in, svartpannade, rödfalk åter, brunglada och en hoper glador!!!

Till grillen på kvällen var vi ändå nöjda och förvissade att nästa gång….

Och visst – morgonen därpå litet dimögda hade vi första ishavsvadarenedslaget i Viken, 60 kärror och 15 spovsnäppor. Ganska normalt, 12 juli men ändå uppfriskande och lindrade “träningsvärkan” från passet dagen innan!

Idag måndagen 13 juli har det spätt på ytterligare, 150 kärror!

7 juli  – ett dj-la datum på Gotland.

Under 2000-talet har bland annat vitvingad lärka och skatgök producerats detta magiska datum.

I år var det så Bosse Fagerströms tur. Inte helt oväntat att denna eminente skådare skulle stå för bravaden. Imponerades förra våren av hans kapacitet både vid fyren och Paviken, gäss en specialitet. Kan man tänka en liten kvällstur efter ett vikariat på Hemse vårdcentral? – i de oändliga, och så spännande buskmarkerna som sträcker sig söderut ända till Sudret.

Själv var jag lyckligt ovetande om vad som föredrog sig denna ljumma sommarkväll. Istället stolpade jag dagen därpå som vanligt ned till hamnen för en morronskådning. I sin lilla plastbåt satt Bertil för att förbereda det annalkande ovädret. SMHI lovade 60 mm regn och stormbyar. 

Han saknade kikare men. – “Mnjaehe rödfalk!?” – Aha, den gamle stordragaren är vid liv. Borde ju vara dags för något à la rödfalk i hans gamla hemtrakter. Och för en skådare av Bertils kaliber är skuttet över pölen inget hinder. Men nej, hans GPS hade hela morgonen pepprats av rödfalk vid Alva strax söder om Hemse. Tyvärr hade han inte lägenhet för mig och stålhingsten dit kändes segt.

Anders svarade efter åtskilliga signaler – fest igår! – Men sedan satt det inte fast. Han kastade in en sen frukost och jag hann lagom hämta in nödvändig information. Bosse hade plåtat med mobilen en klockren hane som försvann sent på kvällen men återfanns på morgonen. 2,5 km utefter vägen från Alva mot Ronehamn.

Bevakas för 10 minuter sedan och Anders driver saaben med ackuratess. En timme efter senaste larmet tas vi emot av synnerligen trevliga skådare. Förhöjer verkligen uppvisningen av Gotlands första rödfalk. 

Anders foton illustrerar

Av förståeliga skäl höll vi oss på vägen och fotoavståndet blev litet väl långt. Ändå framgår flera detaljer bra.

Det var en nästan utfärgad hane. Den hade åtminstone en juvenil inre armpenna och en del andra icke superadulta tecken. Så kanske tämligen avancerad 2K??? För vi skall ju inte börja svåra med fångenskap eller annat trist?

Som sagt i stort en adult hane. Ingen mustasch, otecknad rödbrun rygg, gråblått fält över vingarna, svagt streckad, rosatonad undersida och tämligen otecknad vingundersida. Och en lustig parallell till Lesser Grey Shrike förra veckan vid Nabben – den här fågeln är en mindre version av en tornfalk med proportionellt längre vingar och kortare stjärt. Alltså på engelska: Lesser Kestrel.

NB några hade turen att flukta in artkaraktären VITA KLOR!!!!

Gå gärna in på nedanstående site. Förutom litet tankar kring ruggning, aktuellt i det här fallet ger den rysningar av nostalgi utefter ryggraden.

http://birds.intanzania.com/lost-feathers-from-a-magic-carpet

I mars 1977 gick jag med Eva och David utanför campus i Shy-bush, Tanzania. I luften svärmar av rödfalkar som fångade termiter. Med litet tur en del andra häftiga släktingar men som sagt hundratals rödfalkar till doften av charcoal och bränd majs – uj-uj!

Trots några väderbakslag med hård vind från västsektorn och nederbörd låter vadarnedslagen vänta på sig. Skall fortsätta uppföljningen trots en trög start.

Med julis inträde börjar en del calidris dyka upp. Som mest hittills 11 kärror och 4 mosnäppor. Också en mindre stranpipare som litet udda.

Glömde också nämna bland redan-juni-vadarna på lokalen, såväl enkelbecken som storspoven.

Det skrällde rejält den femte. Tyvärr blev det bara något bortflyende, ogripbart, som så ofta.

Vid sju på morgonen gjorde jag min dagliga sats-yoga på solmattan utanför köket. Då plötsligt ljöd distinkta visslingar uppifrån. Istället för att rusa efter kikaren försökte jag koncentrera mig på lyssnandet. Inriktningen var omedelbart en pipare med vibbar åt tundravarianterna, amerikansk eller sibirisk!? Inte fullt så snärtigt som sibirisk – den kan jag bäst. Hittar den inte med falkblicken.

Cyklade efter yogan ned till hamnen, där Bertil stod posterad på piren. Det vanliga: “Har det vart nåt?” besvarades med några kärror och en gammal dvärgmås och så ett mummel med något om en pipare. “Va, va!!!! Har du en pipare?” Jag apporterade! “Naaee. Något jag hörde flyga förbi.”

I första euforin tog jag det nästan som ett bevis för min amerikanare. Vid närmare eftertanke dock – ej så! Bara en rejäl skräll i fjärran!

Höll på att klippa syrénhäcken. Ett hästgöra som lät sig göras tack vare superba verktyg lånade av Anders. Då bromsar ett vrålåk in och ut tittar en brunbränd amerikan, enligt Eva och – “Det är här du bor” – och enligt konceptet är jag en berömd åklagare och ratatata där ligger jag.

