Olof Armini om fåglar och natur

Kändes tungt efter jaktfalken när jag gick till sängs med en begynnande förkylning. Men de senaste tio åren trots en växande barnbarnskara har jag alltid vaknat upp pigg som en nötkärna. Och därför litet övermodigt trott mig besitta ett ogenomträngligt immunförsvar. Nu vaknade jag upp med djuphosta, tjockt trögflytande slem och en bedövande tinnitus.

Dagarna har gått med litet förbättring som snabbt förbytts mot nya än värre svackor. Trots det har jag klarat två lunchmöten med Svenskt Näringsliv. Det andra med Mats Odell var mycket lärorikt om den ekonomiska krisen.

I lördags dristade jag mig att ta en cykeltur, Gullbergsvass – Fiskhamnen – Slottskogen. Kanske kunde jag hitta någon av ugglorna på dagkvist, så Eva skulle få se kattuggla och/eller berguv efter sina ugglestudier i somras. Blev inte så, utan intressantast var en kanadagås i våtområdet utanför och söder om Stora Dammen. Den var liten men i färgsättningen tämligen lik “vanlig” kanadick. Alltså var det en västlig “mindre kanadagås”, “hutchinsii” eller möjligen “parvipes”. Geografiskt, om spontan ligger den förstnämnda bäst till.

Hem litet nöjd och sätter mig vid datorn – HEDPIPLÄRKA – i Halland. Kan väl ändå inte vara sannt!? Men pålitliga hittare och allteftersom börjar bilder droppa in, ingen tvekan! Hittar Årnäs naturreservat på Eniro. Norr om Varberg men hopplöst utan bil, med min förkylning. David drog på fågeln i Träslövsläge som sågs dec-96 till jan-97. Turligt nog var den fågeln av rasen “japonicus” medan denna uppenbarligen är av rasen “rubescens”, en jänkare som David aldrig sett. Så tänk om? Det skulle vara för bra för att vara sannt.

1. Att få titta på en utmaning som hedpiplärkan, i naturskön omgivning med chans för fler stänkare.

2. Alltid roligt med persongalleriet som omger ett rejält drag – och det var lätt hysteriskt förstod jag.

3. Att skåda med David som är och förblir oöverträffat. Far och son, vi har skådat enormt mycket tillsammans. Plus att David de facto har en skådarpotential som inte många överträffar.

4. Och den stora bonusen med ett eller flera barnbarn i ovanstående context!!!

Ringde på kvällen och det var inte helt omöjligt. Snuvade, hostade och hoppades mig igenom natten. Snabbt upp med datorn och i gryningsljuset kom första beskedet, fågeln var kvar. Ringde åter Bergsbo och nu skulle David jobba på det. Rastlös väntan innan beskedet, kommer om en stund med ett eller två barnbarn, Lydia och Zacharias. Febril packning av kläder, kikare och matsäck.

Och iväg bar det, alla fyra, och jag fick förtroendet som kartläsare. Vid Väröbacka lämnade vi motorvägen och fortsatte på gamla landsvägen. Bara några små marginella omvägar med tillhörande stopp, backningar och vändningar så var vi framme. Rättare, förstod vi att vi snart var framme, överallt i vägkanten stod bilar. Massor med skådare ute i det mycket natursköna reservatet, nu i sin absoluta prakt sol, stilla och fem minusgrader. Tyvärr med plumpen, ett bolmande Väröbruk i norr.

Både Lydia och Zacci reagerade på farfars iver och ville gå litet extra långsamt. Lugnande besked från återvändande morronskådare, några danskar, legenden Åke A m.fl. Så alltid den där ivern och nästan förlamande beskedet från en litet missmodig skådare. Den drog iväg mot norr. Känner hur förkylningen som jag hållit stången tills nu börjar pressa på.

Men skärpning! David registrerar något skärpipläte och det kommer en fågel över tångvallen och slår ned. Jag klipper sekundsnabbt, vita yttre stjärtpennor, sparsam streckning, gulbeige grundton och vitt område kring ögat. Så iväg med några skärpiplärkor, som David följer länge. Underbart är kort! Hur många såg den och hur många hann bestämma den. Råder en mystisk stämning, som säkert beror på att många har svårt för eller helt enkelt inte kan bestämma den.

Det återkommer litet skärpiplärkor och den underliga stämningen förstärks. Man blir inte helt klok på om någon ser något. Vi koncentrerar oss på en liten bivik strax V om “the Place”. David får vittring på något som visar sig vara en vattenpiplärka. Denna stänkare sågs av kanske mindre än tio skådare utav flera hundra som var där. Den fotograferades också turligt nog.

Det dök upp en svarthakad buskskvätta, en stänkare också men betydligt mer lättsedd än piplärkorna. David tog så med sig barnen för att hämta matsäck och flytta ned bilen till parkeringen.

Efterhand tyckte sig fler och fler se något vid en flat sten och en brädlapp, litet innanför tångbanken där de flest skärpiplärkorna gick. Jojomensan, när kikare, tuber och uppmärksamhet fokuserade på det “rätta” området blev obsarna fler och bättre och bättre. Ivrigt sprang jag upp och avlöste David. Men det var helt onödigt, vi kunde njuta de allra finaste obsar och en härlig matsäck i härligt väder.

Efteråt avrundade vi med glass, kaffe, pille och spetsbergsgås på Getterön naturcentrum. Och snart kunde en lycklig far och farfar ta itu med sin förkylning igen.