Svartpannad
På torsdagen gick larmet, svartpannad törnskata innanför Nabben. Ringde Anders på fredagsförmiddagen -fågeln kvar. Han höll på med en dörr. Så fick jag ett långt samtal från minstebrollan.
Men Eva packade en fin kaffekorg med inköpslista och så töffade Anders in strax efter 12. Hotande åskmoln i horisonten men gott(?) omen med en pampig superadult havsörn över vägen innan Sanda.
Betryggande med några parkerade bilar och några skramlande stativ. Men som alltid litet oro, “Vi hade den fint för 20 min sedan!”. Där sitter Lars K, känd från i våras och am krickan/ägretthägern i Paviken. Och är det månne hans bror Christer K också? Två andra jagar ute bland enbuskarna.
Säkre Anders frölöser så och jag tränger fram på sedvanligt burdust skådarmanér.
Anders hinner allt, upptäcka och fånga såväl action som den SVARTPANNADE TÖRNSKATAN med kameran.
En “klassisk” individ, alltså adult utfärgad. Den satt hela tiden parkerad i den här enbusken och vi fick inte riktigt samma fina klara luft och action på fågeln som kan ses (efter åskvädret) på foton i Svalan.
Men som sagt vi såg och det framgår en del av Anders bilder. Jämfört med alla varfågelderivat visade den följande artunika kombination:
Något mindre (Eng. “Lesser Grey Shrike” Lat. “Lanius minor”) med prop längre vingprojektion och kortare stjärt. Saknar vitt ögonbrynsstreck men har bredar svart mask i pannan och över ögat. Saknar också vit bård mellan vingar och mantal. Vitt på vingen är helt begränsat till handen. Undersidan kontrasterar grårosa mot den vita hakan. Ev anades en liknande “wash” på övergumpen?
Härligt men när vi började hämta in omvärlden hade väldiga åskmoln tornat upp sig. Enorma blixtar skar upp de blacksvarta molnen. Istället för att dammsuga Lausviken på eventuella mongoler och ägretter parkerade vi på Örnkullen i trygg närhet av Faradays bur, bilen.
En sista titt och så bombarderades vi av värsta hagelstormen. Den dammiga bilen blev som en välpolerad pärla och vi kunde sedemera förnöjt passare genom såväl Hemse som Klinte.
Så litet nostalgi. Första gången jag kom i kontakt med svartpannad törnskata var i slutet av 70-talet i Tanzania. Den var säsongvis vanlig och jag minns den särskilt på vårflytt i Mwadui-dammen, som låg inne i Williamson´s Diamonds Mines inte långt från skolan där vi bodde.
En aprilvecka i Grekland var också en uppvisning av mängder av svartpannade, satt överallt på ledningar och stolpar.