David! – känn dig som Brad Pitt, Sean Penn eller Clintan!!

För det var David L en eminent fågelfotograf, inte bara teknisk skicklig utan också med förmågan att fånga det litet extra som skiljer fotografen från kameratryckaren. 

Jag fick hans samtycke att publicera några bilder som inte bara tydliggör en del identifikationsdetaljer utan också den roliga kopplingen till de båda rosenfinkarna!

TACK DAVID!!!!

Början av juli brukar innebära första “nedslaget”, helst regn och vind från västsektorn. Tänker mig en liten uppföljning iår under juli.

Först en sista-hälften-juni-review. Häckare som skärfläcka, rödbena, större strandpipare strandskata och tofsvipa är alla talrika. Övriga “Tringa”, gluttsnäppa, svartsnäppa, skogssnäppa förekommer och särskilt grönbenan kan var talrikaste vadaren i slutet av juni. Brushanar är periodvis talrika. En och annan mindre strandpipare bland de större och någon roskarl på besök från Utholmen kan också ses.

Så idag 2 mosnäppor och 2 nordliga kärrsnäppor! Det är på gång!

På torsdagen gick larmet, svartpannad törnskata innanför Nabben. Ringde Anders på fredagsförmiddagen -fågeln kvar. Han höll på med en dörr. Så fick jag ett långt samtal från minstebrollan.

Men Eva packade en fin kaffekorg med inköpslista och så töffade Anders in strax efter 12. Hotande åskmoln i horisonten men gott(?) omen med en pampig superadult havsörn över vägen innan Sanda.

Betryggande med några parkerade bilar och några skramlande stativ. Men som alltid litet oro, “Vi hade den fint för 20 min sedan!”. Där sitter Lars K, känd från i våras och am krickan/ägretthägern i Paviken. Och är det månne hans bror Christer K också? Två andra jagar ute bland enbuskarna.

Säkre Anders frölöser så och jag tränger fram på sedvanligt burdust skådarmanér.

Anders hinner allt, upptäcka och fånga såväl action som den SVARTPANNADE TÖRNSKATAN med kameran.

En “klassisk” individ, alltså adult utfärgad. Den satt hela tiden parkerad i den här enbusken och vi fick inte riktigt samma fina klara luft och action på fågeln som kan ses (efter åskvädret) på foton i Svalan.

Men som sagt vi såg och det framgår en del av Anders bilder. Jämfört med alla varfågelderivat visade den följande artunika kombination:

Något mindre (Eng. “Lesser Grey Shrike” Lat. “Lanius minor”) med prop längre vingprojektion och kortare stjärt. Saknar vitt ögonbrynsstreck men har bredar svart mask i pannan och över ögat. Saknar också vit bård mellan vingar och mantal. Vitt på vingen är helt begränsat till handen. Undersidan kontrasterar grårosa mot den vita hakan. Ev anades en liknande “wash” på övergumpen?

Härligt men när vi började hämta in omvärlden hade väldiga åskmoln tornat upp sig. Enorma blixtar skar upp de blacksvarta molnen. Istället för att dammsuga Lausviken på eventuella mongoler och ägretter parkerade vi på Örnkullen i trygg närhet av Faradays bur, bilen.

En sista titt och så bombarderades vi av värsta hagelstormen. Den dammiga bilen blev som en välpolerad pärla och vi kunde sedemera förnöjt passare genom såväl Hemse som Klinte.

Så litet nostalgi. Första gången jag kom i kontakt med svartpannad törnskata var i slutet av 70-talet i Tanzania. Den var säsongvis vanlig och jag minns den särskilt på vårflytt i Mwadui-dammen, som låg inne i Williamson´s Diamonds Mines inte långt från skolan där vi bodde.

En aprilvecka i Grekland var också en uppvisning av mängder av svartpannade, satt överallt på ledningar och stolpar.

“The two-birds-theory” nämns ofta fågelskådare emellan. När jag gick ut på nätet blev jag förvånad över det magra gensvaret.

Fick ett nedslag på google där det nämndes i samband med den ekonomiska krisen och väl närmast betydde “två flugor i en smäll”. Ett annat gav litet mer kött på benen:

The RBT has two main points:

1. The more birders in an area, the more rare birds will be found
2. Rare birds aren’t as rare as they seem but a factor of the number of birders in an area

 RBT står för rare bird theory och nämnde också TBT, two-birds-theory, som synonymt begrepp.

Tillbaka till begreppet hur jag oftast uppfattat det mun till mun skådare emellan. Hur ofta det dyker upp ytterligare en raritet, när en redan upptäckts, ofta en artfrände. Givetvis är det kopplat till punkt 1 och i viss mån till punkt 2, men också att “nedslaget” skett under vissa fysiska förutsättningar som ökar sannolikheten för fler “kopplade” rariteter.

I linje med stämningarna mellan olika skådargrupper, som jag tidigare skrivit om finns det också en two-bird-theory, där det uteblivna s:et skall observeras. Punkt 1 i RBT ökar sannolikheten för “konstruerade” extra rariteter. Upphetsningen av en raritet innebär skärpning och fokusering hos skådarna, men det ökade “tunnelseendet” har också en förmåga att förbise kritiskt tänkande.

Hur som helst kul att tänka på både teoretiskt kring olika rapporter som operativt när man själv är ute i fält.

Uppträdandet av nattsångare och vadare är just nu aktuella och härliga studieobjekt.