Olof Armini om fåglar och natur

Efter en månads skrivkramp attackerar jag åter tangentbordet.

Min yngre bror Rikard stupade den 8 mars i lägeheten som han och jag besatte i slutet av 60-talet. Vi camperade ihop några år innan jag snärjdes i min sköna hustrus garn. Rikard blev kvar till slutet.

Det är tungt och tomt. Många är de tillfällen som outplånligt fastnat i storebrors minnesbark. Trösterikt är att låta dessa växa vidare och ympas i mina barn och barnbarn.

Jag minns en tidig majmorgon i slutet av 50-talet. Atteplutten i sin diskus till keps, Rikard “Halmtaket” med sin karakteristiska halmvita pottfrisyr och Bror Duktig, som gjort choklad i mögeltermos och sötlimpsmackor med falukorv. Nils och Stina vände sig behagfullt i sina sängar efter en sen lördagskväll i goda vänners lag.

Bröderna, 6, 9 och 12 år gamla, larvade de dryga kilometrarna genom Nolhaga, ned till Mjörn och den vik vi kallade Saxebäcken. Det var spångat ut genom vassen till en fin gräsplätt med bryggor för gäddfångst tidigare på året. Där bekände Storebror färg och plågade de yngre med föreläsningar ur Durango om exotiska änder, skedand, bläsand, kricka. En passerande nötkråka blev absoluta höjdpunkten.

Åter till nuet må Rikards, Ricky Rocks, Moby Dicks minne leva vidare.

Med kärlek från storebror Duktig.